Debatt
1964
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
245
DEBATT
LÖNER OCH INFLATION
I vad som allmänt troddes vara slutskedet för årets avtalsförhandlingar
framträdde finansministern och riksbankschefen var för sig med allvarliga
maningar till parterna att icke avtala
så stora löneökningar att följden skulle
bli en inflatorisk prisstegring. I motsatt fall skulle statsmakterna och riksbanken icke töva att tillgripa motåtgärder. Någon siffra för vilken löneökning som kunde tolereras angavs
dock icke.
Varken herr Sträng eller herr Åsbrink lämnade klart besked om vilka
motåtgärder som kunde komma i frå-
ga, men eftersom beskattningen ligger
inom herr Strängs gebit, kan det tas
för givet, att vad han avsåg var skattepolitiska åtgärder. Han yttrade sig
också i den riktningen, fast i vaga
ordalag. Härom är att säga, att en metod att använda skattepolitiken i inflationsdämpande – eller ens konjunkturstyrande – syfte innebär att
tillägga skattepolitiken en uppgift, som
den icke har och icke heller skall ha.
skattepolitiken skall gå ut på att tillföra staten erforderliga medel för täckande av dess utgifter, detta och ingenting annat. Till detta kommer att en
skatteskärpning torde vara den sämsta
tänkbara metoden att dämpa lönekrav
och inflation. Herr Sträng måste nogsamt veta, att en skatteskärpning, som
på ett eller annat sätt drabbar löntagarna, så gott som ofelbart utlöser
och högre lönekrav.
För herr Åsbrinks vidkommande
Av civilingenjör OSCAR LUNDQVIST
kan man vara lika övertygad om att
vad han hade i tankarna var införandet
av skärpta restriktioner för de enskilda bankernas kreditgivning och medelsplacering i övrigt. Vid bedömandet
av sådana åtgärder bör man hälla i
minnet att ännu så länge har en enskild
medborgare här i landet en av ingen
bestridd rätt att använda sina på lagligt sätt förvärvade och efter skatt behållna riksbankssedlar så som han finner för gott. Men anlitar han en bank
för att genom dennas förmedling göra
sina pengar räntebärande, då träder
herr Åsbrink till och vill förmena honom denna hans rätt. Vare sig herr
Åsbrink härvidlag har lagen på sin
sida eller icke är ett sådant hans ingripande lika horribelt.
Herr Åsbrink påbördar de enskilda
bankerna, att de varit för frikostiga
med krediter till näringslivet – bankkrediter till staten bekymrar honom
på intet sätt – och han menar, att
denna för stora kreditgivning befordrat den inflatoriska utvecklingen. Har
herr Åsbrink rätt i denna sin anklagelse mot bankerna, d. v. s. ha dessa
verkligen lämnat för stora krediter, så
finns det endast en förklaring till
missförhållandet, en högst naturlig förklaring: det har funnits för mycket
pengar ute på marknaden. Eftersom
nu alla pengar komma ifrån riksbanken bör herr Åsbrink i första hand ta
sig själv i upptuktelse. Är sedelutgivningen rätt anpassad till de föreliggande behoven av betalningsmedel, vilket
-:.··-
246
är riksbankens uppgift att se till, då
ha de enskilda bankerna inga möjligheter att lämna för stora krediter, detta
av det enkla skälet att de då sakna medel därtill.
