Den offentliga sektorn

208
DEN OFFENTLIGA SEKTORN
Den offentliga sektorns expansion har under senare år
kommit i blickpunkten. Detta
är rätt naturligt. Det finns
mycket som man från borgerlig synpunkt är beredd att
acceptera. Men det finns en
gräns. Det finns påtagliga uttryck för en statssocialism,
som är oförenliga med en borgerlig åskådning i konservativ tappning och som därför
borde röna motstånd var de
än framkommer. ”Motståndet
i denna del utgör i själva verket den grundläggande och
sammanhållande principen
för den borgerliga politiken”,
skriver i denna artikel riksdagsman Gösta Jacobsson,
Malmö.
I de senaste årens politiska och
samhällsekonomiska debatt har
frågan om den offentliga sektorns
fortgående expansion kommit i
blickpunkten. Att så blivit fallet är
naturligt med hänsyn till att i vårt
land den offentliga sektorn, d. v. s.
stat och kommun, för konsumtion
och investeringar numera tager i
Av riksdagsman GöSTA JACOBSSON
anspråk mer än en tredjedel
av bruttonationalprodukten (1965
35,6 %). Samtliga skatte- och avgiftsintäkter användes visserligen
icke direkt för den offentliga sektorns behov, utan en betydande del
kommer medborgarna tillgodo genom inkomstöverföringar i form
av sociala bidrag av olika slag, dessa s. k. transfereringar är ett kapitel för sig. Men tendensen är otvetydig, expansionen är inom den
offentliga sektorn större än på
andra samhällsområden; den belyses bäst därav att skatternas och
avgifternas andel av bruttonationalprodukten under åren 1948 till 1963
ökat med c:a 50 %. För statens del
närmar sig totalbudgeten för nästa
år 30 miljarderstrecket Men för
den kraftigaste expansionen svarar
kommunerna och främst då de
kommunala investeringarna. Flertalet av landets kommuner har fått
höjda kommunalskatter. År 1946
var den genomsnittliga kommunala
utdebiteringen inklusive landstingsskatten c:a 10 kronor; år 1964
hade den stigit till 17 kronor. Åtskilliga kommuner har 19-20 kronor.
För den regerande socialdemokratien framstår den skildrade utvecklingen inte som på något sätt
oroväckande. För dess talesmän i
stat och kommun ter det sig fastmera som helt i sin ordning, att
samhällskollektivet i ökad omfattning tillgodoser medborgarnas behov på livets skiftande områden
och övertar huvudansvaret för samhällsekonomien. I motsats härtill
ställer sig de borgerliga partierna
mer eller mindre kritiska till den
offentliga utgiftsexpansionen och
slår i stället vakt om det enskilda
initiativet och den fria marknadshushållningen såsom bäst ägnad att
garantera den individuella friheten
och främja en hög ekonomisk
framstegstakt. Att det här går en
skarp skiljelinje mellan socialististisk och borgerlig samhällssyn torde hittills ha varit ovedersägligt. En
uppluckring av den gemensamma
borgerliga ideologien synes emellertid pågå. Oavsett huru härmed kan
förhålla sig torde ett klarläggande
av den borgerliga ståndpunkten
och en mera nyanserad bedömning
av den offentliga sektorns uppgifter i dagens och morgondagens
samhälle vara på sin plats. Hur
ställer sig modern konservatism till
denna fråga? Med utgångspunkt
från egna erfarenheter inom kommunalpolitik och rikspolitik skall
jag försöka utveckla några synpunkter i ämnet.
Gemensamma uppgifter
Att samhället måste ha hand om
vissa för medborgarna gemensamma uppgifter, därom torde inga
209
meningsskiljaktigheter böra råda.
Vissa av dessa uppgifter är historiskt givna, andra har efterhand
anförtrotts samhällets organ därför
att dessa organ befunnits vara mest
lämpade att handhava desamma.
