Debatt och reflexer

548
DEBATT OCH REFLEXER
DEN KONSERVATlYA STÅNDPUNKTEN
Fil. stud. Claes G. Ryns debattartikel, ”Den konservativa ståndpunkten”, i Sv.T. nr
8 har väckt betydande uppmärksamhet. Bergsingenjör
Karl Björzen, Norberg, bemö-
ter i denna artikel åtskilliga
av Ryns synpunkter och anser överhuvudtaget, att Ryns
uppfattning av konservatismen är föga representativ.
Sv.T. låter debatten gå vidare.
Fil. stud. Claes G. Ryn utvecklar i
en debattartikel (Sv.T. 8!66) vad
han uppfattar som det väsentligaste
i den konservativa ståndpunkten.
Han utgår därvid från vad han kallar ”en intressant iakttagelse beträffande den förment konservativa opinionen i vårt land: Många
gör anspråk på benämningen konservativ, men allt färre visar sig
vilja försvara de tankar, som traditionellt utgjort konservatismens
kärna. Bakom ordet döljer sig ej
sällan en förkunnelse i upplösning.
Den håller på att slita sina etiska
förankringar och är ett offer för
djupnande inre motsägelser. Vad vi
möter är en intellektuellt paralyserad konservatism. Den tror sig
vara rustad att dämma upp den
framvältrande ideologiska tidvattenvågen, men i själva verket rider den redan på vågkammen”. Med
anledning av dessa ”iakttagelser”
Av bergsingenjör KARL BJöRZEN
vill Ryn påminna om några av konservatismens bärande tankar för
att stimulera till intern konservativ debatt och ”ange utgångspunkter för en kritisk granskning av
den i Sverige förhärskande radikala tendensen”. I detta syfte har han
formulerat ett antal satser, till vilka han fogat kommentarer.
Menar Ryn allvar med sin tolkning av konservatismen, eller har
han medvetet skapat en karikatyr
för att väcka debatt? Det torde förvisso vara möjligt att ur en snart
tvåhundraårig debatt i skilda länder plocka förment konservativa
åsikter och värderingar, som sammanställda ger ännu mindre rättvisa åt konservatismen än Ryns beskrivning, men det borde även vara
möjligt att ge en någorlunda korrekt sammanfattning. Att Ryn inte
lyckats härmed kanske delvis beror på hans utgångspunkt. Vad är
det för ideologisk tidvattenvåg han
med bestörtning ser konservatismen rida på? Man kan undra, vem
som är intellektuellt paralyserad.
Av Ryns satser skall jag inte uppehålla mig vid den första, som sä-
ger: ”Det är människans mål att
söka utforska och efterleva en högre vilja. Det är i ett bejakande av
denna som hon finner sann värdighet”. Även om en annan formulering kunde ge satsen mera generell giltighet, ger den en acceptabel beskrivning av konservatismens
djupa förankring i en etisk norm,
som människan har att söka i moraliska traditioner och i sitt eget
inre. Denna etiska förankring har
av historiska skäl stark anknytning
till den kristna religionen men är,
som Ryn påpekar, ej principiellt
beroende av kristen tro.
Med den andra satsen har Ryn
byggt in en högst osäker grundsten
i sin tankebyggnad : ”Människan
föds ofullkomlig och förblir ofullkomlig. Hon kan av detta skäl aldrig hoppas skapa något gudsrike
på jorden. Det enda hon kan strä-
va efter är att begränsa de negativa verkningarna av sin ofullkomlighet”.
satsens första mening är förvisso en sann ingrediens i konservatismens idesystem. Det andra på-
ståendet är en följd av det första,
under förutsättning att man med
”gudsrike” avser ett utopiskt tillstånd. Men det tredje påståendet,
i satsens tredje mening, följer ej
av de föregående och innebär enligt min uppfattning ingen rättvisande bild av konservatismens syn
på människan och hennes samhälle. Om en så negativ och pessimistisk människosyn varit dominerande inom konservatismen hade denna knappast kunnat bli en av de
stora ideströmningarna i västerlandets kulturhistoria och ideologisk grundval för politiska grupperingar, som under århundraden lett
flera nationer till markanta framsteg, utan sannolikt skulle en så-
dan syn på människan och hennes
möjligheter ha förvisat konservatismen till en historiens mörka vrå
som en trångsynt moralpredikan.
Förnuftets betydelse
Nej, konservatismen är betydligt
mer positiv och optimistisk än så.
Den är medveten om människans
brister men även om hennes för- 549
tjänster och ser människans natur som i grunden god. Hennes
handlingar styrs ofta av lidelser
snarare än av förnuft, men det behöver inte vara så. Hon har möjligheter att tygla sina lidelser och
använda sitt förnuft, och med den
rätta viljan härtill och lämpligt
stöd kan hon förkovra sig och medverka till mänsklighetens och samhällets bättring.
