Demokrati och radikalism

488
DEMOKRATI OCH RADIKAL15M
De ”radikala” överdrifterna
i den allmänna debatten är
inte bara värdelösa utan utgör samtidigt ett angrepp på
vår demokrati och vår frihet,
hävdar fil. dr Åke Thulstmp.
Den nuvarande s. k. radikalismen i Sverige utgör ett slags
ideologi, om än av bisanasie
slag, och ”ingen annan ideologi i vårt land har förfäktats
med tillnärmelsevis så grovt
trångsinne sedan den gamla
lutherska ortodoxins glansdagar på 1600-talet.”
Kärnan i allt demokratiskt tänkande är enligt min mening hypotesen att det stora flertalet människor känner ansvar för sina
handlingar, att de därför avvisar
stöld och bedrägeri och andra former av asocialt beteende och att de
kan lära sig att tänka någorlunda
Av fil. dr ÅKE THULSTRUP
vettigt över sin situation och sin
stat. Demokraten utgår från att
den stora massan av hans landsmän motsvarar vissa minimikrav
på resonlighet, ansvarskänsla och
hederlighet. Han vet, att många
inte motsvarar ett av minimikraven och att en del inte motsvarar
något av dem. Det är så att säga en
avbränning som demokratin accepterar. Det värde som den skänker
medborgarna i form av individuell
frihet är så stort, att det uppväger
demokratins ovannämnda nackdelar.
Demokratin bygger på det antika
grekiska tänkandet, sådant det under medeltiden omformades av
kristendomen, vilken å sin sida har
djupa rötter i judendomen. Den vetenskapliga forskningen har gjort
ofantliga framsteg sedan medeltiden. Men det är alls inte omöjligt
att förlika till och med dess nyaste
rön med den traditionella grekiskkristna synen. Demokratisk människosyn är en av vetenskapen
starkt påverkad, efter nya förhållanden lämpad modifiering av den
traditionella grekisk-kristna uppfattningen.
Sedan några årtionden förkunnas i vårt land en åskådning som
på vitala punkter går stick i stäv
mot den demokratiska människosynen. Anhängarna av denna lära
tycks tämligen allmänt kalla sig radikaler. De sätter under sina angrepp på den demokratiska människosynen främst in sina stötar
mot dennas grekisk-kristna bas
(hypoteserna om att ansvarskänsla, resonlighet och hederlighet existerar). Men de nöjer sig inte härmed utan vidgar angreppet till att
gälla även vetenskapens, framförallt den moderna ärftlighetsforskningens redovisade resultat. Det
kan förefalla bisarrt att en åskådning som ständigt utmålas som kulturutvecklingens sista ord går till
storms mot vad som i alla kulturländer utom de kommunistiska
godtas som vetenskaplig sanning.
Men som vi strax skall se är denna
vidgning av fronten oundviklig. Under sina intensiva bemödanden att
analysera bort ansvarskänslan, resonligheten, troheten, familjekänslan, hederligheten och den s. k. karaktären m å s t e nämligen radikalerna komma fram till att inte
heller någon ärftlighet i psykisk bemärkelse finns. Ty det psykiska arvet, de anlag som vi är utrustade
med redan vid födelsen, utgör en
oerhört viktig del av vår personlighet. Vilken alltså enligt radikal
uppfattning inte finns.
Jag skall nu göra en jämförelse
mellan vad jag uppfattar som
grundläggande demokratiska och
489
”radikala” synsätt. J ag börjar då
med vissa vetenskapliga rön –
som alltså faller utanför kategorin
”synsätt” – fullkomligt ostridliga
förhållanden, som egentligen inte
kan bli föremål för olika meningar.
De åsikter som jag uppfattar som
typiska för nutida svensk ”radikalism” har därvid satts med kursiv stil.
Den psykiska ärftligheten
Varje människa som kommer till
världen är unik i det avseendet, att
hon besitter anlag som i lägre eller
högre grad skiljer henne från alla
andra människor som har fötts eller kommer att födas. Enäggstvillingarna utgör dock ett undantag:
deras själsliga anlag företer en total överensstämmelse, i analogi
med deras fysiska likhet. Vid befruktningen mottar det blivande
fostret, dvs. den blivande människan, flera tusen gener (arvsanlag) från såväl fadern som modern,
och eftersom dessa gener kan kombineras på många olika sätt, inte
bara vid befruktningen utan redan
vid könscellernas mognadsdelning
(reduktionsdelning), är variationsmöjligheterna oändligt många. Varje människa som inte är enäggstvilling är därför med hänsyn till
sin andliga utrustning (liksom naturligtvis i fysiskt avseende) olik
alla andra människor.
