Den omöjliga inkomstskatten
1958
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DEN OMÖJLIGA INKOMSTSKATTEN
DEN progressiva inkomstskatten på
fysiska personer har relativt sent
blivit en integrerande del av nationernas skattesystem. Omkring sekelskiftet började den- föregången
av vissa förelöpare – sin frammarsch, sitt genombrott fick den i
anslutning till första världskriget,
och i samband med andra världskriget steg den kraftigt i höjden. De
stora nödtvungna statsutgifterna
under krigsåren har gjort att medborgarna accepterat en kraftigare
inkomstbeskattning, och när de väl
vant sig vid denna, har det skärpta
skattetrycket permanentats.
Utan samband med allvarliga nationella kriser är det uppenbarligen
svårt att öppet och på en gång genomföra kraftiga skärpningar av
inkomstbeskattningen. Tillvägagångssättet måste bli ett annat och
försiktigare. I detta avseende är utvecklingen i vårt land under efterkrigstiden lärorik. Tabellerna l a
och l b visar hur det reella skattetrycket i fråga om den direkta statsoch kommunalskatten för olika inkomstskikt förändrats under den
senaste 10-årsperioden. De i kolumnen för år 1958 angivna inkomsterna har samma köpkraft med
hänsyn till penningvärdesutveckAv direktör BERTIL öSTERGREN
lingen som motstående inkomstbelopp för år 1947.
Tabell1 a. Ändring i den reella skattebelastningen 1947-1958.1 (Gift)
Ändring 1947-1958
i den reella skatteÅrsinkomst kr belastningen
i 1957 års pen- 1947 1958 ningvärde kr %
5 000 7 800 41 – 4,7
10 000 15 500 + 34 + 1,3
15 000 23 300 + 625 +13,0
20 000 31000 + 1188 + 15,8
30 000 46 500 + 1 838 + 12,8
50 000 77 500 +3 512 + 11,8
100 000 155 000 +6 843 + 9,2
Tabell1 b. Ändring i denreellaskallebelastningen 1947-1958.1
(Ensamstående)
Ändring 1947-1958
i den reella skatteÅrsinkomst kr belastningen
i 1957 års pen- 1947 1958 ningvärde kr %
5 000 7 800 + 191 + 16,7
10 000 15 500 + 575 +17,2
15 000 23 300 + 1 241 +20,9
20 000 31000 + 1825 +20,2
30 000 46 500 +2 716 + 17,0
50 000 77 500 +4 396 + 13,8
100 000 155 000 + 7 604 + 9,9
l Penningvärdet antages oförändrat 1957
-1958. Kommunal utdebitering antages vara
13 kronor. Beräkningarna avser ortsgrupp 3.
78
skattestegringen är för gifta allra
mest markant för inkomstskiktet
20 000-45 000 kr.
Denna utveckling beror delvis
på att penningvärdeförsämringen
skjutit upp realinkomsterna i högre
progressivitetsskikt. Men även vid
fast penningvärde och oförändrat
skattesystem medför ju stigande
realinkomster på grund av skatteskalornas progressivitet att en allt
större andel av de enskilda medborgarnas inkomster får betalas i
skatter. Tabellerna 2 a och 2 b visar
hur mycket inkomstskatterna stigit
sedan 1947 utöver vad som varit
motiverat, därest man hade utgått
från att stat och kommun skulle erhålla lika stor inkomststegring som
de enskilda medborgarna. Även i
detta fall är det frappant, att vissa
mellangrupper drabbats hårdare än
nedanför och ovanför liggande inkomstskikt.
Den »automatiska» skatteskärpningen har alltså orsakats av en inkomststegring, bestående av två
komponenter, dels en realinkomstökning, dels en nominell ökning på
grund av penningvärdesförsämringen. Men dessutom har en rad
mindre skattereformer under efterkrigstiden medverkat till det resultat som de angivna tabellerna visar.
Även om dessa reformer inneburit
skattesänkningar för alla eller vissa
medborgare, har de samtidigt inneburit smärre skärpningar av skatteprogressiviteten. Det senaste exemplet på en »skattesänkning» av
denna typ är den föreslagna refor- .,
Tabell 2 a. Ökning i skattebelastningen utöver ökningen i den allmänna inkomststegringen
1947-1958.1 (Gift)
Ökning 1947-1958 i
skattebelastningen
Arsinkomst kr
utöver ökningen i
inkomstnivå
i 1958 års
1947 1958 standard kr %
5 000 10 000 + 202 +17,9
10 000 20 000 + 776 +22,7
15 000 30 000 + 2 057 +33,2
20 000 40000 + 3140 +32,4
30 000 60 000 + 4 908 +26,6
50000 100 000 + 8 383 +21,9
100 000 200 000 + 15 389 +16,0
Tabell 2 b. Ökning i skattebelastningen utöver ökningen i den allmänna inkomststegringen
1947-1958.1 (Ensamstående)
Ökning 1947-1958 i
skattebelastningen
Arsinkomst kr
utöver ökningen i
inkomstnivå
i 1958 års
1947 1958 standard kr %
5 000 10 000 + 512 +34,6
10 000 20 000 + 1428 +33,1
15 000 30000 + 2 695 +35,1
20 000 40 000 + 3 699 +31,8
30 000 60000 + 5 510 +26,6
50 000 100 000 + 8 643 +21,1
100 000 200 000 + 15 565 +15,7
1 Den allmänna inkomststegringen 1947-
1958 uppskattad till 100 %. Kommunal utdebitering antages vara 13 kronor. Beräkningarna avser ortsgrupp 3.
men av de dyrortsgraderade ortsavdragen. Dyrortskommitten har
själv medgivit att förslagen – om
de icke kombineras med andra
skattereformer- innebär en skatteövervältring från vissa medborgargrupper till andra grupper. Denna
reella progressivitetsskärpning avfärdar den enhälliga kommitten –
bestående av representanter för alla
demokratiska partier – med en
axelryckning: det är ju blott fråga
om en mindre skärpning för högre
inkomsttagare och enligt den enhälliga utredningen skall ;))denna omfördelning av skattebördan inte behöva väcka särskilda betänkligheten. Det är just denna typ av beslut om »smygskärpningan kombinerade med en rent »automatisk»
skatteskärpning som är det karakteristiska för efterkrigstidens skattepolitik. En skatte- och progressivitetsskärpning, som icke skulle varit politiskt gångbar om den föreslagits öppet och i ett sammanhang,
går ju alldeles utmärkt att genomföra blott den får ske så småningom
i all stillhet, så att det inte märks
att den drabbar stora grupper av
tjänstemän, företagare och arbetare.
Det är just sådana smygskärpningar som är farliga, det är just de
som borde »väcka särskilda betänkligheter».
Denna utveckling har lett till att
de statliga och kommunala inkomstskatterna på fysiska personer
(socialavgifter oräknade) f. n. uppgår till drygt 8 miljarder per år,
dvs. inemot 25 % av de fysiska personernas deklarerade inkomster.
Om man ser på en högbeskattad
grupp, t. ex. ett läroverkslärarpar
– lektor och adjunkt – betalar de
79
ca 40 % av sin inkomst i statlig och
kommunal inkomstskatt.
Hur skall man då bedöma denna
ökning av inkomstskatterna? Är det
stora användandet av dessa välgrundat eller inte? Diskussionen av dessa
frågor skall ske huvudsakligen med
hänsyn till den statliga progressiva
inkomstskatten.
skattestrukturen är som bekant
en fråga om politisk makt och inte
om vetenskapliga principer. Men
det är likväl inte meningslöst att
försöka diskutera den existerande
skattestrukturen från objektiva utgångspunkter. För det första kan
man fråga sig, om den fyller den avsedda maktpolitiska uppgiften. Och
för det andra måste man fråga sig
om den skattemässiga tillämpningen av det maktpolitiska syftet
hindrar uppnåendet av det som ytterst måste vara målet för all ekonomisk politik oberoende av den rå-
dande politiska maktfördelningen,
nämligen att maximera nationalprodukten, eller rättare sagt det till nuläget diskonterade värdet av de
framtida nationalprodukterna (»the
present value of a future output
stream, discounted at whatever rate
defines an acceptable compromise
between the mortal nature of the
individual and the immortality of
the community») .1
Enkelt kan man väl uttrycka det
maktpolitiska syftet med nuvarande
statliga inkomstskatt så, att det är
att verka standardutjämnande, att
1 Ursula Hicks: Public Finance, London 1947.
—-~- – –
~o
minska konsumtionsmöjligheterna
för personer med större konsumtionsmöjligheter i högre grad än för
personer med mindre konsumtionsmöjligheter. Den progressiva inkomstskatten skall fördela skattebördorna efter »bärkraft», efter
»skatteförmåga». Låt oss först se i
vad mån den progressiva inkomstskatten fyller denna funktion.