Inom primärkommuner och landsting hör för det första hit en mängd
uppgifter inom skolväsende, sjukvård, socialvård, nykterhetsvård,
och vad som går under benämningen ”public utilities” exempelvis
hamnar och andra kollektiva kommunikationer, renhållning, vatten
och avlopp, gas och elektricitet. Hit
hör ytterligare handhavandet av
kulturinstitutioner såsom museer,
teatrar, konserthus, bibliotek, föreläsningslokaler ävensom idrottsanläggningar av olika slag. På senare
år har tillkommit vidgade uppgifter
inom den lägre och gymnasiala undervisningen ävensom inom yrkesutbildningen. Även andra områden
har framträtt. Utvecklingen på arbetsmarknaden och särskilt kvinnornas ökade yrkesarbete har exempelvis föranlett ett ökat behov av
barndaghem i kommunal regi. Pensionärsvården har krävt sitt dels i
form av pensionärsbostäder dels
genom anställning av hemsamariter och hemsystrar för vårdnadsändamål. Nya mer eller mindre
representativa kommunalhus för
administrationsändamål har sett
dagen. På det sportiga området har
uppförts simhallar, konstisbanor
m. m.
Den konstaterade expansionen på
det kommunala området har till
210
stor del framtvingats av den omfattande inflyttning som de senaste
åren ägt rum från landsbygden till
städer och tätorter Till expansionen har ytterligare bidragit ökade
anspråk på kommunal service och
den allmänna standardstegringen.
Den kommunala aktiviteten har
varit stor över hela landet. Till
följd av inflyttningen har tomter
måst ställas till förfogande för bostadsbyggande och näringsliv; gator, vatten, avlopp, gas, elektricitet
m. m. har måst ordnas för nya
stadsdelar. Sjukhusen har måst utvidgas. Vidare har kommunerna
måst lämna sin medverkan till vittgående saneringsåtgärder i äldre
stadsdelar. En betydelsefull orsaksfaktor har varit biltrafikens frammarsch, vilken har framtvingat
kostsamma investeringar i gator,
trafikleder och parkeringsplatser.
Men även i avfolkningskommuner
har man trots ett vikande skatteunderlag blivit tvingad till ökade
investeringar bl. a. i fritidslokaler
och annat för att hålla ungdomen
kvar i orten.
För alla aktiva kommunalmän
oavsett partitillhörighet torde det
framstå som principiellt invändningsfritt att kommunerna gör sin
insats på de uppräknade områdena.
Alla är medvetna om att de offentliga inrättningarna måste byggas
ut någorlunda i takt med befolkningstillväxten och näringslivets
utveckling, för att samhället överhuvudtaget skall kunna fungera.
Kommunerna har emellertid till
följd av ändrade samhällsbehov och
ändrad teknik också ställts inför
en mångfald uppgifter såsom beträffande komplicerad vattenförsörjning, rening av avloppsvatten,
fjärrvärme samt omhändertagande
av sopor och avfall, eller inom
exempelvis kronikervård, tandvård,
vård av handikappade, ungdomsvård, anordnande av fritidsområ-
den och skolväsendets utbyggnad.
Frågorna därom har måst lösas och
det har i allmänhet skett under
enig samverkan mellan de olika
politiska partierna. Samhällsplaneringen, som hittills i alltför hög
grad gått på lösa bolliner, blir allt
betydelsefullare; den måste anpassas efter de nya behov som uppstår. Ett vidgat förtroendefullt
samspel mellan samhällets olika
organ och näringslivet är här angeläget. Ytterligare nya uppgifter kan
i framtiden framkomma, vilka inte
nu kan överblickas.
Tvångsläge
Kommunerna har förvisso ej sällan befunnit sig i ett direkt tvångsläge när det avsett investeringarna.
Det har i stor utsträckning gällt att
effektuera av statsmakterna fattade beslut, ibland med hjälp av
statsbidrag. Tyvärr har den s. k.
ambitiösa reformpolitiken föranlett
att investeringarna mången gång
måste verkställas i ett accelererat
tempo. Detta har medfört att det
kommunala utredningsmaskineriet
ofta ställts på alltför hårda prov.
På det organisatoriska området har
tillkomsten av storkommuner underlättat lösandet av landsbygdskommunernas gemensamma problem. De under bildning varande
kommunblocken har motsvarande
syfte.
