Demokraterna och utrikespolitiken

Dagen innan nyår offentliggjorde den amerikanska senatorn Elizabeth Warren att hon har startat en ’’presidential exploratory committee’’, vilket i princip är en deklaration att hon kandiderar till att bli USA:s 46:e president. Det är startskottet för vad som ser ut att bli en mycket spännande primärvalsprocess, skriver Zebulon Carlander.

Det spekuleras hejvilt om vilka som kommer att kandidera – senatorer, guvernörer, kändisar – och det kommer finns en stor ideologisk spännvidd. Det bådar gott för den politiska idédebatten, inte minst inom utrikespolitiken.

Den senaste gången demokraterna hade en seriös diskussion om utrikesfrågorna var när Barack Obama och Hillary Clinton slogs mot varandra för ett decennium sedan. Då var det Irakfrågan som stod i centrum. Obama hade innan kriget uttryckt motstånd mot det, medan Clinton kom att rösta för resolutionen som president Geroge W. Bush använde för att legitimera sin militära intervention i Mesopotamien.

Resultatet känner vi till. Obama vann över Clinton och fick ett mandat att göra nedskärningar i USA:s militära närvaro i Mellanöstern. Men till mångas förvåning – i alla fall bland de demokratiska gräsrötterna – bedrev han en i mångt och mycket mer konventionell utrikespolitik än vad den utdragna primärvalsstriden hade antytt.

I kampen mellan Clinton och senatorn Bernie Sanders 2016 var fokus mer på inrikespolitiska stridsfrågor, till exempel hur man bäst åstadkommer förändring. I den mån utrikespolitiken förekom det valåret var det på Donald Trumps premisser. Demokraterna hamnade i ett defensivt läge där man på gott och ont försvarade status quo.

Nu har partiet möjligheten att ha ett meningsfullt utbyte om utrikespolitiken. Kort innan hon kom med sitt besked om presidentkandidaturen artikulerade Elizabeth Warren sin utrikespolitiska vision i en artikel i tidskriften Foreign Affairs och ett tal vid American University i Washington DC.

Hon förordar att USA lämnar Afghanistan, talar om vad hon beskriver som ett hot från auktoritära regeringar runtom i världen, och identifierar den internationella ekonomiska politiken som ett särskilt fokusområde, bland annat skatteflykt och utformningen av det globala handelssystemet. Det ska tilläggas att hon anses tillhöra vänsterflygeln av sitt parti.

Än så länge har de som uppfattas som toppkandidater, till exempel senatorerna Kamala Harris och Cory Booker, inte presenterat någon komplett utrikespolitisk plattform. Bedömt kommer det vara ett brett åsiktsfält i primärvalet, inte minst om tidigare vicepresident Joe Biden kastar sig in i matchen. Han lär kampanja på en mer traditionell linje.

Oppositionen mot Trump kommer vara utgångspunkten, men de demokratiska presidentaspiranterna kommer behöva besvara några fundamentala fundamentala frågor om riktningen för amerikansk utrikespolitik efter de gångna fyra åren.

Nästa president kommer inte bara behöva att städa upp efter sin företrädare, utan handskas med en helt ny världsbild.

Zebulon Carlander är kolumnist för Svensk Tidskrift