Decemberöverenskommelsen är Tingstens fel

Diskussionen om den svenska grundlagen fortsätter. De förändringar som gjordes i och med 1974 års regeringsform spelar en viktig roll för att Decemberöverenskommelsen kom till stånd, menar Simon Westberg.

Ja, Decemberöverenskommelsen är alltså inte bara Tingstens fel. Övriga ansvariga kan inte skylla på honom, men som med mycket annat i det moderna Sverige har Herbert Tingsten ett finger med även i spelet som lett fram till dagens politiska dödläge.

För att förstå hur en man som varit död i snart 42 år kan vara delansvarig för ett händelseförlopp i slutet av 2014 är det viktigt att förstå att dagens situation till inte så liten del är resultatet av utformningen av 1974 års regeringsform. En regeringsform som Tingsten genom sin position som ledande opinionsbildare påverkade i den riktning som skapat den nuvarande parlamentariska strandningen.

Fram till det att den nya regeringsformen antogs styrdes Sverige under 1809 års regeringsform, som under sin levnadstid kom att visa sig vara ett mästerverk till författningsskrift. Under dess ramverk kom Sverige att genomgå över 150 år av lugn samhällsutveckling medan stora delar av övriga Europa gång på gång slets sönder av konstitutionella stridigheter.

Regeringsformens styrka låg i att den, i professor Pontus Fahlbecks ord, var ”Sveriges historia omsatt i lagparagrafer”. I sin Regeringsformen i historisk belysning (1910) lyfter Fahlbeck fram hur regeringsformen tog tillvara det svenska folkets historiska erfarenheter av tidigare konstitutionella misstag och försökte balansera dessa emot varandra. Erfarenheterna av de karolinska och gustavianska enväldena hade lärt svenska folket om problemen med en alltför stark regeringsmakt som inte konsulterade folket utan främst såg till sina egna intressen. Frihetstiden, å andra sidan, hade påvisat bristerna med en alltför svag regering, vilket medfört kortsiktighet, korruption och instabilitet. Därför strävade 1809 års regeringsform efter att bringa olika maktintressen i jämvikt så att ingen samhällsgrupp ensam skulle kunna gripa makten. Istället skulle kompromisser uppnås genom att olika intressen alltid fanns representerade i processerna.

Det är fullt möjligt att det i december existerade en potentiell regeringskonstellation inom riksdagen som genom bristerna i regeringsformen inte utkristalliserades och det är i så fall ett demokratiskt misslyckande.

Till skillnad från till exempel den franska revolutionens konstitution, syftade inte 1809 års regeringsform till att peka mot ett önskat samhälle utan var enbart ett regelverk för att trygga samhällsutvecklingen. Regeringsformen användes på så sätt inte som en murbräcka för att driva Sverige i en specifik ideologisk riktning, utan istället förändrades både samhället och regeringsformen stegvis. På så sätt ersattes inte ståndsriksdagen av en tvåkammarriksdag för att slå sönder ståndssamhället, utan för att ståndssamhället i praktiken redan var upplöst. På liknade sätt utvidgades rösträtten stegvis inte för att uppifrån lära folket om deras rättigheter, utan för att folket själva genom att sluta sig samman och bygga det gemensamma påvisade att de var kapabla att göra sin plikt och därmed kunde kräva sin rätt.

Som under senare år lyfts fram av bland annat Fareed Zakaria (2003) och Patrik Engellau (2014) är just grundandet av demokratin underifrån, på stegvis danade institutioner och system, den nödvändiga basen för att system ska få stabilitet och inte degenerera. Denna bas gavs till Sverige bland annat genom 1809 års regeringsform som inbäddade den framväxande demokratin i århundradenas erfarenheter och framvuxna legitimitet.

För dessa ting erbjöd dock 1960-talets zeitgeist ingen förståelse. För dem som vägleddes av den var 1809 års regeringsform förkastlig, inte för att den fungerat dåligt, det kunde ingen påstå, utan för att den inte passade in i deras egna ideologiska ramar. 1809 års regeringsform var gammal, historiskt framväxt och vördnadsingivande och därför inte fyrkantig, förnuftig och rent funktionell. Likt de Sagerska husen skulle grundlagen rivas inte på grund av sina brister utan för drömmar om det som skulle komma efter. Den övergripande målsättningen för regeringsformen förändrades från att garantera en lugn samhällsutveckling till att visa vägen för, och exemplifiera, samhällsutvecklingen. Sådana aspekter av grundlagen som inte ansågs stämma överens med det samhälle som skulle skapas rensades därför bort, även om de historiskt visat sig fungera väl.

En av dem som var mest oförsonlig i sina krav på en författningsrevision av denna typ var just Herbert Tingsten. Han kunde inte förstå att det Joseph de Maistre kallat politikens experimentverkstad, alltså historien, kunnat nå fram till sanningar som han själv inte kunde se enbart med hjälp av sitt nakna förnuft. Bland annat i den uppmärksammade boken Skall kungamakten stärkas? (1964) är Tingsten med och driver författningsfrågan vänsterut. Framför allt är det två av Tingstens ståndpunkter, som sedan också blev lag, som är relevanta för decemberöverenskommelsen. Den första var att monarken skulle fråntas sin formella roll som den som utser regeringsbildare, och den andra var att monarken skulle fråntas ansvaret att kalla till nyval.

