Den fria televisionen hotas av EU-initiativ

Såväl radio- och TV-lagen som sändningstillstånden fungerar som värn mot censur och ska garantera opartiskhet, vidsträckt yttrandefrihet och informationsfrihet. Denna ordning hotas nu av uttalat liberala krafter. Morten Lökkegaard, medlem i EU-parlamentets kulturutskott och den liberala ALDE-gruppen, menar att företag som SVT är skyldiga att informera medborgarna om vad som händer i EU och att det är på tiden att public service betraktar sin EU-bevakning med kritisk blick. Det skriver Philip Lerulf.

Public service riskerar alltid att misstänkliggöras för att gå maktens ärenden. Med orden ”Fri television” har Sveriges Television därför på senare år försökt att överbevisa sina främsta kritiker. Trots att det är diskutabelt att licenspengar används till reklamkampanjer för att övertyga svenskarna om att public service är opartiskt, påminner satsningen om hur mycket som faktiskt har hänt de senaste decennierna. Lika lätt som det på 1970-talet var att hitta exempel på en politisk följsamhet i programutbudet, är det i dag svårt att hävda att SVT skulle gynna ett visst politiskt läger.

Om man lägger frågan om public service vara eller icke-vara åt sidan står det klart att nyhetsprogrammen i SVT numera verkar under synnerligen liberala tyglar – såväl radio- och TV-lagen som sändningstillstånden fungerar som värn mot censur och ska garantera opartiskhet, vidsträckt yttrandefrihet och informationsfrihet.

Paradoxalt nog hotas denna ordning nu av uttalat liberala krafter. Morten Lökkegaard, medlem i EU-parlamentets kulturutskott och den liberala ALDE-gruppen, tycker att avståndet mellan medborgare och EU är för stort och föreslår att public service ska bidra till att skapa en gemensam europeisk politisk debatt, en ”europeisk offentlighet”. Han menar att företag som SVT är skyldiga att informera medborgarna om vad som händer i EU och att det är på tiden att public service betraktar sin EU-bevakning med kritisk blick. Samtidigt understryker han – i vad som måste beskrivas som resultatet av en stunds logiskt undantagstillstånd – att detta ska ske med fullständig redaktionell frihet.

Eftersom Sverige inte har några ledamöter i kulturutskottet i EP fanns det ingen som kunde stå emot och rösta nej till Lökkegaards förslag den 23 juni. När parlamentet tar upp betänkandet vid sessionen i september har däremot samtliga folkvalda chansen att försvara den svenska mediefriheten. För trots att alla medger att EU-institutionerna är underbevakade är det viktigt att hålla isär de lovvärda ambitionerna.

Det finns visserligen få svenska reportrar i Bryssel, och de som är på plats tvingas ofta parallellbevaka både kommissionen och EU-parlamentet. Det är också sant att parlamentet har fått mer makt på senare år och att detta är en scenförändring som borde leda till eftertanke hos ledningen på SVT. Men som politiker måste Lökkegaard hålla sig på armlängds avstånd ifrån nyhetsvärderingen. Det är och måste förbli journalister, inte politiker, som avgör vad som blir nyheter.

SVT:s nuvarande sändningstillstånd hindrar inte heller en djupare bevakning av EU. SVT ska meddela nyheter, stimulera till debatt och kommentera och belysa händelser. I paragraf 9 står det dessutom att SVT ska ”granska myndigheter, organisationer och företag som har inflytande på beslut som rör medborgarna samt spegla verksamheten inom sådana organ och inom andra maktsfärer.”

Lökkegaard är inte ensam om sina åsikter och i EU-parlamentet sitter förvånansvärt många som är beredda att sprida bilden av EU:s förträfflighet på de fria mediernas bekostnad. I rapporten ”Den Europeiska unionens börda” (Timbro 2009) beskrev jag utifrån institutionens egna handlingar hur politiker och tjänstemän gång på gång sammanblandar information med propaganda i sin iver att framställa den egna arbetsplatsen i god dager.

I Sverige tar vi den redaktionella friheten för given. När ordningen nu riskerar att naggas i kanten gäller det att vara uppmärksam. Lika otänkbart som att svenska landstingspolitiker bestämmer att journalisterna ska bevaka och skriva om sjukvården, måste det vara att EU-parlamentariker ger sig rätten att nyhetsvärdera den egna församlingen. (SNB)

Philip Lerulf är journalist och utredare.