Eftersom den psykiska ärftligheten finns och utgör en överväldigande faktor i varje människas liv
490
finns också ärftliga gruppolikheter. En alldaglig iakttagelse är att
vissa släkter har gemensamma
egenskaper som röjer deras släktskap. Att Värmland under 1800-talet skänkte oss en lång rad lysande författare och vetenskapsmän
berodde inte på landskapets skönhet eller några andra lika likgiltiga miljöförhållanden (som en mer
än lovligt naiv teori gör gällande)
utan helt enkelt på att de flesta av
dessa begåvade människor var släkt
med varandra, hade ett stort gemensamt arv. Ärftliga gruppolikheter framträder särskilt starkt
inom grupper som under århundraden har levat avskilda från omvärlden, i vad genetikerna kallar
isolat.
Människan föds med anlag att
göra både gott och ont. Föreställningen att hon föds helt och hållet god och att det onda som hon
eventuellt utför senare i livet helt
och hållet beror på intryck som har
tillförts henne under uppväxt- och
ungdomstiden är en urgammal
myt, lanserad redan under antiken
och med stor iver odlad av de 1700-
talsförfattare som i ”den ädle vilden” såg ett förstklassigt vapen i
kampen mot sitt eget samhälle.
Denna myt saknar allt sakligt värde. I jämförelse med den verkar den
kristna dogmen om arvsynden riktigt förnuftig. Den innehåller åtminstone en djup psykologisk sanning, helt oberoende av den mytologiska motiveringen, som man ju
inte behöver bry sig om.
.4lla människor föds till dennq
värld precis likadana med hänsyn
till sin andliga utrustning. Någon
psykisk ärftlighet existerar ej. Vad
man oriktigt kallar människans
personlighet är därför ingenting
annat än en serie avlagringar av de
inflytelser för vilka hon har utsatts. Alla människor är således
helt och hållet miljöprodukter. Människan blir alltigenom
vad hennes personliga kontakter
och samhället gör henne till.
Eftersom någon andlig ärftlighet
inte finns, finns heller inga ärftliga gruppolikheter. De säregenheter som Afrika-missionärer tror sig
ha observerat hos negerstammar
som i sina urskogar har levat isolerade i flera hundra eller tusen år
har inte det allra minsta med ärftlighet att göra utan är helt och hållet resultat av den påverkan som
den yttre miljön utövar på varje
individ under hans livstid.
Kvinnor och män
Män och kvinnor är Gud ske lov
mycket olika varandra även andligt sett. Den spänning som dessa
könsolikheter framkallar svarar för
en högst betydlig del av livets tjusning. Om denna spänning inte
fanns och ständigt på nytt röjde
sig skulle ett samliv mellan en man
och en kvinna i äktenskaplig form
förmodligen inte vara uthärdligt.
Något slags haremsystem kunde
däremot tänkas utan denna spänning.
Hos människan och många andra organismer bestäms uppenbarligen könet och sannolikt den könsspecifika hormonbalansen av gener,
belägna i könskromosomerna (xx &
xy). Ehuru detaljproblemen ej är
slutgiltigt klarlagda vågar man på-
stå, att många könsolikheter närmast alstras av den inre sekretionen (i sin tur genreglerad), vars
högst betydliga genomslagskraft
som karaktärsbildare röjer sig även
inom djurrikets övriga delar. Eftersom vi ännu inte har några helt
täckande ord för dessa sammanhang, vilka till stor del ännu är
outforskade, bör man handskas
försiktigt med adjektiven manligt
och kvinnligt. Det är dock berättigat att även i andlig bemärkelse
begagna dessa ord såtillvida som
vissa egenskaper uppenbart är mera frekventa hos män, medan andra är mera frekventa hos kvinnor.
