Den nya revolutionen i Sovjetryssland
1936
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DEN NYA REVOLUTIONEN
I SOVJETRYSSLAND
Av VISITOR
DE MEDDELANDEN, som under de senaste månaderna med
jämna mellanrum dykt upp i svenska pressen angående genomgripande förändringar i Sovjetryssland och som kulminerat med
underrättelsen om planerna att införa ett parlamentariskt styrelsesätt, sakna ingalunda underlag i verkligheten. Den utveckling,
Sovjetryssland genomgått under sista halvåret 1935 och intill nu
och som långt ifrån ännu är avslutad, är så betydande, att den i
vikt endast kan jämföras med den revolution, som gav kommunismen fast fot i Ryssland. Det är en helt ny etapp i den stora rådsrepublikens tillvaro, som närmast betyder ett steg tillbaka, ett steg
till höger, om man så vill, trots alla försäkringar från officiellt
ryskt håll om att det hela »endast är en följdriktig utveckling av
kommunismen».
Det har därför sitt stora intresse att se litet närmare på de yttre,
synbara följderna av denna omsvängning i Sovjets politik och de
åtgärder, som i samband med denna vidtagits på skilda områden.
Det ryska näringslivets allmänna uppsving under det senaste
året och framför allt under det senaste halvåret är ett faktum.
Butikerna i Moskva och Leningrad äro fyllda av varor av skiftande slag, visserligen fortfarande till priser, vilka icke kunna
anses stå i proportion till inkomsttagarnas löner. Men varorna
finnas och kunna köpas utan inskränkningar i fråga om kvantitet.
Avskaffandet av livsmedelskorten för någon tid sedan medförde en
snabb uppblomstring av handeln. Enligt rysk uppfattning behövdes det endast en månad för att torghandeln skulle blomstra upp
och därmed stod den förhatade fria handeln i sitt flor igen. I samband härmed har lantbefolkningens köpkraft ökats, den inhemska
industrien har fått bättre avsättningsmöjligheter och det allmänna
välståndet har stigit. Något som även bidrager till att ge ett rent
yttre intryck av ökat välstånd är regeringens iindrade inställning
till – klädedräkten. Det gäller inte längre att se proletär ut.
Tvärtom bör man i görligaste mån eftersträva att åtminstone vara
160
Den nya revolutionen i Sovjetryssland
snyggt klädd, även om man icke är i stånd att prestera någon särskild elegans. Kvinnorna anbefallas att klä sig efter senaste statliga modejournal, i vilken man icke behöver anstränga sig för att
finna inflytande direkt från de stora ateljeerna i Paris. En person,
som nu på gatan uppträder i en elegant päls, riskerar icke längre
att stämplas som bourgeois, så vida man icke i stillhet mumlar
något om sovjet-bourgeois, ett uttryck, som i anledning av den senaste tidens händelser mer och mer vinner terräng och om vars
innebörd man icke behöver misstaga sig.
Den västerländske pessimisten säger kanske, att detta uppsving
endast gäller de större centra, där det gäller att visa landets bästa
sidor för den utländske turisten. Ett visst berättigande ligger i ett
sådant omdöme, men förbättringen är avgjort märkbar även i landets mera avlägsna delar.
På varudistributionen kunna alltjämt stora anmärkningar göras.
Efter kortens avskaffande ha visserligen de stora livsmedelsköerna
minskats och i några fall försvunnit, men man ser fortfarande
köer vid t. ex. en tidningskiosk eller en pappershandel, beroende
på att det finns för få försäljningsställen och för få expediter.
Innevarande års skörd har varit god, vilket naturligtvis bidrager
till det förbättrade allmäntillståndet. Längs de viktigare järnvägslinjerna i brödsädesområdena ha uppförts nya silostorn, där säden
väl tillvaratages, men samtidigt kan man se det vansinnigaste
slöseri, då skörden ligger ute i stora högar på bara marken, täckt
endast nödtorftigt med presenningar.
Avskaffandet av brödkorten har medfört att industriarbetarnas
privilegierade ställning har försvunnit. De hade tidigare möjlighet att erhålla både större och bättre kvantum bröd än övriga samhällsgrupper, naturligtvis med undantag av verkliga partiarbetare.
För att kompensera detta ha priserna på bröd, socker och andra
födoämnen sänkts avsevärt, dock ej i full proportion till de fördelar, arbetarna tidigare hade på ·sina brödkort. Beträffande livsmedel i »Överflödsklassen» gäller inte denna sänkning. Antagligen
avser man härigenom att egga arbetarna till bättre prestationer
och därmed högre lön för att de så skola komma i bättre åtnjutande
av dessa fördelar.