Tingsten menade att det var oförenligt med de ideologiska principerna för det samhälle som borde skapas att monarken uppbar dessa formella befogenheter. Principer fick därför trumfa praktiska erfarenheter av vad som garanterade en välfungerande demokrati. Istället för att fokusera på hur den demokratiska processen bäst kunde tjänas av regeringsformen fokuserade man på hur regeringsformen skulle kunna bli så renlärig som möjligt. Detta val av fokus kom att leda fram till några av de regler som bidrog till decemberöverenskommelsen.

Decemberöverenskommelsen var förstås ingenting som förutsågs när 1974 års regeringsform antogs, men hade sannolikt inte uppkommit inom 1809 års regeringsform. Själva den praktiska kärnpunkt som föranledde decemberöverenskommelsen var att Stefan Löfven genom regeringsbeslut ensam ägde rätten att kalla till extra val, och detta höll han, och håller, som trumf mot riksdagen. Om riksdagen inte vill upplösa sig själv, säger Löfven, måste den låta mig regera landet.

Denna maktposition hade inte regeringen mot riksdagen under 1809 års regeringsform. Istället hade monarken, efter att Löfven misslyckats med att finna stöd för sin budget, i laga ordning kunnat motta statsministerns begäran om entledigande, nekat hans begäran om extra val och därefter påbörjat sonderingar om det existerade någon annan konstellation inom riksdagen som var redo att åta sig ansvaret att styra landet. Får vi tro Anderberg m.fl. (2015) existerade en sådan beredskap inom alliansen och det är inte omöjligt att ytterligare sonderingar hade uppenbarat andra möjliga vägar – som till exempel en ren socialdemokratisk ministär.

Först när alla parlamentariska möjligheter var utredda hade monarken varit tvungen att utlysa extra val. En sådan ordning skulle varit uppenbart bättre överensstämmande med demokratins intentioner, att de är den folkvalda riksdagen som ska hålla i rikets taktpinne, än den ordning vi nu fått. Det är fullt möjligt att det i december existerade en potentiell regeringskonstellation inom riksdagen som genom bristerna i regeringsformen inte utkristalliserades och det är i så fall ett demokratiskt misslyckande. En statsminister som ska stå som ansvarig inför riksdagen borde inte kunna hålla samma riksdag som gisslan med hot om extra val, och det primära skälet till att statministern kan göra detta i Sverige är att ideologiska axiom blev viktigare än ett välfungerande folkstyre under arbetet med dagens regeringsform.

Någon kanske då vill hävda att detta hade kunnat lösas enbart genom att talmannen fått rätten att neka begäran om extra val men då är man mer än lovligt naiv. Den som tror att socialdemokraten Urban Ahlin skulle gå emot socialdemokraten Stefan Löfvens vilja enbart för att han tilldelats titeln talman lever i molnsagolandet. Personen Urban Ahlin har ingenting att vinna på att neka Stefan Löfvens begäran om extraval, medan monarken har allt att förlora på att inte agera opartiskt mot alla aktörer inom riksdagen.

Inte heller skulle en president överbryggat problematiken då en även en representativ sådan (enligt tysk modell) skulle ha lojaliteter mot något politiskt parti, medan en direkt presidentmakt (enligt amerikansk modell) skulle bryta mot de parlamentariska principer som författningsrevisionen ville kodifiera.

Utifrån detta perspektiv blir decemberöverenskommelsen ett levande bevis på futiliteten i att försöka bygga lagar enbart utifrån ideologiska principer. Ett sådan inskränkt agerande låser makthavare så att de inte kan använda sig av den praktiska kunskap som historien uppenbarat. Vid den senaste författningsrevisionen innebar sådana ideologiska låsningar att nyvalsinstitutet och regeringsbildningsinstitutet placerades i ämbeten som till sin natur politiserar dessa funktioner, i strid med den demokratiska grundtanken att regeringsformen ska vara ett icke-partipolitiskt ramverk. Hade man under 1960-talet istället valt att bygga vidare på den praktiska kunskapen i 1809 års regeringsform är det mindre troligt att vi idag haft decemberöverenskommelsen.

Simon Westberg är fil kand i statskunskap.

Litteratur:
Anderberg, Johan, Brevinge, Nina och Nilsson, Torbjörn, En osvensk politisk historia, Fokus, nr 9 2015
Engellau, Patrik, Min oro, Stiftelsen Den nya välfärden, Stockholm, 2014
Fahlbeck, Pontus, Regeringsformen i historisk belysning, Stockholm, 1910
Tingsten, Herbert, Skall kungamakten stärkas? : kritik av författningsförslaget, Aldus/Bonnier, Stockholm, 1964
Zakaria, Fareed, The future of freedom: illiberal democracy at home and abroad, W. W. Norton & Co., New York, 2003