Debatt
1969
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Debatt
UNO MURRAY:
Högerpartiet och 1946 års program
Erik Anners’ artikel om högerpartiets idepolitiska utveckling (Sv T. nr 9/1968) var,
som hans inlägg brukar vara, tankeväckande och stimulerande, kanske provocerande
till fortsatt debatt. Jag vet inte om han
~syftade det senare. Men p~ n~gra punkter är det sv~rt att l~ta honom st~ oemotsagd. Jag MUer mig här till hans historie·
skrivning rörande högerpartiet och 1946
~rs program.
Liksom Anners beklagar jag, att detta
program numera förefaller vara glömt av
de flesta högermän. M~nga av v~ra dagars
politiker inom partiet tycks inte veta att
det ens existerat. Men det hade dock sina
förtjänster. Det innefattade bland annat, s~?-
vitt jag först~r, det första försöket fr~n hö-
gerMll att ge en väl genomtänkt och utförlig framställning av en socialpolitik av
modernt snitt. Förtjänsten härav tillkommer i första hand d~varande sekreteraren i
den sociala delegationen av den till ett femtiotal personer uppg~ende programkommitten, Igor Holmstedt.
S~ l~ngt är allt gott och väl. Men för den
som mot slutet av 1940-talet hade tillfälle
att fr~n en relativt central utsiktspunkt följa händelseförloppet är det överraskande,
när Anners säger, att partiet, nära nog omedelbart efter det programmet antagits, undergick ”en av de besynnerligaste metamorfoser som drabbat en politisk rörelse i v~rt
land” att det ”kastat sig i armarna p~ marknadshush~llningen” och detta ”under en reformperiod, d~ människorna främst behövde och ville ha en social och ekonomisk
grundtrygghet med det allmänna som redskap”. Enligt Anners’ mening var det detta
tilltag som v~llade bakslaget vid 1948 ~rs
val.
S~ illa var det nu inte. I själva verket tog
partiet verksam del i de beslut, varmed under 1947 efterkrigstidens stora reformverksamhet inleddes. Det gällde en kraftig förstärkning av folkpensioneringen, införandet
av allmänna barnbidrag och annat. Dessutom förefaller det uppenbart, att de socialpolitiska grundprinciper som fastlades
1946 i fortsättningen spelat stor roll vid
partiets ställningstaganden. Partiet har väl
anpassat sig till den kollektiviseringsprocess
som i nu berörda avseende är ett av de mest
utmärkande dragen för samhällsutvecklingen under senare decennier.
Det är sant, att det ett eller annat ~r efter 1946 uppstod en social reformpaus, som
varade en tid fram~t. Men den v~llades sannerligen inte av högern, utan av en allvarlig ekonomisk kris – förorsakad av regeringspolitiken – en kris som ställde alla
andra fr~gor i skymundan. Samhällsekonomien hade överansträngts under den socialdemokratiska ”skördetiden”, i hög grad
beroende p~ en felbedömning av de ekonomiska framtidsutsikterna, i vilken högern
inte hade n~gon del. Priserna steg och inflation hotade. P~ kort tid minskades valutareserven med flera miljarder. Betecknande är att efter appreciering av den svenska
valutan 1946 med 17 procent en depriciering fick genomföras 1949 med 30,5 procent.
Nog förefaller det litet orättvist att efterh klandra högern, för att den inför 1948
~rs val inriktade sig p~ den viktigaste samhällsfr~gan just d~, nämligen hur vi skulle
klara oss ur den ekonomiska krisen.
Ser vi i de gamla papperen, finner vi,
att partiet icke krävde uppskov med beslutade reformer. Dess program gick ut p~
produktionsstimulerande åtgärder inte minst
för att ge reformarbetet en fastare materiell
grund. Lättnader föreslogs i det hämmande
och snedvridande system för statliga regleringar och kontroller, som var ett arv fr~n
krigs~ren. Det enskilda sparandet skulle
uppmuntras. Allt detta stod väl i överensstämmelse med 1946 ~rs program. Dessutom
föreslogs ~terMllsamhet i kostnadsutvecklingen s~väl i den privata som den offent- 162
liga sektorn, tills krisen övervunnits, och
partiet var villigt medge vissa skattehöjningar för att återställa balansen i statsfinanserna. Med denna s k ”kärva linje” skulle den grundtrygghet för medborgarna återställas som ligger i stigande produktion och
fast penningvärde.
Vi har inte anledning att nu revidera partiets dåvarande enhälliga höga uppskattning
av Fritiof Domö för hans modiga, realistiska och av en riktig övertygelse präglade insats i detta dramatiska skede. Programmet
var ”impopulärt”. Men det saknades inte
ens socialdemokrater, som uttryckte sin respekt. En annan sak är att regeringen som
vanligt tillgrep endast skatteskruven, som
drogs åt ordentligt, och därmed slog in på
en ännu ”kärvare linje” än högerns, dock
ERIK ANNERS:
Jag är Uno Murray mycket tacksam för
hans kompletteringar till mina egna minnen från den idepolitiska utvecklingen inom
högerpartiet under åren i slutet av 1940-talet och början av 1950-talet. Det behövs sä-
kert många fler bitar i pusslet för att bilden
skall bli någorlunda riktig. Vad den punkt
beträffar, där Murrays och min bedömning
skiljer sig åt, tror jag att han råkat missförstå mig.