Från den l februari 1936 (officiellt l jan.) äro alla de s. k. Torgsinbutikerna stängda. I dessa kunde man för utländsk valuta erhålla
en del varor, som saknades i allmänna handeln, och framför allt
kunde man erhålla bättre kvaliteer. Här såldes bl. a. ryska export- 161
Vi sitor
varor, som bekant av helt annan kvalite än vad fabrikerna släppa
ut i den inhemska marknaden. Ville en rysk arbetare t. ex. erhålla
en bät tre cigarrettsort, hade han att vända sig till Torgsin och där
betala dem med utländsk valuta, som han oftast fick skaffa på den
s. k. Svarta börsen till en fantastisk kurs. Stängandet av Torgsinbutikerna innebär, att man på högre ort anser att det allmänna
läget förbättrats därhän att det inte längre behövs någon gradering av varor och- köpare. Det kan knappast innebära att man
inte längre har behov av utländsk valuta. Så optimistiska torde
icke ens de ledande själva vara. Stängandet av Torgsin-butikerna
och införandet av en helt ny kurs för pappersrubeln har medfört
stora svårigheter för de utlänningar, som äro bosatta i SSSR, framför allt för legationerna och konsulaten, då priserna därigenom
drivits i höjden utan like.
Priserna i Torgsin-butikerna voro avpassade till pappersrubeln
efter en helt annan kurs än vad Gosbank, »Statsbanken», förde.
Exempelvis kan anföras att decemberkursen för ett engelskt pund
var 5,65 pappersrubel, vilket den utlänning, som hade oförståndet att
Yäxla till sig, måste betala. En bärare på en järnvägsstation betalas
med 1-2 rubel pr kolli- var och en kan sedan förstå vad pappersrubeln är värd. Ett faktum var att pappersrubeln långa tider kunde
erhållas på den s. k. Svarta börsen för c:a 10 öre, medan statsbankens
officiella kurs låg omkring 3,5o kr. Sovjetmyndigheterna voro visst
icke omedvetna om detta förhållande. Det jobbades friskt i valuta
med centraler framför allt i de baltiska randstaterna. Den 11 januari 1936 infördes en helt ny valutaordning, enligt vilken utländsk
valuta ej längre mottogs som betalningsmedel. Åtgärden åsyftade
närmast att avstyra spekulationen men är samtidigt att anse som
ett steg på vägen till att stabilisera sovjetvalutan. I stället fastställdes en pappersrubel = 3 francs eller i sv. mynt 78 öre. Detta
innebar, att Torgsin-butikernas klientel plötsligen fann sig nödsakat att göra sina inköp i de butiker, som sålde för pappersrubel
.och betala 78 öre för en rubel, vars köpkraft icke överstiger 10 öre.
En kraftig prissänkning är emellertid utlovad, dess genomförande
låter dock än så länge vänta på sig. Ryktena om att rubelns värde
skulle nedskrivas och om att ett nytt myntslag skulle införas ha
.officiellt dementerats.
Det kaos, som alltid under den nya regimen utmärkt de ryska
järnvägarna, har i någon mån lättats, framför allt sedan Kaganovitj blivit järnvägsdiktator. Det kunde icke i Hingden tilltala den
162
Den nya revolutionen i Sovjetryssland
Rysk humor. »Karikatyrerna förändras.» Till vänster (1933):
»Har du köpt det där? – Nej, jag har ’kommit över det’!>> Till
höger (1935): »Har du ’kommit över’ det där? – Nej, jag har
köpt det!» Avser att illustrera det allmänt förbättrade läget. [Ur
skämttidningen »Krokodil», decemberhäftet 1935.]
högsta armeledningen att dess i övrigt framgångsrika arbete på
armen skulle hindras av att kommunikationsmedlen voro urusla,
och därför har oekså deras kritik tagits ad notam. Fortfarande
kunna dock endast de sträckor, som förbinda Sovjetunionen med
Europa, någorlunda tillgod’ose en trafik av ordinärt europeiskt mått.
Medelhastigheten är genomgående mycket låg, så t. ex. på transkaspiska banan knappast mer än 15 km. i timmen. Den rullande
materialen är också till största delen under all kritik, trots att
stötarbetarna arbeta under högtryck för att förbättra densamma.
Ett krig nu skulle vara synnerligen olämpligt för Sovjetryssland
även ur den synpunkten, att järnvägarna ännu icke äro mogna att
stå till förbindelseväsendets tjänst. Biljettransonering är genomförd, detta närmast till följd av den inskränkning persontrafiken
blivit utsatt för till förmån för godstrafiken. I vanliga fall är det
fyra a fem dagars väntetid för att erhålla biljetter och det är endast två statliga institutioner, som kunna leverera biljetter utan
väntetid: Intourist och GPU. Den förra förser alla utlänningar
med biljetter, åtminstone alla den ,når, och det är väl ytterst få
som icke nås av den statliga resebyråns armar. GPU ’(numera
163
Vi sitor
kallad NKVD. Inrikeskommissariatet, Narodnyj kommissariat
vnutrennych djel) har alltid biljetter reserverade för sin polisverksamhet, av ganska lättförklarliga skäl.