Hur riksbanken, alltså herr Åsbrink
själv och hans föregångare, skött denna del av sin penningvårdande uppgift
torde rätt klart framgå av följande
siffror. År 1938, då samhällsbalans var
rådande, uppgick den utelöpande sedelmängden till i runt tal 1,2 miljarder. Antar man, säkert i överkant, att
produktionsvolymen – alltså ej den i
det sänkta penningvärdet mätta produktionen – stigit till den dubbla, så
skulle i dag ett sedelomlopp om 2,4
miljarder vara mer än tillräckligt för
att trygga avsättningen. Jämför med
detta att sedelmängden i dag uppgår
till över 7 miljarderl
Av de gjorda uttalandena framgår
tydligt att både herr Sträng och herr
Åsbrink äro väl medvetna om att det
finns ett intimt samband mellan löneökningar och inflation. Detta förklarar
deras nu uttryckta oro. I och för sig
är det glädjande för alla vänner av ett
fast penningvärde, att de nått fram till
denna insikt. Men glädjen grumlas av
att båda tyvärr synas vara behärskade
av den uppfattningen, med emfas hävdad speciellt av herr Geijer i LO, att
en löneökning i takt med produktionsökningen icke är inflationsdrivande.
De mena, att om produktionsvolymen
ökar, så kan därmed den allmänna levnadsstandarden höjas, och att den enda vägen för löntagarna att få sin beskärda del av denna standardhöjning
går över löneökningar. Detta är en
mening, som vid första och oreflekterade betraktande låter bestickande
riktig: den omfattas också nära nog
allmänt. Icke förty är meningen grundfalsk, något som utvecklingen här
hemma blott allt för tydligt visat.
Till sin första del innehåller meningen onekligen ett ganska stort mått
av sanning. Det är ju alldeles självklart, att, om produktionen ökas, så
kan den allmänna levnadsstandarden
höjas, men detta blott under den oeftergivliga förutsättningen att produktionsvolymen ökats hastigare än som
svarar mot den samtidiga ökningen i
folkmängd. Föreligger icke denna förutsättning, måste en genom löneökningar möjliggjord standardhöjning
för en grupp medborgare ovillkorligen
leda till att andra medborgare tvingas
ned till en lägre standard.
Nu är det ett faktum att produktionsvolymen ökats vida hastigare än
folkmängden. För en produktionsökning av detta slag finnas endast två
förutsättningar: endera ökade arbetsinsatser från de anställdas sida eller
rationalisering av produktionen. Det
första alternativet saknar i vår tid av
ständiga förkortningar av arbetstiden
all aktualitet och kan därför lämnas
därhän. Återstår rationaliseringen som
grundval för produktionsökningen.
Ingen tvekan torde heller råda om att
det är den fortskridande rationaliseringen här hemma som möjliggjort
produktionsökningen.
Med rationalisering – verklig –
menas, att man genom att tillämpa nya
arbetsmetoder utvinner en ökad produktvolym med insättande av samma
arbetskraft som förut. Rationaliseringen medför alltså sänkta realkostnader,
tagande i anspråk av en mindre mängd
arbetsinsatser per enhet av den tillverkade varan. Vid utebliven inflation
bör, rättare sagt skall, det utåt synliga
resultatet härav vara en prissänkning
på den framställda produkten. Genom
denna prissänkning bli alla medborgare, löntagare eller icke löntagare,
delaktiga av produktionsökningens
välsignelser och de bli detta utan nå-
gon som helst lönehöjning.
Uteblir en prissänkning – fortfarande vid utebliven inflation – så
kan man i ena fallet, d. v. s. det där
ingen kostnadsbesparing uppnåtts,
icke tala om någon verklig rationalisering. I det andra fallet ha de anställda
vid företaget eller företagsledningen
själv tagit ut ökad och därmed inflatorisk ersättning för sina arbetsinsatser.
De ha inlett en inflationsprocess, tills
vidare begränsad till företaget i fråga.
(Här bortses från att det vid en rationalisering ofta förekommer att en del
anställda sättas till högre kvalificerade
arbetsuppgifter, väl motiverande en
högre ersättning. Detta förhållande
torde åtminstone till en del förklara
vad som kallas löneglidning.)
