Den moraliska överlägsenheten

När man lever och verkar i den politiska världen snubblar man ibland över påståendet ”det politiska är privat” som en definition av framför allt på hur vänstern ser på politik. Att politik inte bara handlar om ideologi, hur man vill organisera omvärlden. Utan att sättet man ser på detta avgör hur man är som individ. Hur man är som människa, i grunden. Det är en farlig premiss, konstaterar Rebecca Weidmo Uvell.

Detta tror jag är kärnan i det tonläge som nu allt oftare diskuteras, framför allt tonläget online men även mellan ledarsidor. Synsättet har alltid präglat debatten och debatten har alltid varit hård när det gäller men uttrycken för detta radikaliseras allt eftersom den nya tekniken tillåter det. Och fler och fler människor kan delta. I grunden är just den utvecklingen något väldigt bra, syre för demokratin.

Men om man reducerar sin bedömning och åsikt om en människa till vad denna tycker politiskt och inte håller isär person och politik avhumaniserar man personen. Från en individ, som kan vara någons fru eller man, förälder, vän och son eller dotter, till en förutbestämd uppsättning av egenskaper. Oftast påtagligt negativa egenskaper.

Att liberala ledarsidor, vars politiska hemvist ju är den motsatta – att man just betraktar individen som det och väljer individ för kollektiv i många frågor när socialisten gör det omvända, hemfaller till den här retoriken som vi nyss sett hända är det ett tecken i tiden.

Delar av högern som ogillas av dessa förment liberala, i sak socialliberala, skribenter har med en tilltagande frekvens kallats olika saker på ledarsidorna. Inte på Twitter utan i av den politiska redaktören noga övervägda och godkända alster på stora mediehus plattformar.

Alt right, alternativ höger, fiskmåshöger, vulgohöger, skränhöger, neandertalare, brunhöger, dödgrävarhöger. Invektiven har haglat. Från borgerliga mot borgerliga. Inte från socialister mot borgerliga.

Vad hände med att politik är politik och privat är privat?

Det som vi, alldeles oavsett hemvist under det stora paraply vi kallar svensk borgerlighet gemensamt tycker, från socialliberala och klassiskt liberala till libertarianer, liberalkonservativa eller konservativa. Politik är inte privat.

Jag skriver förment liberala för det finns inget liberalt med att hemfalla till socialistisk retorik och ett sätt att se på politik och människor för att man tycker olika. Plötsligt verkar liberaler tycka att människor är sina åsikter.

Socialismen har ett högre syfte med att anse att politik är privat – det tillåter att man sedan avhumaniserar sina motståndare. De slutar vara någon som du och jag, som vår granne, personen som har barn på samma dagis, som läkaren som hjälpte dig på akuten.

Ska man kunna styra folk hårt men i slutändan även förtrycka folk, något som varit grunden i kommunism och socialism, måste man avhumanisera dem först. Du är borgerlig, alltså är du därför en ond person som vill andra illa. Och en ond person som vill andra illa får man med de medel som står till buds oskadliggöra för att skydda sig och andra.

Många människor som röstar vänster anser på riktigt att det är bättre människor än alla andra. De är moraliskt överlägsna, vilket leder till att motståndare automatiskt avhumaniseras. Ett carte blanche att bete sig som man vill och kalla folk vad som helst.

Ett anonymt konto försvarade sig nyligen, efter att ha dragit in vikt och utseende i en debatt, och fick mothugg om mobbing med att personen inte trodde denne kunde hålla på med det som jobbat som kamratstödjare men eftersom motståndaren var en sådan dålig person förtjänade hon det.

Det är ditt fel att jag måste slå dig.

Bara en person som slutat betrakta de andra som vanliga människor kan resonera så. Den övertygelsen att man bara vill gott och den andra är på riktigt ond leder till att vuxna människor beter sig som barn. De rationaliserar eget dåligt beteende med det carte blanche man får om man anser sig vara en genuint bättre person.

Det här beteendet, att i debatten i en förvissning om moralisk överlägsenhet demonisera motståndaren, är en del av samma beteende som ”The Stanford Experiment” visade.

1971 genomfördes ett psykologiskt experiment på Stanford University, där deltagarna slumpmässigt delades in i fångar respektive fångvaktare och placerades i en källare i ett tillfälligt fängelse. Psykologen som ledde experimentet var professor Philip Zimbardo och det finansierades av den amerikanska flottan. Det tog bara någon dag innan de som var vakter började trakassera fångarna, tvinga dem till saker och sadistiska egenskaper blev allt mer tydliga.

2007 kom en bok på samma tema, ”The Lucifer Effect – Understanding How Good People Turns Evil”, som gett upphov till den psykologiska termen ”the lucifer effect”. Döpt efter historien om ängeln Lucifer som förvisades av Gud till helvetet och blev djävulen.

”The transformations of human character not as dramatic as this one, in which ordinary even good people begin to engage in bad deeds, for a short time or longer, that qualify as ”evil”

Effekten startar alltid i någon slags gruppgemenskap, där konsensus eftersträvas och där det finns en tydlig gemensam fiende. Sedan släpper hämningarna successivt och accelererande. Man börjar göra och säga saker man aldrig trodde att man skulle.

Efter sex dagar avbröts experimentet på Stanford. Nästan alla fångvaktare protesterade mot det och ville fortsätta.

Detta visar en annan sak som går att applicera på dagens debatt – att det går fort att fastna i ett nytt beteende.

Exakt när den svenska vänstern lyckades lura en handfull liberala ledarskribenter men även grupper av socialliberaler online, att fienden finns mitt ibland dem i den svenska borgerligheten och inte på andra sidan den ideologiska skiljelinjen vet jag inte.

Men det är tydligt att så har skett. Vänstern har lyckats övertyga vissa borgerliga att politik är privat. Och att fienden är blå, inte röd.

Någonstans har man tappat kompassen. Gått vilse. Jag hade önskat att de som beter sig så här kunde stanna upp och reflektera lite. Över ”the Lucifer effect” och om de personer man beskriver som dåliga verkligen är det eller om det är ett utslag av något annat. Om man verkligen har kontroll eller om man faktiskt tappat den på vägen. Och om det man just nu tycker känns så rätt och riktigt verkligen är det eller om man kanske blivit lurad?

Men tills det händer får alla fokusera på det enda man styra – sitt eget beteende.

Rebecca Weidmo Uvell, borgerlig opinionsbildare och debattör