Den amerikanska drömmen
1996
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
upptrappningen ändrar inte
historien. MeNamara med flera drev
in USA i ett krig omöjligt att fora,
vinna eller med hedern i behåll
retirera från. Följande kommentar –
filld av Lyndon Johnsson som på
grund av problemen i Vietnam
forlorade presidentstolen – åskådliggör frustrationen som den till synes
olösliga gordiska krigsknuten skapade: ”Being president is like being a
jackass in a hailstorm. There’s nothing to do but stand there and take it.”
politikens roll i dagens USA. Många
amerikaner ifrågasätter den federala
statsmaktens existensberättigande.
Ökat regionalt självstyre efterfrågas.
Det kollektiva styret anses inskränka
individens självbestämmande for
mycket. Att den politiska maktens
stora kostym kritiseras är inte
konstigt. Omfattande politikerstyre
är inte eftersträvansvärt. Men när
extrema debattörer, som exempelvis
Rush Limbaugh, deklarerar sma
åsikter blir debatten groteskt ytlig
nyanserar diskussionen. Politikens
svagheter blottläggs, men detta sker
sakligt. Vidare understryks beslutsfattarnas ärliga avsikter.
Intresseväckande
Mitt slutliga omdöme är mycket
positivt. Genomgående imponerar
forfattarens analytiska förmåga. Ingen
frågeställning känns överflödig, ingen
orsak tycks utelämnad. Boken är
upplysande, intresseväckande och
medryckande. Jag har blott en
Vidare berör boken implicit och missvisande. In retrospect rekonunendation, läs den.
BENGT LUDVIGSSON:
Den amerikanska drömmen
ila har rätt till ett
arbete, brukar det
heta på valaffischerna for det
av våra riksdagspartier som sannolikt har minst
respekt av alla partier for individens
rättigheter. Denna, i vanliga fall lätt
forbisedda, paradox är faktiskt – tro
det eller ej – riktigt intressant vid en
utvärdering av den amerikanska
drömmen. Den gemensamma
nämnaren står att finna i krav på
något som inte finns.
Efter den stora depressionen och
andra världskriget formade amerikanarna om önskedrömmen. Den
ursprungliga drömmen, innehållande
allas chans till framgång och lycka,
expanderade till att bli den slutgiltiga
Thegood Iife and its discontents. Robert J. Samuelson, Times Books,
Random House Inc. 1995.
48 SVENSK TIDSKRIFT
lösningen – i positiv bemärkelse. Ett
frihetligt samhälle fyllt av rikedom,
men utan rasism, fattigdom, sociala
problem och konjunkturnedgångar,
skulle uppstå. För de som mot
formodarr inte på egen hand kunde
leva det goda livet (pga ålder,
handikapp eller otur) förväntades ett
generöst välfärdssystem agera garant
for livskvaliteten. Framsteg och
tillväxt var inte nog. Perfektion var
målet – Big Government, Big
Business och Gud medlen.
Robert J. Samuelson, kolumnist
vid Newsweek och Washington
Post, forsöker i The good Iife and its
discontents forklara hur den
amerikanska drömmen blev den
amerikanska fantasin. Till en början
gick det strålande, den postkrigiska
tillväxtboomen skapade välstånd och
framtidstro. Men hoppet om och
tron på ekonomisk tillväxt förbyttes i
hybris; alla negativa samhällsfenomen
kunde och skulle bekämpas tills dess
att de forsvunnit. Sjukvården skulle
inte bara bli bättre, den bästa (och
dyraste) skulle erbjudas alla
medborgare. Miljön skulle inte bara
bli renare, den skulle bli helt ren. De
amerikanska politikerna talade allt
vidare om USA som det optimala
föredömslandet och tvekade inte att
fOrkunna for övriga världen att den
borde ta lärdom av det som skulle bli
det perfekta landet.
Gemenskapsanda
Början till fordärvet var, enligt
Samuelson, den kollektivism och den
nationalism som av naturliga skäl
uppstod under andra världskriget.