Vinsten i ökad produktionsmängd
vid en genomförd rationalisering kan
bli avsevärd, men den vinstökning i
kronor, som kan möjliggöra en prissänkning, håller sig inom mycket snä-
vare gränser. Först måste nämligen
räntor och amortering betalas för det
ofta högst betydande investeringskapital som måste insättas för att kunna
genomföra rationaliseringen. Kan ett
företag uppnå en prissänkning om
10 %, så får detta betraktas som ett
synnerligen gott resultat. Om man nu
tror, så som de förut nämnda herrarna, att en sådan prissänkning vid det
fåtal företag, som samtidigt genomfört
en rationalisering, skall kunna kompensera de prishöjningar som vid en
generell löneökning framtvingas i alla
övriga företag – så att den genomsnittliga prisnivån blir oförändrad –
då misstar man sig kapitalt. Tesen att
lönerna utan risk för inflation kunna
höjas i takt med en produktionsstegring är falsk.
Egentligen ligger denna tesens falskhet i öppen dag. Det står utan vidare
klart att vid en generell löneökning
blir det massor av löntagare, säkert
mer än 99,9 % av dem, som få mera
betalt i pengar för sina oförändrade
insatser. Detta betyder, att löngivarna
erhålla mindre valuta – i arbetsinsatser- för sina lönekronor. När sedan
247
de oundvikliga prisstegringarna sätta
in få alla köpare av varor en mindre
varumängd för varje sin köpkrona.
Men just detta är inflation, detta att
man erhåller mindre valuta för penningenheten. Här bör man noga hålla
klart för sig att det icke, så som många
tro, är prisstegringarna som äro inflation. De är det utåt skönjbara tecknet
på en inflation som redan i och med
löneökningarna är för handen.
När man talar om proiluktionsökningen som stänc’ligt fortgl’tenile är det
en mycket viktig omstiinrlighet. som
synes vara helt förbisedd. Totalproduktionen mätes i pengar, icke i volym, men i pengar med ett stänc’ligt
fallande värde. En viss del av den produktionsökning, som man anser sig ha
kunnat statistiskt konstatera, är c’lärför
rent fiktiv, framkommen genom att
man mätt produktionsmängden med
ett mindre mått. Tar man sedan, så
som skett och sker hos oss. denna fiktiva proiluktionsökning till intäkt för
en generell löneökning, då har man
råkat in i en spiralrörelse löner-priser,
på vilken det ej finnes något slut.
Man söker här hemma trösta sig
med att inflationen i Sverige under
de senare åren framskridit tämligen
långsamt och att det, om den fortsätter
i denna långsamma takt, kommer att
dröja länge innan kronans värde sjunkit mera avsevärt. Detta är den sortens
trösterika förkunnelse, som ej bör få
förvilla omdömet om vad som verkligen sker. Ty uppenbart är väl ändock
att en ständigt fortskridande inflation,
om också i långsam takt, måste ända
i penningvärdets totala förintelse. sedan står det envar fritt att ha sin egen
mening, huruvida takten för inflationen varit långsam eller snabb. I realiteten har takten varit sådan att värdet
på den svenska kronan serlan föråret
1939 sjunkit med något mellan 70 och
75 %.
Vill man undgå inflation, något som
~ ·. –
248
åtminstone officiellt fortfarande står
på regeringens program, gäller det
därför att med tjänliga medel förhindra alla sådana löneökningar, som ej
äro fullt motiverade genom ökade eller
mervärda prestationer från löntagarnas sida. Ett enkelt och effektivt medel
att nå detta mål är att efter en genomdriven generell lönehöjning icke öka
den utelöpande sedelmängden. Inom
ramen för den sålunda oförändrade
fria köpkraften går det ej att till de
genom löneökningarna framtvingade
högre priserna få avsättning på hemmamarknaden för en oförändrad produktionsvolym. Samtidigt försvåras exporten, detta såvida man inte är förnuftig nog att höja kurserna på utlandsvalutor, åtminstone temporärt,
eller tills man fått se utvecklingen av
penningvärdet i andra länder. Priserna på importvaror kommer då att stiga
lika mycket som de inhemska priserna.