Behovet av en utbyggnad av vad
nationalekonomerna med en modern term kallar samhällets infrastruktur d. v. s. byggandet av gator
och vägar, offentliga kommunikationsmedel, kraftverk, utbildningsanstalter och sjukhus m. m. torde
enligt min övertygelse såväl i stat
som kommun under de närmaste
åren komma att växa. Det bör ligga
i linje med den borgerliga politiken
i övrigt att borgerligheten positivt
och konstruktivt engagerar sig i
denna utbyggnad, särskilt som den
ofta är en följd av näringslivets tillväxt eller är en förutsättning för
fortsatta framsteg. Men utbyggnaden kostar pengar och de erforderliga anslagen måste till. Den kommunala utdebiteringens höjd utgör
å andra sidan härvid en hämsko.
Ju mera kommunalskatten närmar
sig vad man menar vara det maximala desto nödvändigare kommer
det att bli för kommunerna att
hålla sig inom den gräns, som
skatteunderlagets tillväxt utstakar.
Alltför stora växlar kan icke dragas på den kommunala skatteutjämningen. De statliga kraven på
skattefinansiering av investeringarna ökar ofta den dilemma som
här uppstår.
Med den omfattning som de kommunala investeringarna numera
211
har, kommer härtill även att kommunerna måste taga hänsyn till
den av statsmakterna förda konjunkturpolitiken och försöka undvika att bidraga till överhettning
inom samhällsekonomien. Investeringarna måste fördenskull anpassas efter de samhällsekonomiska
förutsättningarna vid olika tidpunkter. En turordning efter angelägenhetsgradering för de olika
projekten sker redan nu i många
kommuner då kapitalknapphet fö-
religger som försvårar projektens
realiserande. Endast de mera angelägna släppas fram. I fortsättningen kan det temporärt komma att
bli nödvändigt att de aktuella kommunala investeringsplanerna hållas inom en snävare ram än vad hittills varit fallet.
Borgerlighetens representanter i
kommunala fullmäktigestyrelser
och nämnder får icke glömma bort
sin uppgift som talesmän för sparsamhet med allmänna medel och
ekonomiskt sunt förnuft överhuvudtaget. En viss återhållsamhet
kan emellanåt vara erforderlig även
om lånemedel kan erhållas. Det går
inte att komma ifrån att kommunerna under de senaste högkonjunkturåren på en del håll varit
något rundhänta med skattebetalarnas medel och alltför ambitiösa,
när det gällt utbyggnaden av de
kommunala institutionerna. Så går
det inte att fortsätta. I och för sig
önskvärda investeringar i kraftvärmeverk, simhallar, konserthus
och konsthallar måste ibland stäl- 212
las på framtiden, så tråkigt det än
kan vara. En del av vad som står
på önskelistan kan ofta utan nämnvärd olägenhet uppskjutas. Från
andra saker får man helt enkelt
alldeles avstå, därför att de ekonomiska förutsättningarna saknas.
Varje kommun kan inte ha råd att
hålla sig med egen flygplats för inrikes passagerartrafik för att ta ett
tillspetsat exempel. Vid genomfö-
randet av den praktiska politiken
måste de tekniska lösningarna till
sist alltid göras beroende av de ekonomiska övervägandena. Olika investeringsalternativ måste vägas
mot varandra. Räntekostnaden
måste dessutom i högre grad än
hittills beaktas vid planeringen.
Den offentliga sektorn bör när det
gäller den noggranna ekonomiska
planeringen gå i spetsen i stället
för tvärtom. Den nuvarande ordningen för de reella beslutens fattande är ofta icke tillfredsställande.
Ett kontroversiellt inslag utgör i
viss mån de kommunala engagemangen på bostadsområdet. Den
ordning, som efter hand utvecklat
sig, med uppdelning av bostadsmarknaden mellan hyresgästkooperationen, kommunala bostadsbolag och det enskilda initiativet måste accepteras som ett faktum. Kommunala bostadsbolag kan ha en
uppgift att fylla på hyresmarknaden. Det gäller för de borgerliga
partierna att framför allt se till att
det enskilda initiativet får arbeta
på lika villkor med övriga intressenter bl. a. vid tomtupplåtelser för
bostadsändamåL strävanden till
monopolisering av förvaltningen
av hyreshusen för de s. k. allmännyttiga företagen och hyresgästkooperationen måste på allt sätt
bekämpas. Jnom själva byggenskapen torde man kunna utgå ifrån att
det enskilda initiativet representel’lr den storsta effektiviteten. Av
ett statligt byggnadsentreprenadsföretag föreligger inget behov. I
familjepolitiskt syfte bör egnahemsrörelsen befrämjas.
Tomträtt – äganderätt
Som juridisk upplåtelseform för
tomtmarken är ur konservativ synvinkel äganderätten att föredraga;
av lämplighetsskäl bör tomträtt
kunna användas vid sidan av äganderätten. Ibland kan den ena upplåtelseformen vara den mest ändamålsenliga – ibland den andra.
Socialdemokratiens ensidiga anlitande av tomträttsinstitutet har i
åtskilliga kommuner kostat skattebetalarna dyra slantar alldeles i
onödan och ökat den kommunala
förmögenheten på skattebetalarnas
bekostnad. En aktiv tomtpolitik
från kommunernas sida är merendels erforderlig innefattande kommunala förvärv av mark för tomtexploatering. Å andra sidan bör
icke en sådan aktiv tomtpolitik
utesluta en försäljning av tomter
till enskilda; den skulle i många
fall kunna göra det möjligt att höja
den kommunala likviditeten och
minska anspråken på skattebetalaren. Det gäller för kommunerna
här som eljest att se praktiskt på
problemen och frigöra sig från den
i partiprogrammen förankrade
principiella dogmatismens tvångströja. Markvärdesstegringsproblemen borde kunna lösas i annan
ordning än genom kommunalt
ägande.
Kommunala subventioner till enskilda näringsföretag bör – i vilken form de än lämnas – av principiella skäl avvisas; att det för
vederbörande kommun ej sällan
kan te sig lockande att använda
sådana för att dra till sig industrier
är en sak för sig. Kommunala investeringar i industrilokaler för
enskilda bör ej ifrågakomma i annan mån än då det rör sig om kollektivhus för hantverk och små-
industri.
Ä ven på det statliga området har
– såsom ofta framhållits – i stort
sett enighet förelegat mellan de politiska partierna på väsentliga avsnitt såsom i fråga om försvar,
rättsväsende, polis, allmän förvaltning, kommunikationer m. m. På
dessa delområden har väsentliga
utgiftsförhöjningar sammanhängande med utvidgad verksamhet,
ändrad organisation resp. uppkomna kostnadsstegringar de senaste
åren beslutats mer eller mindre i
enighetens tecken. På andra områ-
den har däremot meningsmotsättningarna varit så mycket större. De
av riksdagen fattade besluten kommer i fortsättningen att ställa stora
anspråk på statskassan. Det gäller
bl. a. utbyggnaden av universitet
213
och högskolor ävensom av gymnasieorganisationen.
Liksom på det kommunala området måste man vara beredd på att
inom den statliga sfären en fortsatt utbyggnad av samhällets infrastruktur under de närmaste åren
kan bli erforderlig. Framför allt
torde motorismen kräva sin ökade ekonomiska tribut i form av investeringar i motorvägar, viadukter, broar, skärpt kontroll över trafiksäkerhet m. m. Det ligger i nä-
ringslivets intresse, att en utbyggnad av vägväsendet kommer till
stånd med ändamål att trygga vä-
garnas användning för den tyngre
godstrafikens behov. Men man
måste även göra klart för sig, att
en hel del nytillkomna uppgifter
måste lösas inom sådana områden som naturvård, vattenvård,
lufthygien m. m., vartill kommer
att staten måste svara för en utvidgad forskning på vitt skilda
forskningsområden. En fortsatt utbyggnad av vattenkraften måste
ske för att klara energiförsörjningen. För utvecklande av atomenetJgien kräves fortsatta statliga
insatser. Dessa bör dock få begränsad omfattning och ske med iakttagande av utlandets tekniska erfarenheter. I den mån det enskilda
initiativet vill här bidraga till utvecklingen genom egna investeringar bör samhället med tacksamhet
acceptera detta. Det är enorma investeringar det här kan bli fråga
om. Allt som allt kommer det under det närmaste årtiondet att stäl- 214
la stora anspråk på kapital för det
offentliga. Mot att anslag beviljas
för de uppräknade ändamålen kan
från borgerligt håll i princip ingen
invändning riktas även om de delvis måste finansieras skatteväsen.
