De små nationernas förtrampande
1939
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DE SMÅ NATIONERNAS
FÖRTRAMPANDE
NÅR esterna kallades till Moskva för att underteckna tvångskontraktet, lära de hemmavarande, ängsliga för avtalets innebörd,
ha känt det, som om de kommit in i ett mörkt rum och hört, att
en vilt främmande befann sig där. Ty samma rädsla och ångest
bemäktigade sig dem. Så har en estländare skildrat stämningen
i ett brev till Sverige. Måhända blandades fruktan med en
nypa mänskligt medlidande, när de ryska matroserna med sovjetstjärnan på ärmen började visa sig i Tallinn. Kolchosernas magra
diet avspeglades i deras bleka ansikten; beklädnaden tillhörde icke
det tjugonde århundradets fina konfektion, och deras fåvitska tro,
att den högst vardagliga butiksskyltningen blott kunde förklaras
som en till ryssarnas ära anordnad »expo», vittnade icke särdeles
fördelaktigt om geografiundervisningen i Sovjetryssland. Med
den finska rasens förmåga av bister humor skola esterna efter
ryssinvasionen i sin resignation och sitt hopp ha tagit sin tillflykt till en anekdot: Den gamle Petrus har – berättas det så-
lunda – efter en studieresa till jorden återvänt till himlen; Gud
frågar honom, vad som tilldrar sig på jorden, varpå Petrus svarar: allt är mobilisering, strid och evakuering, blott en liten stat
vid Östersjön gör ingenting liknande utan bygger bostadshus. Då
utbrister Gud: det är naturligtvis esterna, som ännu en gång blint
lita på mig och tro, att jag skall hjälpa dem!
När budet från Moskva kom till Finland, följde finländarna icke
esternas exempel att lita blott till försynen. De följde i stället visdomsordet, att hjälp dig själv, så hjälper dig Gud. De följde också,
kan det sägas, det stimulerande turkiska exemplet, både i fråga
om seg uthållighet och kallblodig motspänstighet.
Vi skola här ej närmare dröja vid de olika faserna i Moskvaförhandlingarna eller vid Finlands försvarsberedskap. I Svensk
Tidskrift äro i föregående och detta häfte publicerade tvenne föredrag hållna i Sverige av framskjutna finlandssvenskar, rektor
Eirik Hornborg och professor Hugo E. Pipping. Bägge föredragen
…~
De små nationernas förtrampande
äro märkliga vittnesbörd om den anspänning och den viljekraft,
som i ett historiskt ögonblick prägla den finländska nationen och
höljt den med ära. Ur dessa dokument liksom ur alla de glimtar
in i det på fältfot ställda Finland, som genom radion eller annorledes givits, framlyser en kämpande patriotism, mäktig nog
att även hjälpa oss svenskar, som länge varit beati possidentes,
att i hela dess vidd fatta innebörden av äkta fosterländsk hänförelse. På annan plats i detta häfte belyses även det problem,
som diskuteras där två eller tre äro församlade: det lilla Finlands
utsikter att i yttersta fall försvara sin frihet mot stormakten.
Den spontana hyllning, som vid de fyra nordiska statschefernas
möte i Stockholm ägnades åt president Kallio, lade bättre än ord
i dagen de känslor för Finland, som i dessa dagar besjäla Sveriges
folk. Alla förnummo hurusom Finland trots det skiljande språ-
ket var en av den nordiska kulturkretsens fyra nödvändiga hörnpelare, ja, att Finland på grund av sin sammanbitna livsvilja var
den kanske minst anfrätta och mest solida av dem. Den nordiska
tanken visade sina djupa rötter i folkets medvetande och framstod i motsats till den gamla skandinavismen icke längre såsom ett
exklusivt officiellt eller akademiskt bankettfenomen. Även ur det
finska folkdjupet ha vågor av nordisk samhörighet denna höst
vällt fram med förut osedd styrka.