På arbetslivets talrika områden rö-
jer sig dessa frekvensvariationer på
så sätt, att män är helt odugliga
på vissa befattningar, som däremot
kvinnorna kan sköta, medan förhållandet är omvänt ifråga om andra befattningar. Det finns också
sysslor som kvinnor sköter bättre
än män och vice versa; men det område där kapabla män och kvinnor
är lika väl i stånd att utföra ett
gott arbete är förmodligen mycket
större.
Män och kvinnor är med hänsyn
till böjelser och andliga möjligheter precis likadana. Mannens och
491
kvinnans könsbetonade fysiska
funktioner har inte den minsta betydelse för deras personlighet. ”En
förlossning är ingenting annat iin
en serie muskelrörelser”’ (sagt au
kvinnlig radikal i Sveriges radio).
”Flickor blir vad man kallar kvinnliga och moderliga uteslutande av
den anledningen att de som små
har fått dockor att leka med” (sagt
av radikal kvinnlig auktoritet).
”Att påstå att män och kvinnor är
i något avseende själsligt olika är
att förbereda kvinnans förnedrande” (sagt av radikal författare i
vår radio).
Äktenskapet
Familjen är samhällets grund, menade Aristoteles, och hans sats hnr
giltighet än i dag. Det är nämligen
så att endast (den riktige) fadern
och (den riktiga) modern kan ge
det uppväxande barnet den kärlek
det önskar och visa det tålamod
som dess ofta mycket prövande
bångstyrighet så att säga förutsätter. Härtill kommer att (det goda)
hemmet är den utan jämförelse
bästa grogrunden för utvecklande!
av en fri personlighet, i stånd att
utan skygglappar bedöma samhällsförhållandena. Om vi successivt avskaffar hemmet och familjen genom att låta staten överta en
allt större del av barnens uppfostran bäddar vi för något slags socialistisk diktatur. En regering som
får suveräna möjligheter att leda
ungdomens fostran alltifrån späd- 492
barnsåldern kommer nämligen inte
att kunna motstå frestelsen att indoktrinera den till förmån för den
maktställning den har byggt upp
åt sig. Eftersom barn inte begriper någonting av politiken måste
instruktionen bli enkel och lättfattlig, dvs. demagogisk. Barn som från
tidig ålder uppfostras i statliga anstalter i ett land som tenderar mot
diktatur eller redan är en diktatur
faller förmodligen i de allra flesta
fall helt och hållet offer för öppna och dolda övertalare. – Hemmet går den motsatta vägen: genom utvecklande samtal med föräldrarna skärps barnens kritiska
förmåga, så att det kan urskilja
verkligheten bakom demagogernas
narrspel.
Äktenskapet har naturligtvis också värde för de äkta makar som
lever det tillsammans. Men visst
kan äktenskap vara olyckliga, och
möjligheter till skilsmässor bör
därför finnas, men proceduren bör
inte vara alltför lättvindig.
Enligt en del radikalers mening
bör äktenskapet helt avskaffas.
Andra radikaler menar att skilsmässa bör kunna ske snabbare och
enklare. Om äktenskapet helt och
hållet avskaffas inträder ju viktiga förändringar för barnen. Slafen
får helt enkelt ta hand om dem.
Många äktenskap är f. ö. så dåliga,
att barnen inte skulle förlora nå-
gonting på att institutionen försvann. Under en TV-debatt om äktenskapet i juli i år invände docenten Karin Tarschys, att det dock
finns många goda äktenskap. En
radikal ung dam gav då repliken:
”Att det finns dels goda hem, dels
dåliga kan väl inte kallas demokratiskt?” – Hemlösheten kan fördragas, när den delas av alla.
Äktenskapets avskaffande skulle
enligt många radikalers mening
vara till fördel framförallt därför
att detta för vidare och i de ungas
sinnen inpräglar vissa föråldrade,
rentav skadliga ideer. T. ex. den
om troheten, om värdet av lojalitet mot en liten grupp befryndade
människor, om hänsyn för andra
människor. Allt detta är av ondo.
Det borde i stället inpräglas hos
flickorna, att de bör följa de exempel i fråga om sexuell frihet och
ombytlighet som i alla tider har
tillämpats av en stor del av det
manliga släktet.