Inom produktionen torde man vara
väl medveten om att vid en oförändrad sedelförsörjning leder en löneökning med ty åtföljande prishöjningar
till en volymmässigt minskad avsättning, därmed till driftsinskränkningar
och friställande av arbetskraft. Ett
stillsamt men bestämt besked från
herr Åsbrinks sida, utan vidhängande
hot om åtgärder, hade därför varit väl
på sin plats och ägnat att få producenternas motstånd mot löneökningar
att hårdna. Om herr Geijer ännu icke
inser de ovan nämnda konsekvenserna
av sin lönepolitik, så bör han genom
egna erfarenheter bringas till insikt
om hur kortsynt hans politik är och
hur skadlig för hans egna kommittenter. Faktiskt förhåller det sig så att
hotet mot den fulla sysselsättningen
i främsta rummet kommer från LO.
Lika faktiskt är det att i inflationsdramat är det herr Geijer som spelar
den elake gossen Rudas roll.
De i inledningen nämnda uttalandena, herr Strängs och Åsbrinks, utlöste ett våldsamt vredesutbrott från
herr Geijers sida. Staten skall icke,
sade han, lägga sig parternas avtalsförhandlingar eller i samband med
dessa företaga sig några åtgärder. Häri
har herr Geijer mera rätt än vad han
själv torde vara medveten om. Staten
skall ingalunda företaga några åtgärder, tvärtom skall den underlåta åtgärder och framförallt skall den underlåta
att öka den utelöpande sedelmängden.
Självfallet är riksbanken i sin fulla
rätt att tillämpa restriktioner i fråga
om sin egen kreditgivning till bankerna vid sådana tillfällen då dessas likviditet är hårt ansträngd, såsom vid
skatteuppbörder och vid andra tidpunkter då stora remitteringar korsa
varandra. Även kan riksbanken efter
eget skön utmäta straffränta för så-
dana lån, som den till äventyrs beviljar. Sårlana tillfälliga (observera tillfälliga!) försträckningar till bankerna
äro emellertid lika riskfria för penningvärdet, som det är riskfritt för
landets energiförsörjning om ett vattenkraftverk tillåter överuttag av energi under vissa tider av dygnet eller
under kortare tidsperioder, om blott
dessa överuttag kompenseras genom
underuttag under andra delar av dygnet
eller under närliggande tidsperioder.
En vägran från riksbankens sida att
tillgodose sådana tillfälliga extra behov
av betalningsmedel skulle utsätta nä-
ringslivet för lika farliga som onödiga
skadeverkningar.
Slutligen skall sägas att risken för
en storkonflikt för den händelse arbetsgivareföreningen hade vägrat att
gå med på några generella löneökningar torde vara minimal om ens någon.
Båda parterna ha visserligen mycket
betydande kampfonder, men dessa
fonder äro förnuftigt nog placerade i
realvärden och sålunda bundna. Allra
minst under en storkonflikt lär det
vara möjligt att på öppna marknaden
omsätta dessa realvärden i kontanta
medel. Enda möjligheten att få erforderliga kontanta medel är att riksbanken försträcker – självfallet båda
parterna – med kontanta lån mot sä-
kerhet i deras realvärden, därmed skapande en högst säregen situation.
En begränsad konflikt torde däremot båda parterna kunna finansiera
med tillgängliga kontanta medel och
inkommande avgifter. Även en delkonflikt leder emellertid till produktions- 249
minskning. Rimligtvis bör denna föranleda herr Geijer att rikta en framställning till arbetsgivareföreningen att
sänka alla arbetslöner. Ur det allmännas synpunkt vore detta givetvis rena
galenskapen, men för herr Geijers vidkommande skulle framställningen endast vittna om konsekvens, om ett vidblivande av en sedan långt tillbaka intagen ståndpunkt till förhållandet mellan produktion och löner.
