Demokratiens framtidsprövningar
1945
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DEMOKRATIENs
FRAMTIDSPRÖVNINGAR
LIKSOM det första världskriget har det andra slutat i en triumf
för den demokratiska statstanken. För oss svenskar, som ha folkstyrelsen i blodet, skulle varje annan utgång av kriget ha inneburit
den bittraste besvikelse. Åven om andra statsskick än det demokratiska kunna prestera – för att använda en klassisk liberal
term – största möjliga lycka åt folket och i vissa beträngda
lägen efter antikens mönster rent av bli den enda tillfälliga möjligheten till räddning, ligger den fullkomligt avgörande styrkan
hos demokratien däri, att den- givetvis förutsatt att den är riktigt ledd – ger alla medborgare och grupper delinflytande i och
delansvar för det gemensamma landets öden. Demokrati är den
högsta formen för mänsklig samverkan. Det ursinne, varmed
t. ex. engelsmän och amerikanare nu slagits i två krig när de väl
tvingats till det, är kanske det starkaste vittnesbördet om hållfastheten just i nödens stund hos de största, bästa och – trots
alla historiska säregenheter – mest äkta av demokratierna. I
dessa stater har det aldrig betvivlats att den inre fronten skulle
hålla. Åven i de autoritära staterna ha människorna visat en i
och för sig förunderlig tapperhet, men det tsaristiska Ryssland,
österrike-Ungern, Tyskland och Italien ha förlorat sina krig i
hög grad därför att hemmafronten alltid varit osäker och till sist
sviktade. Motståndsrörelsen i de ockuperade demokratiska länderna vittnar i samma riktning som de stora demokratiernas
krigsinsatser. Men Sovjetryssland~ Hur fjärran dess kollektiva
och polisiära styrelsesätt är allt vad Västerlandet lägger in i begreppet demokrati, kan ryssarnas dödsföraktande heroism i detta
krig blott förklaras -utom att Ryssland överrumplande angreps
-med att de enkla människorna under Stalins styre känt sig på
ett helt annat och mera bjudande sätt beroende av och ansvariga
för fosterlandets väl och ve än under tsarismen.
Alla segrande och befriade stater sjunga nu demokratiens lov,
även Chiang-Kai-Chek och Stalin. Alla känna sig lika vissa om
376
Demokratiens framtidsprövningar
att demokratiens seger är slutgiltig. I än högre grad än efter
1918 anses världen nu »safe for democrasy».
Intet kan för demokratiens egen skull vara farligare än denna
segersällhet. Det stora ohyggliga misstaget efter det förra kriget
var att de många nya demokratierna då kritiklöst och dogmatiskt
arrangerade folkstyrelsen. Man tog till utgångspunkt det politiskt övervägande statiska 1800-talet och glömde att lägga in i
kalkylen hela den våldsamma samhällsutveckling, som kriget
självt skapat. Nationalitetsstrider, klasskamp, teknikens forcerade
framsteg med alla ekonomiska och sociala omvälvningar i släptåget, marknadernas rubbningar såsom de territoriella förändringarnas följdverkningar, krigsskuldernas anhopning och penningvärdeförstörelsen o. s. v.- allt detta var tillräckligt att rubba alla
gamla cirklar. Ytterligare två viktiga faktorer tillkommo. Kriget
hade underminerat de humanitetsideer, som undan för undan genomsyrat Europa efter Napoleonskrigen. Våldet framstod inte
längre som något fördömligt och avskyvärt; tvärtom förhärligades det – av t. ex. fascister och nazister – som »elanism» och
»titanism» och gjordes till religion av stora folkmassor, som förhärdats under kriget och som under depressionsåren saknade andlig motståndskraft mot demagogisk våldspropaganda. Den andra
faktorn var den irrationella makt, som krigsdeltagarna utövade
direkt eller indirekt.
Åven efter detta krig måste demokratien komma att ställas inför de svåraste prövningar. Dessa kunna bli minst lika stora som
efter det förra kriget. Det vore att leka blindbock att abstrahera
sig från dem.