Staten och storforetagen samarbetade
framgångsrikt, en slags gemenskapsanda spirade. Dessvärre återgick efter
krigsslutet inte staten till en mer
modest forn1, som den gjort efter det
första världskriget, utan forblev den
koloss som var nödvändig under
kriget. Men det värsta var inte dess
fysiska storlek. Nej, det avgörande
var forändringen av människors
verklighetsuppfattning och
preferenser. En stark optimism, i
många fall huvudlös, om
etablissemangets fonnåga att radera
samhällets problem och garantera
allas välfärd växte fram. Den federala
statens sociala åtaganden fOrändrades
dramatiskt, från att endast ha omfattat
de som verkligen behöver hjälp, till
att flytta runt pengar mellan individer
som klarar sig på egen hand, utan
bidrag och subventioner. 1992
mottog 30 procent av den rikaste
femtedelen familjer någon form av
statligt stöd, motsvarande siffra for
den näst rikaste femtedelen var 37
procent. 1929 uppgick statens
utgifter som andel av BNP till 11
procent, 1990 hade andelen
flerdubblats till 38 procent.
Det fullkomliga samhället
Samuelson slår fast att det perfekta
samhället är en myt. Ett visst mått av
misslyckande och misär kommer
alltid att finnas. De senaste 50 årens
politiska etablissemang kritiseras för
att så naivt ha trott att det fullkomliga
samhället kan uppnås genom någon
viss typ av politisk styrning. Månde
det vara keynesianismen eller
monetarismen så har dess
forespråkare ansett s1g ha den
magiska formel som skall resultera i
total harmoni. Det grundläggande
felet som samtliga gör är att de anser
sig kunna göra i det närmaste
perfekta bedömningar om framtiden.
Lika lite som politiker med
perfektion kan forutse konjunktursvängningar kan the Federal Bank
med tillfredsställande säkerhet
fastställa forändringar i den monetära
efterfrågan.
SVENSK TIDSKR.IFT
John F. Kennedy uttalade i en
valrörelse: ”Man holds in his hands,
the power to abolish all forms of
human poverty”. Han hade fel, det
har visat sig att USA misslyckats
kapitalt på detta område. Dryga 30 år
efter uttalandet är fOrvisso landet en
mycket rikare stat än då, men
fortfarande på många sätt fattigt i
såväl ett ekonomiskt som ett ickeekonomiskt perspektiv. Alla olyckor
och tragedier kan inte undvikas. Det
fenomen som for tidigt avslutade den
amerikanske presidentens liv
kommer inte att upphöra att existera
bara for att världen blir rikare eller
for att politiker lovar oss framtida
lycka. Mord är sannolikt lika for
evigt bestående som det är en symbol
for humanistisk fattigdom.
’ ’ SjukFarde11 skulle inte
bara bli bättre, den bästa (och
dyraste) skulle erbjudas alla
medborgare. AfiUö11 skulle
inte bara bli rt’llare, den
skulle bli helt ren. Dc amerikanska politikema talade allt
vidare om USA SMil det
optimala föredömslandet och
tJiekade inte att förlwntw för
övriga världCII att den borde
ta lärdom av det som skulle
bli det pt:rfekta landet. ’ ’
En växande stat har inte bara varit
skadligt ur ett strikt ekonomiskt
perspektiv. En dominerande
offentlighet, med kontroll över stora
delar av samhällets tillgångar, skapar
oundvikligen konflikter mellan olika
49
Subkulturella grupper. Vid varje fonn
av minskad personlig rikedom
uppstår misstänksamhet. 168 olika
program innehållande
särbehandling gör att
positiv
ett antal
personer som då per automatik blir
negativt särbehandlade har svårt att
känna samhörighet med samhället.
Orealistiska löften
Amerikanerna är arga. Livet har inte
blivit som de blev lovade att det
skulle bli. Missnöjet beror
sannerligen inte på att
levnadsstandarden inte blivit bättre
de senaste 50 åren, för det har den.
Aldrig har så n1.ånga haft det så bra
andra vet vilka fasor som drabbar
mänskligheten om 30, ja kanske bara
om 10 år. Dessutom, hur utmärkt det
än må vara, kan inte rikedomlösa alla
världens problem. Men som man
lovar far man ligga, menar
Samuelson: ”Government has
become a misunderstood, mistrusted,
and unpredictable neighbor, even
while it was trying to become almost
everyone’s fri end.” Samhällsingenjörerna ville väl, men missade
något viktigt. Det går inte att vara
berättigad till framtida rikedom och
lycka om man inte vet vad framtiden
bär med sig. Politik baseras på
förtroende, utan vilket den blir ett
som de har det nu. Felet är istället de svagt eller verkningslöst maktmedel.
orealistiska löftena om det perfekta
landet. Det finns fortfarande
människor som är fattiga, rasismen är
inte utrotad och många dör pga
hemskheter som AIDS.
Författaren gör en poäng av
svårigheten, för att ofta inte säga
omöjligheten, att förutsäga framtiden. Det är att begära för mycket
om man tror att politiker bättre än
50
När demagogin vida överträffar
verkligheten förlorar staten mycket
av det tillit som är grunden för dess
berättigande.
Entitlement
Bokens behållning är således inte
sågningen av JFK:s keynesianism,
kritiken av monetarismen eller
uppvisandet av supply-sideSVENSK TIDSKR. I FT
ekonomernas överoptimism. På
denna front redovisas intet nytt. Nej,
nyttan står att finna i skapandet av ett
nytt begrepp, entitlement
berättigande. Likt Vänsterpartiets
vision om allas rätt till arbete har
möjligheten till rikedom och lycka i
USA förvandlats till en rättighet.
Orimlig granti
I båda fallen finns ett slut, en
samhällsstatus då vi kan sluta sträva
efter någonting bättre; dynamik har
ingen plats i en statisk värld. När
möjligheter blir rättigheter är vi fast i
ett evigt spel – utan reell chans till
framgång. Maximal lycka är
eftersträvansvärt, men kan inte
garanteras. En sådan garanti är inte
bara orimlig ur moralisk synvinkel,
den dämpar också effektivt
avgörande drivkrafter, som
kreativism och framåtanda, i jakten
på välstånd. Utan att ge något direkt
svar på frågan om vad som karruna
skall konstaterar Samuelson att The
Age cif Entitlement (1945-1995) nu är
över. Jag hoppas att han har rätt.
historien. MeNamara med flera drev
in USA i ett krig omöjligt att fora,
vinna eller med hedern i behåll
retirera från. Följande kommentar –
filld av Lyndon Johnsson som på
grund av problemen i Vietnam
forlorade presidentstolen – åskådliggör frustrationen som den till synes
olösliga gordiska krigsknuten skapade: ”Being president is like being a
jackass in a hailstorm. There’s nothing to do but stand there and take it.”
politikens roll i dagens USA. Många
amerikaner ifrågasätter den federala
statsmaktens existensberättigande.
Ökat regionalt självstyre efterfrågas.
Det kollektiva styret anses inskränka
individens självbestämmande for
mycket. Att den politiska maktens
stora kostym kritiseras är inte
konstigt. Omfattande politikerstyre
är inte eftersträvansvärt. Men när
extrema debattörer, som exempelvis
Rush Limbaugh, deklarerar sma
åsikter blir debatten groteskt ytlig
nyanserar diskussionen. Politikens
svagheter blottläggs, men detta sker
sakligt. Vidare understryks beslutsfattarnas ärliga avsikter.
Intresseväckande
Mitt slutliga omdöme är mycket
positivt. Genomgående imponerar
forfattarens analytiska förmåga. Ingen
frågeställning känns överflödig, ingen
orsak tycks utelämnad. Boken är
upplysande, intresseväckande och
medryckande. Jag har blott en
Vidare berör boken implicit och missvisande. In retrospect rekonunendation, läs den.
BENGT LUDVIGSSON:
Den amerikanska drömmen
ila har rätt till ett
arbete, brukar det
heta på valaffischerna for det
av våra riksdagspartier som sannolikt har minst
respekt av alla partier for individens
rättigheter. Denna, i vanliga fall lätt
forbisedda, paradox är faktiskt – tro
det eller ej – riktigt intressant vid en
utvärdering av den amerikanska
drömmen. Den gemensamma
nämnaren står att finna i krav på
något som inte finns.
Efter den stora depressionen och
andra världskriget formade amerikanarna om önskedrömmen. Den
ursprungliga drömmen, innehållande
allas chans till framgång och lycka,
expanderade till att bli den slutgiltiga
Thegood Iife and its discontents. Robert J. Samuelson, Times Books,
Random House Inc. 1995.
48 SVENSK TIDSKRIFT
lösningen – i positiv bemärkelse. Ett
frihetligt samhälle fyllt av rikedom,
men utan rasism, fattigdom, sociala
problem och konjunkturnedgångar,
skulle uppstå. För de som mot
formodarr inte på egen hand kunde
leva det goda livet (pga ålder,
handikapp eller otur) förväntades ett
generöst välfärdssystem agera garant
for livskvaliteten. Framsteg och
tillväxt var inte nog. Perfektion var
målet – Big Government, Big
Business och Gud medlen.
Robert J. Samuelson, kolumnist
vid Newsweek och Washington
Post, forsöker i The good Iife and its
discontents forklara hur den
amerikanska drömmen blev den
amerikanska fantasin. Till en början
gick det strålande, den postkrigiska
tillväxtboomen skapade välstånd och
framtidstro. Men hoppet om och
tron på ekonomisk tillväxt förbyttes i
hybris; alla negativa samhällsfenomen
kunde och skulle bekämpas tills dess
att de forsvunnit. Sjukvården skulle
inte bara bli bättre, den bästa (och
dyraste) skulle erbjudas alla
medborgare. Miljön skulle inte bara
bli renare, den skulle bli helt ren. De
amerikanska politikerna talade allt
vidare om USA som det optimala
föredömslandet och tvekade inte att
fOrkunna for övriga världen att den
borde ta lärdom av det som skulle bli
det perfekta landet.
Gemenskapsanda
Början till fordärvet var, enligt
Samuelson, den kollektivism och den
nationalism som av naturliga skäl
uppstod under andra världskriget.
Staten och storforetagen samarbetade
framgångsrikt, en slags gemenskapsanda spirade. Dessvärre återgick efter
krigsslutet inte staten till en mer
modest forn1, som den gjort efter det
första världskriget, utan forblev den
koloss som var nödvändig under
kriget. Men det värsta var inte dess
fysiska storlek. Nej, det avgörande
var forändringen av människors
verklighetsuppfattning och
preferenser. En stark optimism, i
många fall huvudlös, om
etablissemangets fonnåga att radera
samhällets problem och garantera
allas välfärd växte fram. Den federala
statens sociala åtaganden fOrändrades
dramatiskt, från att endast ha omfattat
de som verkligen behöver hjälp, till
att flytta runt pengar mellan individer
som klarar sig på egen hand, utan
bidrag och subventioner. 1992
mottog 30 procent av den rikaste
femtedelen familjer någon form av
statligt stöd, motsvarande siffra for
den näst rikaste femtedelen var 37
procent. 1929 uppgick statens
utgifter som andel av BNP till 11
procent, 1990 hade andelen
flerdubblats till 38 procent.
Det fullkomliga samhället
Samuelson slår fast att det perfekta
samhället är en myt. Ett visst mått av
misslyckande och misär kommer
alltid att finnas. De senaste 50 årens
politiska etablissemang kritiseras för
att så naivt ha trott att det fullkomliga
samhället kan uppnås genom någon
viss typ av politisk styrning. Månde
det vara keynesianismen eller
monetarismen så har dess
forespråkare ansett s1g ha den
magiska formel som skall resultera i
total harmoni. Det grundläggande
felet som samtliga gör är att de anser
sig kunna göra i det närmaste
perfekta bedömningar om framtiden.
Lika lite som politiker med
perfektion kan forutse konjunktursvängningar kan the Federal Bank
med tillfredsställande säkerhet
fastställa forändringar i den monetära
efterfrågan.
