Den försvarspolitiska dramaturgin

Den tyska försvarsdebatten ligger ett par år efter den svenska, men följer ungefär samma mönster. Ur ett svenskt perspektiv är det ibland svårt att tro att vi ligger i framkant gällande annat än avrustning, men kanske är något på väg att ske, funderar Amanda Wollstad efter en svensk-tysk workshop.

Under en workshop arrangerad i samarbete mellan Folk och Försvar och tyska Konrad Adenauer Stiftung berättade den gästande försvarsattachén om hur lugnt och skönt han fick höra att han skulle få det när han flyttade till Stockholm för att ta över posten. Ingen ville någonsin prata försvar i Sverige, några besök vid större övningar var i princip allt som behövdes.

Det var 2016, och ungefär samtidigt som han anlände på Östermalm vände allt. Den svenska försvarsdebatten tog fart på allvar.

Ur ett svenskt perspektiv är det kanske inte just då det stora skiftet ägde rum, men visst har debatten intensifierats de senaste två åren. Från en fråga för de närmast sörjande till ”Om krisen eller kriget kommer” i varje brevlåda.

Den tyska försvarsdebatten befinner sig ett par år efter den svenska, menade attachén, men tycks följa ungefär samma mönster.

Mentalt, inte nödvändigtvis materiellt, det underströks naturligtvis. Tyskland är en av Europas stora militärmakter och kommer Brexit genomföras som planerat kommer Tysklands förbundspresident
Angela Merkel tillsammans med Frankrikes Emmanuel Macron helt dominera den Europeiska Unionens säkerhetspolitiska scen.

Samtidigt är den tyska försvarsmakten i bedrövligt skick. Allt från stridsvagnar till skottsäkra västar är i behov av uppdatering, renovering och reservdelar. Efter en olycka utanför Norges kust i oktober togs U-35 in på varv för reparationer. I kombination med pågående och planerade renoveringar och uppdateringar av det tyska ubåtsvapnets övriga fem fartyg lämnades förbundsrepubliken i månader helt utan insatsredo ubåtar.

Läget har kommit som något av en chock för den breda allmänheten. En tysk – och teknisk – motsvarighet till förre ÖB Sverker Göranson uttalande om ”enveckasförsvaret”.

Men Tyskland befinner sig i samma post-Krim verklighet som resten av oss. Det är ett sent uppvaknande, och att uppdatera en försvarsmakt till en ny verklighet går inte nödvändigtvis snabbare för att den är i runda slängar tio gånger så stor.

Någon totalförsvarsbroschyr trodde de tyska gästerna inte skulle distribueras i hemlandet. Tanken föreföll dem absurd. Något sådant skulle aldrig gå i Tyskland, att staten gick ut och antydde att det kunde bli krig.

Till stor del handlar det naturligtvis om landets moderna historia. Samtidigt gick tyska myndigheter ut och rekommenderade privata beredskapslager för minst tio dagar medan svenska ännu tjatade om beskedliga 72 timmar. Vi må ha kommit längre i försvarsdebatten, men vi kom också längre i vår strävan efter att avskaffa allt vad totalförsvar hette.

Ändå är det ett perspektiv värt att notera, när vi bläddrar i broschyrerna som uppmanar oss att aldrig ge upp och tusentals hemvärnsmän utan att tveka avbokar nationaldagsplanerna och drar på sig uniformen när kronan testar beredskapen för första gången på fyra decennier.

Något är på väg att hända. Långsammare och senare än man kunde önska, men kanske ändå med svensk envishet.

Vi gör trots allt ogärna någonting halvvägs.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift