Den degenererade socialdemokratien
1966
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
314
DEN DEGENERERADE SOCIALDEMOKRATIEN
Det socialdemokratiska partiet
uppbådar i årets val alla sina ekonomiska och personella resurser
för att än en gång trygga en maktställning, som varat i decennier.
Men väljarna möter inte samma
visionära och av socialt rättfärdighetspatos fyllda socialdemokrati
som för 30 eller ens 20 år sedan.
Hr Erlander är inte längre ledare
för en folkrörelse utan en politiskekonomisk maktapparat, styrd av
en byråkratisk elit.
Oförtydbara uttryck för detta
förhållande gav Hans Excellens i
sitt inledande valtal. Han upplyste
sina trogna om att socialdemokraterna såg som sin främsta uppgift
att återställa den ekonomiska balansen. Socialdemokraterna skall
äntligen försöka rädda resterna av
det penningvärde, som de själva
förstört! Av framtidsvy och framstegstro förmärktes däremot inga
nämnvärda spår. Men man kan
förstå honom; hr Erlander är förmodligen lika trött på sin allt
otacksammare uppgift som hans
parti står handfallet inför de verkligt stora och svåra framtidsproblemen. Någon kan invända att det
socialdemokratiska bostadsprogrammet med dess målsättning: l
miljon nya bostäder på 10 år, väl
dock är ett försök till kraftinsats.
Närmare besett innebär detta program emellertid inte mera än att
socialdemokraterna ber om 10 års
ytterligare anstånd för att uppfylla
sitt löfte att lösa bostadsfrågan.
Det löftet gavs för 22 år sedan. Genom sin bostadspolitik har de sedan dess lyckats göra bostads- och
byggnadsmarknaden till det stora
kräftsåret i den svenska ekonomien. Och de har skapat en fruktansvärd social orättvisa – den,
nämligen, mellan det välbesuttna,
ofta subventionerade hyresfrälset,
vår nya privilegieklass, och ett
stort, alltmer förbittrat bostadsproletariat, folket i bostadsköerna. I
den situationen är verkligen en
vädjan om 10 års anstånd inte särskilt förtroendeingivande.
Vad som hittills presenterats av
socialdemokraternas ”nya, djärva
mål” är egentligen böner om en
nådatid. Man antaga att väljarreaktionen blir därefter!
Hur har nu detta kunnat gå till?
Vad har det blivit av Per Albin
Hanssons, Gustav Möllers och
Ernst Wigforss sociala reformparti?
Partier har – likt böcker – sina
öden. De kommer till som uttryck
för oemotståndliga ideella, sociala
och ekonomiska krafter. De når
makten. De regerar, uppfyller sin
historiska uppgift och – degenererar. Den svenska socialdemokratien har under sitt 30-åriga maktinnehav korrumperats inifrån.
Dess karaktär av folkrörelse har
gått förlorad. Dess anspråk på att
mer än andra företräda den sociala rättvisans ideal framstår numera som ihåliga fraser. Denna utveckling har gått förvånande
snabbt. Det är nämligen möjligt att
mäta dess takt och bedöma dess
resultat om man närmare undersöker den socialdemokratiska
maktapparatens struktur och
funktioner. Med SAP och LO som
kärna har det utbildats en rik flora
av socialdemokratiska stödorganisationer med skiftande politiska
och ekonomiska funktioner. Men
ett drag har de gemensamt, de verkar alla var på sitt sätt för fortsatt
maktinnehav i kommuner, landsting och stat för apparatens härskande skikt av professionella politiker.
Uppbyggnaden av denna apparat
har skett i all stillhet och socialdemokraterna har i flera fall använt tvivelaktiga metoder för att
dölja dess existens och syften.
Så har det också väckt ett ramaskri i den socialdemokratiska pressen när man från den demokratiska oppositionens sida satt fingret
på den sjuka punkten. Den allmänborgerliga studieorganisationen Fo- 315
rum för Borgerlig Debatt har i
somras i en serie uppmärksammade skrifter inlett en analys av socialdemokratiens nät av städorganisationer med SAP-LO i centrum.