Vi skola i detta sammanhang inte diskutera de speciella problem,
som demokratien möter i de delar av Europa, där Ryssland nu
styr och ställer nästan efter behag. Vill man vara optimistisk,
kan man intala sig att de diktaturartade former, som statstyrelsen nu har i t. ex. Polen, Tjeckoslovakien, Jugoslavien och Rumä-
nien, blott äro övergångsformer till något bättre. Detta är möjligt
eller i vart fall inte uteslutet.. Men demokratien har aldrig någonsin i dessa länder varit hundraprocentigt solid, och så länge Ryssland förblir den inspirerande och stödjande makten i detta bälte
ligger det närmast till hands att ryska uppfattningar om demokrati bli mer utslagsgivande än västerländska.
Eljest peka de dystra ekonomiska utsikterna under de närmaste
övergångsåren på de allvarligaste hållfasthetsproven för demokratien. Det förhärjade Europa måste återuppbyggas under um- 377
Demokratiens framtidsprövningar
bäranden och svält. Ett hundratal miljoner människor stå nu
hem- och egendomslösa samt kunna lätt falla offer för allehanda
ytterlighetsstämningar. Att med all gevalt disciplinera dem blir
säkerligen inte bara nödvändigt utan också mödosamt. Inte bara
i de nu ockuperade staterna frampressas polisuppgifter, som måste
vara väsensskilda från demokratiens frivilliga, spontana mänskliga kooperation. Mäktar staten inte med denna tvångstjänst eller
faller den till föga för starka, högljudda, pockande intressen hotar
faran av anarki.
Den ekonomiska politiken stöter emellertid på ännu ett allvarligt demokratiskt spörsmål, det på lång sikt troligen mest avgö-
rande. De demokratiska ideerna ha en gång i tiden utformats med
tanke på och under förutsättning av ett fritt näringsliv och fria
associationer. De breda lagren kräva dock allt ivrigare ett ökat
statligt inflytande; även mot de ledandes vilja kan det nuvarande
kaotiska världsläget på vissa områden eller åtminstone under
övergångssvårigheterna göra dirigering eller planhushållning
ofrånkomlig. Ju starkare makt socialdemokratien och kommunismen tillkämpa sig, desto expansivare kommer staten att bli. Socialdemokraterna må i själ och hjärta vara de mest ärligt övertygande demokrater, men de kunna aldrig komma ifrån att det
demokratiska styrelsesättet får helt andra och vådligare betingelser i ett samhälle, där massorna vunnit sin makt över produktionen, där ekonomien är tvångsdirigerad, där organisationerna fort
bli redskap i statens hand och där varje omkastning vid ett val
kan betyda en social revolution. Åven under den fredligaste yttre
utveckling blir denna oavlåtliga drift hän mot statsdrift demokratiens största stötesten.
Men även krigets soldater och motståndsrörelserna komma nog
på många håll att skapa de mest svårbemästrade problem för demokratierna. Härvid finns det rikligt med erfarenheter från det
förra kriget att hänvisa till. Bland missnöjda, desperata f. d. soldater vunno fascismens och nazismens läror sin bördigaste jordmån; i Tyskland spelade en sådan organisation av exkombattanter
som Stahlhelm en betydande roll under Weimarrepublikens tid
innan den uppslukades av Hitlers bruna garden. I Frankrike var
veteransammanslutningen Croix de Feu, Eldkorset, i mitten av
1930-talet nära att sätta hela Tredje republiken i gungning. I Polen, Tjeckoslovakiet, Ungern och Österrike förrycktes tidvis de
lagliga partiernas verksamhet av legionärsgrupper under skiftande namn; under partistriderna i Polen stod sålunda Pilsudski
378
Demokratiens framtidsprövningar
och hans överstar i legionärernas namn för 1926 års statskupp och
.den halvautoritära regim, som existerade fram till 1939. Ungefär
.samma patriotiska kretsar buro upp den inkonstitutionella regim,
.som i Litauen ett halvt år efter Pilsudskis »Putsch» kastade demokratien ur sadeln. Ulmanis’ diktatur i Lettland fr. o. m. 1934 hade
.sitt främsta stöd bland dem, som under det förra världskrigets
slutakt gingo i spetsen under frihetskrigen mot tyskar och ryssar.