Under det »nervkrig», som Sovjet förklarat Finland och som
måhända kommer att räcka till våren, borde ingen meningsskiljaktighet behöva råda i Sverige om vår plikt att stödja Finland
så mycket det överhuvud kan vara för vår egen trygghet möjligt
och så mycket Finland har behov därav. Denna hjälp kan avse
livsmedel, krediter eller annat materiellt bistånd. Ej minst betydelsefullt är, att Sverige och övriga skandinaviska stater ge sin
brodernatiön i öster allt det diplomatiska stöd, som det samlade
Norden kan erbjuda. Likaledes måste uttryck ges åt den förhoppningen, att insamlingen till hjälp åt evakuerade i Finland organiseras p_å ett mer planmässigt sätt och så, att det göres veterligt,
att Nordens övriga folk och icke minst Sveriges genom offervilja
böra betyga nordisk solidaritet med Finlands hårt prövade folk.
De möjligheter, som Sverige i händelse av en rysk-finländsk
konflikt skulle äga att ännu aktivare ingripa vid Finlands sida,
bedömas olika, särskilt alltefter skiftande meningar om det ovissa
läget i söder och sydväst. Inför de kommande, troligtvis långt
utdragna förhandlingarna och så länge man in i det sista vill
560
De små nationernas förtrampande
hoppas, att Finland utan strid skall förmå bevara sin fulla frihet,
nyttjar det föga att dryfta dessa möjligheter. Å ven Sverige får
liksom Finland avbida krisens utveckling och utlösning. Det
måste dock riktas en varning till dem, som redan tyckas ha fått
för sig, att Finland ridit ut stormen eller att saken – framför
allt efter l\Iolotovs tal – ej längre skulle angå oss. I dessa tider
ha pakter och utfästelser ofta visat sig värda mindre än noll, och
redan ha under detta krig levererats så många överraskningar
och kupper, att ingen kan vara i stånd att skönja fortsättningen.
Endast tack vare sin starka stridsberedskap ha sådana stater som
Belgien, Holland, Schweiz, Turkiet, Rumänien och Finland ännu
undgått att kränkas och förtrampas. Å ven vi svenskar måste inse,
att en stilla tro på försynen eller en utåt affischerad defaitism icke
inge någon respekt, ty de höra ej hemma i denna våldets tid. En
psykisk vakthållning är nu lika viktig som neutralitetsvakten.
Sovjetryssland, som ingen veterligen tänkt angripa, har kallat
sitt framträngande mot väster för en defensiv mot kapitalismens
imperialism. Samtidigt har även nationalsocialismens Tyskland
genom d:r Ley velat lägga tyngdpunkten på det socialistiska inslaget i nazismens politik, för att på så sätt ge sitt krig en antikapitalistisk spets. Vilket bedrägligt namn denna nyimperialism
än må tarva i propagandan, har den redan skapat ett det allvarligaste hot mot de neutrala länderna. Handelskrigets hänsynslöshet från ömse sidor är ett annat medel att förvandla fria stater
till beroende eller rent av till ett slags protektorat. Under en
tidsrymd av halvtannat år ha ej mindre än sex stater helt eller
delvis förlorat sin suveränitet, vare sig de ockuperats eller styckats eller gjorts till drabantstater. Den defensiva baltiska
ententen höll ej, när Estland, Lettland och Litauen en efter en
expedierades. Belgien, Holland, Schweiz, ’rurkiet, Rumänien och
Finland ha hittills motstått trycket. Alla kämpa de för neutralitet och oberoende, för en liten nations rätt att fritt och oförkränkt få leva sitt eget liv. På den slutliga framgången av deras
motstånd beror övriga neutrala staters öde eller den grad
av oberoende, som framdeles kan heskäras oss. Eftersom Finland
står oss närmast, är dess beundransvärda motvärn också en
förpostfäktning för Nordens rätt att utan hot få njuta sin historiska frihet obeskuren.