Den tredje satsen säger i många
ord, att människan bör tygla sina
drifter och impulser. Ryn säger, att
konservatismen inte förfaller till
någon nattsvart pessimism. Hans
sätt att uttrycka ovanstående maning är kanske inte nattsvart men
enligt min uppfattning alltför pessimistiskt. Finns det överhuvud nå-
gon anledning att anlägga en pessimistisk ton? Varför inte i stället
understryka det ur konservativ synpunkt betydelsefulla momentet,
nämligen att människan bör göra
si men icke så. Hon har med andra ord en plikt mot sig själv och
mänskligheten att söka utnyttja de
möjligheter till förbättring av sin
natur och sitt samhälle, som hon
dessbättre äger. Det ligger ett klart
optimistiskt drag i detta konservatismens pliktbegrepp, eftersom
människan genom att anamma det
och söka göra sin plikt samtidigt
förbättrar sina möjligheter att strä-
va efter sin och samhällets förbättring och nå sina mål.
”Den kyliga rationalismen är ett
uttryck för människans aldrig avlägsna hybris och bär inom sig
fröet till hennes degradering. Allt
meningsfullt intellektuellt arbete
är öppet för det som ligger bortom
det logiskt och naturalistiskt omedelbara. Det erkänner intuitionen
och präglas av ödmjukhet.”
Denna Ryns fjärde sats skall väl
vara ett resultat av meningsfullt
550
intellektuellt arbete, men jag tror
inte man kan säga, att den helt
präglas av ödmjukhet. Visst tar
konservatismen avstånd från överdriven rationalism, men i allmänhet på ett mera ödmjukt sätt än
Ryn, som nästan ger läsaren det
intrycket, att konservatismen skulle ta avstånd från förnuftet. Är det
inte så, att konservatismen påpekar människans komplicerade natur, som gör att människan styrs
inte bara av förnuftet utan i hög
grad av viljeliv, känsloliv och vanor, och rent förnuftsmässigt drar
den slutsatsen, att enbart abstrakt
spekulation ej kan leda till allsidig kunskap om den mänskliga naturen och därför ej är tillfyllest för
att människan skall kunna förstå
sin egen natur och situation och
på grundval av sådan förståelse
kunna förbättra sin natur och sitt
samhälle.
Allmän samhällssyn
I detta sammanhang vill jag efterlysa något, som är av stor betydelse för förståelsen av den konservativa ståndpunkten men inte
framträder genom någon av Ryns
satser, nämligen konservatismens
syn på människan som samhällsvarelse och dess allmänna syn på
samhället. Kanske Ryn undvikit
att beröra dessa frågor (han särbehandlar dock frågan om klasssamhället) därför att han sökt ge
idehistoriska men ej partipolitiska associationer. Jag finner det
dock omöjligt att föra en debatt
om konservatismen utan politiska
associationer bl. a. därför, att ett
betydande antal av konservatismens främsta teoretiker varit politisld verksamma. Det är också enligt min uppfattning omöjligt att
förstå konservatismen utan att vid
sidan om dess människosyn ha en
bild av dess samhällssyn. Samhäl·
let eller staten kan enligt denna
syn närmast karakteriseras som en
social eller moralisk organism, som
är så komplicerad, att ingen människa kan helt överblicka dess natur eller de krafter, som lett till
dess uppkomst eller leder till dess
utveckling.
I{onservatismens människo- och
samhällssyn jämte förnuftsmässiga resonemang torde kunna sägas
vara grunden för dess rekommendation till människan att söka ”stöd
i traditionen, i århundradenas samlade visdom, i alla de oräkneliga
fingervisningar, som det historiskt
nedärvda erbjuder.” Om ”den
mänskliga naturen i all sin svaghet ropar efter stöd i ansträngningarna att utforska och närma
sig den högre viljan”, som Ryn uttrycker det, kan det kanske påstås
vara en ingrediens i konservatismens människosyn, men den kan
knappast vara avgörande för frambävandet av tradition och historisk kontinuitet som stöd och ledning i människans strävanden.
I sin skildring av motsättningen
mellan konservativa och radikaler
ger Ryn en märklig tolkning av
konservatismens användning av ordet fördom och förklarar, att detta
ord i den konservativa vokabulä-
ren i allmänhet betecknar något respektabelt men i den radikala närmast blir ett skällsord. Ryn söker
förklara detta och argumentera för
den konservativa attityden genom
påståenden, som innebär att all andrahandskunskap är fördomar och
allt utnyttjande av andras erfarenheter förutfattade meningar. Om
några teoretiker använder orden på
detta sätt, torde de få finna sig i
att vara särlingar. Den innebörden
i begreppen torde ej vara accepterad i normalt konservativt språkbruk, ej heller uppfattningen att
en fördom i och för sig är något
respektabelt. En konservativ kan
basera en uppfattning eller ett
handlande på en norm, som en radikal kanske kallar en fördom och
som med visst fog kan sägas objektivt sett vara en fördom. Den
konservatives uppfattning av denna fördom som något respektabelt
grundar sig då på dess egenskap
av en av honom accepterad norm.
