Den motvillige sheriffen

Ann-Sofie Dahl
Den enda supermakten – Amerikansk utrikespolitik under två decennier
Studentlitteratur 2010

Omvärldens kommentarer till amerikansk utrikespolitik kan sammanfattas i ett uttryck: Damned if you do, Damned if you don´t. Om USA ingriper, som i Irak och Afghanistan, kritiseras landet för egenmäktighet, ”ockupation” och ”imperialism”. Om USA inte ingriper, som i Rwanda och länge Bosnien och Kosovo eller mellan Israel och dess grannar, kritiseras landet för oansvarig passivitet.

Detta är mer än priset för att vara ”Den enda supermakten”. Det är ofta uttryck för en allmän Amerika-fientlighet, som söker varje anledning att attackera den demokratiska världens ledarnation. I vår egen del av världen finns också i kultureliten en lång tradition av självförakt i förhållande till västerlandet, trots att dess öppna samhällen ger själva grunden för fritt skapande. I stora delar av den övriga världen tiger fega regimer, av rädsla för egna fanatiker. Wikileaks dokument visar hur moderata ledare i arabvärlden vill se än tuffare amerikanska ingripanden mot främst Irans prästvälde, samtidigt som de offentligt visar ett annat ansikte.

Beredskapen hos den svenska vänstern att ursäkta talibaner, kvinnoförtryckare, skolsprängare, homosexhatare, religiösa fanatiker och islamistiska mördare – så länge de är antiamerikaner – är vämjelig.

Men hur är det då med Amerikas egen grund för sin utrikespolitik? Om detta har Ann-Sofie Dahl skrivit boken Den enda supermakten – Amerikansk utrikespolitik under två decennier (Studentlitteratur). Dahl är docent och välkänd liberalkonservativ analytiker av säkerhetspolitik. Hon har under långa perioder verkat vid forskningsinstitut i USA.

Det är inte vilka två decennier som helst hon skriver om. Först föll muren och Sovjetunionen. Sedan föll World Trade Center i New York. Båda händelserna ändrade världsbilden. Sovjetunionens fall innebar också att strategin för containment, att hålla tillbaka bolsjevikernas expansion utan att utlösa kärnvapenexplosion, plötsligt blev passé. Med 9/11, 2001, föll föreställningen att världen efter kommunismen skulle bli en värld i fred, ”the End of History”.

Dahl visar hur årtiondet mellan Sovjets och Skyskrapornas sammanbrott var en period av famlande efter en ny säkerhetspolitisk hållning – i hopp om en stor ”peace dividend” men i realiteten med återkommande tryck på president Clinton att ingripa med våldsmakt, som i konflikter i Afrika, som i Bosnien och Kosovo (i båda dess fall för övrigt för att skydda muslimska befolkningar). Dahl påminner om hur Clinton satte in den amerikanska militärmakten även utan stöd från FN:s säkerhetsråd. Amerikas moraliska plikt att ibland handla när ingen annan förmår var ingen uppfinning av en skjutglad president från Texas.

George W. Bush vände sig i valrörelsen år 2000 mot handlingsaktivism från Clinton och Gore och förespråkade en större återhållsamhet mer amerikanska militära ingripanden. Så kom 9/11 och en helt ny era. Amerika som sådant var under attack, bokstavligt i hemlandet men också till sina öppna, liberala värden. Dahl visar förtjänstfullt hur det som sedan blev ”Bush-doktrinen” både var rimligt och hade långa rötter bakåt i amerikansk historia. De tre elementen var att USA 1) förbehöll sig rätten att förebygga attacker i stället för att passivt vänta på dem (man kan inte använda strategin för ”containment” i förhållande till terrorister), 2) kunde välja att agera på egen hand om FN var handlingsförlamat, 3) aktivt avsåg främja demokratisering, även i Mellanöstern, som den enda verkligt långsiktiga grunden för fred.

Dahl skriver kunnigt om den amerikanska diskussionen kring USA:s utrikespolitik efter de två omvälvande världshändelserna. För dem som tror att de fått veta tillräckligt via svenska massmedier, starkt präglade av anti-amerikanism och Bush-hat, är analysen upplysande. En av de aspekter som nästan aldrig kommer fram i den vanliga mediespeglingen är hur USA i själva verket är en högst ”motvillig sheriff” (titeln på en bok av Richard Haass). Det amerikanska folket har ingen önskan att USA ska ingripa världen över. Amerikanerna vill leva i fred, frihet och välstånd. Hela föreställningen om det egna landet är anti-imperialistisk. Och, på ett mer praktiskt plan, man använder hellre dyra skattepengar för att renovera broar i USA och beta av statsskulden än till att sända sina söner att kriga i de afghanska bergen. När USA ingriper är det motvilligt och därför att ingen annan har kraft att göra det – inte FN, diktatorernas fackförening, och inte det inåtriktade EU. President Clinton försökte i det längsta hävda att EU borde ta hand om krig och massakrer i det forna Jugoslavien; vi vet hur det gick.

Ann-Sofie Dahl kommer på slutet in på president Obama. Innebär denne fredspristagare något verkligt nytt i amerikansk utrikespolitik? Knappast, tror Dahl. Allt vad som skett sedan boken skrevs styrker den slutsatsen. Barack Obama ville kontrastera sig mot bilden av Bush. Men föreställningen, i den mån han verkligen hade den, att en ökad vilja till samtal med diktatorer skulle kunna lösa problem har effektivt vederlagts. Nord-Korea och Iran förblir lika farliga för världen, Castro och Venezuela lika utmanande för demokrater, Ryssland och Kina lika ointresserade av effektiva sanktioner mot Iran, FN lika handlingsförlamat och dess människorättskommission lika fylld av skurkar. Jihadisterna fortsätter lika fanatiskt att planera massmord, även på svensk mark. Guantanamo finns kvar. Det oroande för Europa är att president Obama är så påtagligt ointresserad av Europa och europeisk säkerhet.

Obama och den svenska kultureliten – men inte seriösa analytiker som Ann-Sofie Dahl – borde ha blivit några illusioner fattigare efter två år med Obama som president. Framförallt gäller i USA att ingen president kan bli återvald om en majoritet av det amerikanska folket skulle uppleva honom som svag mot Amerikas fiender. Och vi kan vara säkra på att Barack Obama, en taktiskt vältränad Chicago-politiker, gör allt för att bli omvald. Han är därvidlag mer en Bill Clinton än en Jimmy Carter.

Hans Bergström är f.d. utgivare för Dagens Nyheter och docent i statsvetenskap. Han bor i USA sedan 2003 och skrev en bok om John McCain inför senaste presidentvalet.