Den felande länken

I byn Piltdown nordost om Brighton i England ligger ett övergivet grustag, där ett sensationellt fynd gjordes i början av förra seklet. Hade man äntligen kommit den felande länken på spåret? Sten Niklasson skriver om steget före den moderna människan.

Alltihop började med att en arbetare hittade något som såg ut som en del av ett människokranium. Med hjälp av expertis från British Museum inleddes regelrätta utgrävningar som resulterade i fynd av diverse skelettfragment av däggdjur. Så småningom fann man också en underkäke, som förklarades höra till den ursprungliga människoliknande skallen. I en stort uppslagen vetenskaplig artikel offentliggjordes fyndet som en trolig länk mellan den moderna människan och dess mera aplika föregångare. I tidningarna döptes benresterna till Piltdownmänniskan.

Vissa forskare tyckte att det först hittade skallfragmentet var ganska likt en modern människas kranium i vad gäller form och storlek, medan däremot underkäken såg mycket mera primitiv ut. Men så, 1915, fann man en hörntand som av upphittarna förklarades höra till underkäken och bevisa att de tidigare gjorda fynden var rester av en ”apmänniska”. Fyndet ifrågasattes omedelbart. Det påpekades att tanden tillhört en ung individ, medan skallen var från en vuxen. Vidare konstaterade kritikerna att kindtänderna i käken var nedslitna, vilket de inte borde vara, eftersom hörntanden var så stor att tuggrörelser i sidled skulle ha förhindrats.

Trots att British Museum of Natural History underligt nog försvårade närmare undersökningar av fynden i Piltdown i åtskilliga år, lyckades äntligen några forskare 1953 genom kol-14-datering visa att skallen bara var 500 – 700 år gammal och att underkäken var betydligt yngre. Deras undersökning visade också att underkäken hade manipulerats för att passa ihop med skallen. Bland annat hade den infärgats för att få samma bruna kulör som kraniet. Ytterligare analyser gjorde att man senare definitivt kunde konstatera att underkäken tillhört en orangutang.

Ingen vet med säkerhet vem som låg bakom denna förslagna bluff som faktiskt inte genomskådades på 40 år. En teori, avsedd att åtminstone delvis rädda vetenskapsmännens rykte, går ut på att Conan Doyle var ansvarig. Den berömde författaren till böckerna om Sherlock Holmes älskade skämt och bodde bara några kilometer från grustaget.

1925 beskrev Raymond Dart vid universitetet i sydafrikanska Witwatersrand en så gott som hel skalle av ett barn, som av allt att döma var tre och ett halvt år vid dödsfallet och möjligen hade dödats av en stor rovfågel. Skallen hittades i en grotta i Taung vid utkanten av Kalahariöknen. Dart uppskattade fyndets ålder till 2 miljoner år och ansåg sig kunna styrka att Taungvarelsen kunnat gå upprätt. Kanske, menade han, hade människan sitt ursprung i Afrika.

Darts slutsatser utsattes omedelbart för hånfulla kommentarer från andra forskare. Om människan ursprung hade varit Afrika, sade man, skulle vi ju alla ha utvecklat negroida drag. Alltså var Taung ingen människa utan en apa.

Dart fick emellertid stöd av en skotskfödd läkare, zoolog och geolog vid namn Robert Broom, som var känd för att utföra tvivelaktiga experiment på sina patienter. Broom ansåg att Dart gjort en korrekt bedömning av fyndet och grävde själv några år senare fram ytterligare två Taungindivider på samma plats där Dart arbetat.

Först 1947 kunde en världsauktoritet i anatomi bekräfta att Dart och Broom haft rätt. Taung hade kunnat gå upprätt och föreföll vara en mellanform mellan apa och människa.

1959 kom intresset för människans förhistoria att fokuseras på Olduvaidalen i Tanzania, där man trettio år tidigare funnit stenverktyg och andra rester av en primitiv kultur. De fossila hominidben som efter decenniers grävande hittades av familjen Leakey blev inledningen till ett intensivt arbete, vars resultat ledde till slutsatsen att mänsklighetens vagga stått just i östra Afrika.

1974 arbetade ett grävarlag under ledning av paleontologen Don Johanson i en bergssluttning i Etiopien. Ur de högtalare som satts upp i lägret strömmade Beatlesmelodin ”Lucy in the sky with diamonds”. Plötsligt ropade någon till. I sanden framträdde något som såg ut att vara ett fossilt skelett. Eftersom det var så litet, drog man slutsatsen att det måste röra sig om en individ av honkön. Hon döptes omedelbart till Lucy.

Lucys skelett analyserades och bedömdes vara 3 miljoner år gammalt. Efter studier av en knäled ansåg sig några forskare kunna dra slutsatsen att Lucy kunnat gå upprätt. Problemet var bara att denna knäled hittades flera kilometer från resten av skelettdelarna, och dessutom i ett lager 80 meter under den ursprungliga fyndplatsens nivå.

1978 upptäckte Mary Leakey 69 fotavtryck på en sträcka av ca tio meter i Laetoli i norra Tanzania. Spåren hade gjorts i ett lager vulkanisk aska, vars ålder bestämdes till 3,7 miljoner år. Det rörde sig om spår från tre individer, som skulle kunna ha tillhört samma art som Lucy.

1984 hittade Kamoya Kimeu, en framgångsrik fossilletare i Richard Leakeys grävargrupp, det mest kompletta hominidskelett som dittills upptäckts. Det tillhörde en pojke, 11-13 år gammal, som efter fyndplatsen vid Turkanasjön i Kenya döptes till Turkanapojken.

2003 påträffade australiska forskare på den indonesiska ön Flores skelettdelar tillhörande en flicka, som visade så stora olikheter i förhållande till andra hominider, att hon hänfördes till en ny art. Individerna av denna art uppskattas ha varit ca en meter långa. Eftersom Floresflickans ben bara är ca 18 000 år gamla, måste hennes art ha existerat samtidigt med moderna hominidvarianter, som då spridit sig från Afrika österut över världen och till och med vandrat över till Alaska från Sibirien.

Konkurrerande forskare menade att Floresflickan förmodligen var en modern Homo sapiens, som stannat i växten på grund av sjukdom. I enlighet med den dramaturgi som präglar det paleoantropologiska forskningsfältet, stals Floresflickans skelett i november 2004 av en indonesisk arkeolog. Denne lät omvärlden veta att han ville komma åt fossilet för att kunna bevisa att det rörde sig om en förkrymt människa. Något sådant bevis har dock ännu inte företetts. Kontroversen fortsätter.

För några år sedan tillkännagavs ytterligare ett par gåtfulla fynd i Afrika av vad som av upphittarna anses vara tidiga mellanformer mellan apa och människa. Ett, döpt till ”Ardi”, gjordes i Afar i västra Etiopien och dess ålder bestämdes till 4,4 miljoner år, det vill säga mer än en miljon år äldre än Lucy. Fyndet bestod av 125 skelettfragment från en vuxen hona, obetydligt längre än Lucy. Forskarnas slutsatser publicerades i slutet av 2009 i Science, som slog på stort och presenterade elva artiklar av ett antal forskare, vilka ansåg sig kunna fastslå att Ardi gått på två ben, men att hon var försedd med griptår precis som apor.

Två andra fynd av vad som påstås vara upprättgående hominider gjordes av franska forskare. Ett gjordes 2000 i Tugen Hills i Kenya och tros vara mellan 5,6 och 6,2 miljoner år gammalt. Det andra hittades i Tchad och gavs namnet Toumaï. Det består av en i stort sett komplett skalle och anses vara hela 7 miljoner år gammalt. Det är knappast förvånande att fransmännens djärva slutsatser har smulats sönder av andra forskare.

Den konfunderade läsaren är säkert beredd att instämma i att det inte är lätt att i myllret av styrkta och påstådda förhistoriska människosläktingar spåra några otvetydiga utvecklingslinjer. Inte heller är indelningen av de olika familjerna, släktena, arterna och underarterna entydig. Men ett försök till enkel sammanfattning ger följande bild.

Toumaï och hans artfränder kan ha varit de första tvåbenta primaterna med vissa människoliknande drag (ca 7 milj. år sedan). Någon gång vid denna tid delades släktträdet mellan den moderna människans förfäder och förfäderna till andra hominider. Förfäder till alla senare människoarter var sannolikt Taung, Lucy med flera arter i det utdöda släktet Australopithecus (ca 4,2 milj. år sedan), som omfattar upprättgående människoapor.