Hittills har man satt strålkastarljuset på dels själva samarbetsförhållandena mellan de båda centrala organisationerna SAP och LO,
dels på ett antal typiska maskerade delar av apparaten: Pensionä-
rernas Riksorganisation, Unga örnar samt de otaliga s. k. allmännyttiga bostads- och byggnadsföretagen. Resultatet av undersökningarna är milt talat uppseendeväckande. För första gången får man veta
vilka jättelika summor de LO-anslutna arbetarna avtvingas till SAP,
och hur hänsynslöst och raffinerat
socialdemokraterna upprätthåller
sin makt över den fackliga arbetarrörelsen. De socialdemokratiska
metoderna har slående likheter med
de taktiska knep för kontroll genom minoriteter och ombudsmän,
som utvecklats till mästerskap av
kommunisterna.
Unga örnar avslöjas grundligt.
Den oskyldiga ”partipolitiskt neutrala” scoutorganisationen är avsedd att uppfånga och socialistiskt
indoktrinera barn i 5-16-årsåldern. Metoderna för påverkan på
dessa unga är minst sagt dubiösa.
En sådan påverkan av små barn
ter sig oanständig i en demokrati.
Att Unga örnar inte har brist på
pengar svarar partivännerna i
kommunerna, landstingen och
riksdagen för. De gjorda beräk- 316
ningarna på kostnaderna för Unga
örnar visar att de närmar sig
5.000.000 kr; till stor del anslag av
allmänna medel.
Pensionärernas Riksorganisation
– som också älskar att framställa
sig som ”partipolitiskt neutral”
– framstår klart som en socialdemokratisk täckorganisation alltifrån början med bestämda och
målmedvetet planerade partipolitiska uppgifter, och utredningarna
visar på ett slående sätt vilken nä-
rande mylla de många s. k. allmännyttiga hostads- och byggnadsföretagen utgör för en kader av socialdemokratiska politiska yrkesmän.
Den socialdemokratiska pressens
vrede och förvåning över avslöjandena var måttlös. Först försökte
man utmåla skrifterna som en
”hets mot folkrörelserna”. Påstå-
endet vann föga tilltro eller gensvar; skrifterna har författats av
ett antal i politiskt utredningsarhete väl tränade akademiker, som
utan överord eller polemiska angrepp lade fakta på bordet. Dessa
fakta talade för sig själva. Andra
försvarslinjen var att bondneka.
Några socialdemokratiska tidningar försäkrade sina läsare att vad
som än stod i skrifterna var pensionärernas riksorganisation partipolitiskt neutral. I sista hand försökte besvärade socialdemokratiska ledarskribenter sig med att bita
huvudet av skammen. Ja, förklarade de, visst hör LO och SAP ihop.
De är ju bara två sidor av samma
rörelse. Visst, medgav de, socialdemakraterna leder och behärskar
ett antal stora organisationer med
inriktning på samhällsfrågorna.
Men det är bara den naturliga följden av att dessa organisationer
sprungit fram som folkrörelser!
Att angripa dylika organisationer
är detsamma som att angripa den
demokratiska folkrörelsens ideal.
De socialdemokratiska tidningarna aktade sig noga för att upplysa sina läsare om att utredningsskrifterna klart visade hur t. ex.
pensionärsorganisationer regisserats fram av socialdemokratiska
yrkespolitiker. Ej heller diskuterade de organisationernas eventuella
nuvarande karaktär av ”folkrörelser”. Än mindre berörde de den avgörande frågan – hur påverkas
demokratien av att ett parti bygger
upp en stödapparat som till så stor
del är finansierad med allmänna
medel dvs. skattebetalarnas pengar, att det blir ett livsintresse för
apparatens funktionärer att partiet
behåller den politiska makten –
lokalt och centralt.
Det är att hoppas att Forum för
Borgerlig Debatt fortsätter skriftserien. ABF, Folkets Hus, RESO,
Folksam och många andra delar
av socialdemokratiens stat i staten
behöver kartläggas. Allmänheten
bör få veta vad som egentligen sker
bakom de ståtliga fasaderna. Eller
– med andra ord – hur långt socialdemokratiens degeneration
från folkrörelse till maktapparat
fortskridit.
