Demoniserad arbetarklass

Owen Jones
Chavs: The Demonization of the Working Class
Verso 2011

De flesta av oss känner till chavs i formen av Little Britain-karaktären Vicky Pollard. Matt Lucas porträtt av en svagt begåvad, smått kriminell, tonårsmamma som iklädd rosa träningskläder babblar oupphörligt på någon obegriplig förortssociolekt. Begreppet chav betecknar i dagligt tal den underklass som förutom att vara lågutbildad, ohälsosam och bidragsberoende dessutom inte skäms för det, utan gjort det till en livsstil.

När detta skrivs pågår upplopp i London och andra städer i England. Butiker plundras och hus bränns ned. I tidningarna är tonläget mycket högt jämfört med vad man skulle kunna vänta sig av en motsvarande händelse i Sverige. Skribenter som kräver att plundrarna ska skjutas eller jämför dem med djur skulle inte komma till tals hos oss.

I England är det inte tabu att håna en illitterat och fattig underklass vare sig inom populärkulturen eller på tidningarnas debattsidor. I till exempel The Guardian görs det ett nummer av att den enda butik, i ett i övrigt plundrat kvarter, som klarat sig var Waterstones bokhandel. Visst, det säger onekligen något om plundrarnas shopping-/plundringspreferenser men det tas intäkt för att mobben är fullständigt obildbar och bortom räddning.

I det svenska debattklimatet hade fokus sannolikt legat på bakomliggande orsaker till det anti-sociala beteende som uppvisas. Klassamhället är inte lika tydligt hos oss som i England och föraktet klasserna emellan ligger inte heller så tydligt i dagen. Jag kommer inte, på rak arm, på någon svensk komiker som driver med en fas 3-ares dialekt och klädkod på ett sätt motsvarande Vicky Pollard. Där går gränsen i Sverige – vi driver inte med de som är sämre lottade. ”Sämre lottade” är ett i sammanhanget intressant uttryck då det fångar determinismen i klassproblematiken. Hur mycket kan en individ påverka sin sociala position av egen kraft?

En aktuell bok som ger sig i kast med situationen i det engelska klassamhället är Chavs: The Demonization of the Working Class. Där ger den engelske vänsterdebattören Owen Jonessin syn på hur det kommer sig att tonläget är som det är gentemot de lägre samhällsskikten.

Enligt Jones var den engelska arbetarklassen i god kondition efter andra världskriget och hade fått se sitt inflytande öka i och med Labours framgångar och de starka och stridbara fackföreningar som drev på löneökningar och förbättrade arbetsvillkor. Det fanns både jobb och bostäder men viktigast av allt: en gemenskap och en yrkesstolthet.

I och med valet 1979 gör Ondskan entré i Jones berättelse. Margret Thatcher och The Conservatives lanserar nu sitt krig mot arbetarna. Främst är det knäckandet av gruvarbetarfacket efter en årslång strejk som slutligen sätter stopp för den engelska traditionen av ideliga strejker. Jones undviker i sammanhanget att påpeka att den engelska industrin tappat sin konkurrenskraft och i princip stod på ruinens brant. De extremt höga marginalskatterna och den konfiskatoriska arvsskatten är något Jones nämner men eftersom de bara drabbade de rika spelade det ingen roll enligt honom. Det är svårt att idag tänka sig varför man skulle bemöda sig att driva affärsverksamhet i en miljö där man plundras på sina surt förvärvade inkomster i motsvarande omfattning.

Det är förvisso sant att mängder av arbetstillfällen försvann genom fabriks- och gruvnedläggningar. Det är också sant att hela västvärldens industriproduktion omstrukturerades och rationaliserades under 1970-80-talen och alltjämt rationaliseras. Denna utveckling är ingen avvikelse från det normala, utan en följd av vad den österrikiske ekonomen Joseph Schumpeter kallade skapande förstörelse. En fråga som bör ställas är till vilken grad facken hade missbrukat sin makt gentemot industrin på ett sådant sätt att fabriksnedläggningarna var en smärtsam följd av att industrin inte tillåtits hänga med i rationaliseringen.

Jones är i likhet med de flesta vänsterdebattörer helt blind för vikten av privatekonomiska incitament för att ett lands ekonomi ska växa. Istället handlar politiken bara om att omfördela rikedom. Med sådana utgångspunkter är det lätt att förstå Jones ursinniga angrepp på Toryregerinens lag som gav hyresgäster i council homes rätt att köpa sitt boende. Den borgerliga tron på individens vilja och förmåga att förbättra sina omständigheter som återspeglas i ”the right to buy”-act döms ut som en utstuderad plan för att dela arbetarklassen. Genom att göra den driftigare delen av arbetarklassen till ägare av sina egna hem skulle Tories kunna vilseleda arbetare att tro att de skulle kunna avancera socialt in i medelklassen.

New Labour fortsatte sedan klasskriget genom att fokusera på individen och viljan till socialt avancemang. Till skillnad från Tony Blair, som ville bredda medelklassen, anser Jones att fokus ska ligga på förbättrade omständigheter för arbetarklassen som kollektiv. Om man bara ser till att ordna bra jobb kommer arbetarna att ta sig ur fattigdomen och återfå sin stolthet, utan att behöva definiera sig utifrån uppåtsträvande och ägande. En återvunnen respekt för arbetarklassen skulle omöjliggöra dagens häcklande av arbetarna är konklusionen.

Jag är beredd att ge Jones rätt i mycket av hans analys, särskilt om arbetets betydelse för stabila familjeförhållanden och samhällelig gemenskap. Arbetet är viktigt för att individen ska känna en yrkesstolthet och respektera sig själv och andra. Men att som Jones gör samtidigt nedvärdera betydelsen av individuella strävanden och bara se till gruppen är i längden inte hållbart. En viktig poäng som Jones gör är att peka på det engelska utbildningssystemets oförmåga att ge en god utbildning till alla. Inte för att det är något unikt för England men som svenskar ser vi ju gärna till fördelarna av ett avgiftsfritt utbildningssystem.

Chavs är läsvärd, även om den är vänsterorienterad. Inte minst för analysen av varför brittiska tidningskrönikörer kan publicera en önskan om en avskjutning av chavbeståndet.

Greger Ekman är teknologie och juris kandidat men ägnar sig för närvarande mest åt lantbruk. Greger går Svenska Nyhetsbyråns skribentskola.