Disraeli och fördomsfriheten
Den fördomsfria människan är
inget annat än den okunniga människan, säger Ryn. Han tycks mena,
att ju mera fördomsfri en människa
är, desto okunnigare är hon. Hur
märkligt är det då inte, att en av
den engelska konservatismens
främste teoretiker, Disraeli, förkunnade att i den nya sociala situation, som industrialiseringen
skapat, det framför allt gällde att
föra en fördomsfri socialpolitik
med hela folkets välfärd som mål.
Ryns sjätte sats innehåller ett citat av Burke och handlar om vårt
ansvar gentemot både föregående
och kommande generationer. Den
lämnas av Ryn utan kommentarer.
För att ge full rättvisa åt Burkes
och konservatismens uppfattning
om våra förpliktelser kunde författaren lämpligen ha påpekat, att
förvaltningen av vårt arv inte får
vara passiv utan bör vara en strä-
van till förbättring.
”Den utslagsgivande kampen
mellan gott och ont försiggår inte
i samhället utan i de enskilda individernas inre. Det är därför omöjligt att medelst sociala manipulationer bygga ett gott samhälle …”
Utformningen av denna Ryns
sjunde sats tyder på en viss snedbelastning i uppfattningen om konservatismens grundsyn, en koncent- 551
ration till synen på människan som
individuell skapelse och ett visst
undertryckande av synen på människan som samhällsvarelse. Konservatismen har alltid haft klart
för sig samhällsförhållandenas betydelse även för människans utveckling som individ (ett av skä-
len till att försöka förhindra radikala omstörtningar). Ryns uttryckssätt ger nästan intrycket, att
konservatismen enligt hans uppfattning anser ”sociala manipulationer” överflödiga eller skadliga.
Det bör naturligtvis poängteras, att
konservatismen är medveten om
samhällets ständiga förändringar,
vilka gör ”sociala manipulationer”
nödvändiga. Den stora frågan är
inte, för att använda Disraelis ord,
”om man skall motsätta sig ofrånkomliga förändringar, utan om förändringarna skall genomföras under hänsynstagande till folkets seder, lagar och traditioner, eller till
abstrakta principer och godtyckliga, allmänna doktriner.”
Det är en korrekt beskrivning av
konservativa ideer, när Ryn skriver, att den utslagsgivande kampen mellan gott och ont försiggår
inte i samhället utan i de enskilda
individernas inre. Men fortsättningen skulle bli mera rättvisande
och upplysande, om den angivit
den konservativa uppfattningen, att
det med anledning härav är angeläget, att vid genomförandet av erforderliga sociala manipulationer
söka tillse, att dessa utformas så,
att de stöder och ej verkar undergrävande på individens möjligheter att utvecklas i positiv riktning.
Samhällsengagemang positivt
Uttrycket: ”överflytta uppmärksamheten från självreform till samhällsreform och korruptionsprocessen tar sin början” kunde gott ha
552
utelämnats. Det är en självklar
uppgift för konservatismen att bevaka utvecklingen och bekämpa
korruption, men redan Burke vände sig emot uppfattningen, att samhälleliga åtgärder ensidigt verkar
korruptionsfrämjande. Han visste
av egen erfarenhet att samhälleligt
engagemang och intresse ofta på-
verkar individen i positiv riktning,
stärker hennes pliktkänsla och
ökar hennes kunskap om människans natur och villkor.
Ryns åttonde och sista sats, som
handlar om klassamhället, är det
svårt att på några få rader hyfsa
till en rättvisande bild. Härtill bidrar bl. a. att den konservativa synen på dithörande frågor förutom
på vissa grundideer bygger på uppfattningar om samhällsförhållanden, som under det senaste århundradet genomgått stora förändringar. Ryns allmänt pessimistiska och
relativt negativa attityder ger emellertid även åt denna sats ett nå-
got missvisande tonfall. Han sä-
ger, att ”varje civiliserat samhälle kräver någon form av klasser”
och får det att låta nästan som om
konservatismen skulle se klassmotsättningar som något enbart gott
och önskvärt. Vad konservatismen
säger, är att historien ej känner
något civiliserat samhälle utan klasser, vilket ger anledning förmoda,
att det klasslösa samhället är en
utopi, vidare att det är oförnuftigt
och farligt att med en abstrakt utopi som mål och motivering genomföra radikala omstörtningar eller
förändringar, vars verkningar man
ej kan överblicka. Att konservatismen i samhällets komplicerade
klasstruktur ser ett dynamiskt
kraftfält, som i hög grad kan stimulera kulturella framsteg, innebär ingalunda, att klassmotsättningar i den mening, som allmänt
”i
{t
inläggs i detta begrepp, betraktas ~
som något önskvärt eller positivt.