Inskränkningen av persontrafiken på järnvägarna till ett minimum och utökandet av godstrafiken i allt högre skala beror på dm
ökade produktionen och den allmänna rekordhungern. stötbrigadsystemet och det järnhårda genomförandet av de enligt planen
fastställda arbetsprestationerna – här talas aldrig om de fantastiska människooffren i detta slavarbetets tjänst utan endast om
kalla siffror – har medfört denna utveckling, och därmed äro vi
inne på den mest uppmärksammade företeelsen i våra dagars
SSSR, den s. k. Stachanovrörelsen (Stachanov).
Stachanovrörelsen, som har sitt namn efter den »partilöse» gruvarbetaren Stachanov, är en ny rekordrörelse, som kompletterar stötbrigadernas verksamhet. Genom ett väl genomfört belöningssystem och inte minst genom höjda löner drivas arbetsprestationerna
upp till det otroliga. Stachanovarbetarna kunna komma upp i
löner på ett par tusen rubel i månaden mot den ordinäre arbetarens 150-300. De kunna erhålla en automobil eller en turistresa
genom hela Sovjetunionen- men icke till utlandet. De hyllas som
en Sovjetunionens hjälte, deras porträtt synas i alla tidningar, de
erhålla Leninorden och andra högre utmärkelser och de ställas upp
som exempel för andra arbetare. Partiets ledare se i dem den jättereservair av arbetskraft, som långa tider legat förborgad i Sovjetunionens arbetarmassor och som först nu genom Stachanov och
hans kamraters exempel kommit fram i ljuset. Den visar kort
sagt inte endast att den innevarande femårsplanen kan genomföras på rekordtid, utan även att Sovjetunionen skall slå hela
världen med häpnad i fråga om uppbyggandet av den s. k. socialistiska samhället.
I fråga om den goda och ädla iden är naturligtvis icke, liksom i
fråga om så mycket annat ryskt, något ont att säga. Det är säkerligen icke det sista skriket i fråga om att hävda sin egen förmåga
att piska fram arbete. Men Stachanovrörelsens resultat ha icke
vunnits utan missljud i det egna lägret.
Ett starkt motstånd mot Stachanovrörelsen har mötts från arbetarna själva. stötarbetarnas prestationer ha gjorts till normer för
arbetet. Nu frukta de ännu större höjning av dessa normer. Genom
de jättelika inkomster, Stach~novarbetarna komma i åtnjutande
av, vidgas samtidigt klyftan mellan de högre betalda arbetarna
164
Den nya revolutionen i Sovjetryssland
och de i lägsta löneklassen så pass, att den närmaste framtiden·
säkerligen kommer att framvisa uppkomsten av ett nytt industriarbetarproletariat i »proletärstatem. Till och med ryssar tillhö-
rande partiet och med hög ställning uttrycker sina farhågor för
Stachanovrörelsens verkan i denna riktning.
Vidare förrycker Stachanovrörelsen i många fall det planmässiga arbetet i fabrikerna. En grupp arbetare överenskomma att
bilda en Stachanovbrigad och åstadkommer i sin fabrik ett tempoTärt arbetsrekord, som förvrider fabrikens jämna arbetstakt.
Motstånd mot Stachanovrörelsen kommer alltså både från arbetarnas och från arbetsledningens sida. Detta stämplas emellertid
som en förbrytelse av grövsta mått. I det tal, som Zjdanov höll den
16 nov. 1935 (tryckt med titel: Stachanovtsy – nastojastjie bolsjeviki proizvodstva = »Stachanovarbetarna, de verkliga bolsjevikerna
inom produktionen») kallas de för opportunistiska, konservativa
element (!), ett yttrande som kan ses som bakgrund till den fullständiga omläggningen av författningen i Ryssland, vilken utan
tvivel inom kort kommer att genomföras men om vars innebörd
vi än så länge sakna tillförlitliga uppgifter.
Stachanovrörelsen kan på arbetsområdet anses vara en upptakt
till den allmänna omläggning av produktionssystemet, som blir en
nödvändig följd av den nuvarande regimens förändrade politik.
Det återstår att se, om allt kan genomföras utan friktioner. Möjligheten av en revolt underifrån, från de nya proletärerna, är icke
utesluten och underskattas icke av höga vederbörande.
Militären, som alltid varit en privilegierad samhällsgrupp i Sovjetunionen, har i ett dekret av sept. 1935 blivit begåvad med de militära titlar, som funnos i ryska armen före revolutionen. Detta gäller titlar från löjtnant till överste. Generalstitlarna ha avskaffats
och ersatts av »kommandir», kommendant, vilket ju knappast kan
anses försvara reformen ur demokratisk eller proletär synpunkt.
En högsta värdighet, »marskalk av Sovjetunionen», har införts för
särskilt förtjänta högre officerare.