I Estland blevo frihetskämparna, vabs, i början av 1930-talet en
.så stark makt, att deras organisation måste upplösas och allmänt
undantagstillstånd under ett par år etableras. Även i Finland
skaffade sig segrarna i 1918 års inbördes- och befrielsekrig länge
en dominerande ställning, visserligen ej i strid mot lagen men
utanför den; Lapporörelsen, som ett tag skakade hela Finland,
bade djupa rötter hos extremisterna på den segrande sidan i 1918
års krig. Uppräkningen skulle kunna fortsätta. Visserligen är
det långt ifrån givet, att historien nu skall upprepa sig. Att dessa
veteranrörelser omkring 1930 i land efter land kunde bli så starka
var självklart delvis en reflex av Mussolinis och Hitlers fram- _gångar. Men så oerhörda offer som detta krig kostat soldaternas
och motståndsrörelsens armeer, skola helt visst de efterlevande
veta att göra sina opinioner hörda och kräva respekt för sina
fordringar. Redan nu ha symptom särskilt i Danmark och Frankrike framträtt, som tyda på att de, som främst burit upp befrielseverken, inte ämna dekapitera sig. Tvärtom ha deras fordringar
ofta fått formen av ultimata, för vilka statsmakten viker undan.
Om befrielsegruppernas aktuella roll i Central- och Syrlosteuropa
vet man mycket litet, så länge ryssarna avskärmat dessa länder
från närgångnare insyn. Så mycket är dock evident, att i Jugoslavien Titos partisaner härska fritt och ohämmat, utan några
sentimentala hänsyn till demokratiska former eller formler. Det
finns alla skäl för den sunda demokratiens vänner att redan nu
uppmärksamma dessa extraordinära fenomen i de krigshärjade
länderna på den europeiska kontinenten. Ty nu liksom efter 1918
kommer ganska visst vår världsdels öde främst hänga på om demokratien kan tillfredsställa människornas och gruppernas ständigt växande krav men ändock hålla stånd.
379
FRAMTIDSPRÖVNINGAR
LIKSOM det första världskriget har det andra slutat i en triumf
för den demokratiska statstanken. För oss svenskar, som ha folkstyrelsen i blodet, skulle varje annan utgång av kriget ha inneburit
den bittraste besvikelse. Åven om andra statsskick än det demokratiska kunna prestera – för att använda en klassisk liberal
term – största möjliga lycka åt folket och i vissa beträngda
lägen efter antikens mönster rent av bli den enda tillfälliga möjligheten till räddning, ligger den fullkomligt avgörande styrkan
hos demokratien däri, att den- givetvis förutsatt att den är riktigt ledd – ger alla medborgare och grupper delinflytande i och
delansvar för det gemensamma landets öden. Demokrati är den
högsta formen för mänsklig samverkan. Det ursinne, varmed
t. ex. engelsmän och amerikanare nu slagits i två krig när de väl
tvingats till det, är kanske det starkaste vittnesbördet om hållfastheten just i nödens stund hos de största, bästa och – trots
alla historiska säregenheter – mest äkta av demokratierna. I
dessa stater har det aldrig betvivlats att den inre fronten skulle
hålla. Åven i de autoritära staterna ha människorna visat en i
och för sig förunderlig tapperhet, men det tsaristiska Ryssland,
österrike-Ungern, Tyskland och Italien ha förlorat sina krig i
hög grad därför att hemmafronten alltid varit osäker och till sist
sviktade. Motståndsrörelsen i de ockuperade demokratiska länderna vittnar i samma riktning som de stora demokratiernas
krigsinsatser. Men Sovjetryssland~ Hur fjärran dess kollektiva
och polisiära styrelsesätt är allt vad Västerlandet lägger in i begreppet demokrati, kan ryssarnas dödsföraktande heroism i detta
krig blott förklaras -utom att Ryssland överrumplande angreps
-med att de enkla människorna under Stalins styre känt sig på
ett helt annat och mera bjudande sätt beroende av och ansvariga
för fosterlandets väl och ve än under tsarismen.