561
FÖRTRAMPANDE
NÅR esterna kallades till Moskva för att underteckna tvångskontraktet, lära de hemmavarande, ängsliga för avtalets innebörd,
ha känt det, som om de kommit in i ett mörkt rum och hört, att
en vilt främmande befann sig där. Ty samma rädsla och ångest
bemäktigade sig dem. Så har en estländare skildrat stämningen
i ett brev till Sverige. Måhända blandades fruktan med en
nypa mänskligt medlidande, när de ryska matroserna med sovjetstjärnan på ärmen började visa sig i Tallinn. Kolchosernas magra
diet avspeglades i deras bleka ansikten; beklädnaden tillhörde icke
det tjugonde århundradets fina konfektion, och deras fåvitska tro,
att den högst vardagliga butiksskyltningen blott kunde förklaras
som en till ryssarnas ära anordnad »expo», vittnade icke särdeles
fördelaktigt om geografiundervisningen i Sovjetryssland. Med
den finska rasens förmåga av bister humor skola esterna efter
ryssinvasionen i sin resignation och sitt hopp ha tagit sin tillflykt till en anekdot: Den gamle Petrus har – berättas det så-
lunda – efter en studieresa till jorden återvänt till himlen; Gud
frågar honom, vad som tilldrar sig på jorden, varpå Petrus svarar: allt är mobilisering, strid och evakuering, blott en liten stat
vid Östersjön gör ingenting liknande utan bygger bostadshus. Då
utbrister Gud: det är naturligtvis esterna, som ännu en gång blint
lita på mig och tro, att jag skall hjälpa dem!
När budet från Moskva kom till Finland, följde finländarna icke
esternas exempel att lita blott till försynen. De följde i stället visdomsordet, att hjälp dig själv, så hjälper dig Gud. De följde också,
kan det sägas, det stimulerande turkiska exemplet, både i fråga
om seg uthållighet och kallblodig motspänstighet.
Vi skola här ej närmare dröja vid de olika faserna i Moskvaförhandlingarna eller vid Finlands försvarsberedskap. I Svensk
Tidskrift äro i föregående och detta häfte publicerade tvenne föredrag hållna i Sverige av framskjutna finlandssvenskar, rektor
Eirik Hornborg och professor Hugo E. Pipping. Bägge föredragen
…~
De små nationernas förtrampande
äro märkliga vittnesbörd om den anspänning och den viljekraft,
som i ett historiskt ögonblick prägla den finländska nationen och
höljt den med ära. Ur dessa dokument liksom ur alla de glimtar
in i det på fältfot ställda Finland, som genom radion eller annorledes givits, framlyser en kämpande patriotism, mäktig nog
att även hjälpa oss svenskar, som länge varit beati possidentes,
att i hela dess vidd fatta innebörden av äkta fosterländsk hänförelse. På annan plats i detta häfte belyses även det problem,
som diskuteras där två eller tre äro församlade: det lilla Finlands
utsikter att i yttersta fall försvara sin frihet mot stormakten.
Den spontana hyllning, som vid de fyra nordiska statschefernas
möte i Stockholm ägnades åt president Kallio, lade bättre än ord
i dagen de känslor för Finland, som i dessa dagar besjäla Sveriges
folk. Alla förnummo hurusom Finland trots det skiljande språ-
ket var en av den nordiska kulturkretsens fyra nödvändiga hörnpelare, ja, att Finland på grund av sin sammanbitna livsvilja var
den kanske minst anfrätta och mest solida av dem. Den nordiska
tanken visade sina djupa rötter i folkets medvetande och framstod i motsats till den gamla skandinavismen icke längre såsom ett
exklusivt officiellt eller akademiskt bankettfenomen. Även ur det
finska folkdjupet ha vågor av nordisk samhörighet denna höst
vällt fram med förut osedd styrka.
