Den asiatiska krutdurken

Det talas om den asiatiska århundradet, men fördjupade motsättningar mellan regionala stormakter riskerar att leda till konkurrens snarare än samarbete. Zebulon Carlander skriver om konfliktlinjerna som kan fälla tigerekonomierna.

Det finns i grunden fyra huvudkällor till potentiella konflikter i Asien. För det första är det motsättningarna mellan Indien och Pakistan, för det andra motsättningarna mellan Kina och dess grannar, för det tredje Nordkoreas aggressivitet gentemot omvärlden, och för det fjärde den intensifierade rivaliteten mellan Kina och USA.

Under de föregående decennierna har vi vant oss vid bilden av Asien som ett tillväxtområde. Flera av världens mest dynamiska och innovativa ekonomier befinner sig i regionen – Taiwan, Sydkorea, Japan, Vietnam, Kina, med flera. Men under ytan har det funnits upplevda oförrätter och olösta spörsmål mellan stater i regionen som har väntat på att dyka upp.

En bidragande orsak till att stabiliteten i Asien har kunnat upprätthållas har i mångt och mycket varit tack vare den amerikanska militära dominansen. USA:s regionala kommando, INDOPACOM, har tillsammans med traktatsallierade och partnerländer garanterat att sjöfartsleder har hållits öppna och motverkat statliga aggressioner.

Samtidigt som det finns en utbredd förståelse i Washington för att man har stora intressen i att bibehålla den säkerhetspolitiska ordningen i Asien har det blivit svårare. De senaste två decennierna har åtaganden i Mellanöstern tagit stora diplomatiska och militära resurser i anspråk samtidigt som de har minskat det inhemska stöd för USA:s globala agenda.

Sedan har förändringar i Asien också rubbat maktbalansen. Inte minst är det Kinas växande ekonomiska tyngd som har skiftat styrkeförhållanden i regionen. När Deng Xiaoping i slutet av 1970-talet lanserade det reformprogram som öppnade upp den kinesiska ekonomin för omvärlden sa han att man i utrikespolitiken skulle ’’dölja sin styrka, bida sin tid’’.

Den epoken är numera förbi. Den definitiva övergången till en mer aktiv utrikespolitik kom när Xi Jinping övertog titlarna som generalsekreterare för kommunistpartiet och president för Kina. Finanskrisen hade lämnat supermakten USA kraftigt försvagad samtidigt som den kinesiska ekonomin klarade sig förhållandevis väl. Det var dags att spänna musklerna.

Såklart har regionen inte varit helt fri från konflikter eller spänningar under de senaste decennierna – men utvecklingen pekar på att de säkerhetspolitiska kontinentalplattorna rör på sig. I Japan håller premiärminister Shinzo Abe på att lägga om landets försvarspolitik och för någon vecka visades det tecken på fördjupat rysk-kinesiskt försvarssamarbete när dessa genomförde en gemensam flyginsats.

Ett populärt uttryck inom det internationella kommentariatet har varit att tala om det så kallade asiatiska århundradet, en idé att framtiden för 2000-talet avgöras där. Det stämmer att den globala ekonomiska tyngdpunkten förflyttar sig alltmer till indo-stillahavsregionen. Men risken är att med fördjupade motsättningar mellan regionala stormakter kommer fokus vara på konkurrens snarare än samarbete.

I Europa kan vi inte stå på läktaren och titta på. Vi har betydande ekonomiska, politiska och humanitära intressen i regionen som vi måste värna om. Som enskilda aktörer har européer, även tyskar och fransmän, begränsat med inflytande att påverka och forma utvecklingen på plats – men agerar vi unisont kan vi vara en röst att räkna med. Det måste vi vara.

Zebulon Carlander är kolumnist för Svensk Tidskrift