Alla segrande och befriade stater sjunga nu demokratiens lov,
även Chiang-Kai-Chek och Stalin. Alla känna sig lika vissa om
376
Demokratiens framtidsprövningar
att demokratiens seger är slutgiltig. I än högre grad än efter
1918 anses världen nu »safe for democrasy».
Intet kan för demokratiens egen skull vara farligare än denna
segersällhet. Det stora ohyggliga misstaget efter det förra kriget
var att de många nya demokratierna då kritiklöst och dogmatiskt
arrangerade folkstyrelsen. Man tog till utgångspunkt det politiskt övervägande statiska 1800-talet och glömde att lägga in i
kalkylen hela den våldsamma samhällsutveckling, som kriget
självt skapat. Nationalitetsstrider, klasskamp, teknikens forcerade
framsteg med alla ekonomiska och sociala omvälvningar i släptåget, marknadernas rubbningar såsom de territoriella förändringarnas följdverkningar, krigsskuldernas anhopning och penningvärdeförstörelsen o. s. v.- allt detta var tillräckligt att rubba alla
gamla cirklar. Ytterligare två viktiga faktorer tillkommo. Kriget
hade underminerat de humanitetsideer, som undan för undan genomsyrat Europa efter Napoleonskrigen. Våldet framstod inte
längre som något fördömligt och avskyvärt; tvärtom förhärligades det – av t. ex. fascister och nazister – som »elanism» och
»titanism» och gjordes till religion av stora folkmassor, som förhärdats under kriget och som under depressionsåren saknade andlig motståndskraft mot demagogisk våldspropaganda. Den andra
faktorn var den irrationella makt, som krigsdeltagarna utövade
direkt eller indirekt.
Åven efter detta krig måste demokratien komma att ställas inför de svåraste prövningar. Dessa kunna bli minst lika stora som
efter det förra kriget. Det vore att leka blindbock att abstrahera
sig från dem.
Vi skola i detta sammanhang inte diskutera de speciella problem,
som demokratien möter i de delar av Europa, där Ryssland nu
styr och ställer nästan efter behag. Vill man vara optimistisk,
kan man intala sig att de diktaturartade former, som statstyrelsen nu har i t. ex. Polen, Tjeckoslovakien, Jugoslavien och Rumä-
nien, blott äro övergångsformer till något bättre. Detta är möjligt
eller i vart fall inte uteslutet.. Men demokratien har aldrig någonsin i dessa länder varit hundraprocentigt solid, och så länge Ryssland förblir den inspirerande och stödjande makten i detta bälte
ligger det närmast till hands att ryska uppfattningar om demokrati bli mer utslagsgivande än västerländska.
Eljest peka de dystra ekonomiska utsikterna under de närmaste
övergångsåren på de allvarligaste hållfasthetsproven för demokratien. Det förhärjade Europa måste återuppbyggas under um- 377
Demokratiens framtidsprövningar
bäranden och svält. Ett hundratal miljoner människor stå nu
hem- och egendomslösa samt kunna lätt falla offer för allehanda
ytterlighetsstämningar. Att med all gevalt disciplinera dem blir
säkerligen inte bara nödvändigt utan också mödosamt. Inte bara
i de nu ockuperade staterna frampressas polisuppgifter, som måste
vara väsensskilda från demokratiens frivilliga, spontana mänskliga kooperation. Mäktar staten inte med denna tvångstjänst eller
faller den till föga för starka, högljudda, pockande intressen hotar
faran av anarki.
