De många vägvalen i Vitryssland

Ingen som i någon mån följer utrikespolitik kan ha undgått att lägga märke till utvecklingen i Vitryssland. Just nu är både det rådande läget i landet och framtiden mycket oklar. Men även om det inte går att bedöma hur maktkampen mellan Aleksandr Lukasjenko och den vitryska oppositionsrörelsen kommer att avlöpa, eller hur det kommer att gå sedan, går det nog att se vilka frågor och faktorer som kommer att vara avgörande, skriver Gustaf Lewander.

Denna text är ett försök att skissera utvecklingen hittills, och att försöka definiera de ramar som avgör hur de olika aktörerna kommer att agera. De avgörande frågorna, som de ter sig just nu, är följande:

Vem (om någon), av den vitryska oppositionskoalitionen respektive Lukasjenko, kommer Vitrysslands säkerhetsorgan och myndigheter att lyda?

Vilken sida (om någon) kommer att vinna Ryska federationens stöd, och hur kommer detta i så fall att ske/gestalta sig?

Kommer andra aktörer att försöka blanda sig i spelet – och om så, hur?

Först bakgrunden: Omfattande protester, demonstrationer och oroligheter har skakat Republiken Vitryssland sedan före det (förfuskade) presidentvalet 9 augusti 2020. Spänningarna i landet har tidigare kretsat kring nationens historiska minne och identitet, kring planekonomin, och den stagnerade samhällsutvecklingen. Spänningarna kring dessa frågor har emellertid inte tidigare inneburit något omfattande eller allmänt utbrett missnöje, och de äldre oppositionspartiernas försök att mobilisera folkligt stöd har förut varit förgäves.

Istället förefaller kartan ha ritats om av den vitryska kommunistregimens oförmåga att hantera Covid-19, samt av dess urskillningslösa och planlösa brutalitet inför valet. Det är regimens egna misstag på dessa områden som bidragit till att missnöjet denna gång kanaliserats in i en vital opposition istället för att, som tidigare, det kapas av minoritetsrörelser utan brett stöd för att därefter avdunsta i intet. Brutaliteten har också bidragit till att alienera Lukasjenkos och kommunistregimens viktigaste, potentiella allierade i Ryska federationen, där Lukasjenkos schackrande och bristande samarbetsvilja i politiska och ekonomiska frågor redan tidigare börjat göra honom till en problematisk figur.  

Utvecklingen har också uppvisat stora skillnader mot tidigare rörelser i andra, före detta sovjetrepubliker. Protesterna har såvitt det går att bedöma endast i mycket liten grad – oftast inte alls – handlat om den speciella relationen mellan Republiken Vitryssland och Ryska federationen eller om ett närmande till EU och Västeuropa. Den nuvarande oppositionen, företrädd av Svetlana Tichanovskaja (med vitrysk stavning, Svjatlana Tsichanouskaja), verkar också styras av andra intressen och bestå av andra människor, än de hårdfört historierevisionistiska och nationalistiska rörelser som tidigare försökt opponera sig mot Lukasjenko.

Den nuvarande oppositionens politiska agenda framstår som förhållandevis moderat, och de skarpa reformförslag som den fört fram är både ganska blygsamma och konkreta – till exempel förbättrade villkor för små- och medelstora privata företag i det annars helt statsdominerade näringslivet, friare universitet, och en reform av värnpliktssystemet – vilket möjligen är en av förklaringarna till varför den lyckats samla ett så pass brett stöd jämfört med tidigare etablerade oppositionspartier och rörelser.

Efter valet har nära nog samtliga större städer upplevt massiva protester och demonstrationer. I vissa fall har det övergått till oroligheter; i allmänhet har de protesterande agerat lugnt och fredligt och det våld som har utövats har framförallt utövats av de statliga säkerhetsstyrkorna – även om undantag verkar ha förekommit vid enskilda tillfällen. Protesterna har senare kommit att kompletteras med omfattande strejker vid flera viktiga industrier och företag.

Trots att Svetlana Tichanovskaja i likhet med andra oppositionsledare har tvingats lämna landet, har oppositionsrörelsen erövrat stora delar av offentligheten. Under tiden biter sig Lukasjenko fast med hjälp av vitryska säkerhetsstyrkor och viss – som det verkar, hittills mycket begränsad – rysk hjälp. Det har uppstått ett jämviktsläge där regimen och oppositionen är låsta i en dragkamp om myndigheternas lojalitet och om Ryska federationens stöd – en kamp som Lukasjenko i skrivande stund ser ut att leda, utan att striden på något sätt är avgjord.

