Definitivt kris, men förnyelse?
Det är inte bara i Sverige socialdemokratin befinner sig i kris, både i Danmark och Norge har de socialdemokratiska partierna gjort historiska valförluster under det senaste decenniet. Det politiska landskapet har förändrats. Maria Eriksson skriver om Nordiska ministerrådets seminarium på temat ”Socialdemokraterna – kris eller pånyttfödelse?”
”Stolt, men ikke förnøyd”, är ett av favorituttrycken för det norska Arbeiderpartiet och dess ledare Jens Stoltenberg.
I Danmark talar den socialdemokratiska partiledaren Helle Thorning-Schmidt om den borgerliga regeringens ”ufinansierede skattelettelser til de rige” och har föreslagit en särskild ”millionærskat”.
Låter det bekant?
Att det finns många beröringspunkter mellan politiken i de tre skandinaviska länderna och Finland blev tydligt på det seminarium som Norden i Fokus, Nordiska ministerrådets informationskontor, höll i onsdags på temat: ”Socialdemokraterna – kris eller pånyttfödelse?”
I både Danmark och Norge skedde det som Sverige fick vänta på till 2006 redan i valen 2001, nämligen att de socialdemokratiska partierna gjorde historiska valförluster.
Utfallen har blivit lite olika, med fortsatt borgerliga regeringar i Danmark och Sverige, medan Norge har en Arbeiderpartiledd regering. Men det politiska landskapet har förändrats. ”Det är ett avslutat kapitel att man föds in i ett parti”, som Thomas Larsen, Berlingske Tidene, uttryckte det på seminariet. Inte minst detta talar för att det kommer att bli svårt, för att inte säga omöjligt, för de socialdemokratiska partierna att återta sin forna position. En blick ut över resten av Europa bekräftar bilden av en socialdemokrati i kris. Hur ser i så fall en eventuella pånyttfödelse ut?
Hannu Jouhki, tidigare socialdemokratisk ministerrådgivare i Finland och författare till den aktuella boken Demari ajaa Bemarilla (En socialdemokrat kör BMW), menar att socialdemokratin har glömt medelklassen. Vad har vi att ge nutidens arbetarklass, de som lever på sin lön? undrar han.
Ett stort socialdemokratiskt parti måste på ett eller annat sätt tilltala medelklassen, helt enkelt eftersom den är så stor. Och att detta varken lyckats i Sverige (där bara 22 procent av de förvärvsarbetande röstade på S i valet) eller i Finland (där socialdemokraterna fick 19,1 procent i den senaste opinionsmätningen häromdagen) är tydligt.
Det är onekligen ett dilemma de nordiska socialdemokraterna befinner sig i. Hur ser ett parti ut som omfattar en tillräckligt uppdaterad variant av den generella välfärdsstaten för att tilltala medelklassen och som dessutom skiljer sig tillräckligt ifrån sina borgerliga konkurrenter? Det som är kännetecknande för framgångsrika, borgerliga partiledare som Fredrik Reinfeldt eller Anders Fogh Rasmussen är ju att de övergett systemskiftet för att istället utveckla välfärdspolitiken.
Det väcker också frågan: är de socialdemokratiska partiernas tillbakagång tecken på att de nordiska länderna blivit mer borgerliga? Eller är det som den tidigare partiledaren för de danska Socialdemokraterna uttryckte det när Fogh Rasmussen tog makten 2001 med en politik för att utveckla, inte avveckla, välfärden: i verkligheten har socialdemokratin segrat.
Även i Norge, där Høyre och Fremskrittspartiet ser ut att kunna få egen majoritet i valet 2013 – det mesta högeralternativet någonsin i norsk historia som har chans att vinna ett val, som Hege Ulstein, ledarskribent på norska Dagsavisen, uttryckte det – har de borgerliga partierna lånat retorik och politik från Arbeiderpartiet.
I valkampanjen 2001 satte till exempel Arbeiderpartiet upp affischer med budskapet: ”Hvis velferd er viktigst – Arbeiderpartiet”. Sedan tog det fyra dagar innan Fremskrittspartiet – som för övrigt kallar sig det nya Arbeiderpartiet – klistrade upp sina affischer: ”Velferd er viktigst”.
Flera av de nordiska, borgerliga partierna har sålunda lyckats väl med det som kallas triangulering, att lägga sig nära motståndarens åsikter. Finns det utrymme för ytterligare en triangulering; kan Socialdemokraterna krypa närmare De nya moderaterna och ändå utgöra ett tydligt alternativ? I synnerhet om välfärdsstaten, vilket Jonas Hinnfors, professor i statskunskap vid Göteborgs universitet, hävdade, är färdigbyggd? Finns det inga nya, stora projekt och reformer kvar att föreslå?
Dessutom kan man fundera på om, säg Ilija Batljan, om han fick stöpa om Socialdemokraterna helt efter eget huvud, får med sig både LO och tillräckligt många vänsterpartier för att utforma ett trovärdigt regeringsalternativ, på tåget?
Vilka andra alternativ finns det? Att hitta en ny dimension i politiken? Vilken?
Ett spännande experiment vore om Socialdemokraterna tog retoriken mot ”de rika”, det vill säga de som har inkomster någonstans strax över snittet ett steg vidare och utformade en politik som tydligare riktade sig mot dem som har det svårast i samhället. Varför ska vi beskatta låginkomsttagare hårt för att finansiera höjda barnbidrag och a-kassenivåer åt direktörer och läkare?
En del skulle hävda att Sahlins parti redan har anträtt den vägen i så måtto att deras väljare nu i första hand utgörs av förtidspensionärer och långtidssjukskrivna. Samma sak gäller i Finland, menade Jouhki, där socialdemokraterna mest talar om bidrag, pensioner och bostadstillägg. Men det säger sig ju självt att det inte går att vinna val på att företräda marginaliserade grupper. Åtminstone inte så länge medelklassen också vill ha sin del av bidragskakan. Det är ju en av huvudpoängerna med den generella välfärdsstaten att medelklassen, genom att själva få del av den, ska acceptera omfördelningen.
Sedan finns det förstås en rad andra skäl till att det vore fullkomligt orealistiskt att skaparna av den generella välfärdsstaten skulle överge den. Men medge att det vore ett spännande alternativ?
Maria Eriksson är frilansskribent och arbetar bland annat som ledarskribent på Svenska Dagbladet.
______________________________________
Läs mer om Socialdemokraternas kris:
En ekonomisk modell att exportera
Så minns vi valet 2010