SVENSK TIDSKR.IFT
John F. Kennedy uttalade i en
valrörelse: ”Man holds in his hands,
the power to abolish all forms of
human poverty”. Han hade fel, det
har visat sig att USA misslyckats
kapitalt på detta område. Dryga 30 år
efter uttalandet är fOrvisso landet en
mycket rikare stat än då, men
fortfarande på många sätt fattigt i
såväl ett ekonomiskt som ett ickeekonomiskt perspektiv. Alla olyckor
och tragedier kan inte undvikas. Det
fenomen som for tidigt avslutade den
amerikanske presidentens liv
kommer inte att upphöra att existera
bara for att världen blir rikare eller
for att politiker lovar oss framtida
lycka. Mord är sannolikt lika for
evigt bestående som det är en symbol
for humanistisk fattigdom.
’ ’ SjukFarde11 skulle inte
bara bli bättre, den bästa (och
dyraste) skulle erbjudas alla
medborgare. AfiUö11 skulle
inte bara bli rt’llare, den
skulle bli helt ren. Dc amerikanska politikema talade allt
vidare om USA SMil det
optimala föredömslandet och
tJiekade inte att förlwntw för
övriga världCII att den borde
ta lärdom av det som skulle
bli det pt:rfekta landet. ’ ’
En växande stat har inte bara varit
skadligt ur ett strikt ekonomiskt
perspektiv. En dominerande
offentlighet, med kontroll över stora
delar av samhällets tillgångar, skapar
oundvikligen konflikter mellan olika
49
Subkulturella grupper. Vid varje fonn
av minskad personlig rikedom
uppstår misstänksamhet. 168 olika
program innehållande
särbehandling gör att
positiv
ett antal
personer som då per automatik blir
negativt särbehandlade har svårt att
känna samhörighet med samhället.
Orealistiska löften
Amerikanerna är arga. Livet har inte
blivit som de blev lovade att det
skulle bli. Missnöjet beror
sannerligen inte på att
levnadsstandarden inte blivit bättre
de senaste 50 åren, för det har den.
Aldrig har så n1.ånga haft det så bra
andra vet vilka fasor som drabbar
mänskligheten om 30, ja kanske bara
om 10 år. Dessutom, hur utmärkt det
än må vara, kan inte rikedomlösa alla
världens problem. Men som man
lovar far man ligga, menar
Samuelson: ”Government has
become a misunderstood, mistrusted,
and unpredictable neighbor, even
while it was trying to become almost
everyone’s fri end.” Samhällsingenjörerna ville väl, men missade
något viktigt. Det går inte att vara
berättigad till framtida rikedom och
lycka om man inte vet vad framtiden
bär med sig. Politik baseras på
förtroende, utan vilket den blir ett
som de har det nu. Felet är istället de svagt eller verkningslöst maktmedel.
orealistiska löftena om det perfekta
landet. Det finns fortfarande
människor som är fattiga, rasismen är
inte utrotad och många dör pga
hemskheter som AIDS.
Författaren gör en poäng av
svårigheten, för att ofta inte säga
omöjligheten, att förutsäga framtiden. Det är att begära för mycket
om man tror att politiker bättre än
50
När demagogin vida överträffar
verkligheten förlorar staten mycket
av det tillit som är grunden för dess
berättigande.
Entitlement
Bokens behållning är således inte
sågningen av JFK:s keynesianism,
kritiken av monetarismen eller
uppvisandet av supply-sideSVENSK TIDSKR. I FT
ekonomernas överoptimism. På
denna front redovisas intet nytt. Nej,
nyttan står att finna i skapandet av ett
nytt begrepp, entitlement
berättigande. Likt Vänsterpartiets
vision om allas rätt till arbete har
möjligheten till rikedom och lycka i
USA förvandlats till en rättighet.
Orimlig granti
I båda fallen finns ett slut, en
samhällsstatus då vi kan sluta sträva
efter någonting bättre; dynamik har
ingen plats i en statisk värld. När
möjligheter blir rättigheter är vi fast i
ett evigt spel – utan reell chans till
framgång. Maximal lycka är
eftersträvansvärt, men kan inte
garanteras. En sådan garanti är inte
bara orimlig ur moralisk synvinkel,
den dämpar också effektivt
avgörande drivkrafter, som
kreativism och framåtanda, i jakten
på välstånd. Utan att ge något direkt
svar på frågan om vad som karruna
skall konstaterar Samuelson att The
Age cif Entitlement (1945-1995) nu är
över. Jag hoppas att han har rätt.