Debatt

..
DEBATT
EN SVENSK IGELKOTT TIGER
»Nya rubriker att vänta i fallet Wennerström.» Det är möjligt att försvarsministern får rätt – spionaffären har
många aspekter. Den viktigaste har
dock ännu ej behandlats: Sveriges
fö~hållande till omvärlden och vårt
läge i det utrikespolitiska krafUältet.
De förbättrade relationerna mellan öst
och väst samt den komplicerade frå-
gan rörande Europas ekonomiska och
politiska integration gör det idag nödvändigt, att ånyo klargöra målsättningen för vårt lands utrikespolitik.
Det torde emellertid krävas både vision och politiskt mod att beröra
dessa problem – ytterst är de också
beroende av oppositionens uppfattning om sin egen styrka och sin funktion visavi regeringen.
Den ideologiska och maktpolitiska
konflikten mellan Moskva och Peking
synes kunna medföra djupgående förändringar i relationerna mellan öst
och väst – ett perspektiv som president Kennedy tidigare skisserat i sitt
tal inför American University i Washington. Det finns heller ingen anledning att betvivla Chrustjevs uppriktighet, när han idag talar för en politisk avspänning. Ändock är det nödvändigt att fnamhålla, att det ingångna provstoppsavtalet, vilket nu
kan komma att följas av en informell
underhandsöverenskommelse rörande
status quo i Europa, icke hade varit
politiskt möjligt om amerikanarna under Kuba-konflikten uppträtt, som
vore USA en papperstiger.
Diktaturen har ej heller blivit demokratisk trots de tecken till avspänAv pol. mag. HENRIK AKERMAN
ning, som nu verkar föreligga. Principen om »peaceful co-existence» innefattar sålunda icke ideologin; den
fredliga samlevnaden är endast temporär, vilket vid flera tillfällen betonats av Moskva. Kommunisterna kan
därför aldrig förväntas uppge tanken
på »Socialismens triumf» – världsrevolutionen – så länge de följer de
marxistisk-leninistiska principerna,
dvs. så länge de fortfarande är kommunister. Dessvärre synes mån~ ledande personer vara benägna att
glömma sina erfarenheter tills Sovjetunionen eller Kina gör en ny framstöt i Berlin, Indien eller på Kuba.
Ryssarnas olika demareher angå-
ende Östersjöns omvandling till ett
fredens innanhav, det inhemska kommunistpartiets förslag rörande stormaktsgarantier för den svenska neutraliteten och de till Sverige riktade
varningarna i samband med 1961 års
finsk-ryska kris visar dock alla entydigt, att vårt lands alliansfria politik
först riktigt kan uppskattas, då den
tjänar Sovjetunionens syften.
Påståendet är en truism, men den
förtjänar att upprepas för att man rätt
skall förstå den svensk.a utrikespolitikens villkor. Så länge vi vidhåller,
att vår alliansfrihet är av politisk och
icke av ideologisk natur, så länge
kommer man i Moskva att missförstå
den svenska politiken, i avsikt att inskränka vår utrikespolitiska handlingsfrihet. Ett gott förhållande gentemot Sovjetunionen bör eftersträvas
– men det bör också värderas efter
vad det är värt. Sovjets verkliga vån- 304
skap kan endast köpas till priset av
vår frihet; dess misstänksamhet är
ideologiskt betingad och kan icke sö-
vas på villkor som accepteras av det
svenska folket.
Det är därför med förvåning som
man konstaterar, att regeringens utrikespolitiska ståndpunktstaganden
icke sällan färgas av en viss ambivalens. Sveriges i och för sig ytterst
värdefulla engagemang för freden
(Kongo, nedrustningsförhandlingarna)
och för u-länderna utgör icke något
legitimt skäl för att söka reducera
kampen mellan diktatur och demokrati till en fråga om bristande samarbetsvilja.
Regeringens olika åtgärder för att
:.upprätthålla den politiska balansen»
är inte heller ägnade att inge förtroende – speciellt inte som man samtidigt avvisar de övernationella samarbetssträvandena på kontinenten,
vilka utgör en första station på vägen
till en mellanfolklig enhet, där rätten
spelar större roll än de enskilda staternas storlek och vapenpotentiaL
över huvud taget är det påfallande
hur ogärna regeringen söker påverka
utvecklingen i dessa frågor. Dess ledarskap är därför varken konstruk- .ivt eller inspirerande. Huruvida detta
beror på att socialdemokraterna har
besvär med sin vänsterfalang är svårt
att bedöma – en del personer synes
dock ha en icke obetydlig förmåga att
överse med »diktatoriska överdrifter»
när det gäller system med samma ideologiska ursprung.