Avgörande för hur kampen kommer att sluta är hur följande faktorer spelar in:

Vitryska myndighetsstrukturer och säkerhetsorganens lojalitet. Av dessa är KGB – en direkt arvtagare till den sovjetiska säkerhetstjänsten med samma namn – samt den vitryska milisen (polisen) de omedelbart viktigaste, medan krigsmakten däremot spelat en underordnad roll. Särskilt viktiga är de polisiära specialstyrkorna, (OMON/AMAP; Otrjad militsii osobogo naznatjenija/Atrad militsyii asablivaga pryznatjenija vilka hittills verkar ha stått för den värsta blodsutgjutelsen. Än så länge har dessa organ varit lojala mot Lukasjenko, men brutaliteten har alienerat delar av den vitryska säkerhetsstrukturen. Det är svårt att säga hur utbrett missnöjet är, men före detta soldater och poliser har blivit en vanlig syn på oppositionens sida. Även soldater och poliser är en del av samhället, och det är oklart hur länge säkerhetsstyrkorna orkar vara motståndare till resten av landet – särskilt som OMON/AMAP är en relativt liten struktur om endast ungefär 1500 man. Om säkerhetsstyrkorna och myndigheterna överger Lukasjenko, vore det förmodligen ett avgörande slag mot hans försök att hålla sig kvar vid makten.

De politiska och militära banden mellan Republiken Vitryssland och Ryska federationen. De två länderna ingår i en rad politiska, militära och ekonomiska samarbeten av strategisk betydelse. Vitryssland är en viktig aktör inom den gemensamma tullunionen och inom den Eurasiska ekonomiska unionen (EEU, i vilken, förutom Ryska federationen och Republiken Vitryssland, också ingår Kazakstan, Armenien och Kirgizistan), och på det ekonomiska området har utbytet varit omfattande. Dessutom ingår både Ryska federationen och Republiken Vitryssland i det kollektiva säkerhetsavtalet (ODKB, Organizatsija Dogovora o Kollektivnoj Bezopasnosti/Arganizatsyja Damovy ab kalektyunaj bjaspetsy), den militära allians som ersatt den sovjetiska krigsmakten och vilken omfattar samma stater som EEU, liksom det numera mindre viktiga men fortfarande aktiva Oberoende staters samvälde (OSS). Republiken Vitryssland ingår också i Unionsstaten med Ryska federationen, och under de senaste åren har försöken till djupare integration inom dess ramar blivit allt mer ambitiösa. Dessa organ utgör det strategiska ramverket för den ekonomiska och politiska sfär som Ryska federationen försökt bygga efter Sovjetunionens fall. Lukasjenko har genomgående försökt att utmåla oppositionen som ett hot mot dessa samarbeten. Samtidigt har han gjort aktivt motstånd mot en djupare integration inom Unionsstaten, och använt detta för att försöka framstå som den vitryska självständighetens viktigaste försvarare.

Vitrysslands ekonomiska band och dess ekonomiska elit. Även om Vitryssland har en modern och relativt väl fungerande industri, är landet fortfarande en kommunistisk planekonomi där statliga företag är totalt dominerande. Näringslivets stöd är avgörande både för regimens legitimitet och för att systemet skall fungera. Vitryssland är nästan helt beroende av handeln med Ryska federationen, liksom av transithandeln med varor och energiprodukter, och de två ländernas ekonomier är starkt sammanlänkade. För statskassan har handeln med rysk olja och fossilt bränsle varit särskilt viktig, eftersom Vitryssland kunnat köpa råvara till kraftigt subventionerade priser, för att sedan sälja de raffinerade produkterna vidare. Lukasjenkos försök att behålla dessa subventioner samtidigt som han motsätter sig en fortsatt, politisk integration med Ryska federationen, har skapat slitningar inom ekonomiskt viktiga områden och bidrag till att göra honom politiskt problematisk där. Lukasjenkos agerande har också i övrigt alienerat delar av den ekonomiska eliten och av näringslivet, och den nuvarande oppositionen verkar i betydande grad hämta sin styrka därifrån. Två av oppositionens ledare, Valerij Tsepkalo och Viktor Babariko (den senare fängslad i Vitryssland), är typiska för denna miljö: Tsepkalo har studerat i Moskva, och tjänstgjort i sovjetiska utrikesförvaltningen, för att senare i karriären bli högt uppsatt chef för Vitrysslands mycket framgångsrika satsningar på IT-teknik. Babariko var under tjugo år chef för det ryska olje- och energibolaget Gazproms bank i Vitryssland, Belgazprombank. Liknande band lär finnas på andra platser inom oppositionen, varför oppositionen både kan tänkas ha ett tydligt intresse i goda relationer till Ryska federationen, och – eventuellt – möjlighet att påverka dess hållning.