DEN DEGENERERADE SOCIALDEMOKRATIEN
Det socialdemokratiska partiet
uppbådar i årets val alla sina ekonomiska och personella resurser
för att än en gång trygga en maktställning, som varat i decennier.
Men väljarna möter inte samma
visionära och av socialt rättfärdighetspatos fyllda socialdemokrati
som för 30 eller ens 20 år sedan.
Hr Erlander är inte längre ledare
för en folkrörelse utan en politiskekonomisk maktapparat, styrd av
en byråkratisk elit.
Oförtydbara uttryck för detta
förhållande gav Hans Excellens i
sitt inledande valtal. Han upplyste
sina trogna om att socialdemokraterna såg som sin främsta uppgift
att återställa den ekonomiska balansen. Socialdemokraterna skall
äntligen försöka rädda resterna av
det penningvärde, som de själva
förstört! Av framtidsvy och framstegstro förmärktes däremot inga
nämnvärda spår. Men man kan
förstå honom; hr Erlander är förmodligen lika trött på sin allt
otacksammare uppgift som hans
parti står handfallet inför de verkligt stora och svåra framtidsproblemen. Någon kan invända att det
socialdemokratiska bostadsprogrammet med dess målsättning: l
miljon nya bostäder på 10 år, väl
dock är ett försök till kraftinsats.
Närmare besett innebär detta program emellertid inte mera än att
socialdemokraterna ber om 10 års
ytterligare anstånd för att uppfylla
sitt löfte att lösa bostadsfrågan.
Det löftet gavs för 22 år sedan. Genom sin bostadspolitik har de sedan dess lyckats göra bostads- och
byggnadsmarknaden till det stora
kräftsåret i den svenska ekonomien. Och de har skapat en fruktansvärd social orättvisa – den,
nämligen, mellan det välbesuttna,
ofta subventionerade hyresfrälset,
vår nya privilegieklass, och ett
stort, alltmer förbittrat bostadsproletariat, folket i bostadsköerna. I
den situationen är verkligen en
vädjan om 10 års anstånd inte särskilt förtroendeingivande.
Vad som hittills presenterats av
socialdemokraternas ”nya, djärva
mål” är egentligen böner om en
nådatid. Man antaga att väljarreaktionen blir därefter!
Hur har nu detta kunnat gå till?
Vad har det blivit av Per Albin
Hanssons, Gustav Möllers och
Ernst Wigforss sociala reformparti?
Partier har – likt böcker – sina
öden. De kommer till som uttryck
för oemotståndliga ideella, sociala
och ekonomiska krafter. De når
makten. De regerar, uppfyller sin
historiska uppgift och – degenererar. Den svenska socialdemokratien har under sitt 30-åriga maktinnehav korrumperats inifrån.
Dess karaktär av folkrörelse har
gått förlorad. Dess anspråk på att
mer än andra företräda den sociala rättvisans ideal framstår numera som ihåliga fraser. Denna utveckling har gått förvånande
snabbt. Det är nämligen möjligt att
mäta dess takt och bedöma dess
resultat om man närmare undersöker den socialdemokratiska
maktapparatens struktur och
funktioner. Med SAP och LO som
kärna har det utbildats en rik flora
av socialdemokratiska stödorganisationer med skiftande politiska
och ekonomiska funktioner. Men
ett drag har de gemensamt, de verkar alla var på sitt sätt för fortsatt
maktinnehav i kommuner, landsting och stat för apparatens härskande skikt av professionella politiker.
Uppbyggnaden av denna apparat
har skett i all stillhet och socialdemokraterna har i flera fall använt tvivelaktiga metoder för att
dölja dess existens och syften.
Så har det också väckt ett ramaskri i den socialdemokratiska pressen när man från den demokratiska oppositionens sida satt fingret
på den sjuka punkten. Den allmänborgerliga studieorganisationen Fo- 315
rum för Borgerlig Debatt har i
somras i en serie uppmärksammade skrifter inlett en analys av socialdemokratiens nät av städorganisationer med SAP-LO i centrum.