Gradbeteckningarna på uniformerna och snittet har därmed
även förändrats och uniformsprakten lämna inget övrigt att önska.
stämningen för införande av titlar bland officerarna själva lämnar
ej heller något övrigt att önska. Jag har frågat en högre officer:
»Varför tar ni då detta steg tillbaka~» och fick till svar: »Det är
inget steg tillbaka, det är endast att vi anpassa oss efter internationella förhållanden, vi kan inte ha annat system än armeerna
165
Visitor
i Frankrike, England eller Amerika.» Skillnaden är hårfin och reflexionerna göra sig själva.
Det är alltså intet tvivel om att den sista tidens utveckling inom
Sovjetunionen är revolutionerande, så till vida att den tydligt visar
hän mot ett förborgerligande av samhället. Det är ganska självklart att uttrycket »förborgerligande» inte tas väl upp av dem, som
själva i 18 år kämpat för en ideell kommunism och nu funnit sig
föranlåtna att ge efter för en t. v. måttlig socialism. Men gemene
man i Sovjetunionen ser det med tacksamhet som en återgång till
det gamla.
Det finns en del andra företeelser i tiden, som ytterligare bekräfta de förborgerligande tendenser, som finnas i dagens Ryssland.
J ag kan inte underlåta att citera Louis Fischer i Clarte 11, 1935,
»Bolsjevikerna äro inte rädda för borgerliga former. De håller på
att stärka familjen.» Det senare är ett faktum, som pekar hän mot
en ny tid, och jag kan inte heller underlåta att ställa det i motsats till ett uttalande av Alexandra Kollontaj, Sovjets minister i
Stockholm (i hennes Skrift, Sernja i kommunistitjeskoe gosndarstvo, »Familjen och den kommunistiska staten, sid. 20) av 1920:
»Familjen upphör att vara nödvändig. Den behövs icke för staten
därför att hemlivet icke är till något gagn för staten, den avvänder
utan nytta arbetarna från viktigare, mera produktivt arbete.» Nu
går det i rakt motsatta banor. Hemlivets helgd är viktig, inte minst
för det uppväxande släktet, som enligt den nya ideologien inte från
hörjan får vänjas vid löslighet i familjebanden. Den nya inställningens fordringar predikas i pressen, och inte minst på teatern.
Skilsmässa kan inte ordnas så enkelt som förr.
Skolväsendet har också reformerats i borgerlig riktning. Läraren har åter fått rättighet att hålla disciplin i klasserna, och det
forna privilegierade självsvåldet hos skolbarnen har fått stryka
på foten. Examen har införts efter gammalt mönster, likaså klassföreståndare och skolinspektörer. Som en sista nyhet på området
kan nämnas införandet av uniform för barnen. Enligt dekretet
skall den icke endast vara nyttig utan även klädsam. För att öka
barnens glädjeämnen återinfördes till den gamla ryska julen (jan.
1936) den av kommunisterna så förhånade julgranen, och det ansågs genast närmast vara en skam att inte ha en julgran i sitt hus.
Sovjetryssland är utan tvivel på väg mot en ny tid. Det ekonomiska uppsvinget behöver emellertid inte vara av längre tids bestånd. Det fanns som bekant ett liknande under NEP-politikens
166
J
Den nya revolutionen i Sovjetryssland
dagar. Men det allmänna tillståndet och den nu påbörjade utvecklingen vittna om att man nu äntligen på ledande håll insett att
teoretisk kommunism och praktisk är två skilda saker.
Det är ännu alltför tidigt att bedöma detta nya Ryssland. Men
det torde inte vara för djärvt att förutsäga att vi, med sakernas nuvarande läge, i framtiden ha att räkna med ett »nationaldemokratiskt» Ryssland, ett land där den nationella tanken kommer att få större och större rum, under det att regimen kommer att
präglas av en måttlig socialism. Naturligtvis är det dock uteslutet
att en sådan institution som NKVD (alias GPU) skulle försvinna
ur det ryska samhällslivet. Ordet »rodina», fosterland, har redan
fått god klang och stor användning bland rådsrepublikens borgare. I samma utsträckning som nationalkänslan växer i Sovjetryssland kommer också den gamla kärleken till expansion att
växa. Den imperialistiska kolonialpolitik, som redan nu drivs av
Sovjet, kommer säkerligen ytterligare att uppbyggas.
Där finns emellertid två krux för den nya politiken: krigsfaran,
som kan utlösas och på kort tid grundligt omvandla Rysslands och
kanske Europas karta, samt Komintern, som har sin enda fasta
punkt i tillvaron i Moskva. Sovjetunionen är icke Komintern –
det har otaliga gånger betonats, just då det gällt små upptakter
till världsrevolution. Framtiden får visa hur Sovjet skall lägga
kursen mellan Scylla och Charybbis – alias världsrevolutionen å
ena sidan, ett »borgerligt» Ryssland å andra.
Ett starkt »borgerligt» nationellt Ryssland är utan tvivel ännu
farligare för Europa än ett halvt kaotiskt kommunistiskt.
