De olika fredsdagarna firar skilda saker

På lördag kommer årsdagen för slutet av andra världskriget att firas i Moskva genom demonstrationer av Rysslands militära styrka. Stefan Löfven har hävdat att det är bra med fria geografiska ytor. Fria för vem? Sverige säkerhet skulle i stället öka om vi sökte medlemskap i Nato.

I Europa firas fredsdagen efter andra världskrigets slut den 8 maj. I Ryssland firar man krigsslutet dagen efter den 9 maj. Skillnaden är enkel. På grund av tidsskillnaden hann det bli den 9 maj i Moskva innan freden blev formellt fastställd.

Men skillnaderna i firandet är större än att det blev skilda dagar. I Europa firas freden. I Moskva och i dess satelliter firas krigssegern och den militära styrkan inför kommande krig. Och i den rysksovjetiska propaganda som är Putins är de flesta andra länder en motståndare, i fred och i krig.

Därför kommer det marscheras i ändlösa omgångar på Röda torget. Den nya och överlägset mest moderna stridsvagnen i världen Armata kommer att rulla fram som ett tecken på upprustningen och moderniseringen, med syfte att utveckla förband som kan ta terräng och angripa andra. Marinsoldater, sjömän, flygets förband, specialförband, alla kommer de marschera förbi tribunen. Kärnvapenmissiler kommer att paradera förbi som en påminnelse till dem som olika företrädare för Kreml har varnat för risken att kärnvapen kan komma att användas mot dem. Flygvapnet kommer att göra överflygningar med sina främsta flygplan för att visa att dagens Ryssland vill och kan vara närvarande i luften överallt och avser att vara det.

Det är ett politiskt och militärt aggressivt Ryssland som firar i Moskva den 9 maj. Man ockuperar fortfarande efter kriget i Georgien 2008 stora delar av Georgien. Man behåller trupp i Armenien och i Moldavien samtidigt som man försöker tvinga dessa länder att vända sig bort från Europa. Man har utvecklat nya avtal med Cypern om militära baser. Man utvecklar länken till den kommunistiska Moskvavänliga regeringen i Aten. Man ökar sin närvaro av statskontrollerade media i länderna på Balkan, framförallt i Serbien. Man fortsätter att med sin energipolitik söka bygga ökat beroende i Europa till Ryssland. I Grekland, Italien, Bulgarien, Serbien och även i Tyskland är statskontrollerade energiföretag med monopol över distribution närvarande som stora aktörer.

Man bedriver ett organiserat krig i Ukraina, man hotar på olika sätt de baltiska staterna och Polen genom påståenden om hur snabbt man skulle kunna invadera, om man ville, och man flyger och agerar i andra länders luftrum och territorialvatten. Man har påmint Danmark och Norge om risken för kärnvapenkrig och man påtalar för Sverige och Finland hur viktigt det är att inte skydda sig mot rysk maktpolitik genom Nato. Man rustar i nordvästra Ryssland genom utvecklingen av arktiska specialförband, genom utplacering av långräckviddiga robotar och offensiva marina förband i bland annat Kaliningrad och genom stora övningar i Östersjöområdet som handlar om landstigningar och invasionsinsatser samt genom enskilda mindre ubåtsövningar som handlar om att muta in en större del av Östersjön och skapa närvaro även i våra inre territorialvatten.

Därför måste Europa agera i enlighet med detta. Vi behöver i vår del av världen stärka våra försvarsinsatser. Vi behöver alla komma upp i den nivå om 2 procent av BNP som också är Natos rekommendation. Det handlar om att vi måste sätta av en viss del av vår ekonomiska styrka som ger en militär styrka som kan bli en motkraft till rysk påtryckningspolitik, gentemot ryska hot och mot ryskt militärt agerande. Deras planering måste bygga på att vi har en väsentligt större försvarsförmåga. Det gäller alla de nordiska länderna och de baltiska. Och det gäller självfallet Sverige.

Som ett alliansfritt land är vi i det nya säkerhetspolitiska landskapet inte lägre inbakade i ett västligt och östligt perspektiv. Förr fanns balanserande motkrafter, det finns inte i dag. Utrymmet för riktade militära operationer med avgränsade syften, mot ett land, mot ett visst område eller för att skapa en ny balans, är mycket större i dag än när motkrafter balanserade varandra.

Det är uppenbart att Estland, Lettland och Litauen liksom Polen har en större trygghet och säkerhet genom att vara Natomedlemmar. För dem som direkt gränsar till Ryssland är det en avgörande existentiell förutsättning. Stefan Löfven har nyligen hävdat att det inte är bra att allianser gränsar mot varandra och att det är bra med fria geografiska ytor. Innebörden av det är så udda att det avslöjar frånvaron av en realistisk och ansvarsfull säkerhetspolitisk diskussion inom socialdemokraterna.

Konsekvensen skulle nämligen vara att länder som känner sig hotade av en stor granne som är aggressiv, som bedriver krig och som hotar inte ska vara delar av en allians utan vara fria geografiska ytor. Det vore bättre för Norge, Estland, Lettland, Litauen och Polen att inte vara med i Nato, utan vara ”fria ytor”. Fria för vem?

På samma sätt som dessa länder uppenbart vinner säkerhet skulle vi uppenbart inte förlora utan vinna säkerhet genom att vara medlemmar i en allians som har till uppgift inget annat än att försvara dess medlemmar mot andras militära hot och operationer. Sverige bör söka om medlemskap i Nato tillsammans med Finland. Vi bör göra det i kraft av vår egen suveränitet och vår vilja att försvara vår frihet och stärka andras.

Den 9 maj firar vi istället det europeiska enandet. Det utgör en frihet och en fred som kräver alla europeiska länders beredskap att värna det vi uppnått. Att fortsätta utveckla ett starkt Europa är det bästa sättet att visa att det är viktigare att fira freden än kriget. Det spelar roll vad man firar och vilken dag man firar det på.

Gunnar Hökmark är delegationsledare för Moderaterna i Europaparlamentet.