Debatt

DEBATT
DEN ANTIKOMMUNISTISKA RÖRELSEN I ASIEN
Från en konferens i Tokyo
Sedan Kina 1948 blivit kommunistiskt
och kommunismen i Asien visat sig
alltmera aggressiv, vaknade tanken att
bilda en antikommunistisk sammanslutning mellan Asiens fria folk. 1954
utfärdade Syd-Koreas president Syngman Rhee en inbjudan till en rad stater i Asien att låta sig representera
vid en antikommunistisk konferens i
hans land- det var naturligt, att initiativet utgick från detta land, som i
så hög grad hade fått känna på kommunismens attacker. Sju stater eller
mindre områden accepterade inbjudan: Hongkong, Fria Kina (Formosa),
Macao, Philippinerna, Ryukyus, Thailand och Syd-Vietnam. Konferensen
ägde rum i juni i hamnstaden Chin
Hae, varvid Asian Peoples’ Anti-Commonist League (APACL) bildades.
1956 sammanträdde man för andra
gången, nu i Manila på Philippinerna,
med samma medlemmar utom Thailand. Sedan dess har man sammanträtt
varje år: 1957 i Saigon, Syd-Vietnam,
1958 i Bangkok, Thailand, 1959 i
Seoul, Syd-Korea, 1960 i Taipei, Fria
Kina, 1961 åter i Manila och 1962 i
Tokyo, Japan. Medlemsstaternas antal har så småningom stigit och utgör
nu mera än 20: Australien, Nord-Borneo, Burma, Ceylon, Hongkong, Irak,
Iran, Japan, Jordanien, Fria Kina,
Syd-Korea, Macao, Malaya, Nepal,
Nya Zeeland, Pakistan, Philippinerna,
Ryukyus, Singapore, Thailand, TurAv professor BIRGER NERMAN
kiet, Syd-Vietnam. Redan vid den
tredje konferensen hade man börjat
inbjuda observatörer från icke anslutna länder och från sammanslutningar. Följande länder hade observatörer på konferensen i Tokyo: Brasilien, Frankrike, Indien, Italien, Kanada, Kongo Brazzaville, Kongo Leopoldville, Laos, Madagaskar, SaudiArabien, Somaliland, Spanien, VästTyskland, USA. De sammanslutningar,
som representerades av observatörer,
var: Anti-Bolshevik Bloc of Nations
(ABN), Assembly of Captive European
Nations (ACEN), International Conference on the Political Warfare of the
Sovjets (ICAS), The National Alliance
of Russian solidarists (NTS). Därtill
kom, att från Sverige inbjudits civilekonom Arvo Horm och jag, närmast
i vår egenskap av sekreterare, resp.
ordförande i stödorganisationen för
den för motaktioner mot sommarens
kommunistiska ungdomsfestival i Helsingfors bildade Scandinavian Youth
Service. Antalet deltagare i konferensen utgjorde ca 100, därav ca 25 ifrån
Afrika, Amerika och Europa. Tokyokonferensen pågick under tiden 1-6
oktober.
Konferensen öppnades av förutvarande japanske premiärministern Nobusuke Kishi, vilken fungerade som
ordförande under hela mötet. Han
framhöll – i likhet med flera senare
talare – att Asien närmast är målet
42
för kommunismens angrepp, detta i
överensstämmelse med Lenins uttalande att Asien utgör en genväg till erövringen av Europa. Han gick även
– i likhet med åtskilliga senare talare
– in på neutraliteten, som i kommunisternas propaganda endast är ett
medel att splittra den fria världen och
försvaga den. Han betonade bl. a. också vikten av den ekonomiska hjälpen
till de underutvecklade länderna.
Nästa talare var professor Kyu Hah
Choi, Syd-Korea. Han uppehöll sig
bl. a. vid det Freedom Center, som
man vid ett extra sammanträde med
APACL i Seoul i maj beslutat upprätta. Det gäller ett stort institut, som
skall ha till uppgift att vetenskapligt
uppvisa kommunismens olämpliga system, att utarbeta antikommunistisk
taktik och strategi, att utbilda antikommunistiska ledare bland journalister, författare, vetenskapsmän och affärsmän genom kurser, seminarier och
praktiska övningar, att utöva kulturell
och informativ verksamhet för att avslöja och omintetgöra den falska .kommunistpropagandan och att propagera
för friheten. Man beräknar kostnaderna för institutet till ca 2,4 mill. amerikanska dollar. Koreas regering och
folk har lämnat det största bidraget
härtill, och regeringen har ställt tomtmark till förfogande, men även Formosa, Philippinerna, Syd-Vietnam,
Thailand och Australien samt organisationen Free Pacific Association har
bidragit. Syd-Korea och de fyra nämnda asiatiska länderna skall utgöra direktionen. Grundstenen lades den 15
september i närvaro av representanter
för regeringen och diplomatiska kå-
ren i Korea. Invigningen avses att äga
rum den 15 augusti 1963.
·öppningsceremonien avslutades med
ett anförande av den japanska delegationens ordförande Mitsujiro Ishii –
även han f. d. premiärminister. Han
konstaterade, att Asian Peoples’ AntiCommonist League haft ett betydande
inflytande både på regeringen och på
opinionen i sina länder. Faran är stor,
att kommunisterna i desperation över
deras allt uppenbarare ekonomiska
misslyckande skall kasta sig ut i äventyrligheter; särskilt gäller detta Kina.
Men, tillade han, »Vi är absolut säkra
på vår seger», blott vi står fast. Huruvida kommunismens svaghet skall leda
till de kommunistiska regimernas undergång eller till en kraftig revision
av det kommunistiska systemet kan
ännu icke sägas.
Följande dag inleddes med ett anförande av ambassadör Robert D.
Murphy, som fram till 1953 var USA:s
sändebud i Tokyo. I detta gavs bl. a. en
översikt över det starka uppsving i
olika avseenden, som ägt rum i de fria
länderna i östra och sydöstra Asien
under den senaste tioårsperioden och
som står i bjärt motsats tiii tillbakagången i Kina. Formosa-Kina har
gått starkt framåt både ekonomiskt
och i fråga om sociala och kulturella
reformer. 86% av jordbrukarna är nu
självägande bönder, jordbrukets produktion har ökat med 55% och industriproduktionen med 175%. Universitets- och skolväsendet har mångdubblats i fråga om lärjungar. Under
de fem år, som Malaya varit självständigt, har alla kommunistiska försök till omstörtning avvisats. Man hoppas mycket av det större Malaysia (jfr
nedan). Även i Malaya har framstegen i olika avseenden varit stora. Sedan Philippinerna för tio år sedan
lyckades betvinga den kommunistiska
faran, har utvecklingen varit rask.
Genom kraftiga reformer har demokratien stärkts och ekonomien utvecklats. Syd-Vietnam prisades för dess
motståndsvilja mot kommunismen. I
fråga om Laos lovade Murphy, att
USA noga skulle övervaka överenskommelsen med kommunisterna. Han
hoppades o~kså på en fredlig utveckling rörande Västra Nya Guinea med
hänsynstagande till infödingarnas rättigheter. I Syd-Korea genomförs nö-
diga sociala och ekonomiska reformer. Men de allra största framstegen
har skett i Japan. Under många år har
produktionsökningen varit ca 9%, enligt Murphy kanske det största ekonomiska uppsving, som världen någonsin
skådat. Agrarreformen har medfört utomordentliga framsteg; förkrigsavkastningen har höjts med minst en
tredjedel. Demokratien har stärkts genom t. ex. pressfrihet, rättsväsendet
har stabiliserats, sociala välfärdsreformer genomförts.
I kontrast mot dessa framsteg i de
fria länderna står den oerhörda tillbakagången i det Röda Kina, där en
fruktansvärd svält råder, vilket icke
kan skyllas på dålig väderlek tre år i
rad, då detsamma gällt Korea, J apan,
Formosa och Philippinerna.
Murphy framhöll vikten av att alla
de fria nationerna inser, att de har ett
gemensamt intresse i kampen mot
kommunismens attacker. Han citerade
president Kennedys löfte, att intet
land, som önskar förbli fritt, skall förlora sin frihet i brist på amerikansk
hjälp. Segern i kampen mellan demokrati och kommunism beror på vilket system, som motsvarar människornas förhoppningar och behov. Låt oss
därför möta de nya nationerna med
vänskap och förståelse så att de inser, att vi är fria medborgare, som
lever i välstånd och i en människovärdig tillvaro i skyddet av rättvisa
lagar!