Hi7
I SOVJETRYSSLAND
Av VISITOR
DE MEDDELANDEN, som under de senaste månaderna med
jämna mellanrum dykt upp i svenska pressen angående genomgripande förändringar i Sovjetryssland och som kulminerat med
underrättelsen om planerna att införa ett parlamentariskt styrelsesätt, sakna ingalunda underlag i verkligheten. Den utveckling,
Sovjetryssland genomgått under sista halvåret 1935 och intill nu
och som långt ifrån ännu är avslutad, är så betydande, att den i
vikt endast kan jämföras med den revolution, som gav kommunismen fast fot i Ryssland. Det är en helt ny etapp i den stora rådsrepublikens tillvaro, som närmast betyder ett steg tillbaka, ett steg
till höger, om man så vill, trots alla försäkringar från officiellt
ryskt håll om att det hela »endast är en följdriktig utveckling av
kommunismen».
Det har därför sitt stora intresse att se litet närmare på de yttre,
synbara följderna av denna omsvängning i Sovjets politik och de
åtgärder, som i samband med denna vidtagits på skilda områden.
Det ryska näringslivets allmänna uppsving under det senaste
året och framför allt under det senaste halvåret är ett faktum.
Butikerna i Moskva och Leningrad äro fyllda av varor av skiftande slag, visserligen fortfarande till priser, vilka icke kunna
anses stå i proportion till inkomsttagarnas löner. Men varorna
finnas och kunna köpas utan inskränkningar i fråga om kvantitet.
Avskaffandet av livsmedelskorten för någon tid sedan medförde en
snabb uppblomstring av handeln. Enligt rysk uppfattning behövdes det endast en månad för att torghandeln skulle blomstra upp
och därmed stod den förhatade fria handeln i sitt flor igen. I samband härmed har lantbefolkningens köpkraft ökats, den inhemska
industrien har fått bättre avsättningsmöjligheter och det allmänna
välståndet har stigit. Något som även bidrager till att ge ett rent
yttre intryck av ökat välstånd är regeringens iindrade inställning
till – klädedräkten. Det gäller inte längre att se proletär ut.
Tvärtom bör man i görligaste mån eftersträva att åtminstone vara
160
Den nya revolutionen i Sovjetryssland
snyggt klädd, även om man icke är i stånd att prestera någon särskild elegans. Kvinnorna anbefallas att klä sig efter senaste statliga modejournal, i vilken man icke behöver anstränga sig för att
finna inflytande direkt från de stora ateljeerna i Paris. En person,
som nu på gatan uppträder i en elegant päls, riskerar icke längre
att stämplas som bourgeois, så vida man icke i stillhet mumlar
något om sovjet-bourgeois, ett uttryck, som i anledning av den senaste tidens händelser mer och mer vinner terräng och om vars
innebörd man icke behöver misstaga sig.
Den västerländske pessimisten säger kanske, att detta uppsving
endast gäller de större centra, där det gäller att visa landets bästa
sidor för den utländske turisten. Ett visst berättigande ligger i ett
sådant omdöme, men förbättringen är avgjort märkbar även i landets mera avlägsna delar.
På varudistributionen kunna alltjämt stora anmärkningar göras.
Efter kortens avskaffande ha visserligen de stora livsmedelsköerna
minskats och i några fall försvunnit, men man ser fortfarande
köer vid t. ex. en tidningskiosk eller en pappershandel, beroende
på att det finns för få försäljningsställen och för få expediter.
Innevarande års skörd har varit god, vilket naturligtvis bidrager
till det förbättrade allmäntillståndet. Längs de viktigare järnvägslinjerna i brödsädesområdena ha uppförts nya silostorn, där säden
väl tillvaratages, men samtidigt kan man se det vansinnigaste
slöseri, då skörden ligger ute i stora högar på bara marken, täckt
endast nödtorftigt med presenningar.
Avskaffandet av brödkorten har medfört att industriarbetarnas
privilegierade ställning har försvunnit. De hade tidigare möjlighet att erhålla både större och bättre kvantum bröd än övriga samhällsgrupper, naturligtvis med undantag av verkliga partiarbetare.
För att kompensera detta ha priserna på bröd, socker och andra
födoämnen sänkts avsevärt, dock ej i full proportion till de fördelar, arbetarna tidigare hade på ·sina brödkort. Beträffande livsmedel i »Överflödsklassen» gäller inte denna sänkning. Antagligen
avser man härigenom att egga arbetarna till bättre prestationer
och därmed högre lön för att de så skola komma i bättre åtnjutande
av dessa fördelar.
Från den l februari 1936 (officiellt l jan.) äro alla de s. k. Torgsinbutikerna stängda. I dessa kunde man för utländsk valuta erhålla
en del varor, som saknades i allmänna handeln, och framför allt
kunde man erhålla bättre kvaliteer. Här såldes bl. a. ryska export- 161
Vi sitor
varor, som bekant av helt annan kvalite än vad fabrikerna släppa
ut i den inhemska marknaden. Ville en rysk arbetare t. ex. erhålla
en bät tre cigarrettsort, hade han att vända sig till Torgsin och där
betala dem med utländsk valuta, som han oftast fick skaffa på den
s. k. Svarta börsen till en fantastisk kurs. Stängandet av Torgsinbutikerna innebär, att man på högre ort anser att det allmänna
läget förbättrats därhän att det inte längre behövs någon gradering av varor och- köpare. Det kan knappast innebära att man
inte längre har behov av utländsk valuta. Så optimistiska torde
icke ens de ledande själva vara. Stängandet av Torgsin-butikerna
och införandet av en helt ny kurs för pappersrubeln har medfört
stora svårigheter för de utlänningar, som äro bosatta i SSSR, framför allt för legationerna och konsulaten, då priserna därigenom
drivits i höjden utan like.
Priserna i Torgsin-butikerna voro avpassade till pappersrubeln
efter en helt annan kurs än vad Gosbank, »Statsbanken», förde.
Exempelvis kan anföras att decemberkursen för ett engelskt pund
var 5,65 pappersrubel, vilket den utlänning, som hade oförståndet att
Yäxla till sig, måste betala. En bärare på en järnvägsstation betalas
med 1-2 rubel pr kolli- var och en kan sedan förstå vad pappersrubeln är värd. Ett faktum var att pappersrubeln långa tider kunde
erhållas på den s. k. Svarta börsen för c:a 10 öre, medan statsbankens
officiella kurs låg omkring 3,5o kr. Sovjetmyndigheterna voro visst
icke omedvetna om detta förhållande. Det jobbades friskt i valuta
med centraler framför allt i de baltiska randstaterna. Den 11 januari 1936 infördes en helt ny valutaordning, enligt vilken utländsk
valuta ej längre mottogs som betalningsmedel. Åtgärden åsyftade
närmast att avstyra spekulationen men är samtidigt att anse som
ett steg på vägen till att stabilisera sovjetvalutan. I stället fastställdes en pappersrubel = 3 francs eller i sv. mynt 78 öre. Detta
innebar, att Torgsin-butikernas klientel plötsligen fann sig nödsakat att göra sina inköp i de butiker, som sålde för pappersrubel
.och betala 78 öre för en rubel, vars köpkraft icke överstiger 10 öre.
En kraftig prissänkning är emellertid utlovad, dess genomförande
låter dock än så länge vänta på sig. Ryktena om att rubelns värde
skulle nedskrivas och om att ett nytt myntslag skulle införas ha
.officiellt dementerats.
Det kaos, som alltid under den nya regimen utmärkt de ryska
järnvägarna, har i någon mån lättats, framför allt sedan Kaganovitj blivit järnvägsdiktator. Det kunde icke i Hingden tilltala den
162
Den nya revolutionen i Sovjetryssland
Rysk humor. »Karikatyrerna förändras.» Till vänster (1933):
»Har du köpt det där? – Nej, jag har ’kommit över det’!>> Till
höger (1935): »Har du ’kommit över’ det där? – Nej, jag har
köpt det!» Avser att illustrera det allmänt förbättrade läget. [Ur
skämttidningen »Krokodil», decemberhäftet 1935.]
högsta armeledningen att dess i övrigt framgångsrika arbete på
armen skulle hindras av att kommunikationsmedlen voro urusla,
och därför har oekså deras kritik tagits ad notam. Fortfarande
kunna dock endast de sträckor, som förbinda Sovjetunionen med
Europa, någorlunda tillgod’ose en trafik av ordinärt europeiskt mått.
Medelhastigheten är genomgående mycket låg, så t. ex. på transkaspiska banan knappast mer än 15 km. i timmen. Den rullande
materialen är också till största delen under all kritik, trots att
stötarbetarna arbeta under högtryck för att förbättra densamma.
Ett krig nu skulle vara synnerligen olämpligt för Sovjetryssland
även ur den synpunkten, att järnvägarna ännu icke äro mogna att
stå till förbindelseväsendets tjänst. Biljettransonering är genomförd, detta närmast till följd av den inskränkning persontrafiken
blivit utsatt för till förmån för godstrafiken. I vanliga fall är det
fyra a fem dagars väntetid för att erhålla biljetter och det är endast två statliga institutioner, som kunna leverera biljetter utan
väntetid: Intourist och GPU. Den förra förser alla utlänningar
med biljetter, åtminstone alla den ,når, och det är väl ytterst få
som icke nås av den statliga resebyråns armar. GPU ’(numera
163
Vi sitor
kallad NKVD. Inrikeskommissariatet, Narodnyj kommissariat
vnutrennych djel) har alltid biljetter reserverade för sin polisverksamhet, av ganska lättförklarliga skäl.