Även om äktenskapet behålls
men blir lättupplösligare kommer
barnen att förbli ett svårt problem
för modern. Det är onekligen inte
så trevligt att i en och samma familj barn sammanförs som kanske
har tre olika fäder, av vilka en eller kanske t. o. m. två då och då
kommer på besök. Dessutom hämmar barnen genom sin nyfikenhet
och sitt spioneri moderns erotiska
rörelsefrihet. l ett samhälle som berömmer sig av att ha skänkt medborgarna valfrihet måste inskränkningar av detta slag i medelålders
mödrars rätt att ständigt söka nya
partners anses djupt stötande för
känslan. Det rimligaste är därför
att barnen tidigt sätts på anstalt,
även om äktenskapet bibehålls. Fö-
reställningen att barnen har några
speciella rättigheter inom ett äktenskap, till vilka hänsyn bör tas,
härrör från en förgången, brutalare
tid.
Brott och straff
Att det finns medborgare ”som inte
motsvarar minimikraven” är mycket sorgligt. Sådana har alltid funnits och kommer alltid att finnas
-och det är ett stort misstag att
tro att frekvensen därav har särskilt mycket med sociala förhållanden att göra. För 60-70 år sedan
i fattig-Sverige, hade vi en rätt obetydlig tjuvaktighet. I dag svämmar
den över alla bräddar. Vi måste ju
reagera mot stölder och grövre
våldsdåd, och vi gör det normalt
genom att spärra in lagöverträdarna. Tanken bakom arrangemanget
är dels att brottslingen på så sätt
skall bättra sig och komma på andra tankar, dels att andra personer
skall avskräckas från att begå
brott. Resonemanget är i och för
sig rimligt; men varje människa
är, som ovan sades, olika alla andra människor, och därför borde
egentligen varje enskild brottsling
behandlas individuellt. Det borde
klarläggas vilken form av straff
som i varje särskilt fall kan tänkas ge den gynnsammaste effekten. Tyvärr skulle ett så utbyggt
493
straffsystem helt överstiga vårt nuvarande samhälles resurser.
De mildare former av asocialitet
i form av busupptåg i våra större
städer, vandalisering av sportstugor, bilstölder etc. som under de
senare åren på grund av sitt starkt
tilltagande antal har spritt vanära
över det svenska namnet gäller i
princip detsamma som ovan sades
om den grövre brottsligheten. Vi
m å s t e göra klart för dessa element, att samhället inte kan tolerera sådana fasoner. Vi gör dem en
otjänst genom att säga dem, att de
ostraffat får begå en eller två eller tre grova kupper (åtalseftergifternas frekvens har växlat genom
åren) och att försäkringsbolagen
punktligt betalar skadegörelsen.
Fängelsestraffet är som sagt en diskutabel strafform. Men det borde
undersökas, om inte de vandaler
som under inbrott roar sig med att
förstöra möbler, elda med linne och
böcker etc. genom strafflagsändringar skulle kunna dömas att ersätta åtminstone någon liten del av
de högst betydliga kostnader som
deras framfart årligen vållar både
enskilda, försäkringsbolagen och
staten.
Den s. k. brottslingen är inte i
något avseende klandervärd. Då ett
brott har begåtts bör i stället klandret riktas mot de personer som tidigare har stått i kontakt med den
s. k. brottslingen och därmed på-
verkat honom samt i andra rummet mot alla de människor som är
494
ansvariga för att samhället är så
dåligt att en del personer av den
bittra nöden drivs att stjäla t. ex.
bilar, transistorer, färgkameror och
gräsklippare. Brotten begås därför
egentligen inte av den om gärningen överbevisade utan av en rad andra personer, ja, ytterst av alla till
myndig ålder komna personer. I
den mån vi fortfarande tror på
fängelsestraffets värde borde vi
därför efter ett brott fängsla hela
befolkningen med undantag för den
som så att säga rent tekniskt kan
anse.~ vållande. Denne är nämligen
fullkomligt oskyldig. Han är endast ett offer för omständigheterna.
Ty människorna är oförmögna
att känna ansvar för sina gärningar, deras s. k. karaktär saknar sammanhang, de drivs hit och dit av
impulsernas kastvindar – som ett
fjun så lätt. Därför kan inget straff
ha någon som helst uppfostrande
verkan. ”Straffet är en yttring av
människors hämndlystnad” – ingenting annat (sagt av radikal filosofiprofessor).
Inte heller de mildare formerna
av asocialitet bör oroa oss. De är
endast yttringar av en frank och
frisk ungdoms käcka lust att opponera mot ett samhälle som i på-
fallande grad har stelnat under föråldrade ideers sterila herravälde.