– Reservation måste göras beträffande den betänkliga ansvällning
av den statliga administration, som
på vissa avsnitt pågår. Anspråken
på statlig kontroll inom näringsIivet måste hållas inom rimliga
gränser. Krav måste resas på en
fortsatt rationalisering av den statliga förvaltningsapparaten. Mindre
aktuella statsuppgifter borde kunna rensas bort. Den ekonomiska
kraftanspänning, som erfordras på
de ovan uppräknade områdena,
borde förutsätta återhållsamhet på
andra områden. Den ändrade samhällsbilden borde föranleda en omprövning av tidigare verkställda
problemlösningar och en omgruppering av samhällets insatser. Man
måste komma ihåg att en väsentlig
problematik i dag sammanhänger
med brist på arbetskraft, icke som
i tidigare årtionden med arbetslöshet. ..
statsengagemangets gräns
Även om man- på sätt jag ovan
utvecklat – i huvudsak måste
ställa sig principiellt välvillig till
sådana utgiftskrav som sammanhänger med den utvidgade statliga
verksamheten på de uppräknade
avsnitten, i den mån de går att förena med erforderlig sparsamhet
med statens medel, finns det likväl
en gräns för vad man från borgerligt håll kan vara med om. Det
finns saker till vilka man måste
säga ett bestämt nej. En sådan sak
utgöres av planerna på en utbyggnad av den statliga affärsverksamheten på områden, som handhaves
av den enskilda företagsamhet under erforderliga krav på effektivitet. Jag syftar härmed i första
hand på de socialistiska framstötar,
som tid efter annan med olika motivering göres för startande av nya
statliga företag på de mest skilda
områden, från oljedistribution till
skolboksförlag och boktryckerier,
från fabriker för tillverkning av
byggnadsplattor till tvätterier och
småbåtsvarv och mycket annat, i
allmänhet företag, som skulle komma att drivas i direkt konkurrens
med enskild företagsamhet och enskilda skattebetalare. – Mot statens deltagande i räddningsaktioner för konkursmässiga privata fö-
retag måste man också ställa sig
starkt kritisk. Även i övrigt måste
man vara starkt betänksam till
statlig ”socialvård” inom näringslivet. I högkonjunktur utgör den en
direkt misshushållning med allmänna medel. Uddevallavarvet är
ett icke efterföljansvärt exempel.
Lokaliseringspolitiken kan försvara principiella eftergifter från fall
till fall. Lämnandet i lokaliseringspolitiskt syfte av statliga subventioner för enskild företagsamhet
måste dock ske med största återhållsamhet. En gemensam programpunkt för de borgerliga partierna utgör motståndet mot domänverkets fortlöpande förvärv av
bondejord och bondeskog. Markfonden måste hållas på svältkost.
De nu angivna uttrycken för
statssocialism är oförenliga med
borgerlig åskådning i konservativ
tappning och borde därför röna
motstånd var de än framkommer.
Motståndet i denna del utgör i
själva verket den grundläggande
och sammanhållande principen för
den borgerliga politikw.
l\ien det är förvisso anledning att
gå ett steg längre oeh i praktisk
handling dr!l den fulla konsekvensen av de borgerliga principerna
härutinnan. På samma sätt som
man i Västtyskland till allmänheten avyttrat en betydande minoritetspost i Volkswagenwerke, som
spritts på ett oändligt antal små-
sparare, har det i Sverige varit tal
om en avveckling av statens ensaminnehav av aktierna i LKAB.
215
De i riksdagen motionsvis framförda förslagen i denna del framstår som ett naturligt led i den borgerliga politiken. En liknande linje
borde kunna följas på åtskilliga
andra områden, där det är fråga
om kapitalkrävande investeringar.
Sålunda borde utbyggnaden av
kraftverk för vattenkraft och för
atomkraft lämpligen kunna anförtros åt företag i aktiebolagsform,
där allmänheten inbjuds till teckning av folkaktier i viss omfattning.
Det skulle föra för långt att i
detta sammanhang jämväl ingå pa
den socialdemokratiska skattepolitiken och överfonderingen i ATPfonderna, såsom varande ägnade
att överföra privategendom i allmän ägo, liksom även på strävandena att inskränka eller urholk’l
äganderätten. Motståndsrörelsen på
dessa områden får icke svikta.