Efter Murphys tal följde en rad
hälsningsanföranden, sammanlagt ett
20-tal, från olika länder och sammanslutningar. En del av dessa var mera
allmänt hållna, andra gick in på konkreta problem.
Chefen för Formosa-Kinas delegation hävdade, att man i den fria världen överskattar Kommunist-Kinas för- 43
måga att övervinna den fruktansvärda
hungerkrisen, vilken har sin främsta
orsak inte i väderleksförhållandena,
utan i den misslyckade ekonomiska
politiken. Tilltron till regeringen har
skakats i Kina, också bland kommunisterna själva; även sådana hjälper
andra att fly och flyr själva. En dylik
hungersnöd och massflykt har i Kinas
historia alltid varit upptakten till uppror mot tyranniska regimer. Det går
en våg av mysteriösa explosioner över
skilda delar av Kina. Andan i den
röda arrolm håller på att luckras upp.
Men den fria världen måste upphöra
med all materiell och annan hjälp till
kommunisterna. Och vid lämplig tidpunkt bör de antikommunistiska krafterna på båda sidor järnridån gå till
militär attack mot Pekingregimen.
Det kommer att lyckas. Formosa-Kina
behöver ej militär, blott moralisk och
materiell hjälp härtill. Och Sovjet, som
fullföljer sina egna syften i Europa
och Amerika, skulle icke träda Kina
till hjälp.
Formosadelegationen lämnade i en
särskild skrivelse en hel del detaljerade uppgifter om tillståndet i det
Röda Kina. Det uppges i denna, att
1961 ca 25 millioner människor dött
av svält och att det väntas bli mera
1962. Vidare meddelas, att fr. o. m.
maj t. o. m. september 1962 över
150 000 flytt till Hongkong och Macao.
Allt som allt skulle hittills ca 50 millioner svältande människor ha sökt sig
in från landsbygden till städerna i
hopp om föda. Plundringar av varuhusen, mord på kommunister och andra oroligheter är vanliga. Regimen
svarar med massavrättningar och
-häktningar. Den underjordiska arrolm
växer och närmar sig millionen. I en
artikel i Röda Fanan i år erkänner man
denna tillväxt; man räknar där med
ca 5 millioner »bad elements» i partiet och ca 65 millioner antikommu”
nister därutanför.
44
Hongkongs talesman beklagade, att
mänga länder i den fria världen trott
på det Röda Kinas möjligheter och gått
in för ökad handel med detta. Thailands representant framhöll, att, om
detta land föll för kommunismen,
skulle hela sydöstra Asien vara förlorat. Thailand intar dock en stark
hållning mot denna. Philippinerna
hade, nämnde dess företrädare, under ätta är bekämpat kommunismen
och var nära att duka under 1951, men
friheten segrade. Inställningen till
kommunismen visades bl. a. vid den
stora ungdomsfestlighet i mars i är i
den nya huvudstaden Quezon City, där
kommunismens emblem brändes i närvaro av utlänningar, religiösa grupper
och höga ämbetsmän inför landets
president. Vid skolor och universitet
drivs en stark antikommunistisk upplysningsverksamhet. Även en antikommunistisk kvinnoorganisation har
satts upp, särskilt verksam vid universiteten. över 200 000 ex. av antikommunistiska skrifter har spritts
1962.
Malayas representant talade bl. a. om
den federation, Malaysia, som träder i
kraft 1963 mellan Malaya, Singapore,
Sarawak, Brunei och Brittiska NordBorneo och som betecknar en seger för
demokratien. I 12 är bekämpade man
kommunismen, som särskilt sökte
vinna Singapore. Man lägger i Malaya
speciellt an på att höja lantbruket. Pakistans representant uppehöll sig
bl. a. vid den förföljelse, som islam utsatts för i de kommunistiska länderna,
där ca 100 millioner muhammedaner
av världens omkring 600 millioner
lever. Jordaniens talesman erinrade
om, hur hans land 1954 liksom Irak
1958 med knapp nöd lyckades undgå
att falla i händerna pä kommunisterna. Dessa händelser har öppnat ögonen pä Jordaniens befolkning; den
kommer aldrig att underkasta sig
kommunismen. Man arbetar ivrigt för
att höja det ekonomiska livet i fråga
om industri, jordbruk, gruvdrift osv.,
förbättra kommunikationerna, bostä-
derna, höja undervisningen, den sociala standarden, hälsovärden osv.
Syd-Amerika var representerat genom brasilianske amiralen Carlos
Penna Botto, som alltsedan tillkomsten
av »The Interamerican Confederation
for the Defense of the Continent» fungerat som ordförande för denna sammanslutning. Han sade direkt ut, att
den enda möjliga lösningen pä världskonflikten är krig. Ingen defensiv
hällning duger, ingen samexistens är
möjlig, endast krig. Frihetsrörelserna
inom de kommunistiska länderna bör
pä alla sätt understödjas. Det bör bli
en aktion inifrån, understödd av hjälp
från den fria världen.
Ser vi till sist pä anförandena frän
Europa, förekom tvä anmärkningsvärda sädana av f. d. premiärministrar. Det ena hölls av ungraren Ferenc
Nagy, den näst siste premiärministern
i Ungern (1945-1948) före kommunismens fullständiga övertagande av
makten; han var småbrukarpartiets ledare. Han representerade nu Assembly
of Captive European Nations, vilken
har sitt säte i New York och bestär av
företrädare i den fria världen för Albanien, Bulgarien, Estland, Lettland,
Litauen, Polen, Rumänien, Tjeckoslovakiel och Ungern och en del associerade organisationer. I sitt anförande
beklagade han, att den västliga världen visat sådan passivitet gentemot
Sovjet- där man ingrep till hjälp som
i Iran, Grekland och Turkiet, räddades
friheten. De fria asiatiska staterna
måste inte endast skydda sig själva,
de bör också inför varje tänkbart
forum kräva de östeuropeiska folkens
rätt till självbestämning. De fria nationerna i Asien och Afrika liksom i
Västern bör uppmanas att, när frågan
om kolonialismen kommer upp i FN,
taga upp den kommunistiska kolonialismen. Världens ungdom bör också
upplysas om kommunismens reaktionära ideologi.
Det andra anförandet hölls av den
siste ukrainske premiärministern dr
Geroslav Stetzko, som tillträdde sitt
ämbete, när ryssarna 1941 drog sig
undan inför tyskarnas inmarsch i
Ukraina, men som snart kom i motsättning till dessa och måste fly västerut. Han representerade The AntiBolshevik Bloc of Nations (ABN), bakom vilken står en lång rad organisationer för de av Sovjet förtryckta folken, även i själva Ryssland. Han menade, att inre resning i förening med
stöd utifrån skulle bringa de kommunistiska regimerna på fall. Men det
måste vara en aktion från hela världen, om så var nödvändigt med vapenmakt. De nationella problemen utgör ett starkt hot mot Moskva. Han erinrade i detta sammanhang om att de
av Sovjet underkuvade folken utgör
mera än 200 millioner, därav ca 100
millioner i satellitstaterna och över
100 i Sovjetunionen – varav ca 45 i
Ukraina – mot bara 90-100 millioner
ryssar. För oss underkuvade folk »är
det bättre att vara döda än röda». Det
har varit flera revoltförsök i Ukraina,
och den underjordiska motståndsrörelsen där växer. Ryssarna fruktar den,
något som bl. a. mordet på den ukrainske ledaren Stefan Bandera på order
av Moskva visar. Han slutade med att
mana till samordning i allas kamp
mot kommunismen.
Den franska representanten, den politiska skriftställarinnan madame Suzanne Labin, riktade skarp kritik mot
pacifismen. I sitt tal konstaterade hon,
att det visats, att bakom pacifismen i
den fria världen, i vars ledning i regel befinner sig hederliga människor,
ofta står kommunisterna; mycket av
rörelsens propagandalitteratur har
skrivits av kommunister. Inom kommunistblocket självt får ingen pacifism
45
förekomma. Fighters for Peace, som
framgick ur stockholmsappellen 1947,
dirigeras från Kreml. Det är typiskt,
att man t. ex. yrkar på »fair play with
Cuba». Man demonstrerar emot USA:s
experiment med vätebomben, men inte
mot Sovjets. Endast USA:s vedergällningsstyrka kan rädda freden i världen.
Även jag framförde en hälsning från
antikommunistiska kretsar i Skandinavien. Jag nämnde häri, att de skandinaviska länderna sedan gammalt har
en grundmurad demokrati; kommunismen har ingen resonnans i dem, så
finns i den svenska riksdagen blott 6
kommunister av 383 medlemmar. Men
som nära grannar har vi stark känning
av kommunismen, särskilt dess hot
mot Finland. Jag framhöll vidare vilken stor roll flyktingarna, framför allt
de baltiska, spelat för oss; de har givit
oss den bästa inblick i kommunismens
omänskliga metoder och därför bidragit att göra oss immuna mot denna.
Jag nämnde också något om våra antikommunistiska organisationer, särskilt Baltiska Kommitten. Ävenledes
redogjorde jag något för vår verksamhet, våra publikationer, offentliga mö-
ten mot kommunismen, utställningen
»Därför flydde vi», ursprungligen kommen från USA, men kompletterad med
material från flyktingarna i Sverige,
en utställning som visades på skilda
håll i Sverige och i Köpenhamn och
som blev en stor succe; även omnämnde jag den lyckade aktionen mot den
kommunistiska ungdomsfestivalen i
Helsingfors i somras av den i Sverige
för ändamålet bildade Scandinavian
Youth Service. Slutligen framhöll jag,
att vi i Sverige är intresserade av ett
samgående mellan de antikommunistiska rörelserna i hela världen. Mitt
anförande mottogs, vågar jag säga,
med synbart intresse.
Från de följande dagarna kan anföras, att professor Erich Kordt, före
46
sista världskriget Tysklands minister i
Japan, nu juris professor i Bonn, i ett
anförande speciellt framhöll, att vi
måste bättre lära känna de kommunistiska doktrinerna, som han betecknade
som pseudoreligiösa, samt den kommunistiska praktiken; han gav en analys av bäggedera. Lenins tes om samexistensen avsäg endast en kort respit
för den icke-kommunistiska världen.
Han slutade med att betona, att enda
räddningen för den fria världen är
styrkan av vår frihetskärlek och sammanhållning.
Kongressen antog flera resolutioner.
Ett par gällde neutralismen. Det framhälles, att denna, som ju inte tillätes
att existera i den kommunistiska världen, med sitt tal om anti-kolonialism,
fredlig samexistens och universell avväpning avser att försvaga oppositionen mot kommunismen. Mellan frihet
och slaveri finns ingen medelväg. Genom möten, radio, anföranden, publikationer bör den fria världen visa upp
kommunisternas avsikter med sin propaganda för neutralism inom denna.
Kongressen vädjar till FN och alla
demokratiska nationer att stoppa all
ekonomisk och militär hjälp till de
neutrala regeringarna. I den ena av
resolutionerna tas överenskommelsen
om neutralitet för Laos upp som exempel pä kommunisternas vinst av den;
nu hotar de även Thailand och SydVietnam, men där och annorstädes
måste man kraftigt stödja den antikommunistiska politiken. En frivillig
frihetskär bör sättas upp att ingripa
överallt i Asien, där kommunismen
hotar.
I ett par andra resolutioner brännmärks den ryska kolonialismen. Man
vädjar till FN att undersöka det ryska
förtrycket av de europeiska staterna
från Estland i norr till Rumänien i sö-
der, liksom av en rad andra områden
med rätt till självständighet som Ukraina, Vitryssland, Armenien, Georgien
osv. Frihetsrörelserna i alla dessa länder bör stödjas, även militärt. Kongressmedlemmarna bör verka för att
deras parlament och regeringar ställer
sig solidariska till dessa länders frihetskamp.
I en resolution yrkas på, att man
skall upplysa världen om det kommunistiska blockets tillbakagäng och svå-
righeter, varför den fria världen bör
gä in för en offensiv politik och större
enhetlighet och beskydda alla hotade
länder samt moraliskt och materiellt
hjälpa alla, som söker göra sig fria,
även genom militärt bistånd.