;’
DEBATT
LÖNER OCH INFLATION
I vad som allmänt troddes vara slutskedet för årets avtalsförhandlingar
framträdde finansministern och riksbankschefen var för sig med allvarliga
maningar till parterna att icke avtala
så stora löneökningar att följden skulle
bli en inflatorisk prisstegring. I motsatt fall skulle statsmakterna och riksbanken icke töva att tillgripa motåtgärder. Någon siffra för vilken löneökning som kunde tolereras angavs
dock icke.
Varken herr Sträng eller herr Åsbrink lämnade klart besked om vilka
motåtgärder som kunde komma i frå-
ga, men eftersom beskattningen ligger
inom herr Strängs gebit, kan det tas
för givet, att vad han avsåg var skattepolitiska åtgärder. Han yttrade sig
också i den riktningen, fast i vaga
ordalag. Härom är att säga, att en metod att använda skattepolitiken i inflationsdämpande – eller ens konjunkturstyrande – syfte innebär att
tillägga skattepolitiken en uppgift, som
den icke har och icke heller skall ha.
skattepolitiken skall gå ut på att tillföra staten erforderliga medel för täckande av dess utgifter, detta och ingenting annat. Till detta kommer att en
skatteskärpning torde vara den sämsta
tänkbara metoden att dämpa lönekrav
och inflation. Herr Sträng måste nogsamt veta, att en skatteskärpning, som
på ett eller annat sätt drabbar löntagarna, så gott som ofelbart utlöser
och högre lönekrav.
För herr Åsbrinks vidkommande
Av civilingenjör OSCAR LUNDQVIST
kan man vara lika övertygad om att
vad han hade i tankarna var införandet
av skärpta restriktioner för de enskilda bankernas kreditgivning och medelsplacering i övrigt. Vid bedömandet
av sådana åtgärder bör man hälla i
minnet att ännu så länge har en enskild
medborgare här i landet en av ingen
bestridd rätt att använda sina på lagligt sätt förvärvade och efter skatt behållna riksbankssedlar så som han finner för gott. Men anlitar han en bank
för att genom dennas förmedling göra
sina pengar räntebärande, då träder
herr Åsbrink till och vill förmena honom denna hans rätt. Vare sig herr
Åsbrink härvidlag har lagen på sin
sida eller icke är ett sådant hans ingripande lika horribelt.
Herr Åsbrink påbördar de enskilda
bankerna, att de varit för frikostiga
med krediter till näringslivet – bankkrediter till staten bekymrar honom
på intet sätt – och han menar, att
denna för stora kreditgivning befordrat den inflatoriska utvecklingen. Har
herr Åsbrink rätt i denna sin anklagelse mot bankerna, d. v. s. ha dessa
verkligen lämnat för stora krediter, så
finns det endast en förklaring till
missförhållandet, en högst naturlig förklaring: det har funnits för mycket
pengar ute på marknaden. Eftersom
nu alla pengar komma ifrån riksbanken bör herr Åsbrink i första hand ta
sig själv i upptuktelse. Är sedelutgivningen rätt anpassad till de föreliggande behoven av betalningsmedel, vilket
-:.··-
246
är riksbankens uppgift att se till, då
ha de enskilda bankerna inga möjligheter att lämna för stora krediter, detta
av det enkla skälet att de då sakna medel därtill.
Hur riksbanken, alltså herr Åsbrink
själv och hans föregångare, skött denna del av sin penningvårdande uppgift
torde rätt klart framgå av följande
siffror. År 1938, då samhällsbalans var
rådande, uppgick den utelöpande sedelmängden till i runt tal 1,2 miljarder. Antar man, säkert i överkant, att
produktionsvolymen – alltså ej den i
det sänkta penningvärdet mätta produktionen – stigit till den dubbla, så
skulle i dag ett sedelomlopp om 2,4
miljarder vara mer än tillräckligt för
att trygga avsättningen. Jämför med
detta att sedelmängden i dag uppgår
till över 7 miljarderl
Av de gjorda uttalandena framgår
tydligt att både herr Sträng och herr
Åsbrink äro väl medvetna om att det
finns ett intimt samband mellan löneökningar och inflation. Detta förklarar
deras nu uttryckta oro. I och för sig
är det glädjande för alla vänner av ett
fast penningvärde, att de nått fram till
denna insikt. Men glädjen grumlas av
att båda tyvärr synas vara behärskade
av den uppfattningen, med emfas hävdad speciellt av herr Geijer i LO, att
en löneökning i takt med produktionsökningen icke är inflationsdrivande.
De mena, att om produktionsvolymen
ökar, så kan därmed den allmänna levnadsstandarden höjas, och att den enda vägen för löntagarna att få sin beskärda del av denna standardhöjning
går över löneökningar. Detta är en
mening, som vid första och oreflekterade betraktande låter bestickande
riktig: den omfattas också nära nog
allmänt. Icke förty är meningen grundfalsk, något som utvecklingen här
hemma blott allt för tydligt visat.
Till sin första del innehåller meningen onekligen ett ganska stort mått
av sanning. Det är ju alldeles självklart, att, om produktionen ökas, så
kan den allmänna levnadsstandarden
höjas, men detta blott under den oeftergivliga förutsättningen att produktionsvolymen ökats hastigare än som
svarar mot den samtidiga ökningen i
folkmängd. Föreligger icke denna förutsättning, måste en genom löneökningar möjliggjord standardhöjning
för en grupp medborgare ovillkorligen
leda till att andra medborgare tvingas
ned till en lägre standard.
Nu är det ett faktum att produktionsvolymen ökats vida hastigare än
folkmängden. För en produktionsökning av detta slag finnas endast två
förutsättningar: endera ökade arbetsinsatser från de anställdas sida eller
rationalisering av produktionen. Det
första alternativet saknar i vår tid av
ständiga förkortningar av arbetstiden
all aktualitet och kan därför lämnas
därhän. Återstår rationaliseringen som
grundval för produktionsökningen.
Ingen tvekan torde heller råda om att
det är den fortskridande rationaliseringen här hemma som möjliggjort
produktionsökningen.
Med rationalisering – verklig –
menas, att man genom att tillämpa nya
arbetsmetoder utvinner en ökad produktvolym med insättande av samma
arbetskraft som förut. Rationaliseringen medför alltså sänkta realkostnader,
tagande i anspråk av en mindre mängd
arbetsinsatser per enhet av den tillverkade varan. Vid utebliven inflation
bör, rättare sagt skall, det utåt synliga
resultatet härav vara en prissänkning
på den framställda produkten. Genom
denna prissänkning bli alla medborgare, löntagare eller icke löntagare,
delaktiga av produktionsökningens
välsignelser och de bli detta utan nå-
gon som helst lönehöjning.
Uteblir en prissänkning – fortfarande vid utebliven inflation – så
kan man i ena fallet, d. v. s. det där
ingen kostnadsbesparing uppnåtts,
icke tala om någon verklig rationalisering. I det andra fallet ha de anställda
vid företaget eller företagsledningen
själv tagit ut ökad och därmed inflatorisk ersättning för sina arbetsinsatser.
De ha inlett en inflationsprocess, tills
vidare begränsad till företaget i fråga.
(Här bortses från att det vid en rationalisering ofta förekommer att en del
anställda sättas till högre kvalificerade
arbetsuppgifter, väl motiverande en
högre ersättning. Detta förhållande
torde åtminstone till en del förklara
vad som kallas löneglidning.)
Vinsten i ökad produktionsmängd
vid en genomförd rationalisering kan
bli avsevärd, men den vinstökning i
kronor, som kan möjliggöra en prissänkning, håller sig inom mycket snä-
vare gränser. Först måste nämligen
räntor och amortering betalas för det
ofta högst betydande investeringskapital som måste insättas för att kunna
genomföra rationaliseringen. Kan ett
företag uppnå en prissänkning om
10 %, så får detta betraktas som ett
synnerligen gott resultat. Om man nu
tror, så som de förut nämnda herrarna, att en sådan prissänkning vid det
fåtal företag, som samtidigt genomfört
en rationalisering, skall kunna kompensera de prishöjningar som vid en
generell löneökning framtvingas i alla
övriga företag – så att den genomsnittliga prisnivån blir oförändrad –
då misstar man sig kapitalt. Tesen att
lönerna utan risk för inflation kunna
höjas i takt med en produktionsstegring är falsk.
Egentligen ligger denna tesens falskhet i öppen dag. Det står utan vidare
klart att vid en generell löneökning
blir det massor av löntagare, säkert
mer än 99,9 % av dem, som få mera
betalt i pengar för sina oförändrade
insatser. Detta betyder, att löngivarna
erhålla mindre valuta – i arbetsinsatser- för sina lönekronor. När sedan
247
de oundvikliga prisstegringarna sätta
in få alla köpare av varor en mindre
varumängd för varje sin köpkrona.
Men just detta är inflation, detta att
man erhåller mindre valuta för penningenheten. Här bör man noga hålla
klart för sig att det icke, så som många
tro, är prisstegringarna som äro inflation. De är det utåt skönjbara tecknet
på en inflation som redan i och med
löneökningarna är för handen.
När man talar om proiluktionsökningen som stänc’ligt fortgl’tenile är det
en mycket viktig omstiinrlighet. som
synes vara helt förbisedd. Totalproduktionen mätes i pengar, icke i volym, men i pengar med ett stänc’ligt
fallande värde. En viss del av den produktionsökning, som man anser sig ha
kunnat statistiskt konstatera, är c’lärför
rent fiktiv, framkommen genom att
man mätt produktionsmängden med
ett mindre mått. Tar man sedan, så
som skett och sker hos oss. denna fiktiva proiluktionsökning till intäkt för
en generell löneökning, då har man
råkat in i en spiralrörelse löner-priser,
på vilken det ej finnes något slut.
Man söker här hemma trösta sig
med att inflationen i Sverige under
de senare åren framskridit tämligen
långsamt och att det, om den fortsätter
i denna långsamma takt, kommer att
dröja länge innan kronans värde sjunkit mera avsevärt. Detta är den sortens
trösterika förkunnelse, som ej bör få
förvilla omdömet om vad som verkligen sker. Ty uppenbart är väl ändock
att en ständigt fortskridande inflation,
om också i långsam takt, måste ända
i penningvärdets totala förintelse. sedan står det envar fritt att ha sin egen
mening, huruvida takten för inflationen varit långsam eller snabb. I realiteten har takten varit sådan att värdet
på den svenska kronan serlan föråret
1939 sjunkit med något mellan 70 och
75 %.
Vill man undgå inflation, något som
~ ·. –
248
åtminstone officiellt fortfarande står
på regeringens program, gäller det
därför att med tjänliga medel förhindra alla sådana löneökningar, som ej
äro fullt motiverade genom ökade eller
mervärda prestationer från löntagarnas sida. Ett enkelt och effektivt medel
att nå detta mål är att efter en genomdriven generell lönehöjning icke öka
den utelöpande sedelmängden. Inom
ramen för den sålunda oförändrade
fria köpkraften går det ej att till de
genom löneökningarna framtvingade
högre priserna få avsättning på hemmamarknaden för en oförändrad produktionsvolym. Samtidigt försvåras exporten, detta såvida man inte är förnuftig nog att höja kurserna på utlandsvalutor, åtminstone temporärt,
eller tills man fått se utvecklingen av
penningvärdet i andra länder. Priserna på importvaror kommer då att stiga
lika mycket som de inhemska priserna.