Det lär dock inte dröja länge innan
regeringen tvingas söka nya distinktioner för vår alliansfria politik. Utvecklingen inom EFTA har redan visat, att ekonomi och politik icke kan
skil}as åt. Eftersom Sveriges befolkning icke torde vara villig att betala
för en politisk isolering genom en
lägre ekonomisk utvecklingstakt, synes det snart bli nödvändigt, att endast begränsa vår utrikespolitiska
handlingsfrihet i den utsträckning,
som definitionen alliansfri implicerar
– frihet frän militära amanser.
Det är emellertid betecknande för
den svenska utrikesdebatten att endast
regeringens tolkning av latituden i
vår utrikespolitik anses moraliskt
oklanderlig – att hävda, att vi på
grund av framtida omständigheter
kan tvingas ompröva vår politik anses fortfarande orimligt och är i realiteten därför liktydigt med politiskt
självmord. När det gäller dessa frå-
gor betraktas Erlanders ministär inte
längre som ett politiskt organ utan
som en institution av samma oantastliga karaktär som Högsta Domstolen
eller Riksrevisionsverket – honi soit
qui mal y pense.
Skall Sverige kunna spela den internationella roll som enligt regeringen åligger vårt land, bör emellertid utrikespolitiken snarast förvandlas
till hela folkets angelägenhet. Den
snabbhet, varmed utvecklingen fortskrider, synes i första hand kräva
tre ting: Kunskap, fantasi och en förutsättningslös utrikesdebatt. Utan kunskap kommer det politiska intresset
att kretsa kring gatans ensidiga »Upplysningsverksamhet». Utan fantasi kan
vi aldrig pröva nya vägar. Utan en
öppen debatt kan inte allmänheten
erbjudas ett dynamiskt ledarskap, ej
heller politisk insikt, medan ledningen själv är dömd till förlamande
passivitet.
Vi kan föra en alliansfri politik men
vi kan aldrig vara neutrala i kampen
för vår egen kulturs förnyelse. Trots
de nyblivna staternas ökade inflytande
avgörs icke rivaliteten mellan öst och
väst i Asien eller Afrika, utan av vad
som händer inom den atlantiska världen. Inte ens en liten nation har råd
att stä utanför denna utveckling –
även ett litet folk måste ha en känsla
av delaktighet, ansvar och destination.
..
305
TILL FRAGAN OM SAMLINGSPARTIETS PROGRAM
Universitetslektorn, docent Olle Nymans artikel i nummer 4-5 av Svensk
Tidskrift har väckt berättigat uppseende. Han tar upp en länge diskuterad
fråga till systematisk genomgång och
finner att differenserna i de »borgerligas» ståndpunkter ifråga om ett samlingsparti i själva verket ej är så stora.
Med de senaste partiprogrammen som
utgångspunkt finner han på vissa
punkter rörande lik- och enighet. Det
väsentligaste i Nymans uppsats synes
vara hans påpekande att högerns, folkpartiets och centerpartiets grundsatser och åsikter rörande samhällsekonomins struktur och ägoförhållanden
är förenliga. Detta är på sitt sätt
grundförutsättningen för ett samgående. Vad skattepolitiken anbelangar är
man även här i stort sett enig. »Samstämmigheten på detta centrala politiska avsnitt är det avgörande», skriver Nyman och fortsätter. »l jämfö-
relse härmed är meningsskiljaktigheterna på andra avsnitt av sekundär betydelse.» Med detta påstående som utgångspunkt skall dessa problem något
diskuteras.
I artikeln konstaterar Nyman vidare
att i utrikespolitiska frågor är oppositionspartierna ense om alliansfrihet,
vilket inkluderar försvaret och Europafrågorna. Författningsproblemen är
en fråga som ligger i öppna fältet.
Till Nymans påstående att religiösa
frågor ej behöver bli något tvistefrö,
ställer sig en del kanske något tvivlande. Inom social- och familjepolitiken förutsättes en sammanjämkning
av åsikterna. Till jordbruket och dess
Av fil. mag. ANDERS FAHLBECK
problem har de tre partierna en positiv hållning.
>>En genomgång sådan som denna
visar att det redan nu borde finnas
möjligheter att åstadkomma ett enhetsprogram, som kunde vara acceptabelt
för samtliga de tre icke socialistiska
oppositionspartiernas väljare. Det
borde kunna bli inte bara acceptabelt
utan attraktivt, om det gjordes till en
syntes av det bästa de tre partierna
har att lämna som bidrag: från hö-
gern nationell traditionalism förenad
med en positiv Europa-anda, ekonomisk realism förenad med den slagkraftiga visionen av en ägandedemokrati; från centern appellen till den
individualistiska obundenhetskänslan,
framhävandel av miljövärdenas betydelse, attityden av realism och måttfullhet; från folkpartiet den liberala
och humanistiska frihetstraditionen,
den socialpolitiska progressiva inrikt..:
ningen, det konsekventa hävdandet av
rätt- och rättssäkerhetssynpunkterna.
Det väsentligaste är att det skapas ett
program, som på en gång säger ja till
både välfärdssamhället och till ett
samhälle, som är positivt till enskilt
ägande, individuellt ansvar och personligt oberoende.»
Detta är i och för sig en vacker och
tilltalande skapelse, som onekligen
torde inrymma ett påtagligt alternativ.
Är mycket dock ej endast tilltalande,
teoretiska papperskonstruktioner? Hur
nya är dessa tankegångar? Ryms de
praktiskt taget inte redan nu och sedan länge i de borgerliga partierna
var för sig? Kan inte såväl centerpar- 306
tiet som folkpartiet i likhet med hö-
gern hänvisa till dessa ting i sina respektiv,e partiprogram? Slår man inte
med den ovan skisserade konstruktionen gammalt vin i en ny lägel? Vad
nytt, v’ad livskraftigt, vad slagkraftigt, vad framåtsträvande når man med
detta resonemang i dagens situation?
Om man gör en jämförelse med det
socialdemokratiska partiprogrammet
finner man med här berörda program påtagliga likheter. Demokratin
och parlamentarismen och därmed
sammanhängande frågor är självskrivna, liksom neutralitetspolitiken och
därmed även försvarsfrågan. skolans
målsättning är likartad, även om vä-
gen att nä resultatet ej är densamma.
Vad den allmänna kulturpolitiken anbelangar är målet detsamma, liksom
ifråga om Europatanken och internationella problem i stort. Vad beträffar
religion och trosfrågor är socialdemokraternas inställning på papperet densamma som samlingspartiets, men i
praktiken är differenserna stora. Den
fundamentala och betydelsefulla skiljelinjen går över spörsmål rörande samhälls- och privatekonomiska teorier.
Att finna några mer djupgående skiljaktigheter inom socialpolitiken är
svårt. Målsättningen är densamma:
»Största möjliga lycka åt största möjliga antal.>>
Skiljelinjen i de två programmen går
som antytts över de ekonomiska frågeställningarna. Här står två diametralt
motsatta ekonomiska system mot varandra. Den socialistiska, statsdirigerade planhushållningsteorin contra
borgerlighetens privata, »liberala>>
ekonomiska doktrin.
Sä länge som socialdemokraterna
åker snålskjuts på >>borgerlighetens
ekonomiska kärra>> dragen av »icke
socialistiska dragare», kommer någon
ändring i politiskt hänseende ej att
ske. Sä länge kusken är socialdemokrat
kan dragarna ej annat än lyda hans
tyglar, om än motvilligt och motspänstigt. Men kusken är förståndig
nog att i görligaste mån låta dragarna
gå i sina gamla hjulspår.
Så länge en ekonomisk politik föres
i ett socialistiskt styrt land som Sverige, där de icke socialistiska ekonomiska ideerna är förhärskande, kommer den politiska situationen att förbli
i stort sett konstant. På ett synnerligen
skickligt sätt utnyttjar socialdemokraterna genom lämplig ekonomisk och
annan lagstiftning vår samhällsekonomi icke efter socialistiskt doktrinärt mönster, utan efter den för situationen mest gynnsamma vägen. Hade
man inom socialdemokratiska partiet
varit konsekvent och hällit fast vid en
av sina grundprinciper, hade de ekonomiska förhållandena och välfärden
i Sverige idag förmodligen varit annorlunda. Den oppositionspolitik som
förts och föres kan ej annat än jämna
vägen för den socialdemokratiska kärran.
Något som förvånar är därför att
man ifrån borgerligt håll alltför passivt och lamt angripit och angriper
socialdemokraterna och regeringen för
deras »förborgerligade ekonomiska politik>>. Här finns en verklig angreppspunkt i ideologiskt och praktisktpolitiskt hänseende. styrkan i samlingspartiets ovan berörda program ligger
och bör ligga inom den ekonomiska
sfären. Det ekonomiska system som
förordas av oppositionen måste spelas
ut mer påtagligt och kraftfullt mot den
socialdemokratiska ideologin. Att på-
visa och understryka socialdemokraternas rädsla och inkonsekvens att
föra en med partiprogrammet och partiets grundideer aktiv ekonomisk politik bör vara en naturlig och självklar angreppspunkt. Den gamla taktiken att använda fiendens huvudvapen
mot honom själv har egenartat nog
ännu ej praktiserats av oppositionen.