Den besvärliga goda tonen

God ton är orden för dagen, åtminstone i politiken. Men vad är egentligen god ton, och hur bör överlöparna straffas? Peter J Olsson ser till historien för svar.

Om det enbart handlar om att avstå från hårda okvädningsord, eller om det även gäller försiktigare utformad kritik är lite oklart. Att det innefattas att inte göra pinatafigurer av borgerliga partiledare och slå på dem med påkar, som Vänsterpartiet i Malmö härom året ägnade sig åt, är nog rätt klart.

Skälet är politiken, och handlar inte bara om moderata misstag på youtubekanaler, utan man vill stävja i bäcken efter vad man sett i det amerikanska presidentvalet.

Där har vi en folkvald president som vann i primärvalet på att kalla medtävlarna för lögnare och i huvudvalet på att kalla motståndaren för skurk. Det förskräcker, även om han själv kallades lika förskräckliga saker.

Ändå är det inte alltid så lätt det där med offentliga uttryck.

Ibland finns det saker som måste påpekas, poängen är att det kanske går att göra på ett stilfullare sätt. Att skrika ”dommarjävel” från fotbollsläktaren kan vara ett tråkigt uttryck för ett viktigt påpekande om ett bedömningsmisstag, att formulera det ”du har optikertid på måndag” är lite finurligare – och betyder ungefär samma sak.

I vår vardag finns det få skäl att vara otidig, tvärtom blir hela vår samvaro med andra bättre om vi hälsar, ler och säger mjuka saker till varandra. Och det gäller även när någon klantat sig till vår nackdel.

I Bergspredikan förklarar Jesus vad man som händer om man inte är snäll. I den senaste statliga översättningen står det bara okvädningsord, om det är en sannare tolkning än den från 1917 vet jag inte, men den är mer explicit i exemplen:

”Men jag säger eder: Var och en som vredgas på sin broder, han är hemfallen åt Domstolens dom; men den som säger till sin broder: ’Du odåga’, han är hemfallen åt Stora rådets dom; och den som säger: ’Du dåre’, han är hemfallen åt det brinnande Gehenna.”

Kanske är det ändrat mest för att odåga och dåre förefaller vara lite milt i förhållande till vad som sägs på varje skolgård i landet.
Äldre Västgötalagen visar att inte heller våra förfäder tog lätt på det där med ord och anklagelser:

”Ger någon okvädningsord till annan: ”Du är ej mans like och inte man i bröstet” – ”Jag är man som du” – så skall de mötas vid tre vägars möte. Kommer han som har talat och han som fått utstå talet inte kommer – så må han hållas efter vad han kallades – han är inte edgångssgill eller trovärdig som vittne, varken det gäller mans eller kvinnas sak. Kommer han som förolämpats men inte den som talat – då må han ropa ”niding” tre gånger och göra ett märke i marken – eftersom det är värre det som han sade men inte vågade stå för. (Men) nu möts de båda med full beväpning – faller han som fått motta skymfen så gäldas detta med halv mansbot. Faller han som har talat; glåpord är värst – tungan blir huvudets bane – han ligger ogill i jorden.”

Här är det intressant nog att om den okvädade inte försvarar sig – med vapen i hand om så behövs – så gäller den uttalade beskyllningen. Man måste stå för sin sak, här fanns inget Stora råd som kunde gripa in. ”If they go low, we kick them in the balls.”

Historien visar väl tyvärr att det kraftfullt sagda har alla chanser att slå igenom. I politiken som i litteraturen.

Handen på hjärtat, visst är det den fulmunnade och koleriske sjökaptenen Haddock som är den roligaste karaktären i Tintinböckerna. Inte den välartade världsjournalisten.

Och på samma sätt minns man författare som Vilhelm Moberg inte minst för att de ibland tog i ordentligt när de skällde på någon eller något.

En som inte skulle varit lika ihågkommen är socialdemokraten Fabian Månsson från Blekinge. När den djup kristne blekingesonen dundrade om ”Vet hut! Vet sjufalt hut!” i riksdagen så myntade han ett begrepp. Hans landskapsbroder Harry Martinson alluderade till och med i en psalm till orden.

Den ljusa sommar allting klär, nu borde mänskor mjukna.
Nu borde segel stå på kö till klarhetens beklädnad…
….
Man borde vandra då på äng där det är gott för anden…
Och veta sju slags hut i grönt och le åt liv och döden.

Nog var det detta som gav bakgrund till den berömda ordduellen mellan Carl Lidbom och Anders Björck i riksdagens konstitutionsutskott.

Så god ton är ibland att kalla en spade för en spade. Och det är skillnad på vårt dagliga samspel med medmänniskorna och en offentlig debatt. Man ska idealiskt tala med bönder på böndernas vis, med lärde män på latin och i debatten med tydlighet och skärpa.

Det viktiga är nog det som blir tydligt i både Bergspredikan och landskapslagarna. Man ska inte kalla andra för öknamn, vare sig det är kompisen, en felande medtrafikant eller en politiker – man ska vara tydlig om att det är handlingar och utfall politik som är det man angriper.

Bedömt utifrån detta är det åtminstone någon svensk statsminister som hamnar på de anklagades bänk. I huvudsak har vi emellertid en politisk kultur som väl lever upp till vad en god ton innebär. Och det kan vi vara stolta över.

Och brist på god ton kan straffa sig, som Jesus någon tid efter Bergspredikan förklarade:

”Men jag säger er att varje onyttigt ord som människorna yttrar skall de få svara för på domens dag. Efter dina ord skall du frias, och efter dina ord skall du fällas.”

Och för en politiker ligger kanske valdagen närmare och verkar mer olycksbådande än domens dag. Så det gäller att ta sig i akt.

Peter J Olsson är borgerlig skribent och chefsstrateg (M) i Region Skåne