Den ekonomiska politiken stöter emellertid på ännu ett allvarligt demokratiskt spörsmål, det på lång sikt troligen mest avgö-
rande. De demokratiska ideerna ha en gång i tiden utformats med
tanke på och under förutsättning av ett fritt näringsliv och fria
associationer. De breda lagren kräva dock allt ivrigare ett ökat
statligt inflytande; även mot de ledandes vilja kan det nuvarande
kaotiska världsläget på vissa områden eller åtminstone under
övergångssvårigheterna göra dirigering eller planhushållning
ofrånkomlig. Ju starkare makt socialdemokratien och kommunismen tillkämpa sig, desto expansivare kommer staten att bli. Socialdemokraterna må i själ och hjärta vara de mest ärligt övertygande demokrater, men de kunna aldrig komma ifrån att det
demokratiska styrelsesättet får helt andra och vådligare betingelser i ett samhälle, där massorna vunnit sin makt över produktionen, där ekonomien är tvångsdirigerad, där organisationerna fort
bli redskap i statens hand och där varje omkastning vid ett val
kan betyda en social revolution. Åven under den fredligaste yttre
utveckling blir denna oavlåtliga drift hän mot statsdrift demokratiens största stötesten.
Men även krigets soldater och motståndsrörelserna komma nog
på många håll att skapa de mest svårbemästrade problem för demokratierna. Härvid finns det rikligt med erfarenheter från det
förra kriget att hänvisa till. Bland missnöjda, desperata f. d. soldater vunno fascismens och nazismens läror sin bördigaste jordmån; i Tyskland spelade en sådan organisation av exkombattanter
som Stahlhelm en betydande roll under Weimarrepublikens tid
innan den uppslukades av Hitlers bruna garden. I Frankrike var
veteransammanslutningen Croix de Feu, Eldkorset, i mitten av
1930-talet nära att sätta hela Tredje republiken i gungning. I Polen, Tjeckoslovakiet, Ungern och Österrike förrycktes tidvis de
lagliga partiernas verksamhet av legionärsgrupper under skiftande namn; under partistriderna i Polen stod sålunda Pilsudski
378
Demokratiens framtidsprövningar
och hans överstar i legionärernas namn för 1926 års statskupp och
.den halvautoritära regim, som existerade fram till 1939. Ungefär
.samma patriotiska kretsar buro upp den inkonstitutionella regim,
.som i Litauen ett halvt år efter Pilsudskis »Putsch» kastade demokratien ur sadeln. Ulmanis’ diktatur i Lettland fr. o. m. 1934 hade
.sitt främsta stöd bland dem, som under det förra världskrigets
slutakt gingo i spetsen under frihetskrigen mot tyskar och ryssar.
I Estland blevo frihetskämparna, vabs, i början av 1930-talet en
.så stark makt, att deras organisation måste upplösas och allmänt
undantagstillstånd under ett par år etableras. Även i Finland
skaffade sig segrarna i 1918 års inbördes- och befrielsekrig länge
en dominerande ställning, visserligen ej i strid mot lagen men
utanför den; Lapporörelsen, som ett tag skakade hela Finland,
bade djupa rötter hos extremisterna på den segrande sidan i 1918
års krig. Uppräkningen skulle kunna fortsätta. Visserligen är
det långt ifrån givet, att historien nu skall upprepa sig. Att dessa
veteranrörelser omkring 1930 i land efter land kunde bli så starka
var självklart delvis en reflex av Mussolinis och Hitlers fram- _gångar. Men så oerhörda offer som detta krig kostat soldaternas
och motståndsrörelsens armeer, skola helt visst de efterlevande
veta att göra sina opinioner hörda och kräva respekt för sina
fordringar. Redan nu ha symptom särskilt i Danmark och Frankrike framträtt, som tyda på att de, som främst burit upp befrielseverken, inte ämna dekapitera sig. Tvärtom ha deras fordringar
ofta fått formen av ultimata, för vilka statsmakten viker undan.
Om befrielsegruppernas aktuella roll i Central- och Syrlosteuropa
vet man mycket litet, så länge ryssarna avskärmat dessa länder
från närgångnare insyn. Så mycket är dock evident, att i Jugoslavien Titos partisaner härska fritt och ohämmat, utan några
sentimentala hänsyn till demokratiska former eller formler. Det
finns alla skäl för den sunda demokratiens vänner att redan nu
uppmärksamma dessa extraordinära fenomen i de krigshärjade
länderna på den europeiska kontinenten. Ty nu liksom efter 1918
kommer ganska visst vår världsdels öde främst hänga på om demokratien kan tillfredsställa människornas och gruppernas ständigt växande krav men ändock hålla stånd.
379