De nya Kristdemokraterna – finns de?

En partiledare som pratar om ”vanligt folks rätt att få vara ifred” istället för förbud. Ett ungdomsförbund som förespråkar platt skatt. Och en grupp kristdemokratiska förnyare som samlar 100 personer på ett seminarium i Almedalen. Kort sagt: det är något på gång inom KD. Svensk Tidskrifts Maria Eriksson har intervjuat politiker och debattörer i och kring partiet för att få svar på frågan: Är det dags att börja prata om ”De nya kristdemokraterna”?

– Det återstår att se, säger Roland Poirier Martinsson, konservativ debattör och chef för Timbro medieinstitut. Det är mycket möjligt att vi om några år finner det helt naturligt att tala om ”De nya kristdemokraterna” och i så fall kommer vi att peka på nu som när det började. För lite har hänt än, men jag hoppas verkligen att detta är början på en utveckling som kan motivera ett sådant omdöme.

En som också hoppas på en förändring är Jessica Nyberg, en av grundarna till gruppen för kristdemokratisk förnyelse FFFF, som under sommaren gav ut en antologi med texter av bland andra Marcus Birro och just Roland Poirier Martinsson.
– Absolut, svarar hon på samma fråga och berättar om det intresse FFFF har väckt – utöver det välbesökta seminariet i somras, 200 medlemmar på facebook och närmare 700 mail från personer som vill beställa boken.
– Den 18 mars i år skrev PJ Anders Linder en huvudledare i SvD med rubriken ”KD för frihet eller förmynderi?”. Artikeln blev en väckarklocka. Det är också därifrån vi lånat de fyra F:n.

Fyra F som i ”Frihet, Familj, Flit, Företagsamhet – en grupp för alla som vill arbeta för ett förändrat kristdemokratiskt parti, med en genomtänkt borgerlig samhällssyn, som inte strävar efter att trängas i den socialliberala mittenfåran eller att ”egga gamla kds:are”.”

Henrik Ehrenberg, stabschef hos Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund, skriver visserligen under på mycket av den förändring som Jessica Nyberg med flera vill se, men håller inte riktigt med om problembeskrivningen, att förändringsprocessen inom partiet hade avstannat.
– FFFF relaterar inte riktigt till det partistyrelsen faktiskt har gjort. Sedan kanske det är så att den förändring som skett har uppmärksammats mer genom Hägglunds senaste tal, även inom partiet.

F som i folklighet?

För även om Ehrenberg menar att Hägglund under lång tid betonat civilsamhället roll så tycks det vara först i sommarens omtalade linjetal, på rikstinget i juni och under Almedalsveckan, som fler har lagt märke till skillnaden. Med formuleringar som ”verklighetens folk” eller ”vanligt folks rätt att få vara ifred” har den enligt många mer ideologiske partiledaren försvarat medelsvensson från en klåfingrig politikerkår och kulturelit.

Liknande synsätt förs fram i flera av texterna i FFFF-antologin. Ska man lägga till ett femte f – som i folklighet?, frågar jag Roland Poirier Martinsson

– Det beror på vad man menar med folklighet. Inte i bemärkelsen låginkomsttagare, outbildade. Men folklighet i bemärkelsen människor som befinner sig utanför den politiska, mediala, kulturella verkligheten. Som inte har den världsbilden. Som du kan fråga vad de tyckte om debatten kring Donald Boströms artikel och de skulle svara ”Vilken debatt?”. De bryr sig inte om allt det som du och jag lever, äter, sover och tänker. De bryr sig om ifall de ska bygga ut vardagsrummet, byta bil eller hur semestern ska spenderas. De har stort engagemang i sina barn. Det är deras verklighet. Jag talar om folklighet i den bemärkelsen. Du kan hitta de här människorna i alla segment och de är i mycket stor majoritet i förhållande till dig och mig.

Lämna mig ifred

Att ”vanligt folks” uppfattningar om det goda livet är lika legitima som ”upplysta” politikers är en annan viktig punkt i Martinssons konservatism:

– Det finns ingen politisk vetenskap och detta får konsekvenser för politiken. Då blir det vår uppgift att förlägga så mycket beslutsrätt vi någonsin kan hos folket – familjer, föreningar, företag, sociala institutioner av alla möjliga slag – inte hos politikerna. Det innebär också att vi bör vara jätteförsiktiga med alla stora projekt som vill förändra jättemycket eftersom vi inte kan förutsäga vad de leder till. Dynamiken, utvecklingen, kreativiteten i ett samhälle måste komma från kulturen och kapitalismen, inte från politiken.