Intresset knyter sig då i första
hand till frågan om det praktiserade sättet att mäta denna bärkraft,
skatteförmåga, standard, konsumtionsmöjlighet, eller vad man vill
kalla det, är tillräckligt adekvat för
att man skall kunna lägga mätningen till grund för uppnåendet av
det maktpolitiska syftet. Vi mäter
skatteförmågan i de deklarerade
nominella årsinkomsterna, med de
korrigeringar som skattelagstiftningen ger. Och vi har vant oss vid
att nominell årsinkomst är det
samma som skatteförmåga. I ett
även i svensk skattediskussion –
dock alltför litet – uppmärksammat arbete1 har den engelske nationalekonomen Nicholas Kaldor genomfört en skarpsinnig kritik av
denna vanliga uppfattning. Kaldor
hävdar, att det existerande inkomstbegreppet är en mycket dålig mä-
1 An Expenditure Tax, London 1955.
Kaldors arbete har främst uppmärksammats på grund av hans förslag till en direkt, progressiv utgiftsbeskattning. Väl så
stort intresse borde emellertid ägnas hans
kritik av den nominella årsinkomsten som
mätare av skatteförmågan och grund för
en progressiv inkomstskatt.
tare på skatteförmågan, det skatteförmågebegrepp (»spending power»), på vilket den progressiva inkomstskattens berättigande vilar,
det som är utgångspunkten för dess
standardutjämnande funktion. Ty
den utjämning som åsyftas är ju en
utjämning mellan personer med
olika stora konsumtionsmöjligheter; den nominella årsinkomsten
användes blott som mätare av konsumtionsmöjligheterna. Kaldor menar, att beskattningens avsedda
ekonomiska utjämningssyfte mera
riskerar att förfelas genom användandet av ett olämpligt skatteobjekt, en mindre tillfredsställande
definition av skatteförmågan, än
genom för det avsedda syftet olämpliga skatteskalor. Något försök till
referat av Kaldors inträngande
analys skall inte här göras, utan jag
skall begränsa mig till två enkla, ur
svensk synpunkt närliggande exemplifieringar.
skatteförmågan beräknas med
utgångspunkt från den deklarerade
årsinkomsten. storleken av det
skatteunderlag som årligen undandrages den direkta beskattningen
uppskattades år 1948 till inemot 2
miljarder. Det är säkerligen inte
lägre utan större i dag. Utöver det
skatteunderlag, som undandrages
genom att nominella inkomster inte
upptagas i deklarationen har vissa
befolkningsgrupper större möjligheter än andra till skatteflykt på
andra vägar, t. ex. utnyttjandet av
omkostnadskonton, låg uppskattning av naturaförmåner och inkomster genom arbetsbyte och byteshandel. Engelska och amerikanska granskare av skattesystemen
har hävdat, att den kraftiga progressiviteten konstruerats med hänsyn till att de höga skattesatserna
inte skall tillämpas i verkligheten.
»The whole procedure involves a
subtie kind of moral and political
dishonesty. One senses here a grand
scheme of deception whereby enormous surlaxes are voted in exchange for promises that they will
not be made effective. Thus the
politicians may point with pride to
the rates, while quietly reminding
their wealthy constituents of the
loopholes.:.1 Så mycket värre för
dem som inte har några kryphål!
Det vore fel att tro att skatteflykten blott förekommer bland de
»rika:.. Den är utbredd i alla inkomstskikt men med stora variationer när det gäller olika inkomstlagargruppers möjligheter.
Sammanfattningsvis kan sägas,
att skatteflykten säkerligen har en
så stor utbredning, att redan av
detta skäl hela grundvalen för den
progressiva inkomstskatten vacklar. Och ju högre skattesatserna är,
desto större blir incitamentet till
skatteflykt.
En person som under hela sitt
liv förtjänar 12 000 om året men under ett enda år 40 000 kr, har naturligtvis under detta år inte tillnärmelsevis samma skatteförmåga
som en person som förtjänar 40 000
1 Henry Simons: Personal Income
Taxation, Chicago 1938.
81
kr varje år. Men de beskattas under
detta år lika hårt. Det bristande
hänsynstagandet till ojämnheter i
årsinkomsterna är en betydligt allvarligare invändning mot den progressiva inkomstskatten än vad
man i allmänhet inser. För en del
inkomstlagargrupper – författare
och konstnärer samt rörelseidkare
och jordbrukare- finns i viss utsträckning rätt till öppen eller förtäckt resultatutjämning. Men problemet är av betydligt större omfattning. I särskilt hög grad gäller
det grupper med längre, oavlönad
yrkesutbildning. En viss inkomst
under vart och ett av 50 år ger naturligtvis en helt annan skatteförmåga än samma årsinkomst under
35 år. Den snedvridande effekten av
beskattningsårets slutenhet är betydligt större än vad man i allmänhet har klart för sig. Den som underkastar sig en oavlönad yrkesutbildning om 5-15 år eller ännu
längre tid efter folkskolans slut får
vara beredd på att den därav föranledda inkomstackumulationen leder
till en sådan överbeskattning i förhållande till den verkliga skatteförmågan, att man lugnt kan konstatera att utbildning inte lönar sig rent
ekonomiskt sett. Ett exempel på den
här diskuterade effekten kan anfö-
ras. Två personer har under sin livstid en sammanlagd inkomstsumma,
som ger dem samma konsumtionsmöjligheter, dvs. samma skatteförmåga. Men i det ena fallet är inkomstsumman fördelad på 50 år,
i det andra fallet på 35 år. Den se- 82
nare personen betalar en sammanlagd statlig och kommunal skatt,
som är ca 40 % större än den första
personens sammanlagda skatter.
Ett skattesystem, vars hela berättigande vilar på skatteförmågeprincipen, men som så dåligt kan ta hänsyn till denna princip, har överlevt
sig själv.
Det är uppenbart, att det inte
finns något kriterium på exakt
vilka omständigheter man skall ta
hänsyn till vid faststållandet av
skatteförmågan. När politiker motiverar progressivitetsskärpningar
med att skattebördorna skall fördelas efter bärkraft är detta objektivt
sett ett fullkomligt meningslöst uttalande. Det är ingenting annat än
ett uttryck för subjektiva maktpolitiska syften, eftersom man ju inte
kan ange exakt vid vilken progressivitetsgrad man anser skattebördorna fördelade efter bärkraft. Försöken att utnyttja gränsnytteteorien
i sådant syfte är hopplöst omöjliga.
En minimiinnebörd av skatteförmågeprincipen måste emellertid vid
inkomstbeskattning vara, att två
personer med samma reella inkomst
skall betala samma skatt. Vill man
inte acceptera denna fundamentala
konsekvens faller hela grunden för
en progressiv inkomstbeskattning.
skatteavdrag för studiekostnader
och andra åtgärder syftande till resultatutjämning är därför nödvändiga vid ett progressivt inkomstskattesystem.
Även om man härutöver inte kan
slå fast exakt vilka omständigheter
man skall ta hänsyn till vid mätandet av skatteförmågan, kan man likväl konstatera, att ju kraftigare och
ju mera progressiv inkomstbeskattningen är desto nödvändigare är det
att ta hänsyn till olika omständigheter, som påverkar individens konsumtionsmöjligheter. Här är det
särskilt barnkostnaderna som kommer in i bilden. Den av Ulla Lindström tillsatta 1954 års familjeutredning1- Brita Åkerman Johansson med Erland von Hofsten och
Krister Wichman som experter –
lade fram ett överväldigande material om barnfamiljernas ekonomiska läge. Detta material och dess
skattepolitiska konsekvenser borde
ha blivit ett huvudtema i svensk politik. Barnfamiljerna står säkert
frågande inför varför så inte blev
fallet.