Inom produktionen torde man vara
väl medveten om att vid en oförändrad sedelförsörjning leder en löneökning med ty åtföljande prishöjningar
till en volymmässigt minskad avsättning, därmed till driftsinskränkningar
och friställande av arbetskraft. Ett
stillsamt men bestämt besked från
herr Åsbrinks sida, utan vidhängande
hot om åtgärder, hade därför varit väl
på sin plats och ägnat att få producenternas motstånd mot löneökningar
att hårdna. Om herr Geijer ännu icke
inser de ovan nämnda konsekvenserna
av sin lönepolitik, så bör han genom
egna erfarenheter bringas till insikt
om hur kortsynt hans politik är och
hur skadlig för hans egna kommittenter. Faktiskt förhåller det sig så att
hotet mot den fulla sysselsättningen
i främsta rummet kommer från LO.
Lika faktiskt är det att i inflationsdramat är det herr Geijer som spelar
den elake gossen Rudas roll.
De i inledningen nämnda uttalandena, herr Strängs och Åsbrinks, utlöste ett våldsamt vredesutbrott från
herr Geijers sida. Staten skall icke,
sade han, lägga sig parternas avtalsförhandlingar eller i samband med
dessa företaga sig några åtgärder. Häri
har herr Geijer mera rätt än vad han
själv torde vara medveten om. Staten
skall ingalunda företaga några åtgärder, tvärtom skall den underlåta åtgärder och framförallt skall den underlåta
att öka den utelöpande sedelmängden.
Självfallet är riksbanken i sin fulla
rätt att tillämpa restriktioner i fråga
om sin egen kreditgivning till bankerna vid sådana tillfällen då dessas likviditet är hårt ansträngd, såsom vid
skatteuppbörder och vid andra tidpunkter då stora remitteringar korsa
varandra. Även kan riksbanken efter
eget skön utmäta straffränta för så-
dana lån, som den till äventyrs beviljar. Sårlana tillfälliga (observera tillfälliga!) försträckningar till bankerna
äro emellertid lika riskfria för penningvärdet, som det är riskfritt för
landets energiförsörjning om ett vattenkraftverk tillåter överuttag av energi under vissa tider av dygnet eller
under kortare tidsperioder, om blott
dessa överuttag kompenseras genom
underuttag under andra delar av dygnet
eller under närliggande tidsperioder.
En vägran från riksbankens sida att
tillgodose sådana tillfälliga extra behov
av betalningsmedel skulle utsätta nä-
ringslivet för lika farliga som onödiga
skadeverkningar.
Slutligen skall sägas att risken för
en storkonflikt för den händelse arbetsgivareföreningen hade vägrat att
gå med på några generella löneökningar torde vara minimal om ens någon.
Båda parterna ha visserligen mycket
betydande kampfonder, men dessa
fonder äro förnuftigt nog placerade i
realvärden och sålunda bundna. Allra
minst under en storkonflikt lär det
vara möjligt att på öppna marknaden
omsätta dessa realvärden i kontanta
medel. Enda möjligheten att få erforderliga kontanta medel är att riksbanken försträcker – självfallet båda
parterna – med kontanta lån mot sä-
kerhet i deras realvärden, därmed skapande en högst säregen situation.
En begränsad konflikt torde däremot båda parterna kunna finansiera
med tillgängliga kontanta medel och
inkommande avgifter. Även en delkonflikt leder emellertid till produktions- 249
minskning. Rimligtvis bör denna föranleda herr Geijer att rikta en framställning till arbetsgivareföreningen att
sänka alla arbetslöner. Ur det allmännas synpunkt vore detta givetvis rena
galenskapen, men för herr Geijers vidkommande skulle framställningen endast vittna om konsekvens, om ett vidblivande av en sedan långt tillbaka intagen ståndpunkt till förhållandet mellan produktion och löner.
;’