Ett politiskt budskap som av väljaren skulle kunna sammanfattas ”lämna mig ifred”. Poirier Martinsson är övertygad om att det är en utbredd politisk instinkt hos medelsvensson. PJ Anders Linder, Svenska Dagbladets politiske redaktör, är däremot inte lika säker på att det är svenska väljares grundkänsla. Åtminstone inte i en liberal betydelse att man måste dra en tydligare gräns mellan stat och medborgare:

– Men det Hägglund sa i Almedalen var väl ungefär att vanliga människor förtjänar respekt för sitt sätt att leva. De ska inte bli uppfostrade för att de inte är tillräckligt jämställda, tillräckligt progressiva eller har tillräckligt stor förståelse för konstnärer som klottrar ner tunnelbanevagnar. Att vilja leva ett ganska ordinärt medelklassliv är en djupt respektabel vilja.

De medelklassväljare som Martinsson och Linder pratar om låter som en stor väljargrupp att rikta sig till, men är det inte ett problem för ett borgerligt parti som kristdemokraterna att ”vanligt folk” ofta röstar socialdemokratiskt? Hur gör man för att locka väljare över blockgränsen frågar jag Henrik Ehrenberg:

– Vår poäng är att det är en bred grupp som berörs av frågor där eliten står mot vanligt folk och vi vill sätta fokus på att den gruppen röstar på partier som vill reglera deras vardagsliv. När politiker pratar om hur folk gör med sitt privatliv så får det ju konsekvenser. Det gäller att väcka deras intresse för att här är någon som försöker sätta sig vid deras köksbord och reglera deras vardagsliv.

Även om Henrik Ehrenberg inte tror att man om några år kommer att prata om ”De nya kristdemokraterna” på samma sätt som ”De nya moderaterna” är det ett parti statt i förändring han talar om:

– Hägglund har under lång tid försökt rulla tillbaka politiken till förmån för det civila samhället. Poängen med att prata etik är att om man har en fungerande värderingsgrund i samhället behöver man inte ta till lagar och regler. Det har vi historiskt varit dåliga på att fatta själva, men det uppvaknandet har pågått under en tid och det är åt det hållet vi vill gå.

Bort med sossen på axeln

En som uppskattar förändringen är det kristdemokratiska ungdomsförbundets, Kdu, ordförande Charlie Weimers. Förbundet har gått från ambivalent mitt till konservativ höger:

– För fem år sedan hade Kdu gått till storms mot Hägglunds tal i Almedalen. I dag är vi glada att han är så tydlig.

Ungdomsförbundet har de senaste åren omprövat sina åsikter inom nästan alla politikområden, liksom sitt förhållande till konservatismen. K-ordet har tidigare varit smått förbjudet, säger Charlie Weimers. Idag är Kdu både marknadsliberala och värdekonservativa, en slags Reagankonservatism enligt en del bedömare. Weimers ser en liknande utveckling inom Kristdemokraterna:

– Kopplingen mellan att rulla tillbaka statens makt och att stärka det civila samhället, familjen och individen är självklar för Kdu, men den har inte alltid varit självklar för partiet. Nu ser vi att partiet vågar ta lite mer strid mot den socialdemokratiska välfärdsstaten. Det är en stor skillnad.

Kdu har på kort tid gått från att vara tillväxtkritiska till att förespråka platt skatt. Men att partiet skulle bli fullt så marknadsliberala räknar inte Kdu:arna med:

– Vi är ganska nöjda om man vågar dra slutsatsen att där staten går fram där går det civila samhället tillbaka. Det kommer att få betydande konsekvenser för partiets synsätt överlag. Sossen på axeln kommer att försvinna, för att använda Alf Svenssons uttryck.

Det där med politiska begrepp är knepigt. Just k-ordet tycks allt oftare dyka upp när man pratar om Kristdemokraterna. Men det är i så fall en konservatism som ofta motiveras med människors frihet som mål. Även som klassisk liberal är det lätt att instämma i det helhjärtade och tydliga försvar av egenmakt, civilsamhälle och den lilla människan som inte minst ffff-antologins texter utgör. Här finns heller inget av den snällism som många ser som kristdemokraternas största problem.

Författaren Marcus Birro har kallat Göran Hägglund för ”det närmaste rebell vi kommer i den svenska ankdammen”. Han skriver som oftast självutlämnande, argt och kärleksfullt på samma gång. Hans försvar för familjen trots alla ”sina skrynkliga hudveck, alla sina skavanker och brister” innehåller så mycket värme och är så långt ifrån moralkakor man kan komma. Sin udd riktar han istället mot den nya tidens moralister – feminister som Schyman och Sveland, som ser ner på allt det många, inte minst han själv, kämpat så hårt för att få: ”våra gemensamma middagar, våra tv-kvällar, våra grillträffar”. Och så sammanfattar han i en mening det som borde vara en självklar värderingsgrund för borgerligheten: ”Jag äger alltid tolkningsföreträde till mitt eget liv.”