Käck och sund ungdom måste anses ha rätt att avreagera sin berättigade ilska. Det var mycket lätt
att vara ung för en 60-70 år sen
-t. ex. på Martin Bireks tid- medan det i dag är ofantligt svårt och
komplicerat. Det som vår härliga
ungdom förstör i form av krossade parksoffor, inslagna skyltfönster, uppeldade linneförråd och krossat antikt porslin och annat gods
måste ju på något sätt ersättas, och
den som står närmast till det är
onekligen staten. Det är staten,
dvs. vi allesammans, som ytterst
är ansvarig för att ungdomen i vår
tid har försatts i det moras av moraliska konflikter och ekonomiska
svårigheter, vilket som sagt inte
alls existerade på Martin Bireks
tid.
Tanken att ungdomar skulle
kunna dömas att ersätta ens en
mindre, symbolisk del av de värden som de förstör måste kategorisid avvisas såsom ägnad att
bringa unga känsliga sinnen till
desperation. Förslaget att någon
skall kunna tvingas att ta de ekonomiska konsekvenserna av sitt
handlande bottnar i en lyckligtvis
förgången borgerlig tids föråldrade
tänkesätt och vittnar om djupgående råhet.
Våld
Våld är en kuslig sak, som samhället självt bör tillgripa endast i två
situationer: när det försvarar sig
mot yttre angrepp och när det
oskadliggör grova och farliga förbrytare. Samhället bör inte ett
ögonblick slappna av i sin kamp
mot kriminaliteten. Denna kamp
är kanske, när allting kommer omkring, dess huvuduppgift.
Samhället bör ingalunda tillgripa våld vid försök att ta fast s. k.
förbrytare. När sådana försök görs
per bil, emedan även den s. k. förbrytaren är bilburen, bör de förföljande noga se till, att de håller
en lägre lwstighet än flyktingen.
Ty om de ökar farten, måste ju han
göra detsamma: det kan väl inte
rimligen begäras att denne frivilligt skall ge sig fången? Då blir ju
hela hans flykt meningslös. Om
därför en förföljd bilburen lagöverträdare under sin flykt vållar tredje person skada blir uppenbart hela
ansvaret polisens. Och poliser som
bär sig åt så ansvarslöst bör straffas strängt. (l d e t t a fall har
straffet en nyttig, positiv verkan).
Det sägs att polisen genom att förfölja bilburna lagöverträdare eller
resa spärmr i deras väg skyddar
små barn som leker på gatorna i
de tätorter utanför vilka spärrarna
reses. Men man betänker då inte
att det utan all jämförelse värdefullaste livet i detta sammanhang
är den förföljde tjuvens eller mördarens. Man bortser också från att
personer som har lustmördat unga
kvinnor eller slagit ihjäl poliser
som regel är ytterst känsliga och
inte står ut med vad som helst. När
Olofsson, mistänkt för polismordet
495
i Nyköping, jagades av poliser yttrades i ett radioeko en augustilördag: ”l vida kretsar har man nu
gjort klart för sig att denna jakt
kan bli till allvarlig skada för Olofssons nervsystem.”
Jag har kommit till slutet av
min lilla sammanställning. J ag har
inte just nu tillfälle att närmare
karakterisera de åsikter som här
ovan har återgivits med kursivstil.
Men kan man inte sammanfattande säga att det är fråga om en serie chargeringar av i och för sig
fullkomligt rimliga och riktiga demokratiska ideer och hypoteser?
Jag tror nu att dessa ”radikala”
överdrifter inte bara är värdelösa
till sitt innehåll utan också farliga
till sin allmänna tendens. De utgör
lika många angrepp på vår demokrati och vår frihet. Att ansvarslöshet alstrar diktatur har vi sett
många exempel på i vår egen tid.
Herbert Tingsten menar att ideologierna har spelat ut sin roll. Jag
hävdar gentemot honom att vår nuvarande svenska s. k. radikalism
utgör ett slags ideologi, om också
av bisarraste slag, och vidare att
ingen annan ideologi i vårt land
har förfäktats med tillnärmelsevis
så grovt trångsinne sedan den gamla lutherska ortodoxins glansdagar
på 1600-talet.