Den marknadsliberala opinionsbildningens gudfader är död

Till minne av Sture Eskilsson 1930-2016

Få opinionsbildare om ens någon har spelat en större roll för den svenska samhällsutvecklingen än Sture Eskilsson som gick bort förra helgen. Som informationsdirektör för Svenska Arbetsgivareföreningen och sedermera grundare av Timbro och dess förste styrelseordförande var Eskilsson initiativtagaren till näringslivets opinionsbildningskampanjer under 70- och 80-talen, under den hårdnande löntagarfondsstriden.

Eskilsson såg tidigare än de flesta den radikalisering som ägde rum inom arbetarrörelsen och vid universiteten. Redan i slutet av 60-talet försökte han övertyga kollegorna på SAF om att de borgerliga partierna inte ensamma skulle kunna möta det hot mot företagandet och de frihetliga idéerna som radikaliseringsvågen innebar. 1971 hade han vunnit gehör och en promemoria riktad till SAF:s ledning, där riktlinjerna för kommande opinionsbildningsinsatser drogs upp, läckte ut i pressen. Bollen var i rullning.

Drygt fyra årtionden senare kan det verka förvånande att detta hovsamma dokument väckte sådan uppståndelse i den dåtida samhällsdebatten. Promemorian är ingenting mer uppseendeväckande än vad som idag skulle beskrivas som en kommunikationsplan, något som de flesta organisationer som vill påverka samhällsdebatten tar fram, men då, 1971, var tanken på att näringslivet skulle engagera sig i samhällsdebatten främmande för många. Att motparten i arbetarrörelsen, LO, lade ansenliga resurser på sin opinionsbildning bekymrade inte de upprörda debattörerna.

Kampanjerna som Eskilsson på ett eller annat sätt stod bakom var många och varierade. Flera har fastnat i folkminnet, som ”satsa på dig själv”-kampanjen från 1979 som ofrivilligt bjöd in till ekivoka associationer. SAF och Timbro var också tidiga med att importera såväl kampanjmetoder som ny teknik från andra sidan Atlanten och bidrog till att modernisera den svenska opinionsbildningen.

Kulmen för löntagarfondsstriden nåddes den 4 oktober 1983 i form av den så kallade löntagarfondsmarschen då uppåt 100 000 människor demonstrerade på Stockholms gator mot fondsocialismen. Efter denna styrkedemonstration gick inte längre de frihetliga idéerna att avfärda som ett direktörs- och överklassprojekt, såsom vänstern hade velat göra tidigare.

Löntagarfondsmarschen innebar att luften gick ur den svenska vänsterradikalismen. Löntagarfonderna förverkligades visserligen, men i en mildare version, och avskaffades 1991 som första åtgärd av Bildtregeringen.

Det innebar dock inte slutet för näringslivets opinionsbildningsinsatser. Tankesmedjan Timbro hade grundats 1978 på Eskilssons initiativ. Syftet var att skapa en oberoende och idédriven aktör i den svenska samhällsdebatten, som skulle försvara äganderätten, företagandet och det öppna samhällets idéer, oavsett tidens trender. Genom Svenskt Näringslivs opinionsbildning, Timbro, forskningsinstitutet Ratio och en rad andra organisationer lever arvet från Eskilsson vidare med oförminskad styrka. Timbros idé- och skribentutbildning Stureakademin är uppkallad efter honom och utbildar varje år ett tjugotal unga talanger, varav många går vidare till betydelsefulla positioner inom politik, näringsliv och opinionsbildning.

Eskilsson såg värdet i att hitta unga och lovande talanger och ge dem chansen att utvecklas. Han var en person som lyfte andra men som sällan själv syntes i rampljuset. Men även om hans namn inte nådde ut till de breda folklagren kan Eskilssons insatser för förändringen av det svenska samhällsklimatet inte överskattas. När Sverige stod på randen av planekonomi var han den som organiserade motståndet. Eskilsson såg också värdet av kultur, bildning och humaniora. Redan i den första promemorian från 1971 där riktlinjerna för näringslivets opinionsbildning drogs upp konstaterade Eskilsson att näringslivet måste nå ut till kulturarbetarna för att inte förlora i samhällsdebatten. Ett konstaterande som står sig än idag.

Med Sture Eskilsson har den svenska borgerligheten, näringslivet och Sverige förlorat en stor opinionsbildare, tänkare och människa.

Den som vill fördjupa sig i det svenska näringslivets opinionsbildningshistoria rekommenderas att läsa Eskilssons självbiografi Från folkhem till nytt klassamhälle: ett högerspöke berättar, från 2005.

Lars Anders Johansson är kulturansvarig Timbro, kulturredaktör Svensk Tidskrift och
författare till boken Hatets och illviljans kolportörer. Om mediebilden av näringslivets opinionsbildning 1970-2012 (Timbro 2012).