Den ädle vildens återkomst

Om det var Rousseau som myntade uttrycket den ädle vilden eller om det är en misstolkning av hans intentioner med sina texter låter jag vara osagt, men när man för några hundra år sedan närde en föreställning om mänskliga raser hamnade myten om den ädle vilden i något slags centrum. I Sverige tycks det daterade idégodset gjort comeback, skriver Rebecca Weidmo Uvell.

En fri människa, befriad från influenser av modernt liv som levde helt i samklang med naturen, men också en slags mindre vetande person. Oskyldig i sin naivitet. Inte ansvarig för sina handlingar.

Vi gjorde oss som bekant av med det otidsenliga tankegodset för länge sedan men den ädle vilden har återuppstått i en slags metamorfos och antagit en annan skepnad. För vilden har länge bott i integrationsdebatten i Sverige.

För när den politiska övertygelsen, uppfunnen av en evigt narcissistisk socialdemokrati, att Sverige är bäst basuneras ut i tid och otid oavsett om det gäller feminism, miljö eller varför inte musik, möter den kravlösa institutionaliserade snällismen inom den offentliga apparaten har myten om den ädle invandraren fått näring och odlats ömt.

De senaste tre decennierna har vi i allt större utsträckning inom politiken slutat betrakta alla de andra sju miljarder människorna på planeten som inte är födda inom Svea Rikes gränser som mindre kapabla än vi svenskar. Åtminstone när de kommer hit. Människor där vissa överlevt krig och fasor, färdats i månader för att komma just hit, alldeles oavsett skäl, sätts vid barnbordet så fort svensk offentlighet kommer i kontakt med dem.

När min farfar kom hit efter andra världskriget fick han inga bidrag och ingen bostad. Han fick göra sig förstådd på knagglig engelska och teckenspråk och fick jobb på en fabrik i Västerås. De invandrare som kom på 1970- och 1980-talet fick låna till sitt uppehälle och betala tillbaka när de hade fixat jobb. De ser som många idag med stigande frustration över hur de som kom efter vaggas in i fullständig kravlöshet.

Idag betraktar vi utlandsfödda som mindre vetande, mindre självständiga, mindre kapabla. Men diskrepansen mellan det vi säger och det vi gör är slående – offentligt är det fortsatt stora ord om vilka stora tillgångar de besitter. När micken är avslagen visar vi dock tydligt att vi tycker helt motsatt.

Det är så här det går till när man får höra chefen för Forum för levande historia på allvar säga att det inte finns någon svensk kultur samtidigt som vi har en politisk ledning som tror att utlandsfödda män genom en ABF-kurs kommer ändra sina av kultur, religion, tradition och familj djupt rotade värderingar att kvinnor är mindre värda än män. Det är inga problem. Vi har världens bästa värderingar i Sverige, bara resten av världen visste hur bra de är kommer alla konvertera till den sanna vägen.

En gång för inte för särskilt länge sedan sa Mona Sahlin, när hon var integrationsminister:

”Jag har ofta fått den frågan men jag kan inte komma på vad svensk kultur är. Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana ”töntiga” saker.”

Denna inställning är allrådande. Invandrares kulturer är roliga, exotiska, tillför något. Den ädle vildens kultur.

I själva verket är förstås svensk kultur mycket väl förankrad i alla svenskars sätt att leva. För det som skiljer oss åt är inte raser. Det som skiljer oss åt är utseende, kultur och religion.

För att kunna bo i Sverige måste man inte gilla svensk kultur. Men du måste förstå den. Då kan vi inte gå runt att påstå något så dumt som att den inte existerar när den påverkar det mesta.

I en manisk vilja att framstå som godhjärtade och toleranta, hela världens världsförbättrare, eleven som alltid räcker upp handen och sitter längst fram, har vi i Sverige noggrant under tre-fyra decennier byggt upp ett av system i institutioner förankrad föreställning om vi och de.

Vi.

Svenskarna som är bäst på allt och som kulturlösa är som öppna kärl att fylla med vad som helst som är gott. En slags unikt förfinad människan 2.0 som utvecklats bortom alla andra miljarder på planeten, styrda av skadliga religioner, skadliga värderingar och kultur.

Påverkas av dåliga saker gör vi dock inte enkelt, vi är ju svenskar. Men gud nåde den som opponerar sig och säger att vi visst har en kultur. Förfasandet över nationalismen har då inga gränser.

De.

Invandrarna. Som har så fantastiskt spännande kultur men i övrigt är mindre vetande.

Av oss betraktas deras kultur, språk och religion direkt när skorna fått svensk lera på sulorna som utsatta för ett akut utrotningshot, som om de vore den enda exemplaren av en sällsynt panda som måste ges en särskild omsorg för att inte utplånas. De måste uppmanas starta föreningar, ges olika bidrag och lokaler betalat av skattepengar för att inte försvinna.

Människorna som kommer får av våra system och personerna som representerar dem direkt veta att vi inte förväntar oss något av dem. Och med den signalen och de finansiella system vi byggt för att backa upp dem förvandlar vi drivkraft och energi till passivitet och enorma samhällskostnader. I ett svep.

Exotiferade kulturellt men statligt sanktionerade betraktade som permanent mindre begåvade. De låga förväntningarnas rasism.

Oförmögna att skapa sig ett liv utan enorma insatser.

Det är så den ädle vildens härskande i vår integrationspolitik till slut skapat parallella system för infödda och utlandsfödda. Där utlandsfödda i vissa avseenden har färre rättigheter, som i fallet med hederskultur. Men där de i andra avseenden har fler rättigheter, som att gå före i bostadsköer, betala femtio kronor för tandvård och domar i domstol som mildras med hänvisning till kultur.

Den svenska statsförträffligheten kramar ihjäl likabehandlingen. Vi gillar inte alls lika i Sverige. Vi gillar olika när det passar. Toleransen passar i en box med fyra hörn.

Idén om den ädle vilden har fått ett permanent hem i Sverige men för mig som liberal är den en objuden gäst, en snyltare, en parasit som rämnar och förstör. Ett orättvisans totemdjur.

Och den måste bort från våra system och vårt förhållningssätt. Det är inte synd om människan. Det är synd om en människa vi tycker synd om. Utlandsfödda måste börja betraktas som precis lika starka och självständiga som alla andra. En självklarhet kan tyckas men institutionellt säger vi det motsatta.

Våra system måste bygga på just den här värderingen – lika för alla. Rättvisa för alla. Samma regler oavsett vem du är.

Tills vi är där i Sverige är vi fast i en permanent intolerans.

Rebecca Weidmo Uvell är borgerlig opinionsbildare och författare