Hittills har man satt strålkastarljuset på dels själva samarbetsförhållandena mellan de båda centrala organisationerna SAP och LO,
dels på ett antal typiska maskerade delar av apparaten: Pensionä-
rernas Riksorganisation, Unga örnar samt de otaliga s. k. allmännyttiga bostads- och byggnadsföretagen. Resultatet av undersökningarna är milt talat uppseendeväckande. För första gången får man veta
vilka jättelika summor de LO-anslutna arbetarna avtvingas till SAP,
och hur hänsynslöst och raffinerat
socialdemokraterna upprätthåller
sin makt över den fackliga arbetarrörelsen. De socialdemokratiska
metoderna har slående likheter med
de taktiska knep för kontroll genom minoriteter och ombudsmän,
som utvecklats till mästerskap av
kommunisterna.
Unga örnar avslöjas grundligt.
Den oskyldiga ”partipolitiskt neutrala” scoutorganisationen är avsedd att uppfånga och socialistiskt
indoktrinera barn i 5-16-årsåldern. Metoderna för påverkan på
dessa unga är minst sagt dubiösa.
En sådan påverkan av små barn
ter sig oanständig i en demokrati.
Att Unga örnar inte har brist på
pengar svarar partivännerna i
kommunerna, landstingen och
riksdagen för. De gjorda beräk- 316
ningarna på kostnaderna för Unga
örnar visar att de närmar sig
5.000.000 kr; till stor del anslag av
allmänna medel.
Pensionärernas Riksorganisation
– som också älskar att framställa
sig som ”partipolitiskt neutral”
– framstår klart som en socialdemokratisk täckorganisation alltifrån början med bestämda och
målmedvetet planerade partipolitiska uppgifter, och utredningarna
visar på ett slående sätt vilken nä-
rande mylla de många s. k. allmännyttiga hostads- och byggnadsföretagen utgör för en kader av socialdemokratiska politiska yrkesmän.
Den socialdemokratiska pressens
vrede och förvåning över avslöjandena var måttlös. Först försökte
man utmåla skrifterna som en
”hets mot folkrörelserna”. Påstå-
endet vann föga tilltro eller gensvar; skrifterna har författats av
ett antal i politiskt utredningsarhete väl tränade akademiker, som
utan överord eller polemiska angrepp lade fakta på bordet. Dessa
fakta talade för sig själva. Andra
försvarslinjen var att bondneka.
Några socialdemokratiska tidningar försäkrade sina läsare att vad
som än stod i skrifterna var pensionärernas riksorganisation partipolitiskt neutral. I sista hand försökte besvärade socialdemokratiska ledarskribenter sig med att bita
huvudet av skammen. Ja, förklarade de, visst hör LO och SAP ihop.
De är ju bara två sidor av samma
rörelse. Visst, medgav de, socialdemakraterna leder och behärskar
ett antal stora organisationer med
inriktning på samhällsfrågorna.
Men det är bara den naturliga följden av att dessa organisationer
sprungit fram som folkrörelser!
Att angripa dylika organisationer
är detsamma som att angripa den
demokratiska folkrörelsens ideal.
De socialdemokratiska tidningarna aktade sig noga för att upplysa sina läsare om att utredningsskrifterna klart visade hur t. ex.
pensionärsorganisationer regisserats fram av socialdemokratiska
yrkespolitiker. Ej heller diskuterade de organisationernas eventuella
nuvarande karaktär av ”folkrörelser”. Än mindre berörde de den avgörande frågan – hur påverkas
demokratien av att ett parti bygger
upp en stödapparat som till så stor
del är finansierad med allmänna
medel dvs. skattebetalarnas pengar, att det blir ett livsintresse för
apparatens funktionärer att partiet
behåller den politiska makten –
lokalt och centralt.
Det är att hoppas att Forum för
Borgerlig Debatt fortsätter skriftserien. ABF, Folkets Hus, RESO,
Folksam och många andra delar
av socialdemokratiens stat i staten
behöver kartläggas. Allmänheten
bör få veta vad som egentligen sker
bakom de ståtliga fasaderna. Eller
– med andra ord – hur långt socialdemokratiens degeneration
från folkrörelse till maktapparat
fortskridit.