Birro är inte den ende av antologins skribenter som bidrar med en idémässig grund till den politik som mycket väl skulle kunna vara hela Alliansens. Marcus Svensson, ledarskribent på Smålandsposten, resonerar kring arbetets betydelse, bortom en arbetslinje som motiveras utifrån ekonomistiska kalkyler och formuleringar som ”bra för samhällsekonomin” eller ”nödvändig för att klara välfärden”.

”Där människor är overksamma uppstår social problematik. Hos den som inte känner sig behövd föds destruktiva tankar och beteenden; självförtroendet minskar, självaktningen tar skada, omsorgen om andra utmanas. I arbetslöshetens spår följer kriminalitet, våld, missbruk, trasiga relationer. Därför är arbetet nyckeln till ett fungerande samhälle.”

Den som gapar efter mycket…

Men även om det finns något i grunden allmänborgerligt i den förändring som önskas eller pågår tycks alla bedömare vara överens om en sak: ett Kristdemokraterna som strävar efter att uppnå 50 procent av väljarkåren kommer inte att lyckas. Kristdemokraterna måste våga ta konflikter, menar PJ Anders Linder:

– Till exempel i familjepolitiken. Eller i småföretagarfrågor, och när det gäller företagandet som livsstil, snarare än företagandet som en ekonomisk-politisk åtgärd.

Att ett smalare, men vassare Kd däremot skulle kunna få 10, 15 eller 20 % i ett val tror i alla fall Charlie Weimers:

– Det finns potential för ett konsekvent borgerligt alternativ på den nivån. Som vågar säga nej till tillfälliga trender, vare sig det gäller radikalfeminism eller klimatalarmism. Om tio femton år tror jag att Kristdemokraterna har börjat dra till sig personer som inte från början identifierade sig med partiet. Folk som inte har en koppling till frikyrkan eller som inte nödvändigtvis kallar sig kristna. Det skulle vara en fantastisk breddning av kristdemokratin.

Inte heller Jessica Nyberg vill se ett brett parti för alla:

– Jag vill inte att Kristdemokraterna ska dra sig för långt mot den socialliberala mitten. Visst befinner sig säkerligen många väljare där. Det gör å andra sidan nästan alla partier också. Moderaternas dragning mot mitten har målat om den politiska kartan och lämnat en väsentlig del av den borgerliga planhalvan obevakad. Det är här vi har vår stora potential.

Att kristdemokraterna är en pusselbit som tillför något eget till Alliansen är förstås viktigt även för partiledningen. Henrik Ehrenberg verkar dela uppfattningen att de andra partierna utvecklats i en socialliberal riktning:

– Det man ska komma ihåg att det finns tre liberala partier i regeringen och så finns det kristdemokraterna. Och tittar man på hur de andra partierna har utvecklats så har politiken växt för dem medan vi har ett grundmurat förtroende för människors självvalda gemenskaper. Att politiken ska hålla sig borta från det som folk klarar att göra på egen hand. Där ligger nyckeln till frihet för människor. Men det gäller samtidigt att inte förlora det sociala patos som partiet har. Vi står inte för ”att skita i andra och sköta sig själv”. Gemenskaperna och det civila samhället är en förutsättning för solidariteten. De här fyra f:en – jag skriver under på dem, men tycker kanske att det ska läggas till några stycken – förlåtelse, förvaltarskap och fattigdomsbekämpning.

Höger-vänster, liberalt-konservativt eller elit-folk är några av de dimensioner som lämna ett utrymme för de nya kristdemokraterna som inget eller få andra partier gör anspråk på. Stad-land är kanske ytterligare en. Moderaterna och i ännu högre utsträckning Folkpartiet är, eller uppfattas som, urbana partier för en utbildad medelklass. Symbolen för Centerpartiets liberala omsvängning under senare år har blivit Stureplan mer än Högfors. Frågan är då vilket borgerligt parti som är tänkt att tilltala älgjägaren i Sveg, folkpensionären i Motala, småbarnsfamiljen i Vetlanda? De miljoner människor boende utanför storstadsregionerna som någon kallat ”det andra Sverige”. De som inte vill att politiker i Stockholm ska styra deras liv med genusdagis, rovdjurspolitik, bensinskatt och klimatpålagor, men antagligen inte heller alkoholpolitik och frireligiös förnumstighet. De vars första insikt beträffande politiken, om man får tro Roland PM, är: lämna mig ifred. Lyckas ”De nya Kristdemokraterna” övertyga de väljarna om att de borde rösta på Hägglund snarare än Sahlin, då är inte bara KD vinnare.