Under det »nervkrig», som Sovjet förklarat Finland och som
måhända kommer att räcka till våren, borde ingen meningsskiljaktighet behöva råda i Sverige om vår plikt att stödja Finland
så mycket det överhuvud kan vara för vår egen trygghet möjligt
och så mycket Finland har behov därav. Denna hjälp kan avse
livsmedel, krediter eller annat materiellt bistånd. Ej minst betydelsefullt är, att Sverige och övriga skandinaviska stater ge sin
brodernatiön i öster allt det diplomatiska stöd, som det samlade
Norden kan erbjuda. Likaledes måste uttryck ges åt den förhoppningen, att insamlingen till hjälp åt evakuerade i Finland organiseras p_å ett mer planmässigt sätt och så, att det göres veterligt,
att Nordens övriga folk och icke minst Sveriges genom offervilja
böra betyga nordisk solidaritet med Finlands hårt prövade folk.
De möjligheter, som Sverige i händelse av en rysk-finländsk
konflikt skulle äga att ännu aktivare ingripa vid Finlands sida,
bedömas olika, särskilt alltefter skiftande meningar om det ovissa
läget i söder och sydväst. Inför de kommande, troligtvis långt
utdragna förhandlingarna och så länge man in i det sista vill
560
De små nationernas förtrampande
hoppas, att Finland utan strid skall förmå bevara sin fulla frihet,
nyttjar det föga att dryfta dessa möjligheter. Å ven Sverige får
liksom Finland avbida krisens utveckling och utlösning. Det
måste dock riktas en varning till dem, som redan tyckas ha fått
för sig, att Finland ridit ut stormen eller att saken – framför
allt efter l\Iolotovs tal – ej längre skulle angå oss. I dessa tider
ha pakter och utfästelser ofta visat sig värda mindre än noll, och
redan ha under detta krig levererats så många överraskningar
och kupper, att ingen kan vara i stånd att skönja fortsättningen.
Endast tack vare sin starka stridsberedskap ha sådana stater som
Belgien, Holland, Schweiz, Turkiet, Rumänien och Finland ännu
undgått att kränkas och förtrampas. Å ven vi svenskar måste inse,
att en stilla tro på försynen eller en utåt affischerad defaitism icke
inge någon respekt, ty de höra ej hemma i denna våldets tid. En
psykisk vakthållning är nu lika viktig som neutralitetsvakten.
Sovjetryssland, som ingen veterligen tänkt angripa, har kallat
sitt framträngande mot väster för en defensiv mot kapitalismens
imperialism. Samtidigt har även nationalsocialismens Tyskland
genom d:r Ley velat lägga tyngdpunkten på det socialistiska inslaget i nazismens politik, för att på så sätt ge sitt krig en antikapitalistisk spets. Vilket bedrägligt namn denna nyimperialism
än må tarva i propagandan, har den redan skapat ett det allvarligaste hot mot de neutrala länderna. Handelskrigets hänsynslöshet från ömse sidor är ett annat medel att förvandla fria stater
till beroende eller rent av till ett slags protektorat. Under en
tidsrymd av halvtannat år ha ej mindre än sex stater helt eller
delvis förlorat sin suveränitet, vare sig de ockuperats eller styckats eller gjorts till drabantstater. Den defensiva baltiska
ententen höll ej, när Estland, Lettland och Litauen en efter en
expedierades. Belgien, Holland, Schweiz, ’rurkiet, Rumänien och
Finland ha hittills motstått trycket. Alla kämpa de för neutralitet och oberoende, för en liten nations rätt att fritt och oförkränkt få leva sitt eget liv. På den slutliga framgången av deras
motstånd beror övriga neutrala staters öde eller den grad
av oberoende, som framdeles kan heskäras oss. Eftersom Finland
står oss närmast, är dess beundransvärda motvärn också en
förpostfäktning för Nordens rätt att utan hot få njuta sin historiska frihet obeskuren.
561