EU:s och andra makters agerande. Den vitryska regimens brutalitet, och de reaktioner som detta har skapat i utlandet, innebär också ett tryck på andra, europeiska makter, som EU eller Tyska förbundsrepubliken, att agera med olika sorters stöd till oppositionen. Ett sådant stöd skulle emellertid underminera oppositionsrörelsens förankring hos det vitryska folket, och oundvikligen utnyttjas av Lukasjenkos propagandaapparat. Allt stöd på plats skulle också uppfattas av Ryska federationen som en grov provokation, och riskera att tvinga det till intervention. Samtidigt kan just denna risk i sin tur provocera andra stater att agera. Särskilt Polen skulle, inför ett hot om storskalig rysk intervention och därvid hängande risk för krig, kunna lockas att på något sätt agera preventivt. Ett allt för omfattande västerländskt engagemang riskerar därför att allvarligt skada oppositionen, och i värsta fall att utlösa en okontrollerbar utveckling med allvarliga konsekvenser. Därför är det inte så underligt att EU och dess medlemsländer, trots den vitryska regimens brutalitet, hittills förhållit sig passiva.

Om Lukasjenko lyckas bevara säkerhetsstyrkornas lojalitet och vägrar avgå självmant, finns det mycket litet oppositionen kan göra för att med egna muskler driva honom från sin post – och man kommer därför att tvingas försöka vända sig till utlandet för stöd. Lukasjenko och hans anhängare har, å sin sida, helt tydligt inte heller de muskler som krävs för att trycka ned oppositionsrörelsen för egen maskin.

Ryska federationen (med understödjande stater) verkar vara den enda utomstående aktör som kan gripa in utan att riskera utlösa en större konflikt. Ryska federationen har hittills, som många andra bedömare också påpekat, emellertid inte visat något särskilt intresse för detta alternativ. Ett ingripande skulle riskera att kosta för mycket, särskilt om det – vilket är en överhängande risk – inte leder till endera sidans omedelbara seger, utan istället provocerar fram eskalerande motsättningar eller, än värre, inbördeskrig. Samtidigt skulle eventuellt även en begränsad, ordningsinriktad insats med liten numerär kunna verka lockande – givet de vitryska säkerhetsstyrkornas storlek, kan även ett mycket litet tillskott vara avgörande.

Det är förvisso också möjligt att Ryska federationen låter sig övertygas av oppositionen, och väljer att antingen ge den sitt stöd eller i vart fall att inte skydda Lukasjenko. Det är däremot tveksamt om oppositionen klarar av att uppträda med den skicklighet och enighet som detta skulle kräva, och om man kan betala priset (för ett sådant kommer ryssarna säkert utkräva). Stöd till oppositionen skulle förmodligen också betraktas som mycket riskabelt i de kretsar som just nu dominerar den ryska säkerhetspolitiken, eftersom det riskerar att ge bränsle åt den inhemska, systemkritiska oppositionens krav. Samtidigt verkar det avgjort att i det fall andra, utomstående aktörer försöker att allt för aktivt blanda sig i spelet eller att uppträda på plats, kommer Ryska federationen att se sig tvungen att ta kontroll över situationen – eventuellt med militära medel.

Detta scenario betraktas förmodligen som det värsta tänkbara av samtliga inblandade parter, utom möjligen av Lukasjenko. Allt för omfattande eller högprofilerade försök att från andra länders sida ge oppositionen något stöd på plats kommer därför sannolikt att visa sig vara kontraproduktiva, om det är att främja oppositionens mål som är syftet.

Det enda som just nu framstår som säkert är att nuvarande jämviktsläge inte kan bestå i evighet.

Gustaf Lewander är yrkesverksam som marknadsanalytiker och informationsspecialist, och är utbildad slavist och civilekonom