På grundval av socialstyrelsens
levnadskostnadsundersökning 1952
kommer utredningen till resultatet,
att om genomsnittsstandarden för
makar utan barn sätts lika med 100,
erhålles följande indextal för den
genomsnittliga standarden i olika
barnfamiljer: makar med l barn 73,
med 2 barn 66, med 3 barn 63 och
med 4 eller flera barn 57. Den skattepolitiska innebörden häröver kan
bäst illustreras genom ett par direkta citat från utredningen:
»De anförda beräkningarna visar
mycket tydligt vilken avgörande
roll familjens storlek spelar för den
standard, som familjen kommer
l sou 1955: 29.
J
upp till. När inkomsten används
som mått på den ekonomiska standarden är det helt enkelt nödvändigt att ta hänsyn till hushållets
storlek. Enligt detta betraktelsesätt
betyder hög inkomsttagare en medlem av ett hushåll med hög inkomst
per hushållsmedlem (eller konsumtionsenhet) och låg inkomsttagare
en medlem av ett hushåll med låg
inkomst per hushållsmedlem räknat. Det är uppenbart att denna bestämning av vad som bör förstås
med höga resp. låga inkomsttagare
inte alls sammanfaller med taxeringsstatistikens fördelning.—
För att ta ett exempel: med den
konsumtionsenhetsskala som använts tidigare i denna utredning
representerar en disponibel inkomst
av 5 000 kr för en ensamstående,
10 000 kr för makar utan barn och
16 000 kr för makar med två barn
samma ekonomiska standard för
resp. hushåll, fastän hushållens totalinkomster skiljer sig avsevärt.
Ett skattesystem som i princip syftar till att utjämna inkomsten per
hushåll (i detta fall skulle erhållas
en disponibel inkomst av drygt
10 000 kr per hushåll), skulle tilllämpat på exemplet innebära att
man skapade betydande olikheter i
stället för att åstadkomma en utjämning.
Det bör i detta sammanhang understrykas, att frågan om skattedifferentiering efter försörjningsbörda
inte direkt har samband med vilken
familje- eller befolkningspolitisk inställning man anser statsmakterna
83
bör inta. Hänsynstagande till försörjningsbördan i beskattningen
innebär inte att samhället :.övertar
barnkostnaderna:. och innefattar
inte något ståndpunktstagande till
vilka olikheter i standard, som bör
anses rimliga mellan barnlösa och
barnrika. En utformning av skattesystemet som utgår från inkomsten
per konsumtionsenhet, betyder endast en metod att på ett mer realistiskt sätt än för närvarande förverkliga principen om lika skatt vid
lika ekonomiskt läge.»
Detta skatteproblem kan inte lö-
sas genom skattefinansierade barnbidrag. Diagram l visar, vad familjer i olika inkomstlägen och med
olika antal barn fick betala för
barnbidragen 1957, om man utgår
från att dessa helt finansierades genom den statliga inkomstskatten.
Ettbarnsfamiljer med en familjeinkomst av 18 000 kr, tvåbarnsfamiljer med 25 000 kr, trebarnsfamiljer
med 31 000 kr osv. gjorde en direkt
förlust på barnbidragen, dvs. skulle
få större konsumtionsmöjligheter
om barnbidragen avskaffades och
uttagningsprocenten sänktes i motsvarande mån. Detta belyser ytter-·
ligare hur bristfälligt systemet verkar och visar nödvändigheten av att
kombinera den socialpolitiska åtgärd som barnbidragen utgör med
en skattepolitik som tar bättre hänsyn till försörjningsbördan.
I detta sammanhang hör också
sambeskattningsproblemet hemma.
Sverige har större direkt inkomstbeskattning i förhållande till
84
l'(R
2000
1900
VA..O /fOSTAI? 8ARN..8/0RA6EN ~
1800 — __ _f’..!>::.~~:!’:3!2._— ——————— –·——f700
1600
JSOO ____ J’_l>~’:_~~~!f..—————————–
f’fOO
1300
!200- —~~’::!:;’:!.~:?!!.. ___ — ——————
fiOO
1000
soo ____ .!~’?:”~b.:_~’;ff__________________ _
800
?00
600 _____e_!:;~~~r;;>z. _____________
500
’<00
300 ___ _!!:.~::.~·~~——
200
100
0~—-~~–+———–+———–+———–+———–~
:10000 20000 JOOOO ’fOOOO .5’0000
/NffON.ST, If’R
Diagram 1.
nationalinkomsten än flertalet
andra länder. Samtidigt råder det
paradoxala förhållandet, att man
vid beskattningen i vårt land i
mindre grad än i flertalet andra
länder tar hänsyn till olika omständigheter som inverkar på den faktiska skatteförmågan. Den svenska
progressiva inkomstbeskattningen
fyller dåligt sitt maktpolitiska syfte
— att utjämna standardskillnader
– och bidrar som ovan visats i ej
ringa utsträckning till att skapa och
öka standardskillnader. Även ur
den andra huvudaspekten, att maximera den diskonterade nationalprodukten, verkar de här påtalade,
grundläggande svagheterna i skattesystemet negativt. Den straffskatt
på yrkesutbildning, som systemet
innebär, främjar naturligtvis inte
strävandena att öka nationalprodukten, och negativt verkar också
sambeskattningen genom de återhållande effekterna särskilt på utbudet av kvalificerad kvinnlig arbetskraft.
Det allra angelägnaste reformbehovet i fråga om den direkta inkomstskatten är således en bättre
anpassning efter den verkliga skatteförmågan. skatteavdrag för studiekostnader och höjda ortsavdrag
för barnförsörjare är de två väsentligaste åtgärderna i detta syfte.
Efter dessa reformer skulle den
progressiva inkomstskatten icke
längre drabba så hårt, blint och
orättvist som för närvarande. Men
åtskilliga av de nackdelar, som är
85
/JIREifTA STATLIGA SHATTER tXH 1/Y/l/A’EKIA STA1l/6’A .M’ATTEI?~N.AIIll1//tJO’IL.5A’AT!j
HIfR
6.0CO
– – – tvREKT,4 ST,4TL/uA SKATTER
saco – – – IIVPIA’EKTA STATtluA Slt’ATTERjExKl. AC/71:}1’f0$1lSffATlJ
3.000
Diagram 2.
förenade med att använda den deklarerade nominella årsinkomsten
som mätare av skatteförmågan
skulle likväl stå kvar. Andra nackdelar av inkomstskatten blir särskilt framträdande när inkomstbeskattningen är så hög, utgör ett så
dominerande inslag i skattesystemet
som för närvarande är fallet. Jag
skall inte ge en repetition av alla
dessa nackdelar, utan nöja mig med
att hänvisa till den kritik av en direkt inkomstbeskattning på nuvarande höga nivå, som levererats av
1952 års kommitte för indirekta
skatter.1 De synpunkter som där
anläggas gäller bl. a. administrations- och effektivitetsaspekten,
skattens produktivitet, skattens
elasticitet samt beskattningens in- 1 sou 1957: 13.
verkan på produktion och sparande.
Ur konjunkturpolitiska aspekter
skulle en allmän indirekt beskattning också ha betydande fördelar
framför den direkta inkomstbeskattningen.
Utvecklingen av de direkta och
indirekta statliga skatterna framgår
av diagram 2. Efterkrigstiden har
lett till en betydande förskjutning
med ökande övervikt för de direkta
statliga skatterna. En sänkning av
de direkta skatterna och en ökning
av de indirekta så att den tidigare
ungefärliga balansen mellan dessa
återställes är motiverat bl. a. med
utgångspunkt från de synpunkter
som anförts av den ovannämnda
skattekommitten.
Tidigare, när inte blott de nominella årsinkomsterna utan även de
reella konsumtionsmöjligheterna
86
Tabell 3. Statlig inkomstskatt. (Gifta)
skatteskalor
skattesats
Beskattnings- Nuvarande enl. högerns
bar inkomst skattesats förslag
0- 4 000 11 10
4- 6 000 11 10
6- 8 000 11 10
8- 10 000 17 14
10- 12 000 21 14
12- 16 000 27 18
16- 20 000 31 23
20- 25 000 37 28
25- 30 000 37 33
30- 40 000 43 38
40- 60 000 48 43
60-100 000 54 48
100-150 000 59 53
150-200 000 65 58
200 000- 65 63
var mycket ojämnt fördelade,
kunde man hävda, att alla den progressiva inkomstbeskattningens
nackdelar och orättvisor fick accepteras, eftersom det var nödvändigt
att skattevägen åstadkomma en
standardutjämning. Bortsett från
att nuvarande inkomstbeskattning
som ovan framhållits dåligt fyller
sitt standardutjämnande syfte, har
den allmänna standarden i samhället nu stigit så högt och standardutjämningen gått så långt, att ett
mindre progressivt skattesystem ur
politiska synpunkter borde kunna
accepteras.
I tabell 3 visas dels nuvarande
skatteskalor samt den procentuella
skattebelastningen i olika inkomstskikt för gifta, dels motsvarande
.,
skatteandel av inkomst
Beskatt- skatteandel Skatteningsbar Nuvarande enl. högerns sänkn.
inkomst skatteandel förslag i%
4 000 11,0 10,0 9,1
6000 11,0 10,0 9,1
8 000 11,0 10,0 9,1
10 000 12,2 10,8 11,5·
12 000 13,7 11,3 17,5
16000 17,0 13,0 23,5
20000 19,8 15,0 24,2
25 000 23,2 17,6 24,1
30 000 25,5 20,2 20,8.
40000 29,9 24,6 17,7
60 000 35,9 30,8 13,&
100 000 43,2 37,7 12,7
150 000 48,4 42,8 11,6·
200 000 52,6 46,6 11,4
250 000 55,2 49,9 9,&
procenttal enligt det förslag till nya
skatteskalor, som framfördes av hö-
gerpartiet i motion till 1957 års
riksdag.
Högerpartiets skatteskala kan i
huvudsak betecknas som en progressivitetsskala av nuvarande typ.
men på något lägre nivå och med en
i vissa skikt minskad progressivitet.
Den har den fördelen, att skattelättnaden blir störst för de inkomstskikt, som under efterkrigstiden
fått den största skatteökningen (inkomstskikten kring en beskattningsbar inkomst av 20 000 kr, dvs.
en årsinkomst omkring 30 000 kr).
Den främsta invändning som kan
riktas mot förslaget är att en verkligt kraftig marginalskattesänkning
kommer till stånd endast för beskattningsbara inkomstbelopp understigande 25 000 kr. Som målsättning för en reform av den statliga
inkomstskatten bör man sätta en
mera radikal omprövning av hela
progressivitetstänkandet Det kan
nämnas, att den danske socialdemokratiske finansministern Viggo
Kampmanu nyligen i en tidskriftsartikel föreslagit en rent proportionell beskattning av alla inkomster
upp till 30 000 kr; därefter skulle
progressiviteten sätta in, men
skattesatserna skulle hållas så att
skatten aldrig översteg 50 % av inkomsten.
Som bl. a. LO och KF påpekat i
remissyttranden i skattefrågor på
senare tid, kan man inte utgå från
att de enligt taxeringsstatistiken
lägsta inkomsttagarna också är de
sämst ställda, de som har lägst
skatteförmåga. Det är inte klarlagt
i hur stor utsträckning denna kategori består av inkomsttagare med
särskilt goda möjligheter till skatteflykt, av personer som har tillfälliga
arbetsinkomster och inte är beroende av sin arbetsinkomst, av ungdomar, som inte har försörjningsbörda och som kanske bor och äter
i föräldrahemmet för en ringa kostnad.
I hela inkomstskiktet för normala
arbetsinkomster vore det rimligt att
tillämpa ett proportionellt skatteuttag. Det är i detta skikt, där en
högre inkomst kommer att bero på
extraarbete eller befordran på
grund av duglighet och arbetsinsatser, som marginalskatten har sina
87
mest negativa verkningar. Den övre
gränsen för detta proportionella
skatteuttag borde förslagsvis gå vid
en beskattningsbar inkomst av
30 000 kr för ensamstående och
40 000 kr för gifta. Därefter skulle
progressiviteten sätta in. Om man
icke skall nödgas att hålla en alltför
låg skattesats i detta skikt med proportionellt uttag kan det emellertid
bli nödvändigt att sätta ner skattesatsen för de lägsta inkomsttagarna.
I de lägsta skikten får man i så fall
en progressiv skala, t. ex. av ungefär nuvarande typ med låga marginalskatter, förslagsvis upp till vad
som är normal årsinkomst för en
heltidsarbetande lägre statstjänare
eller industriarbetare.
Det bör observeras, att vid en
trappstegsskala av nuvarande typ
resultatet av det föreslagna systemet blir, att skatteandelen av inkomsten stiger när inkomsten stiger
även för inkomsttagare vars inkomst ligger inom skiktet med enhetlig skattesats (på grund av ortsavdragen och den lägre skattesatsen
för de lägsta inkomstdelarna). Men
inom detta skikt blir likväl marginalskatteproblemet eliminerat i den
meningen, att en extrainkomst på
l 000 kr icke beskattas hårdare än
de »Översta» l 000 kronorna av den
tidigare inkomsten.
I varje fall torde tiden nu vara
inne att som mål för en reformerad
skattepolitik börja diskutera mera
radikala lösningar av denna typ.
I det hittillsvarande resonemanget har jag utgått från att d~
-~– —- – – – – –
88
minskade statsinkomster, som blir
följden av en nödvändig reformering av den progressiva inkomstskatten, måste täckas med konsumtionsskatter och socialavgifter för
att inflation skall kunna undvikas.
Men är inte en allmän skattesänkning motiverad, bör inte en sådan
ingå i målsättningen?
Den genomsnittlige inkomsttagaren i vårt land betalar f. n. mer än
hälften av sin beskattningsbara inkomst i statliga och kommunala inkomstskatter samt indirekta skatter. skatteandelen av den taxerade
inkomsten ligger genomsnittligt omkring 40 %. Högbeskattade grupper, t. ex. det tidigare nämnda läroverkslärarparet, betalar mer än
hälflen av sin deklarerade inkomst
i direkta och indirekta stats- och
kommunalskatter. Skall den hittillsvarande skatteutvecklingen fortsätta, blir resultatet att skatteandelen av de fysiska personernas inkomstsumma kommer att bli större
och större, så att allt flera personer
får disponera mindre än hälften av
sin inkomst för användning efter
eget skön. Nu är det naturligtvis
inget axiom att den nuvarande eller
tidigare rådande fördelningen mellan den av den enskilde och den av
det allmänna disponerade andelen
av inkomsterna skall vara oförändrad eller förskjutas till den enskildes förmån, och inte heller är det
något axiom att den enskilde skall
disponera över mer än hälften av
sin inkomst. Men man måste fråga
sig: var går gränsen för den hittills
stigande skatteandelen av de enskildas inkomster? Och man måste
fråga sig om inte den avvägning,
som de enskilda konsumenterna vill
göra mellan av det allmänna dirigerad komsumtion och sparande
och den enskildes egen fria konsumtion och sparande, är en annan
än den deras valda ombud åstadkommer.
Om man skall hindra att skatteandelen av de fysiska personernas
inkomster fortsätter att stiga eller
om man rentav inom överskådlig tid
skall åstadkomma en allmän skattesänkning, måste politikerna inom
alla partier radikalt ompröva den
hittillsvarande politisk-taktiska metodiken, den lättsinniga löftespolitik varpå folkpensionsauktionen
härom året utgör det främsta
exemplet. Det är i varje fall ingen
praktisk skattesänkningspolitik att
medverka till att i verkligheten
driva fram skattehöjande utgiftsökningar och tro sig skydda sitt samvete – och sin politisk-taktiska position-genom att föreslå teoretiska
besparingar på andra håll, besparingar som är sakligt diskutabla och
i varje fall politiskt omöjliga. Att
göra upp ett hållbart skattesänkningsprogram utan att ta hänsyn
till i vilken utsträckning de föreslagna besparingarna på statsbudgeten kommer att ätas upp av automatiska, beslutade och oförutsedda utgiftsstegringar är heller
inte möjligt.
Det är kutym bland politiker av
alla partier att uppställa långsiktsprogram för populära utgiftsökningar och kräva »principbeslut»
om skattekrävande reformer som
binder statens ekonomiska handlande för oöverskådlig tid framåt.
En principiell målsättning för den
89
framtida skattepolitiken och för
framtida skattesänkningar skulle i
varje fall bli en omväxling för de
vid det här laget rätt uttröttade och
desillusionerade väljarna.
DEN progressiva inkomstskatten på
fysiska personer har relativt sent
blivit en integrerande del av nationernas skattesystem. Omkring sekelskiftet började den- föregången
av vissa förelöpare – sin frammarsch, sitt genombrott fick den i
anslutning till första världskriget,
och i samband med andra världskriget steg den kraftigt i höjden. De
stora nödtvungna statsutgifterna
under krigsåren har gjort att medborgarna accepterat en kraftigare
inkomstbeskattning, och när de väl
vant sig vid denna, har det skärpta
skattetrycket permanentats.
Utan samband med allvarliga nationella kriser är det uppenbarligen
svårt att öppet och på en gång genomföra kraftiga skärpningar av
inkomstbeskattningen. Tillvägagångssättet måste bli ett annat och
försiktigare. I detta avseende är utvecklingen i vårt land under efterkrigstiden lärorik. Tabellerna l a
och l b visar hur det reella skattetrycket i fråga om den direkta statsoch kommunalskatten för olika inkomstskikt förändrats under den
senaste 10-årsperioden. De i kolumnen för år 1958 angivna inkomsterna har samma köpkraft med
hänsyn till penningvärdesutveckAv direktör BERTIL öSTERGREN
lingen som motstående inkomstbelopp för år 1947.
Tabell1 a. Ändring i den reella skattebelastningen 1947-1958.1 (Gift)
Ändring 1947-1958
i den reella skatteÅrsinkomst kr belastningen
i 1957 års pen- 1947 1958 ningvärde kr %
5 000 7 800 41 – 4,7
10 000 15 500 + 34 + 1,3
15 000 23 300 + 625 +13,0
20 000 31000 + 1188 + 15,8
30 000 46 500 + 1 838 + 12,8
50 000 77 500 +3 512 + 11,8
100 000 155 000 +6 843 + 9,2
Tabell1 b. Ändring i denreellaskallebelastningen 1947-1958.1
(Ensamstående)
Ändring 1947-1958
i den reella skatteÅrsinkomst kr belastningen
i 1957 års pen- 1947 1958 ningvärde kr %
5 000 7 800 + 191 + 16,7
10 000 15 500 + 575 +17,2
15 000 23 300 + 1 241 +20,9
20 000 31000 + 1825 +20,2
30 000 46 500 +2 716 + 17,0
50 000 77 500 +4 396 + 13,8
100 000 155 000 + 7 604 + 9,9
l Penningvärdet antages oförändrat 1957
-1958. Kommunal utdebitering antages vara
13 kronor. Beräkningarna avser ortsgrupp 3.
78
skattestegringen är för gifta allra
mest markant för inkomstskiktet
20 000-45 000 kr.
Denna utveckling beror delvis
på att penningvärdeförsämringen
skjutit upp realinkomsterna i högre
progressivitetsskikt. Men även vid
fast penningvärde och oförändrat
skattesystem medför ju stigande
realinkomster på grund av skatteskalornas progressivitet att en allt
större andel av de enskilda medborgarnas inkomster får betalas i
skatter. Tabellerna 2 a och 2 b visar
hur mycket inkomstskatterna stigit
sedan 1947 utöver vad som varit
motiverat, därest man hade utgått
från att stat och kommun skulle erhålla lika stor inkomststegring som
de enskilda medborgarna. Även i
detta fall är det frappant, att vissa
mellangrupper drabbats hårdare än
nedanför och ovanför liggande inkomstskikt.
Den »automatiska» skatteskärpningen har alltså orsakats av en inkomststegring, bestående av två
komponenter, dels en realinkomstökning, dels en nominell ökning på
grund av penningvärdesförsämringen. Men dessutom har en rad
mindre skattereformer under efterkrigstiden medverkat till det resultat som de angivna tabellerna visar.
Även om dessa reformer inneburit
skattesänkningar för alla eller vissa
medborgare, har de samtidigt inneburit smärre skärpningar av skatteprogressiviteten. Det senaste exemplet på en »skattesänkning» av
denna typ är den föreslagna refor- .,
Tabell 2 a. Ökning i skattebelastningen utöver ökningen i den allmänna inkomststegringen
1947-1958.1 (Gift)
Ökning 1947-1958 i
skattebelastningen
Arsinkomst kr
utöver ökningen i
inkomstnivå
i 1958 års
1947 1958 standard kr %
5 000 10 000 + 202 +17,9
10 000 20 000 + 776 +22,7
15 000 30 000 + 2 057 +33,2
20 000 40000 + 3140 +32,4
30 000 60 000 + 4 908 +26,6
50000 100 000 + 8 383 +21,9
100 000 200 000 + 15 389 +16,0
Tabell 2 b. Ökning i skattebelastningen utöver ökningen i den allmänna inkomststegringen
1947-1958.1 (Ensamstående)
Ökning 1947-1958 i
skattebelastningen
Arsinkomst kr
utöver ökningen i
inkomstnivå
i 1958 års
1947 1958 standard kr %
5 000 10 000 + 512 +34,6
10 000 20 000 + 1428 +33,1
15 000 30000 + 2 695 +35,1
20 000 40 000 + 3 699 +31,8
30 000 60000 + 5 510 +26,6
50 000 100 000 + 8 643 +21,1
100 000 200 000 + 15 565 +15,7
1 Den allmänna inkomststegringen 1947-
1958 uppskattad till 100 %. Kommunal utdebitering antages vara 13 kronor. Beräkningarna avser ortsgrupp 3.
men av de dyrortsgraderade ortsavdragen. Dyrortskommitten har
själv medgivit att förslagen – om
de icke kombineras med andra
skattereformer- innebär en skatteövervältring från vissa medborgargrupper till andra grupper. Denna
reella progressivitetsskärpning avfärdar den enhälliga kommitten –
bestående av representanter för alla
demokratiska partier – med en
axelryckning: det är ju blott fråga
om en mindre skärpning för högre
inkomsttagare och enligt den enhälliga utredningen skall ;))denna omfördelning av skattebördan inte behöva väcka särskilda betänkligheten. Det är just denna typ av beslut om »smygskärpningan kombinerade med en rent »automatisk»
skatteskärpning som är det karakteristiska för efterkrigstidens skattepolitik. En skatte- och progressivitetsskärpning, som icke skulle varit politiskt gångbar om den föreslagits öppet och i ett sammanhang,
går ju alldeles utmärkt att genomföra blott den får ske så småningom
i all stillhet, så att det inte märks
att den drabbar stora grupper av
tjänstemän, företagare och arbetare.
Det är just sådana smygskärpningar som är farliga, det är just de
som borde »väcka särskilda betänkligheter».
Denna utveckling har lett till att
de statliga och kommunala inkomstskatterna på fysiska personer
(socialavgifter oräknade) f. n. uppgår till drygt 8 miljarder per år,
dvs. inemot 25 % av de fysiska personernas deklarerade inkomster.
Om man ser på en högbeskattad
grupp, t. ex. ett läroverkslärarpar
– lektor och adjunkt – betalar de
79
ca 40 % av sin inkomst i statlig och
kommunal inkomstskatt.
Hur skall man då bedöma denna
ökning av inkomstskatterna? Är det
stora användandet av dessa välgrundat eller inte? Diskussionen av dessa
frågor skall ske huvudsakligen med
hänsyn till den statliga progressiva
inkomstskatten.
skattestrukturen är som bekant
en fråga om politisk makt och inte
om vetenskapliga principer. Men
det är likväl inte meningslöst att
försöka diskutera den existerande
skattestrukturen från objektiva utgångspunkter. För det första kan
man fråga sig, om den fyller den avsedda maktpolitiska uppgiften. Och
för det andra måste man fråga sig
om den skattemässiga tillämpningen av det maktpolitiska syftet
hindrar uppnåendet av det som ytterst måste vara målet för all ekonomisk politik oberoende av den rå-
dande politiska maktfördelningen,
nämligen att maximera nationalprodukten, eller rättare sagt det till nuläget diskonterade värdet av de
framtida nationalprodukterna (»the
present value of a future output
stream, discounted at whatever rate
defines an acceptable compromise
between the mortal nature of the
individual and the immortality of
the community») .1
Enkelt kan man väl uttrycka det
maktpolitiska syftet med nuvarande
statliga inkomstskatt så, att det är
att verka standardutjämnande, att
1 Ursula Hicks: Public Finance, London 1947.
—-~- – –
~o
minska konsumtionsmöjligheterna
för personer med större konsumtionsmöjligheter i högre grad än för
personer med mindre konsumtionsmöjligheter. Den progressiva inkomstskatten skall fördela skattebördorna efter »bärkraft», efter
»skatteförmåga». Låt oss först se i
vad mån den progressiva inkomstskatten fyller denna funktion.
Intresset knyter sig då i första
hand till frågan om det praktiserade sättet att mäta denna bärkraft,
skatteförmåga, standard, konsumtionsmöjlighet, eller vad man vill
kalla det, är tillräckligt adekvat för
att man skall kunna lägga mätningen till grund för uppnåendet av
det maktpolitiska syftet. Vi mäter
skatteförmågan i de deklarerade
nominella årsinkomsterna, med de
korrigeringar som skattelagstiftningen ger. Och vi har vant oss vid
att nominell årsinkomst är det
samma som skatteförmåga. I ett
även i svensk skattediskussion –
dock alltför litet – uppmärksammat arbete1 har den engelske nationalekonomen Nicholas Kaldor genomfört en skarpsinnig kritik av
denna vanliga uppfattning. Kaldor
hävdar, att det existerande inkomstbegreppet är en mycket dålig mä-
1 An Expenditure Tax, London 1955.
Kaldors arbete har främst uppmärksammats på grund av hans förslag till en direkt, progressiv utgiftsbeskattning. Väl så
stort intresse borde emellertid ägnas hans
kritik av den nominella årsinkomsten som
mätare av skatteförmågan och grund för
en progressiv inkomstskatt.
tare på skatteförmågan, det skatteförmågebegrepp (»spending power»), på vilket den progressiva inkomstskattens berättigande vilar,
det som är utgångspunkten för dess
standardutjämnande funktion. Ty
den utjämning som åsyftas är ju en
utjämning mellan personer med
olika stora konsumtionsmöjligheter; den nominella årsinkomsten
användes blott som mätare av konsumtionsmöjligheterna. Kaldor menar, att beskattningens avsedda
ekonomiska utjämningssyfte mera
riskerar att förfelas genom användandet av ett olämpligt skatteobjekt, en mindre tillfredsställande
definition av skatteförmågan, än
genom för det avsedda syftet olämpliga skatteskalor. Något försök till
referat av Kaldors inträngande
analys skall inte här göras, utan jag
skall begränsa mig till två enkla, ur
svensk synpunkt närliggande exemplifieringar.
skatteförmågan beräknas med
utgångspunkt från den deklarerade
årsinkomsten. storleken av det
skatteunderlag som årligen undandrages den direkta beskattningen
uppskattades år 1948 till inemot 2
miljarder. Det är säkerligen inte
lägre utan större i dag. Utöver det
skatteunderlag, som undandrages
genom att nominella inkomster inte
upptagas i deklarationen har vissa
befolkningsgrupper större möjligheter än andra till skatteflykt på
andra vägar, t. ex. utnyttjandet av
omkostnadskonton, låg uppskattning av naturaförmåner och inkomster genom arbetsbyte och byteshandel. Engelska och amerikanska granskare av skattesystemen
har hävdat, att den kraftiga progressiviteten konstruerats med hänsyn till att de höga skattesatserna
inte skall tillämpas i verkligheten.
»The whole procedure involves a
subtie kind of moral and political
dishonesty. One senses here a grand
scheme of deception whereby enormous surlaxes are voted in exchange for promises that they will
not be made effective. Thus the
politicians may point with pride to
the rates, while quietly reminding
their wealthy constituents of the
loopholes.:.1 Så mycket värre för
dem som inte har några kryphål!
Det vore fel att tro att skatteflykten blott förekommer bland de
»rika:.. Den är utbredd i alla inkomstskikt men med stora variationer när det gäller olika inkomstlagargruppers möjligheter.
Sammanfattningsvis kan sägas,
att skatteflykten säkerligen har en
så stor utbredning, att redan av
detta skäl hela grundvalen för den
progressiva inkomstskatten vacklar. Och ju högre skattesatserna är,
desto större blir incitamentet till
skatteflykt.
En person som under hela sitt
liv förtjänar 12 000 om året men under ett enda år 40 000 kr, har naturligtvis under detta år inte tillnärmelsevis samma skatteförmåga
som en person som förtjänar 40 000
1 Henry Simons: Personal Income
Taxation, Chicago 1938.
81
kr varje år. Men de beskattas under
detta år lika hårt. Det bristande
hänsynstagandet till ojämnheter i
årsinkomsterna är en betydligt allvarligare invändning mot den progressiva inkomstskatten än vad
man i allmänhet inser. För en del
inkomstlagargrupper – författare
och konstnärer samt rörelseidkare
och jordbrukare- finns i viss utsträckning rätt till öppen eller förtäckt resultatutjämning. Men problemet är av betydligt större omfattning. I särskilt hög grad gäller
det grupper med längre, oavlönad
yrkesutbildning. En viss inkomst
under vart och ett av 50 år ger naturligtvis en helt annan skatteförmåga än samma årsinkomst under
35 år. Den snedvridande effekten av
beskattningsårets slutenhet är betydligt större än vad man i allmänhet har klart för sig. Den som underkastar sig en oavlönad yrkesutbildning om 5-15 år eller ännu
längre tid efter folkskolans slut får
vara beredd på att den därav föranledda inkomstackumulationen leder
till en sådan överbeskattning i förhållande till den verkliga skatteförmågan, att man lugnt kan konstatera att utbildning inte lönar sig rent
ekonomiskt sett. Ett exempel på den
här diskuterade effekten kan anfö-
ras. Två personer har under sin livstid en sammanlagd inkomstsumma,
som ger dem samma konsumtionsmöjligheter, dvs. samma skatteförmåga. Men i det ena fallet är inkomstsumman fördelad på 50 år,
i det andra fallet på 35 år. Den se- 82
nare personen betalar en sammanlagd statlig och kommunal skatt,
som är ca 40 % större än den första
personens sammanlagda skatter.
Ett skattesystem, vars hela berättigande vilar på skatteförmågeprincipen, men som så dåligt kan ta hänsyn till denna princip, har överlevt
sig själv.
Det är uppenbart, att det inte
finns något kriterium på exakt
vilka omständigheter man skall ta
hänsyn till vid faststållandet av
skatteförmågan. När politiker motiverar progressivitetsskärpningar
med att skattebördorna skall fördelas efter bärkraft är detta objektivt
sett ett fullkomligt meningslöst uttalande. Det är ingenting annat än
ett uttryck för subjektiva maktpolitiska syften, eftersom man ju inte
kan ange exakt vid vilken progressivitetsgrad man anser skattebördorna fördelade efter bärkraft. Försöken att utnyttja gränsnytteteorien
i sådant syfte är hopplöst omöjliga.
En minimiinnebörd av skatteförmågeprincipen måste emellertid vid
inkomstbeskattning vara, att två
personer med samma reella inkomst
skall betala samma skatt. Vill man
inte acceptera denna fundamentala
konsekvens faller hela grunden för
en progressiv inkomstbeskattning.
skatteavdrag för studiekostnader
och andra åtgärder syftande till resultatutjämning är därför nödvändiga vid ett progressivt inkomstskattesystem.
Även om man härutöver inte kan
slå fast exakt vilka omständigheter
man skall ta hänsyn till vid mätandet av skatteförmågan, kan man likväl konstatera, att ju kraftigare och
ju mera progressiv inkomstbeskattningen är desto nödvändigare är det
att ta hänsyn till olika omständigheter, som påverkar individens konsumtionsmöjligheter. Här är det
särskilt barnkostnaderna som kommer in i bilden. Den av Ulla Lindström tillsatta 1954 års familjeutredning1- Brita Åkerman Johansson med Erland von Hofsten och
Krister Wichman som experter –
lade fram ett överväldigande material om barnfamiljernas ekonomiska läge. Detta material och dess
skattepolitiska konsekvenser borde
ha blivit ett huvudtema i svensk politik. Barnfamiljerna står säkert
frågande inför varför så inte blev
fallet.
På grundval av socialstyrelsens
levnadskostnadsundersökning 1952
kommer utredningen till resultatet,
att om genomsnittsstandarden för
makar utan barn sätts lika med 100,
erhålles följande indextal för den
genomsnittliga standarden i olika
barnfamiljer: makar med l barn 73,
med 2 barn 66, med 3 barn 63 och
med 4 eller flera barn 57. Den skattepolitiska innebörden häröver kan
bäst illustreras genom ett par direkta citat från utredningen:
»De anförda beräkningarna visar
mycket tydligt vilken avgörande
roll familjens storlek spelar för den
standard, som familjen kommer
l sou 1955: 29.
J
upp till. När inkomsten används
som mått på den ekonomiska standarden är det helt enkelt nödvändigt att ta hänsyn till hushållets
storlek. Enligt detta betraktelsesätt
betyder hög inkomsttagare en medlem av ett hushåll med hög inkomst
per hushållsmedlem (eller konsumtionsenhet) och låg inkomsttagare
en medlem av ett hushåll med låg
inkomst per hushållsmedlem räknat. Det är uppenbart att denna bestämning av vad som bör förstås
med höga resp. låga inkomsttagare
inte alls sammanfaller med taxeringsstatistikens fördelning.—
För att ta ett exempel: med den
konsumtionsenhetsskala som använts tidigare i denna utredning
representerar en disponibel inkomst
av 5 000 kr för en ensamstående,
10 000 kr för makar utan barn och
16 000 kr för makar med två barn
samma ekonomiska standard för
resp. hushåll, fastän hushållens totalinkomster skiljer sig avsevärt.
Ett skattesystem som i princip syftar till att utjämna inkomsten per
hushåll (i detta fall skulle erhållas
en disponibel inkomst av drygt
10 000 kr per hushåll), skulle tilllämpat på exemplet innebära att
man skapade betydande olikheter i
stället för att åstadkomma en utjämning.
Det bör i detta sammanhang understrykas, att frågan om skattedifferentiering efter försörjningsbörda
inte direkt har samband med vilken
familje- eller befolkningspolitisk inställning man anser statsmakterna
83
bör inta. Hänsynstagande till försörjningsbördan i beskattningen
innebär inte att samhället :.övertar
barnkostnaderna:. och innefattar
inte något ståndpunktstagande till
vilka olikheter i standard, som bör
anses rimliga mellan barnlösa och
barnrika. En utformning av skattesystemet som utgår från inkomsten
per konsumtionsenhet, betyder endast en metod att på ett mer realistiskt sätt än för närvarande förverkliga principen om lika skatt vid
lika ekonomiskt läge.»
Detta skatteproblem kan inte lö-
sas genom skattefinansierade barnbidrag. Diagram l visar, vad familjer i olika inkomstlägen och med
olika antal barn fick betala för
barnbidragen 1957, om man utgår
från att dessa helt finansierades genom den statliga inkomstskatten.
Ettbarnsfamiljer med en familjeinkomst av 18 000 kr, tvåbarnsfamiljer med 25 000 kr, trebarnsfamiljer
med 31 000 kr osv. gjorde en direkt
förlust på barnbidragen, dvs. skulle
få större konsumtionsmöjligheter
om barnbidragen avskaffades och
uttagningsprocenten sänktes i motsvarande mån. Detta belyser ytter-·
ligare hur bristfälligt systemet verkar och visar nödvändigheten av att
kombinera den socialpolitiska åtgärd som barnbidragen utgör med
en skattepolitik som tar bättre hänsyn till försörjningsbördan.
I detta sammanhang hör också
sambeskattningsproblemet hemma.
Sverige har större direkt inkomstbeskattning i förhållande till
84
l'(R
2000
1900
VA..O /fOSTAI? 8ARN..8/0RA6EN ~
1800 — __ _f’..!>::.~~:!’:3!2._— ——————— –·——f700
1600
JSOO ____ J’_l>~’:_~~~!f..—————————–
f’fOO
1300
!200- —~~’::!:;’:!.~:?!!.. ___ — ——————
fiOO
1000
soo ____ .!~’?:”~b.:_~’;ff__________________ _
800
?00
600 _____e_!:;~~~r;;>z. _____________
500
’<00
300 ___ _!!:.~::.~·~~——
200
100
0~—-~~–+———–+———–+———–+———–~
:10000 20000 JOOOO ’fOOOO .5’0000
/NffON.ST, If’R
Diagram 1.
nationalinkomsten än flertalet
andra länder. Samtidigt råder det
paradoxala förhållandet, att man
vid beskattningen i vårt land i
mindre grad än i flertalet andra
länder tar hänsyn till olika omständigheter som inverkar på den faktiska skatteförmågan. Den svenska
progressiva inkomstbeskattningen
fyller dåligt sitt maktpolitiska syfte
— att utjämna standardskillnader
– och bidrar som ovan visats i ej
ringa utsträckning till att skapa och
öka standardskillnader. Även ur
den andra huvudaspekten, att maximera den diskonterade nationalprodukten, verkar de här påtalade,
grundläggande svagheterna i skattesystemet negativt. Den straffskatt
på yrkesutbildning, som systemet
innebär, främjar naturligtvis inte
strävandena att öka nationalprodukten, och negativt verkar också
sambeskattningen genom de återhållande effekterna särskilt på utbudet av kvalificerad kvinnlig arbetskraft.
Det allra angelägnaste reformbehovet i fråga om den direkta inkomstskatten är således en bättre
anpassning efter den verkliga skatteförmågan. skatteavdrag för studiekostnader och höjda ortsavdrag
för barnförsörjare är de två väsentligaste åtgärderna i detta syfte.
Efter dessa reformer skulle den
progressiva inkomstskatten icke
längre drabba så hårt, blint och
orättvist som för närvarande. Men
åtskilliga av de nackdelar, som är
85
/JIREifTA STATLIGA SHATTER tXH 1/Y/l/A’EKIA STA1l/6’A .M’ATTEI?~N.AIIll1//tJO’IL.5A’AT!j
HIfR
6.0CO
– – – tvREKT,4 ST,4TL/uA SKATTER
saco – – – IIVPIA’EKTA STATtluA Slt’ATTERjExKl. AC/71:}1’f0$1lSffATlJ
3.000
Diagram 2.
förenade med att använda den deklarerade nominella årsinkomsten
som mätare av skatteförmågan
skulle likväl stå kvar. Andra nackdelar av inkomstskatten blir särskilt framträdande när inkomstbeskattningen är så hög, utgör ett så
dominerande inslag i skattesystemet
som för närvarande är fallet. Jag
skall inte ge en repetition av alla
dessa nackdelar, utan nöja mig med
att hänvisa till den kritik av en direkt inkomstbeskattning på nuvarande höga nivå, som levererats av
1952 års kommitte för indirekta
skatter.1 De synpunkter som där
anläggas gäller bl. a. administrations- och effektivitetsaspekten,
skattens produktivitet, skattens
elasticitet samt beskattningens in- 1 sou 1957: 13.
verkan på produktion och sparande.
Ur konjunkturpolitiska aspekter
skulle en allmän indirekt beskattning också ha betydande fördelar
framför den direkta inkomstbeskattningen.
Utvecklingen av de direkta och
indirekta statliga skatterna framgår
av diagram 2. Efterkrigstiden har
lett till en betydande förskjutning
med ökande övervikt för de direkta
statliga skatterna. En sänkning av
de direkta skatterna och en ökning
av de indirekta så att den tidigare
ungefärliga balansen mellan dessa
återställes är motiverat bl. a. med
utgångspunkt från de synpunkter
som anförts av den ovannämnda
skattekommitten.
Tidigare, när inte blott de nominella årsinkomsterna utan även de
reella konsumtionsmöjligheterna
86
Tabell 3. Statlig inkomstskatt. (Gifta)
skatteskalor
skattesats
Beskattnings- Nuvarande enl. högerns
bar inkomst skattesats förslag
0- 4 000 11 10
4- 6 000 11 10
6- 8 000 11 10
8- 10 000 17 14
10- 12 000 21 14
12- 16 000 27 18
16- 20 000 31 23
20- 25 000 37 28
25- 30 000 37 33
30- 40 000 43 38
40- 60 000 48 43
60-100 000 54 48
100-150 000 59 53
150-200 000 65 58
200 000- 65 63
var mycket ojämnt fördelade,
kunde man hävda, att alla den progressiva inkomstbeskattningens
nackdelar och orättvisor fick accepteras, eftersom det var nödvändigt
att skattevägen åstadkomma en
standardutjämning. Bortsett från
att nuvarande inkomstbeskattning
som ovan framhållits dåligt fyller
sitt standardutjämnande syfte, har
den allmänna standarden i samhället nu stigit så högt och standardutjämningen gått så långt, att ett
mindre progressivt skattesystem ur
politiska synpunkter borde kunna
accepteras.
I tabell 3 visas dels nuvarande
skatteskalor samt den procentuella
skattebelastningen i olika inkomstskikt för gifta, dels motsvarande
.,
skatteandel av inkomst
Beskatt- skatteandel Skatteningsbar Nuvarande enl. högerns sänkn.
inkomst skatteandel förslag i%
4 000 11,0 10,0 9,1
6000 11,0 10,0 9,1
8 000 11,0 10,0 9,1
10 000 12,2 10,8 11,5·
12 000 13,7 11,3 17,5
16000 17,0 13,0 23,5
20000 19,8 15,0 24,2
25 000 23,2 17,6 24,1
30 000 25,5 20,2 20,8.
40000 29,9 24,6 17,7
60 000 35,9 30,8 13,&
100 000 43,2 37,7 12,7
150 000 48,4 42,8 11,6·
200 000 52,6 46,6 11,4
250 000 55,2 49,9 9,&
procenttal enligt det förslag till nya
skatteskalor, som framfördes av hö-
gerpartiet i motion till 1957 års
riksdag.
Högerpartiets skatteskala kan i
huvudsak betecknas som en progressivitetsskala av nuvarande typ.
men på något lägre nivå och med en
i vissa skikt minskad progressivitet.
Den har den fördelen, att skattelättnaden blir störst för de inkomstskikt, som under efterkrigstiden
fått den största skatteökningen (inkomstskikten kring en beskattningsbar inkomst av 20 000 kr, dvs.
en årsinkomst omkring 30 000 kr).
Den främsta invändning som kan
riktas mot förslaget är att en verkligt kraftig marginalskattesänkning
kommer till stånd endast för beskattningsbara inkomstbelopp understigande 25 000 kr. Som målsättning för en reform av den statliga
inkomstskatten bör man sätta en
mera radikal omprövning av hela
progressivitetstänkandet Det kan
nämnas, att den danske socialdemokratiske finansministern Viggo
Kampmanu nyligen i en tidskriftsartikel föreslagit en rent proportionell beskattning av alla inkomster
upp till 30 000 kr; därefter skulle
progressiviteten sätta in, men
skattesatserna skulle hållas så att
skatten aldrig översteg 50 % av inkomsten.
Som bl. a. LO och KF påpekat i
remissyttranden i skattefrågor på
senare tid, kan man inte utgå från
att de enligt taxeringsstatistiken
lägsta inkomsttagarna också är de
sämst ställda, de som har lägst
skatteförmåga. Det är inte klarlagt
i hur stor utsträckning denna kategori består av inkomsttagare med
särskilt goda möjligheter till skatteflykt, av personer som har tillfälliga
arbetsinkomster och inte är beroende av sin arbetsinkomst, av ungdomar, som inte har försörjningsbörda och som kanske bor och äter
i föräldrahemmet för en ringa kostnad.
I hela inkomstskiktet för normala
arbetsinkomster vore det rimligt att
tillämpa ett proportionellt skatteuttag. Det är i detta skikt, där en
högre inkomst kommer att bero på
extraarbete eller befordran på
grund av duglighet och arbetsinsatser, som marginalskatten har sina
87
mest negativa verkningar. Den övre
gränsen för detta proportionella
skatteuttag borde förslagsvis gå vid
en beskattningsbar inkomst av
30 000 kr för ensamstående och
40 000 kr för gifta. Därefter skulle
progressiviteten sätta in. Om man
icke skall nödgas att hålla en alltför
låg skattesats i detta skikt med proportionellt uttag kan det emellertid
bli nödvändigt att sätta ner skattesatsen för de lägsta inkomsttagarna.
I de lägsta skikten får man i så fall
en progressiv skala, t. ex. av ungefär nuvarande typ med låga marginalskatter, förslagsvis upp till vad
som är normal årsinkomst för en
heltidsarbetande lägre statstjänare
eller industriarbetare.
Det bör observeras, att vid en
trappstegsskala av nuvarande typ
resultatet av det föreslagna systemet blir, att skatteandelen av inkomsten stiger när inkomsten stiger
även för inkomsttagare vars inkomst ligger inom skiktet med enhetlig skattesats (på grund av ortsavdragen och den lägre skattesatsen
för de lägsta inkomstdelarna). Men
inom detta skikt blir likväl marginalskatteproblemet eliminerat i den
meningen, att en extrainkomst på
l 000 kr icke beskattas hårdare än
de »Översta» l 000 kronorna av den
tidigare inkomsten.
I varje fall torde tiden nu vara
inne att som mål för en reformerad
skattepolitik börja diskutera mera
radikala lösningar av denna typ.
I det hittillsvarande resonemanget har jag utgått från att d~
-~– —- – – – – –
88
minskade statsinkomster, som blir
följden av en nödvändig reformering av den progressiva inkomstskatten, måste täckas med konsumtionsskatter och socialavgifter för
att inflation skall kunna undvikas.
Men är inte en allmän skattesänkning motiverad, bör inte en sådan
ingå i målsättningen?
Den genomsnittlige inkomsttagaren i vårt land betalar f. n. mer än
hälften av sin beskattningsbara inkomst i statliga och kommunala inkomstskatter samt indirekta skatter. skatteandelen av den taxerade
inkomsten ligger genomsnittligt omkring 40 %. Högbeskattade grupper, t. ex. det tidigare nämnda läroverkslärarparet, betalar mer än
hälflen av sin deklarerade inkomst
i direkta och indirekta stats- och
kommunalskatter. Skall den hittillsvarande skatteutvecklingen fortsätta, blir resultatet att skatteandelen av de fysiska personernas inkomstsumma kommer att bli större
och större, så att allt flera personer
får disponera mindre än hälften av
sin inkomst för användning efter
eget skön. Nu är det naturligtvis
inget axiom att den nuvarande eller
tidigare rådande fördelningen mellan den av den enskilde och den av
det allmänna disponerade andelen
av inkomsterna skall vara oförändrad eller förskjutas till den enskildes förmån, och inte heller är det
något axiom att den enskilde skall
disponera över mer än hälften av
sin inkomst. Men man måste fråga
sig: var går gränsen för den hittills
stigande skatteandelen av de enskildas inkomster? Och man måste
fråga sig om inte den avvägning,
som de enskilda konsumenterna vill
göra mellan av det allmänna dirigerad komsumtion och sparande
och den enskildes egen fria konsumtion och sparande, är en annan
än den deras valda ombud åstadkommer.
Om man skall hindra att skatteandelen av de fysiska personernas
inkomster fortsätter att stiga eller
om man rentav inom överskådlig tid
skall åstadkomma en allmän skattesänkning, måste politikerna inom
alla partier radikalt ompröva den
hittillsvarande politisk-taktiska metodiken, den lättsinniga löftespolitik varpå folkpensionsauktionen
härom året utgör det främsta
exemplet. Det är i varje fall ingen
praktisk skattesänkningspolitik att
medverka till att i verkligheten
driva fram skattehöjande utgiftsökningar och tro sig skydda sitt samvete – och sin politisk-taktiska position-genom att föreslå teoretiska
besparingar på andra håll, besparingar som är sakligt diskutabla och
i varje fall politiskt omöjliga. Att
göra upp ett hållbart skattesänkningsprogram utan att ta hänsyn
till i vilken utsträckning de föreslagna besparingarna på statsbudgeten kommer att ätas upp av automatiska, beslutade och oförutsedda utgiftsstegringar är heller
inte möjligt.
Det är kutym bland politiker av
alla partier att uppställa långsiktsprogram för populära utgiftsökningar och kräva »principbeslut»
om skattekrävande reformer som
binder statens ekonomiska handlande för oöverskådlig tid framåt.
En principiell målsättning för den
89
framtida skattepolitiken och för
framtida skattesänkningar skulle i
varje fall bli en omväxling för de
vid det här laget rätt uttröttade och
desillusionerade väljarna.