Inskränkningen av persontrafiken på järnvägarna till ett minimum och utökandet av godstrafiken i allt högre skala beror på dm
ökade produktionen och den allmänna rekordhungern. stötbrigadsystemet och det järnhårda genomförandet av de enligt planen
fastställda arbetsprestationerna – här talas aldrig om de fantastiska människooffren i detta slavarbetets tjänst utan endast om
kalla siffror – har medfört denna utveckling, och därmed äro vi
inne på den mest uppmärksammade företeelsen i våra dagars
SSSR, den s. k. Stachanovrörelsen (Stachanov).
Stachanovrörelsen, som har sitt namn efter den »partilöse» gruvarbetaren Stachanov, är en ny rekordrörelse, som kompletterar stötbrigadernas verksamhet. Genom ett väl genomfört belöningssystem och inte minst genom höjda löner drivas arbetsprestationerna
upp till det otroliga. Stachanovarbetarna kunna komma upp i
löner på ett par tusen rubel i månaden mot den ordinäre arbetarens 150-300. De kunna erhålla en automobil eller en turistresa
genom hela Sovjetunionen- men icke till utlandet. De hyllas som
en Sovjetunionens hjälte, deras porträtt synas i alla tidningar, de
erhålla Leninorden och andra högre utmärkelser och de ställas upp
som exempel för andra arbetare. Partiets ledare se i dem den jättereservair av arbetskraft, som långa tider legat förborgad i Sovjetunionens arbetarmassor och som först nu genom Stachanov och
hans kamraters exempel kommit fram i ljuset. Den visar kort
sagt inte endast att den innevarande femårsplanen kan genomföras på rekordtid, utan även att Sovjetunionen skall slå hela
världen med häpnad i fråga om uppbyggandet av den s. k. socialistiska samhället.
I fråga om den goda och ädla iden är naturligtvis icke, liksom i
fråga om så mycket annat ryskt, något ont att säga. Det är säkerligen icke det sista skriket i fråga om att hävda sin egen förmåga
att piska fram arbete. Men Stachanovrörelsens resultat ha icke
vunnits utan missljud i det egna lägret.
Ett starkt motstånd mot Stachanovrörelsen har mötts från arbetarna själva. stötarbetarnas prestationer ha gjorts till normer för
arbetet. Nu frukta de ännu större höjning av dessa normer. Genom
de jättelika inkomster, Stach~novarbetarna komma i åtnjutande
av, vidgas samtidigt klyftan mellan de högre betalda arbetarna
164
Den nya revolutionen i Sovjetryssland
och de i lägsta löneklassen så pass, att den närmaste framtiden·
säkerligen kommer att framvisa uppkomsten av ett nytt industriarbetarproletariat i »proletärstatem. Till och med ryssar tillhö-
rande partiet och med hög ställning uttrycker sina farhågor för
Stachanovrörelsens verkan i denna riktning.
Vidare förrycker Stachanovrörelsen i många fall det planmässiga arbetet i fabrikerna. En grupp arbetare överenskomma att
bilda en Stachanovbrigad och åstadkommer i sin fabrik ett tempoTärt arbetsrekord, som förvrider fabrikens jämna arbetstakt.
Motstånd mot Stachanovrörelsen kommer alltså både från arbetarnas och från arbetsledningens sida. Detta stämplas emellertid
som en förbrytelse av grövsta mått. I det tal, som Zjdanov höll den
16 nov. 1935 (tryckt med titel: Stachanovtsy – nastojastjie bolsjeviki proizvodstva = »Stachanovarbetarna, de verkliga bolsjevikerna
inom produktionen») kallas de för opportunistiska, konservativa
element (!), ett yttrande som kan ses som bakgrund till den fullständiga omläggningen av författningen i Ryssland, vilken utan
tvivel inom kort kommer att genomföras men om vars innebörd
vi än så länge sakna tillförlitliga uppgifter.
Stachanovrörelsen kan på arbetsområdet anses vara en upptakt
till den allmänna omläggning av produktionssystemet, som blir en
nödvändig följd av den nuvarande regimens förändrade politik.
Det återstår att se, om allt kan genomföras utan friktioner. Möjligheten av en revolt underifrån, från de nya proletärerna, är icke
utesluten och underskattas icke av höga vederbörande.
Militären, som alltid varit en privilegierad samhällsgrupp i Sovjetunionen, har i ett dekret av sept. 1935 blivit begåvad med de militära titlar, som funnos i ryska armen före revolutionen. Detta gäller titlar från löjtnant till överste. Generalstitlarna ha avskaffats
och ersatts av »kommandir», kommendant, vilket ju knappast kan
anses försvara reformen ur demokratisk eller proletär synpunkt.
En högsta värdighet, »marskalk av Sovjetunionen», har införts för
särskilt förtjänta högre officerare.
