Den internationella rättvisans främsta företrädare

I måndags delades Stockholm Human Rights Award ut till den internationella brottmålsdomstolen. På plats i Stockholm för att ta emot priset å domstolens vägnar var presidenten Silvia Fernández de Gurmendi, som Svensk Tidskrift fick möjlighet att intervjua.

Den Internationella Brottmålsdomstolen etablerades 2002 som en internationell domstol och en permanent tribunal för att kunna åtala för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. Domstolen har sitt säte i Haag, Nederländerna. Silvia Fernández de Gurmendi tillträdde som domare vid domstolen 2010 och utsågs till dess president 2015. Hon mottog priset tillsammans med domstolens chefsåklagare Fatou Bensouda och chefsadministratör Herman von Hebel.

Ska man lita till den politiska debatten ser framtiden inte speciellt ljus ut. Från ert och domstolens något mer långsiktiga perspektiv, är vi åter igen på väg in i en mörkare era för mänskligheten och mänskliga rättigheter? Eller är en effekt av nyhetssändningar tjugofyra timmar om dygnet och ökat resande att vi ser mer av vad som pågått hela tiden?

Vi har mer information idag, och vi utsätts för bilder och redovisningar av alvarliga brott på ett sätt som inte alltid har varit fallet historiskt sett. Men om vi ser tillbaka på decennier vi lämnat bakom oss har mycket faktiskt blivit bättre. Kampen för mänskliga rättigheter och lagstyre har inte varit enkel. Utvecklingen har gått långsamt, men den har gått framåt. Och kampen måste fortsätta, även om det ibland är långsamt och hårt arbete.

Vad är, i din mening, den största utmaningen som internationella brottmålsdomstolen står inför idag?

Den internationella brottmålsdomstolen är beroende av samarbete med och stöd från det internationella samfundet. Att hålla det engagemanget och stödet vid liv är vår viktigaste utmaning. Att växa, attrahera fler länder som signatärer till Romfördraget och medlemmar i domstolen, och att driva på för en universalitet, en allmängiltighet för domstolens roll.

Vilken är den största utmaningen som kampen mot människorättsbrott står inför? Vilka är de viktigaste stegen enskilda länder och internationella organisationer kan ta för att stödja den kampen och domstolens arbete?

Den Internationella Brottmålsdomstolen har ingen egen armé. Ingen polis och ingen underrättelsetjänst. Domstolen förlitar sig helt på samarbetet med sina medlemsländer när det kommer till logistiska frågor, som vittnesskydd och arrestering av misstänkta. Att vi får den assistansen är grundläggande. Därutöver behöver domstolen högröstat stöd från det internationella samfundet, för att få den legitimitet och universalitet vårt arbete kräver. Den Internationella Brottmålsdomstolen är så stark som det internationella samfundet vill att vi ska vara.

Och EU, mer specifikt? Vilka steg kan de ta för att stödja ert arbete?

EU har redan givit domstolen mycket stöd, både som organisation och genom individuella medlemsländer. Både finansiellt stöd och stöd till och samarbete kring olika program för att nå ickemedlemmar, och offer för brott som faller under domstolens jurisdiktion, så som regionala och subregionala seminarium i utsatta områden. EUs stöd för domstolens arbete är uttalat.

USA och Ryssland har båda dragit tillbaka sina signaturer från Romfördraget, som ligger till grund för den Internationella Brottmålsdomstolen, och Kina har aldrig skrivit på. Vad innebär det för domstolens arbete att tre av de största internationella aktörerna väljer att stå utanför?

Domstolen arbetar på och levererar resultat trots att vi saknar flera tunga signaturer. Vi hoppas naturligtvis att de en dag kommer att gå med, det skulle stärka domstolen och principen om lagstyre, bidra till universalitet. Samtidigt är domstolen en viktig arena för små och mellanstora länder, och visar att mindre länder kan göra stor skillnad. Idag har domstolen 153 signatärer. Det är två tredjedelar av världens länder i sammanslutning.

Vad innebär det för domstolen att Burundi stod fast vid sitt hot och lämnade domstolen? Och vad innebär det för den utredning som ska inledas om möjliga brott mot mänskligheten i Burundi?

Det föredrar jag att inte kommentera, åklagaren fick helt nyligen klartecken att öppna en utredning om eventuella missförhållanden i Burundi och vi hoppas naturligtvis att de kommer samarbeta med den utredningen även om de inte längre är medlemmar.

Burundi motiverade delvis sitt avhopp med att hävda att domstolen har fokuserat orimligt mycket av sin tid och energi på utredningar som berör de afrikanska nationerna. Liknande kritik har hörts från flera håll, bland annat Gambia och Sydafrika som också hotat att lämna domstolen. Hur skulle du bemöta den kritiken?

Jag skulle påpeka att de flesta utredningar som genomförs eller har genomförts av den Internationella Brottmålsdomstolen i Afrika initierades av de Afrikanska länderna själva. Det var afrikanska nationer bjöd in domstolen att utreda de illdåd som utfördes. Jag skulle också påpeka att den Internationella Brottmålsdomstolen är en permanent domstol, som med tiden kommer röra sig vidare mot andra områden. Nyligen öppnades en utredning rörande möjliga överträdelser i Georgien. Det är viktigt att minnas att den Internationella Brottmålsdomstolen inte vänder sig mot länder eller geografiska områden, utan mot enskilda individer som begår övergrepp. Och att domstolen gör det för att skydda de enskilda individer, grupperingar och stater som drabbas.

Arbete på den Internationella Brottmålsdomstolen utsätter er för vittnesmål om mänsklighetens absolut värsta sidor. Hur hanterar man att höra alla de berättelserna? Hur leder man en organisation som utsätts för den typen av stress?

Det är en utmaning på många sätt, men vårt arbete är också fascinerande. Jag känner mig priviligierad som får arbeta för domstolen. Men visst är det utmanande att dagligen arbeta med ohyggliga brott. Vi möter traumatiserade offer som berättar sina historier. Det är viktigt att hålla sig professionell, men man får samtidigt inte överge sin empati. Självklart har vi tillgång till professionell rådgivning när så behövs, och jag tror det är av yttersta vikt att hålla hela personalen informerad, att ge dem en chans att förbereda sig och hantera det som händer.

#metoo-kampanjen har blivit ett globalt fenomen. I Sverige har nästan 6000 kvinnliga jurister gått ut i ett gemensamt upprop och berättat om trakasserier och övergrepp från kollegor, chefer, motparter och domare. Är situationen i den juridiska världen annorlunda för kvinnor? Och hur ska i så fall kvinnliga jurister hantera den verkligheten? Hur ska etablerade jurister, arbetsgivare och organisationer göra det?

Inga institutioner eller grupper är immuna, så vi måste förbli vaksamma. Domstolen har ett flertal mekanismer på plats för att upptäcka och förebygga maktmissbruk och trakasserier, vi tränar för att kunna identifiera och hantera olämpligt beteende. Den Internationella Brottmålsdomstolen är ju dessutom en extremt mångkulturell institution vilket bidrar till ytterligare utmaningar, vad som är vänligheter i vissa kulturer kan upplevas som kränkande i en annan, så vi behöver vara extra uppmärksamma.

Hur påverkar utmärkelsen domstolens arbete? Några ytterligare festligheter planerade?

Firat har vi redan gjort, men utmärkelsen är oerhört betydelsefull, inte minst för att skapa medvetenhet om internationell rättvisa och vårt arbete. Den stärker vår övertygelse och är en uppmuntran för oss alla.

Amanda Wollstad är Svensk Tidskrifts chefredaktör