Av andra resolutioner kan nämnas
en, i vilken man vädjar till FN att
upptaga Syd-Korea till medlem, och
en annan, vari framhålles, att Kommunist-Kina bör vägras sådant medlemskap. Man vädjar bl. a. också i en
resolution till regeringarna i Indien
och Pakistan att sä fort som möjligt
göra upp i Kashmirfrägan. Vidare
hänvänder man sig till FN att i samarbete med världens främsta hjälporganisationer ordna en internationell
konferens för att skapa en internationell hjälpkommitte, som skulle sätta
upp hjälpstationer i Hongkong och
Macao för nykommande flyktingar,
och att upprätta en kommitte bestä-
ende av Formosa-Kina, Syd-Korea,
Syd-Vietnam, Philippinerna, Thailand,
Japan, Hongkong, Macao och med
APACL:s generalsekreterare som sammankallande för befordrande av hjälpen.
Det beslöts, att nästa kongress skall
hällas i Saigon som en uppskattning
av Syd-Vietnams tappra kamp mot
kommunismen.
I en allmän deklaration, vari framfördes ett varmt tack till de japanska
värdarna och särskilt till ordföranden
Nobusuke Kishi för det utomordentliga
sätt, pä vilket de organiserat och genomfört kongressen, sammanfattades
en hel del synpunkter, som framkom- ’ …l i.
mit under denna. Det talas i deklarationen också om att utvidga APACL
med Afrika samt om samarbete med
alla frihetsälskande länder. Tanken på
att skapa en antikommunistisk världsgemenskap tangerades också på kongressen av flera talare liksom man och
man emellan; den svenska delegationen hade ingivit ett förslag härom att
behandlas av nästa kongress.
slutanförandet på kongressen hölls
av förutvarande japanske premiärministern Shigeru Yoshida. Denne betonade som andra tidigare, att Asien
främst är hotat av kommunismen.
Men denna har endast haft framgångar,
då vi icke varit enade. Han slutade
med att förklara, att han var optimistisk för framtiden. De fria nationernas
växande välstånd står i motsats till
nedgången i de kommunistiska staterna, och Europamarknaden betyder
styrka. Vi i Asien måste också ekonomiskt gå samman.
Till sist tackade ordföranden. kongressmedlemmarna för deras värdefulla arbete. Vi känner oss efter kongressen manade att fördubbla våra ansträngningar att slå tillbaka kommunismen. Det gäller först Asien, fastslog
även han. Men friheten skall bryta
igenom även den starkaste järnridå.
De japanska värdarna visade stor
gästfrihet. BI. a. gav den nuvarande
premiärministern middag och Tokyos
överborgmästare lunch. Sista dagen
var en utfärd med tåg anordnad till
den berömda natursköna nationalpar- 47
ken Nikko norr om Tokyo med bl. a.
Japans märkligaste tempel, ett under
av arkitektonisk smak och utstyrsel.
Om man söker summera huvudintrycken av Asian Peoples’ Anti-Communist League’s kongress i Tokyo, må
först konstateras det starka uppsving
i såväl ekonomiskt som socialt och
kulturellt avseende, som ägt rum i alla
de fria staterna i östra och södra
Asien, bland dem främst Japan, och
som står i bjärt kontrast till nedgången
i Kina. Denna uppgång gör naturligtvis, att jordmånen för kommunismen
försämrats i dessa länder. Man fick
vidare ett mycket klart intryck av, att
motståndsandan mot kommunismen är
mycket stark; man är i de ledande
länderna fast besluten att aldrig böja
sig. Utan tvekan är motståndsandan
betydligt starkare än i Europa, kanske
därför, att man känner sig mera hotad av kommunismen i Asien än i
Europa. Sammanslutningen mellan de
antikommunistiska organisationerna
är i Asien också vida fastare än i
Europa, där samarbetet tyvärr ännu
är mycket svagt. Det visades också på
kongressen tendenser till att få till
stånd en samordning av den antikommunistiska rörelsen över hela världen.
Och till sist – man var genomgående
säker på, att det är den fria världen,
som till slut skall stå som segrare över
kommunistblocket; man känner bättre än i Europa dettas svagheter och
är redo att i den avgörande kampen
sätta in all sin kraft.