Murray finner ”det överraskande när Anners säger, att partiet, nära nog omedelbart efter det programmet antagits, undergick ’en av de besynnerligaste metamorfoser som drabbat en politisk rörelse i vårt
land’ att det ’kastat sig i armarna på marknadshushållningen’ och detta ’under en reformperiod, då människorna främst behövde och ville ha en social och ekonomisk
grundtrygghet med det allmänna som redskap’. Enligt Anners’ mening var det detta
tilltag som vållade bakslaget vid 1948 års
val”.
utan att komma till rätta med krisen. Folkpartiet och dåvarande bondeförbundet gick
egna vägar.
Vid 1948 års val duperades väljarna av
en hejdlös löftespropaganda, som bjärt kontrasterade mot den ekonomiska situationen.
Högern lämnades i sticket. Men allt eftersom inflationen och skattetrycket började
kännas, minskades förtroendet för den sangviniska politik man givit sitt stöd. Jordmånen bereddes för den serie valframgångar partiet senare noterade under Jarl Hjalmarsons och Gunnar Svärds skickliga ledning. Det var mycket mera av stadga och
konsekvens i högerpolitiken under dessa år
än Anners’ framställning synes ge vid handen.
Men detta har jag varken menat eller
sagt! Tvärtom säger jag uttryckligen ”Hö-
gern hade gått ut i 1948 års val med stora
förväntningar och det nya programmet som
huvudargument. Valet blev en katastrof för
partiet. I sådana lägen är omprövningar –
ideologiskt och personellt – naturliga”.
En förklaring till att Murray i övrigt betonar andra sammanhang, särskilt inom den
ekonomiska politiken, än vad jag gjort i
min artikel är förmodligen att vi upplevde
åren 1946-1948 i så olika personliga situationer. Murray hade onekligen ”tillfälle
att från relativt central utsiktspunkt följa
händelseförloppet”. Det hade inte jag. I den
krets, där jag som ordförande i Sveriges
Konservativa Studentförbund då arbetade,
sysslade vi åren 1946 till 1948 mest med att
föra ut programmet till våra egna och med
politiskt arbete ute på fältet. Vad som entusiasmerade oss var – och här tror jag
inte att jag minns fel – tanken att ett konservativt parti kunde vara på en gång mera
realistiskt och minst lika socialt medvetet
och framstegsvilligt som de andra partierna.
UNO MURRAY:
Högerpartiet och 1946 års program
Erik Anners’ artikel om högerpartiets idepolitiska utveckling (Sv T. nr 9/1968) var,
som hans inlägg brukar vara, tankeväckande och stimulerande, kanske provocerande
till fortsatt debatt. Jag vet inte om han
~syftade det senare. Men p~ n~gra punkter är det sv~rt att l~ta honom st~ oemotsagd. Jag MUer mig här till hans historie·
skrivning rörande högerpartiet och 1946
~rs program.
Liksom Anners beklagar jag, att detta
program numera förefaller vara glömt av
de flesta högermän. M~nga av v~ra dagars
politiker inom partiet tycks inte veta att
det ens existerat. Men det hade dock sina
förtjänster. Det innefattade bland annat, s~?-
vitt jag först~r, det första försöket fr~n hö-
gerMll att ge en väl genomtänkt och utförlig framställning av en socialpolitik av
modernt snitt. Förtjänsten härav tillkommer i första hand d~varande sekreteraren i
den sociala delegationen av den till ett femtiotal personer uppg~ende programkommitten, Igor Holmstedt.
S~ l~ngt är allt gott och väl. Men för den
som mot slutet av 1940-talet hade tillfälle
att fr~n en relativt central utsiktspunkt följa händelseförloppet är det överraskande,
när Anners säger, att partiet, nära nog omedelbart efter det programmet antagits, undergick ”en av de besynnerligaste metamorfoser som drabbat en politisk rörelse i v~rt
land” att det ”kastat sig i armarna p~ marknadshush~llningen” och detta ”under en reformperiod, d~ människorna främst behövde och ville ha en social och ekonomisk
grundtrygghet med det allmänna som redskap”. Enligt Anners’ mening var det detta
tilltag som v~llade bakslaget vid 1948 ~rs
val.
S~ illa var det nu inte. I själva verket tog
partiet verksam del i de beslut, varmed under 1947 efterkrigstidens stora reformverksamhet inleddes. Det gällde en kraftig förstärkning av folkpensioneringen, införandet
av allmänna barnbidrag och annat. Dessutom förefaller det uppenbart, att de socialpolitiska grundprinciper som fastlades
1946 i fortsättningen spelat stor roll vid
partiets ställningstaganden. Partiet har väl
anpassat sig till den kollektiviseringsprocess
som i nu berörda avseende är ett av de mest
utmärkande dragen för samhällsutvecklingen under senare decennier.
