Delade meningar om riksdagen
Svensk Tidskrift fortsätter att granska riksdagens makt. Anne-Marie Pålsson, riksdagsledamot (m) har kallat ledamöterna för statister i ett välregisserat skådelspel. Förra veckan intervjuade vi fyra avgående ledamöter (m) för att se om de instämmer. Idag ger Barbro Westerholm, Folkpartiet liberalerna, och Eva Selin Lindgren, Centerpartiet, sin respektive syn på saken.
Man måste lära sig hur systemet fungerar
Barbro Westerholm, Folkpartiet liberalerna, ser det som självklart att en koalitionsregering måste hålla ihop när det gäller budgetfrågor. Men hon anser också att man måste acceptera att ledamöterna inte är överens i vissa samvetsfrågor.
 |
|
|---|---|
|
Folkpartiet har 28 platser i riksdagen. Det medför att vår riksdagsgrupp har helt andra möjligheter att föra fram åsikter till ledningen än i de stora partierna. Vi har provval och satsar på personval. Det innebär att man som kandidat får förklara vad man vill åstadkomma och hur. Man måste alltså i förväg vara klar över hur man kan göra skillnad i riksdagen.
Hur det sker beror på om man sitter i opposition eller i regeringsställning. I opposition kan man stå på barrikaderna och synas, men utan bra underlag och ett stödjande nätverk över parti- och blockgränserna inom och utanför riksdagen kommer man ingen vart. Vi hade t ex inte haft en tobakslag, om inte kvinnor representerande olika partier och yrkesföreningar utanför riksdagen gemensamt drivit frågan om en tobakslag.
Som riksdagsledamot i regeringsställning har man möjlighet att påverka genom att ge underlag till direktiv för utredningar och propositionstexter. Några applåder i medier och på andra scener får man inte för detta. Däremot kommer man i mål med sina idéer, men i regeringens namn. Och att få idéerna i mål är huvudsaken.
Jag ser det som en självklarhet att en koalitionsregering måste hålla ihop i frågor som gäller budgeten, rikets säkerhet och utrikespolitiken. Men när det gäller frågor som t ex livets början och slut, som är av ideologisk karaktär och inte har med budgeten att göra, måste vi acceptera att man inte alltid är överens.
När det gällde partnerskapslagen och lagen om könsneutralt äktenskap löstes konflikten genom att motion lades av de partier som var för och sedan röstade ledamöterna i enlighet med sitt samvete. I abort- och hjärndödsfrågorna på 1970-80-talet röstade ledamöterna efter sitt samvete och siffrorna visade att riksdagen var delad på annan ledd än partigränser. Vinnare var de som stödde genomförande av nuvarande abortlag och hjärndöd som dödsorsaksbegrepp.
Det gäller att lära sig hur systemet fungerar och utnyttja det. Formulera vad du vill åstadkomma, ta fram den kunskap som finns, leta rätt på dem som är dina vänner och stödjare i frågan, identifiera motståndarna och deras argument, ta fram kunskap som avväpnar dina motståndares argument, lägg upp en strategi för att komma i mål, beväpna dig med tålamod och var beredd på det oväntade. Ibland erbjuds chansen när du minst av allt väntar dig det.
För mig tog det 36 år att få det individbaserade receptregistret förverkligat. Nu har vi det sedan 2005 till gagn inte minst för alla äldre som under allt för många år behandlats felaktigt med läkemedel.
Barbro Westerholm, riksdagsledamot (fp).
Kom ihåg att ni är dödliga
Riksdagen lider av ett demokratiskt underskott, menar Eva Selin Lindgren, Centerpartiet. Men demokratin kan vitaliseras om ledamöternas erfarenheter tas till vara.
 |
|
|---|---|
|
Det är en angelägen debatt Anne-Marie Pålsson tagit tag i. Hon är inte alls ensam i sin kritik, även om få går ut med kritiken lika öppet. Riksdagsgrupperna som kollektiv är ganska maktlösa, vilket återspeglas i de intervjuer som Svensk Tidskrift gjort med de fyra (m)-ledamöterna.
Det är emellertid värt att notera att de två mest positiva till riksdagens arbetssätt, Inger René och Kent Olsson, gjort sig kända som förkämpar för mänskliga rättigheter och demokrati i världen. Inom dessa områden har de säkerligen inte kommit i konflikt med partiledningen, kunnat följa sina samveten och varit goda föredömen i Sveriges riksdag tvärsöver partigränserna.
I frågor som till största delen bara berör vårt eget land är det i allt väsentligt respektive partiledning som bestämmer vilken politik partiet ska förorda och vilka ”talespersoner” som ska finnas. I sådana frågor finns åsiktsskillnader mellan partierna och därför är det inte lika högt i tak för enskilda ledamöter. Men det kan vara svårt att gå emot sitt eget samvete och underkasta sig vad som upplevs som toppstyrning och bristande förankring hos de egna väljarna på hemorten.
I jämförelse med praktiskt taget alla andra organisationer och sammanhang där jag själv tidigare deltagit (frivilligorganisationer, kooperativa föreningar, fakultets- och institutionsstyrelser vid universitet och högskolor, styrelser i myndigheter och forskningsråd m fl) har riksdagen ett demokratiskt underskott. Men det skulle inte vara oöverstigligt att vitalisera demokratin inom varje riksdagsgrupp om man t ex efterfrågade och välkomnade kritiska synpunkter – om man i god tid tog upp ”svåra” frågor och lät riksdagsledamöterna få viss tid att förankra kommande beslut hos de lokala väljarna.
Av våra ledare förväntar vi oss att de ska lyssna mer än de pratar. De borde inrätta ett ”kritikerråd” i sina respektive partier, så att de kunde ta till sig medborgarnas synpunkter på ett tidigare stadium i stället för att behöva backa och göra omtag när det blir fel.
Sedan antikens dagar har en klok ledare försett sig med en kritisk röst, en slav på triumfvagnen, som viskar i örat: ”Kom ihåg att du är dödlig.” Jag skulle önska att våra ledare tog lärdom av detta och var positiva till kritiska ståndpunkter. Kanske skulle de också behöva lära sig mer om vikten av att vara självkritiska.
De erfarenheter jag haft under de gångna tre åren av mina kamrater i riksdagsgruppen är att de är mycket kloka och sakkunniga inom väldigt olika områden. Flertalet har ju också gott om beprövad erfarenhet som man inte kan läsa sig till. Jag hade därför förväntat mig att den politiska ledningen skulle ta denna gedigna erfarenhet tillvara, men det verkar inte som om detta sker i någon högre grad. I stället anställs ”sakkunniga” som ofta läst in sig på vissa områden men inte har egna erfarenheter att relatera till. Den förstahandserfarenhet som mina riksdagskamrater har är den verkliga resursen i en riksdagsgrupp.
Eva Selin Lindgren, riksdagsledamot (c).
Läs tidigare artiklar på samma tema här:
Den maktlösa makten av Anne-Marie Pålsson, riksdagsledamot (m) (22/5)
Riksdagen inget transportkompani av Erik Weiman, landstingsråd (m) Uppsala län (5/6)
Visst kan vi bättre än så av Anne-Marie Pålsson (12/6)
Därför slutar de av Maria Eriksson, intervju med Inger René, Kent Olsson, Bertil Kjellberg och Rolf K Nilsson, samtliga riksdagsledamöter (m)