Den siste riksdrotsen

DEN SISTE RIKSDROTSEN
NÅGRA SYNPUNKTER OCH DATA I ANSLUTNING
TILL EN AKTUELL HISTORISK DISKUSSION
Av skriftställaren CARL-GUSTAF TJJOAJASSON, Stockholm
DEN 12 december 1787 inkallades justitiekanslern och en av rikets herrar m. m. greve Carl Axel Wachtmeister i rådet och förlänades samtidigt den höga ställningen som riksdrots. Såsom så-
dan skulle han ha »Överinseende av rättvisans skipande och lagarrres handhavande» i riket. Ämbetet hade saknat företrädare sedan
nästan jämnt hundra år eller sedan 1686, då greve Magnus Gabriel
De la Gardie samlades till sina fäder. Gustaf III följde med utnämningen en huvudlinje i sin politik, nämligen att på alla tänkbara vägar återuppväcka minnena från Sveriges storhetstid. Däri
ingick bl. a. att till innehavare av rikets högsta ämbeten principiellt endast högättade personer skulle utses. Kungen ville radikalt bryta med de adelsdemokratiska strävanden, som med utgångspunkt i 1719 års konvention om klassindelningens upphä-
vande på Riddarhuset undan för undan vuxit i styrka under hela
frihetstiden. Redan 1778 kodifierades denna kungliga strävan med
ett tillägg till den av Gustaf III återupplivade 1626 års riddarhusordning, som återinförde klassindelningen. Greve Carl Axel
\Vachtmeister var av en gammal och förnäm ätt och hade vid sin
utnämning till riksråd och riksdrots fyllt 33 år. Underligt nog har
man inte kunnat finna annat än att han var sina ansvarsfulla
värv vuxen, i varje fall så långt Gustaf III ställde krav på honom. Trots sina unga år hade han redan stor erfarenhet som ämbetsman och jurist.
Carl (Axel) W achtmeister föddes den 9 maj 1754 i Karlskrona,
som grundats av hans farfarsfar, den store sjökrigaren Hans
W achtmeister, förste greve W achtmeister af J ohannishus. Fadern
var major och modern var född Trolle. Efter mycket tidiga men
framgångsrika juridiska studier i Lund och ett par sorglösa år
som extraordinarie i verken i Stockholm följde några sensatio- 526
Den siste riksdrotsen
nellt raska avancemang, som 1777 kulminerade med Wachtmeisters
utnämning till revisionssekreterare. Han var då 23 år. Det var
även för den tiden och Gustaf III:s oräddhet att gynna unga högättade män något oerhört. Indignationen och avundsjukan hunno
emellertid knappast ebba ut, förrän W achtmeister två år senare,
1779 på årsdagen den 19 augusti av konungens statskupp, utnämndes till justitiekansler. Nu kände harmen och avundsjukan knappast några gränser längre.
Den vanligen sansade och förnuftige memoarförfattaren
friherre Gustaf Joh. Ehrensvärd förefaller knappast
helt fattad i sin kommentar
till utnämningen. Den som
känner Gustaf III aldrig så
litet kan mycket lätt föreställa sig, att dylika reaktioner endast ökade nöjet för
honom av utnämningen.
Som justitiekansler var
Wachtmeister rättvisans högste vårdare i landet. I besvärliga fall fick han hjälp
av Herman af Låstbom, den
ganska fördomsfrie men
framstående juristen och blivande ledamoten av högsta domstolen. I honom hade kungen ett
hängivet verktyg av den kategori, som han brukade använda när
mera hänsynslös framfart var av nöden. Låstbom fick då vikariera
för Wachtmeister. Detta betraktades och tolererades av Wachtmeister som ett oundvikligt utslag av den kungliga viljan och maktfullkomligheten. Någon mera utpräglad viljestyrka, drift eller motståndskraft hade inte Wachtmeister, men han saknade inte därför
karaktär och bestämdhet i sin ämbetsutövning. Hans allmänt juridiska inställning var tämligen konservativ, d. v. s. han var kort
sagt sträng men ej obillig.
1782 blev Wachtmeister en av rikets herrar och 1784 på senhösten serafimerriddare. På ordensdagen den 28 april följande år
dubbades han till »Swea och Götha riddare», som det hette på
den tiden, och harangerades då av konungen. Efter att vältaligt
ha understrukit W achtmeisters ansvarsfulla ställning yttrade
39- 46805 Svensk Tidskrift 1946 527
Carl-Gustaf Thomasson
hans majestät: »Den riddersman, som i dag ibland oss intages, i
de år där ungdomens begärelser äro starkast, där nöjenas ljuva
intryck äro mest smickrande, har uppoffrat sig helt och hållet åt
dess dyra kall, och själva dess ungdom är honom nyttig att med
mera styrka, med mera lätthet vaka över allt, och den milda ömhet, som hjärtat känner i dessa blomstrande år, tjänar hos honom
endast att mildra utövandet av ett ämbete, som igenom sin natur
är strängt.» Det citerade är ju en tämligen uppenbar kunglig
plaidoyer för Wachtmeisters snabba upphöjelser och en förberedelse på vad som snart skulle följa.