Gradbeteckningarna på uniformerna och snittet har därmed
även förändrats och uniformsprakten lämna inget övrigt att önska.
stämningen för införande av titlar bland officerarna själva lämnar
ej heller något övrigt att önska. Jag har frågat en högre officer:
»Varför tar ni då detta steg tillbaka~» och fick till svar: »Det är
inget steg tillbaka, det är endast att vi anpassa oss efter internationella förhållanden, vi kan inte ha annat system än armeerna
165
Visitor
i Frankrike, England eller Amerika.» Skillnaden är hårfin och reflexionerna göra sig själva.
Det är alltså intet tvivel om att den sista tidens utveckling inom
Sovjetunionen är revolutionerande, så till vida att den tydligt visar
hän mot ett förborgerligande av samhället. Det är ganska självklart att uttrycket »förborgerligande» inte tas väl upp av dem, som
själva i 18 år kämpat för en ideell kommunism och nu funnit sig
föranlåtna att ge efter för en t. v. måttlig socialism. Men gemene
man i Sovjetunionen ser det med tacksamhet som en återgång till
det gamla.
Det finns en del andra företeelser i tiden, som ytterligare bekräfta de förborgerligande tendenser, som finnas i dagens Ryssland.
J ag kan inte underlåta att citera Louis Fischer i Clarte 11, 1935,
»Bolsjevikerna äro inte rädda för borgerliga former. De håller på
att stärka familjen.» Det senare är ett faktum, som pekar hän mot
en ny tid, och jag kan inte heller underlåta att ställa det i motsats till ett uttalande av Alexandra Kollontaj, Sovjets minister i
Stockholm (i hennes Skrift, Sernja i kommunistitjeskoe gosndarstvo, »Familjen och den kommunistiska staten, sid. 20) av 1920:
»Familjen upphör att vara nödvändig. Den behövs icke för staten
därför att hemlivet icke är till något gagn för staten, den avvänder
utan nytta arbetarna från viktigare, mera produktivt arbete.» Nu
går det i rakt motsatta banor. Hemlivets helgd är viktig, inte minst
för det uppväxande släktet, som enligt den nya ideologien inte från
hörjan får vänjas vid löslighet i familjebanden. Den nya inställningens fordringar predikas i pressen, och inte minst på teatern.
Skilsmässa kan inte ordnas så enkelt som förr.
Skolväsendet har också reformerats i borgerlig riktning. Läraren har åter fått rättighet att hålla disciplin i klasserna, och det
forna privilegierade självsvåldet hos skolbarnen har fått stryka
på foten. Examen har införts efter gammalt mönster, likaså klassföreståndare och skolinspektörer. Som en sista nyhet på området
kan nämnas införandet av uniform för barnen. Enligt dekretet
skall den icke endast vara nyttig utan även klädsam. För att öka
barnens glädjeämnen återinfördes till den gamla ryska julen (jan.
1936) den av kommunisterna så förhånade julgranen, och det ansågs genast närmast vara en skam att inte ha en julgran i sitt hus.
Sovjetryssland är utan tvivel på väg mot en ny tid. Det ekonomiska uppsvinget behöver emellertid inte vara av längre tids bestånd. Det fanns som bekant ett liknande under NEP-politikens
166
J
Den nya revolutionen i Sovjetryssland
dagar. Men det allmänna tillståndet och den nu påbörjade utvecklingen vittna om att man nu äntligen på ledande håll insett att
teoretisk kommunism och praktisk är två skilda saker.
Det är ännu alltför tidigt att bedöma detta nya Ryssland. Men
det torde inte vara för djärvt att förutsäga att vi, med sakernas nuvarande läge, i framtiden ha att räkna med ett »nationaldemokratiskt» Ryssland, ett land där den nationella tanken kommer att få större och större rum, under det att regimen kommer att
präglas av en måttlig socialism. Naturligtvis är det dock uteslutet
att en sådan institution som NKVD (alias GPU) skulle försvinna
ur det ryska samhällslivet. Ordet »rodina», fosterland, har redan
fått god klang och stor användning bland rådsrepublikens borgare. I samma utsträckning som nationalkänslan växer i Sovjetryssland kommer också den gamla kärleken till expansion att
växa. Den imperialistiska kolonialpolitik, som redan nu drivs av
Sovjet, kommer säkerligen ytterligare att uppbyggas.
Där finns emellertid två krux för den nya politiken: krigsfaran,
som kan utlösas och på kort tid grundligt omvandla Rysslands och
kanske Europas karta, samt Komintern, som har sin enda fasta
punkt i tillvaron i Moskva. Sovjetunionen är icke Komintern –
det har otaliga gånger betonats, just då det gällt små upptakter
till världsrevolution. Framtiden får visa hur Sovjet skall lägga
kursen mellan Scylla och Charybbis – alias världsrevolutionen å
ena sidan, ett »borgerligt» Ryssland å andra.
Ett starkt »borgerligt» nationellt Ryssland är utan tvivel ännu
farligare för Europa än ett halvt kaotiskt kommunistiskt.
Hi7