Det är sant, att det ett eller annat ~r efter 1946 uppstod en social reformpaus, som
varade en tid fram~t. Men den v~llades sannerligen inte av högern, utan av en allvarlig ekonomisk kris – förorsakad av regeringspolitiken – en kris som ställde alla
andra fr~gor i skymundan. Samhällsekonomien hade överansträngts under den socialdemokratiska ”skördetiden”, i hög grad
beroende p~ en felbedömning av de ekonomiska framtidsutsikterna, i vilken högern
inte hade n~gon del. Priserna steg och inflation hotade. P~ kort tid minskades valutareserven med flera miljarder. Betecknande är att efter appreciering av den svenska
valutan 1946 med 17 procent en depriciering fick genomföras 1949 med 30,5 procent.
Nog förefaller det litet orättvist att efterh klandra högern, för att den inför 1948
~rs val inriktade sig p~ den viktigaste samhällsfr~gan just d~, nämligen hur vi skulle
klara oss ur den ekonomiska krisen.
Ser vi i de gamla papperen, finner vi,
att partiet icke krävde uppskov med beslutade reformer. Dess program gick ut p~
produktionsstimulerande åtgärder inte minst
för att ge reformarbetet en fastare materiell
grund. Lättnader föreslogs i det hämmande
och snedvridande system för statliga regleringar och kontroller, som var ett arv fr~n
krigs~ren. Det enskilda sparandet skulle
uppmuntras. Allt detta stod väl i överensstämmelse med 1946 ~rs program. Dessutom
föreslogs ~terMllsamhet i kostnadsutvecklingen s~väl i den privata som den offent- 162
liga sektorn, tills krisen övervunnits, och
partiet var villigt medge vissa skattehöjningar för att återställa balansen i statsfinanserna. Med denna s k ”kärva linje” skulle den grundtrygghet för medborgarna återställas som ligger i stigande produktion och
fast penningvärde.
Vi har inte anledning att nu revidera partiets dåvarande enhälliga höga uppskattning
av Fritiof Domö för hans modiga, realistiska och av en riktig övertygelse präglade insats i detta dramatiska skede. Programmet
var ”impopulärt”. Men det saknades inte
ens socialdemokrater, som uttryckte sin respekt. En annan sak är att regeringen som
vanligt tillgrep endast skatteskruven, som
drogs åt ordentligt, och därmed slog in på
en ännu ”kärvare linje” än högerns, dock
ERIK ANNERS:
Jag är Uno Murray mycket tacksam för
hans kompletteringar till mina egna minnen från den idepolitiska utvecklingen inom
högerpartiet under åren i slutet av 1940-talet och början av 1950-talet. Det behövs sä-
kert många fler bitar i pusslet för att bilden
skall bli någorlunda riktig. Vad den punkt
beträffar, där Murrays och min bedömning
skiljer sig åt, tror jag att han råkat missförstå mig.
Murray finner ”det överraskande när Anners säger, att partiet, nära nog omedelbart efter det programmet antagits, undergick ’en av de besynnerligaste metamorfoser som drabbat en politisk rörelse i vårt
land’ att det ’kastat sig i armarna på marknadshushållningen’ och detta ’under en reformperiod, då människorna främst behövde och ville ha en social och ekonomisk
grundtrygghet med det allmänna som redskap’. Enligt Anners’ mening var det detta
tilltag som vållade bakslaget vid 1948 års
val”.
utan att komma till rätta med krisen. Folkpartiet och dåvarande bondeförbundet gick
egna vägar.
Vid 1948 års val duperades väljarna av
en hejdlös löftespropaganda, som bjärt kontrasterade mot den ekonomiska situationen.
Högern lämnades i sticket. Men allt eftersom inflationen och skattetrycket började
kännas, minskades förtroendet för den sangviniska politik man givit sitt stöd. Jordmånen bereddes för den serie valframgångar partiet senare noterade under Jarl Hjalmarsons och Gunnar Svärds skickliga ledning. Det var mycket mera av stadga och
konsekvens i högerpolitiken under dessa år
än Anners’ framställning synes ge vid handen.
Men detta har jag varken menat eller
sagt! Tvärtom säger jag uttryckligen ”Hö-
gern hade gått ut i 1948 års val med stora
förväntningar och det nya programmet som
huvudargument. Valet blev en katastrof för
partiet. I sådana lägen är omprövningar –
ideologiskt och personellt – naturliga”.
En förklaring till att Murray i övrigt betonar andra sammanhang, särskilt inom den
ekonomiska politiken, än vad jag gjort i
min artikel är förmodligen att vi upplevde
åren 1946-1948 i så olika personliga situationer. Murray hade onekligen ”tillfälle
att från relativt central utsiktspunkt följa
händelseförloppet”. Det hade inte jag. I den
krets, där jag som ordförande i Sveriges
Konservativa Studentförbund då arbetade,
sysslade vi åren 1946 till 1948 mest med att
föra ut programmet till våra egna och med
politiskt arbete ute på fältet. Vad som entusiasmerade oss var – och här tror jag
inte att jag minns fel – tanken att ett konservativt parti kunde vara på en gång mera
realistiskt och minst lika socialt medvetet
och framstegsvilligt som de andra partierna.