Den sänkta ribbans politik

När Helene Hellmark Knutsson, minister med ansvar för högre utbildning och forskning, vill anpassa universitets- och högskoleutbildningen för att fler studerande ska kunna fullfölja sin högre utbildning blir konsekvensen att nivån på denna utbildning sänks ytterligare, menar John Bergsten.

Alla som i närtid kommit i kontakt med universitetsvärlden vet att problemet knappast är att kraven som ställs på studenterna är för höga. Snarare är problemet det motsatta – kraven är för låga och kunskaperna alltför ofta bristfälliga.

Våra svenska universitet och högskolor har sedan länge byggts ut. I dag har mer än 25 procent av svenskarna minst tre universitets- eller högskoleår bakom sig. År 1990 var samma siffra 11 procent. Parallellt med denna utveckling har emellertid kunskaperna hos eleverna i grundskolan och gymnasiet minskat drastiskt. Att grund- och gymnasieskolans problem skulle fortplanta sig till den högre utbildningen var förstås bara en tidsfråga.

Antalet larm från universitetslärare, som vittnar om studenternas bristande kunskaper och motivation, är så många att de inte går att vifta bort som anekdoter. Snarare bildar de ett oroväckande mönster, som belyser den svenska högre utbildningens tillstånd och dilemma. Paul Sjöblom, historielärare vid Stockholms universitet, är det senaste vittnet. I en artikel i SvD beskriver han hur han tvingas lära sina studenter svenska och engelska på gymnasienivå och tillägger att många studenter inte är lämpade för universitetsstudier.

För Socialdemokraterna har breddad rekrytering till högre utbildning länge varit en politisk ledstjärna. När rekryteringsbasen breddas förefaller ett naturligt nästa steg vara att “bredda deltagandet”, det vill säga att se till att de som kommer in på utbildningen också kommer ut på andra sidan med ett fint diplom i handen. Problemet är att det inte kan genomföras utan att sänka den högre utbildningens krav. Ministern erkänner självfallet inte detta förhållande, och lägger ansvaret på de som undervisar genom att ange att lösningen är att “stärka kvaliteten i undervisningen och i utbildningen och att universitet och högskola ska jobba mer på ett sätt som gör att fler fullföljer sina studier”, och detta bland annat skall ske genom ett “bra mottagande och stöd under hela utbildningen”.

Men oavsett vad ministern säger blir konsekvensen tvivelsutan att nivån på utbildningen sjunker och att studenterna kommer att ta ett ännu mindre ansvar för sina egna studier. Kanske kunde man en gång i tiden, när rekryteringsbasen var mycket smal, acceptera en viss sänkning av den högre utbildningens nivå. Det kunde ses som ett motiverat pris för att universitets- och högskolevärlden inte enbart skulle vara öppen för några enstaka procent av befolkningen. Men det har åtminstone sedan 50–60 år inte varit ett problem i vårt land där i princip alla som vill studera vidare efter gymnasiet har en sådan möjlighet.

Vi måste med andra ord inse att pendeln slagit över för långt åt andra hållet genom att den sänkta ribbans politik fått dominera alltför länge. Numera bereds studenter, som helt uppenbart inte är lämpade, plats på universitet- och högskoleutbildningar.

I verkligheten lämpar sig inte alla att läsa vidare på universitet eller högskolor. I vårt nuvarande system antas många med otillräckliga förkunskaper eller bristande motivation till sådana utbildningar, vilket är skälet till att Helene Hellmark Knutsson tvingas föreslå reformer som gör att kraven sänks och att ansvaret för utbildningen flyttas från studenten till universitetet och läraren.

Det här är en oroande utveckling vars konsekvens är en devalvering av den högre utbildningens värde. För att vända utvecklingen krävs att ansvariga politiker ser sanningen i vitögat och försvarar värdet av en välfungerande högre utbildning, något som absolut inte kan genomföras genom att ribban för att ta sig igenom hela tiden sänks i avsikt att underlätta för illa rustade studenter. Ribban måste i stället höjas.

Det kommer förvisso göra att fler studenter aldrig antas eller slås ut innan de är klara med sina utbildningar. Men det kommer att säkerställa en hög kvalitet och det kommer på sikt att tvinga eleverna i grund- och gymnasieskolan och studenterna på våra universitet att anstränga sig mer. Det är den enda riktiga lösningen om vi verkligen vill värna om en högre utbildning, som är högre till sitt innehåll och inte bara till sitt namn.

John Bergsten arbetar i Europaparlamentet och är medlem i Moderaterna