Släktet Homo anses ha uppstått för ca 2,8 miljoner år sedan. En av dess första arter var Homo habilis som började använda primitiva stenverktyg. Den följdes en och en halv miljon senare av Homo erectus (bland annat Javamänniskan och Pekingmänniskan i Asien och Turkanapojken i Afrika), som hade tänder som liknade människans, och som sannolikt både kunde tala, anlägga boplatser och använda eld. Det var Homo erectus som med obegriplig snabbhet började sprida sig över Jorden och hamnade ända borta i Asien.

Gapet mellan Homo erectus och den moderna människan Homo sapiens, som dök upp ur historiens dunkel för ca 200 000 år sedan, fylldes av en rad arter eller varianter, bland annat Floresvarelsen, Neandertalaren och Cro Magnon-människan. Flera av dessa mellanformer måste under en tid ha existerat jämsides med Homo sapiens. Både Javamänniskan och Pekingmänniskan har senare visat sig vara varianter av Homo erectus.

Det låter kanske som om det borde finnas tillräckligt med fossilt material för att möjliggöra mera bestämda slutsatser om människans ursprung. Men trots att miljarder hominider bidragit till släktet Homos genetiska utveckling, är det vi tror oss veta bara grundat på fragmentariska rester av några tusen individer.

Den mänskliga kroppen innehåller 206 ben. Om man bortser från alla dubbletter, rör det sig om 120 ben, av vilka man kan dra någorlunda säkra slutsatser om individens storlek, kön, hjärnvolym och gångart. De fossila rester av hominidindivider som hittills hittats omfattar oftast mycket färre. Det är därför inte underligt att värderingarna och omvärderingarna av hominida fossil hittills inte medgett många definitiva slutsatser. Dessutom kvarstår ett antal svårförklarliga förhållanden.

1968 hittade en geolog av en händelse några människoliknande ben som såg urgamla ut i en uttorkad sjö kallad Mungo i en öde del av New South Wales i Australien. Eftersom människor inte ansågs ha bebott Australien i mer än 8 000 år, och Mungo hade varit snustorr i 12 000 år, undrade han förstås vad som fört en människa till en så föga inbjudande plats. Svaret gavs genom datering med kol-14 metoden. Benen visade sig vara 23 000 år gamla. Ytterligare undersökningar på platsen producerade hominidrester som var 60 000 år gamla. Skelettresterna var alltså från en tid då Mungo var fylld av vatten och fisk och dess stränder prunkande av grönska. Så långt var allt gott och väl. Men den stora frågan var hur hominider, som var samtida med neandertalaren i Europa, hade kunnat bygga oceangående farkoster och kolonisera en kontinent som under människans hela förhistoria varit omgiven av vida hav. Den frågan saknar tillsvidare ett entydigt svar.

Avkodningen av de tre miljarderna basparen i människans arvsmassa, det så kallade genomet, är ett viktigt steg mot förståelse av vår utveckling. Också schimpansernas genetiska kod har knäckts. Genom att jämföra de båda resultaten med varandra, har forskarna kunnat fastställa att människan och schimpansen visserligen har så gott som samma genuppsättning, men att ett tusental gensekvenser som styr hur och när gener uttrycks eller ”slås på” är artspecifika. Det är skillnaderna mellan dessa sekvenser som gjort att människan utvecklats annorlunda än schimpanserna.

Skillnaderna kan i sin tur bero på förändringar, eller mutationer, i ett fåtal gener, som styr tillverkningen av mycket speciella proteiner. Den så kallade ASPM-genen innehåller till exempel ritningen till de proteiner, som påverkar hjärnans tillväxt. En annan gen, kallad FOXP-2, har stor betydelse för talförmågan. Båda dessa gener tycks ha varit så gott som oförändrade under andra däggdjurs utveckling, medan de muterat hos människan. Dessa förändringar kan förklara varför hjärnan hos vissa hominider började växa våldsamt i storlek, och varför andra däggdjurs primitiva signalsystem för kommunikation utvecklades till ett mer sofistikerat språk hos människan.

Enkelt uttryckt är skillnaden mellan människa och schimpans ungefär tio gånger större än mellan två människor som inte är släkt med varandra och tio gånger mindre än mellan råttor och möss.

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör