Den onödige mannen

Erik Helmersson
Den onödige mannen
Norstedts, 2011

Man kan läsa Erik Helmerssons Den onödige mannen som en berättelse om Peter Håkansson, en man som blir allt mer onödig i sitt eget liv. Varken hans dotter, fru, chef eller bästa vän tycks egentligen behöva honom. Vännen, den hypereffektive managementkonsulten Carl, eliminerar allt ur sitt liv som han inte behöver för att uppnå sina mål. Läsaren börjar snart ana att om alla i hans närhet tillämpade den strategin skulle Peter vara den som blir eliminerad.

Men man kan också läsa Den onödige mannen som en bok om Mannen. Han, om vilken det brukar hävdas att han i det moderna samhället förlorat sin traditionella roll och därför har svårt att finna sig till rätta, ja till och med blir/upplever sig vara överflödig. I synnerhet skildringarna av hur den moderne mannen – Peter – konfronteras med olika former av primitivt beteende – våld – ger stöd för en sådan tolkning.

När mannen inte längre behöver vara jägare, beskyddare, familjeförsörjare – vilken funktion har han då? Peter Håkansson har kommit långt från grottmannen. Han är en medelålders, medelklassig numera medelmåtta med skrivbordsarbete. Han kanske är lönnfet och garanterat redan äldre än hans förfäder någonsin blev. En man som i karriären blir omsprungen av tjugo år yngre kvinnliga kollegor och vars fru inte vill ligga med honom längre.

Så till den grad tycks Peter Håkansson av det moderna samhället ha fråntagits sin traditionella mansroll att när just den rollen finns att spela vet han inte hur man gör. När hans dotter verkligen behöver hans beskydd, från ett gäng småligister som antastar henne – vad gör han då? Griper in och ryter till – eller smyger undan fegt?

Helmersson låter visserligen Håkansson så småningom hitta ett civiliserat sätt att uppfylla sin plikt att skydda familjen – via rättsväsendet.

Men det finns något problematiskt med den underliggande tesen, att en människa av hankön på något sätt måste hitta en modern variant av grottmannens agerande för att känna att han förtjänar sin plats på jorden. Att Peter Håkanssons epitet onödig kan suddas ut först när han hittar ett sätt att skydda sin avkomma – hantera dem som trakasserar dottern; hitta sin plats i hierarkin – säga ifrån till chefen och kanske hittar en sexuell partner när separationen från den iskalla hustrun, vilken verkar ligga i tangentens riktning, är fullbordad.

Var inte tanken att vi skulle bli individer? Att gnälla över hur svårt det är att vara man är då ungefär som att ropa efter inkvotering av kvinnor. Kom igen, gör något själv åt saken! Nog kan våra biologiska jag, formade i en tillvaro olik vår egen, vara svåra att hantera i det moderna samhället. Men varför skulle detta vara ett problem bara för män? Är livet särskilt svårt för män? Helmersson frågar aldrig Peter Håkanssons fru Ylva varför hon inte trivs. Aldrig antyds att hennes avvisande beteende skulle kunna ha några djupare skäl. Hon är bara en vanlig sur hustru. Hennes man däremot är den briljante stilisten, redo att plocka fram sin talang om han bara inte var så missförstådd. Håkanssons livskris får närmast civilisatoriska dimensioner – vilken roll ska mannen spela i det moderna samhället? Men vad säger att det inte bara är en helt vanlig medelålderskris?

Maria Eriksson är chefredaktör för Svensk Tidskrift.