Tvärtom förutsätter resonemanget
om det dynamiska kraftfältet en
begränsning av klassmotsättningarna, så att en hög grad av enighet kring gemensamma värderingar
och intressen kan uppnås, varvid
positiva effekter kan vinnas av att
individers och gruppers olika erfarenheter och reaktioner vid konfrontation kan stimulera kulturella framsteg.
Ryn har enligt min uppfattning
även i detta avsnitt misslyckats,
om det varit hans avsikt att söka
ge en klar bild av den konservativa ståndpunkten. Kan det möjligen bero på alltför stort inflytande från fransk konservatism,
som genom påverkan av å ena sidan katolicismen, å andra sidan revolutioner och nationella olyckor
fått en utformning, som gör den
internationellt sett föga representativ och starkt har begränsat dess
betydelse för svenskt konservativt
tänkande?
Ryn ej representativ
Att Ryns framställning inte är representativ framgår ganska tydligt
av hans schablonbehandling av
jämlikhetsfrågan: ”Den konservative har förstått, att jämlikhetsiden
är en abstraktion utan möjligheter
till förverkligande.” Det förefaller
vara Ryns uppfattning, att de konservativa vill vifta bort allt resonemang om jämlikhet. Men även de
konservativa i Frankrike efter den
stora revolutionen arbetade under
parollen frihet, jämlikhet och broderskap. De såg ingenting negativt
i dessa ideal, men de försökte analysera deras innebörd för att undanröja missförstånd och falska
förhoppningar. En sådan analys
var verkligen på sin plats och är
det än i dag, i synnerhet beträffande jämlikhetsiden, som ingalunda är klar och entydig. Alf Ross
säger, ”att antingen är jämlikhetskravet (som formellt) tämligen intetsägande, eller också är det (som
materiellt) lika varierande som
människors värderingar och ideal
och endast ett härlett uttryck för
dessa.” Detta är inget speciellt konservativt synsätt, men det illustrerar hur nödvändigt det är och varit även för konservativa tänkare
att behandla jämlikhetsiden ur olika aspekter och skilja på jämlikhet i t. ex. politiskt, ekonomiskt,
socialt och kulturellt avseende.
Det kan vara av intresse att jämföra Ryns beskrivning med Edmund Burkes uppfattning att jämlikhet kan tillskrivas människorna
i deras innersta natur som mänskliga, rationella och moraliska skapelser av Gud, men att utöver detta och utöver jämlikhet inför lagen ingen jämlikhet finns bland
människor, exempelvis ifråga om
begåvning, förtjänst eller dygd.
Konservatismen har i själva verket inte som Ryn sett schablonmässigt utan mycket nyanserat på
jämlikhetsiden. Den har ingalunda
OM borgerligheten
553
haft en negativ syn på alla jämlikhetskrav men i många avseenden
ansett dessa krav vara mindre
tungt vägande än andra. Så har
t. ex. kraven på frihet och rättssäkerhet ansetts ha en betydligt
större tyngd. Krav på jämlikhet i
politiskt avseende har konservatismen ursprungligen ansett vara obefogade och dessutom farliga att
uppfylla, men med ändrade förhållanden har detta synsätt övergivits,
vilket skett i samband med förändring av synen på dessa kravs
karaktär. Från att ursprungligen
delvis ha ansetts oförnuftiga och
bottnande i sådana egenskaper som
avundsjuka och maktbegär har
dessa krav alltmer kommit att betraktas som ett hävdande av mänskliga rättigheter.
Konservatismens syn på det socialistiska kravet på jämlikhet i
ekonomiskt avseende skall jag inte
gå närmare in på. J ag vill bara
poängtera, att konservatismen bedömer även denna del av jämlikhetsproblemen betydligt mera nyanserat än någon kan ana av Ryns
debattinlägg. Detsamma är för övrigt förhållandet även i den aktuella könsrollsdebatten.
Den ”kapitalistiska” perioden kan icke räknas till de heroiska tidsåldrarna och den har ej alllid varit rättfärdig – precis som fackföreningsrörelsen i sina maktövergrepp icke heller kunnat undgå
orättfärdighet – men den har varit sjudande produktiv, den har
i stigande grad präglats av en humanitär livssyn och den har åvägabragt en kulturell lyftning utan motstycke. Endast den rena självuppgivelsen kan hindra borgerligheten att resa anspråk på ett erkännsamt eftermäle.
Svensk Tidskrift 1936