Redan på hösten 1781 hade Gustaf III gjort en första framstöt
i riktning mot ett återupprättande av riksdrotsämbetet. Han skriver nämligen i ett brev till Wachtmeister, att han efter den snart
väntade demissionen av presidenten i Svea hovrätt Rosir hade för
avsikt att utnämna Wachtmeister även till detta höga ämbete, att
av honom innehavas jämte justitiekanslersämbetet. Uttalande sin
förhoppning om den fungerande presidentens snara avgång slutar
kungen: »Då får jag giva er ett nytt prov av min vänskap och
förtroende, som aldrig kan ändras vad hermelinsklädning ni får
på er.» Det dröjde dock som nämnts till slutet av 1787, innan
kungen kunde realisera sin plan. Som riksdrots presiderade Wachtmeister såväl i rådet, där han var den till levnadsåren yngste, som
i Svea hovrätt. Även i rikets övriga hovrätter skulle han föra ordet, om han fann anledning infinna sig. Vid högsta domstolens
tillkomst i maj 1789 blev han främste ledamot även där och en
månad senare Lunds akademis kansler. Samtidigt var han justitiekansler och från augusti 1792, sedan alltså Gustaf III avlidit, president i lagkommissionen.
Det ovanstående är en kort sammanfattning av Wachtmeisters
karriär till augusti 1792. Innan framställningen går över till mera
brännbara ämnen, bör kanske något sägas om denne vår siste
stordignitärs yttre uppträdande. Alltifrån hans installation som
president i Svea hovrätt den 31 januari 1788, varmed han inledde
sin då nyligen förlänade ställning som riksdrots, levde han enligt
Gustaf III:s önskan på mycket stor och utåt pompös fot. Då riksdrotsen hade rangen närmast efter de kungliga, ansåg majestätet
detta vara nödvändigt. Wachtmeister torde inte utan ett visst välbehag ha funnit sig i denna ståt. Han fick i likhet med andra
djgnitärer, t. ex. sin kusin riksmarskalken greve Carl Bonde, från
de kungliga förråden låna en del agremanger såsom s. k. audienshimmel med dito fåtölj, men mycket måste han bekosta med egna
528
Den siste riksdrotsen
medel. Hans med tiden alltmera oberoende ställning, varom mera
längre fram, hade också sin del i hans utkorande till sina höga
och ur representationssynpunkt krävande ämbeten. Han hyrde mot
slutet av 1780-talet — troligen just i samband med utnämningen
till riksdrots – det vackra, alltjämt pietetsfullt bevarade s. k. Piperska eller Petersenska huset vid Munkbron, som numera har
nr 11 och bl. a. hyser Riksheraldikerämbetet och Egnahemsstyrelsen. Han lät inreda detta mycket dyrbart och ståndsmässigt.
Längre fram, vid sekelskiftet, flyttade han till den förnäma och
tysta Västra Trädgårdsgatan. Mest uppseende hos samtiden väckte
riksdrotsens tolv stånddrabanter, med deras långa bardisaner,
som omgåvo hans vagn eller portechaise vid högtidliga tillfällen.
Det hela var en kopia av den kungliga stånddrabantkåren, och
bardisanerna utlånades av kungl. klädkammaren. De voro från
1654. Drabanterna liksom förstås betjäningens livn~er fick riksdrotsen själv bestå. De voro rikt utstyrda i de Wachtmeisterska
röda och gula färgerna. Drotsens statsvagn finns sedan 1907, olika
Wachtmeisterska livrl’mppsättningar sedan 1940 i Nordiska museet. Portechaisen, en bekväm och täckt bärstol, lämpade sig särskilt väl för den sedan unga år till hälsan klene drotsen.
*
Riksdrotsen Wachtmeister var långt ifrån någon principryttare
i sin ämbetsutövning. Snarare motsatsen var fallet, vari även dessvärre inkluderades en viss hållningslöshet. Det kanske tråkigaste
exemplet på det sistnämnda var, när han omedelbart efter Gustaf
III:s död inte motsatte sig hertig Carls efter vad man nu ansett
sig kunna fastställa tämligen troliga annullerande av den nyss avlidne monarken-broderns testamente eller rättare den s. k. kodicillen till detta; kodicillen försvann i varje fall spårlöst. Visserligen torde trycket ha varit starkt, och drotsen fick intet stöd av
sina kolleger i den av Gustaf III utsedda förmyndarregeringen
-förutom drotsen bestående av skalden och riksmarskalken greve
J. G. Oxenstierna, generallöjtnanten och överstekammarjunkaren
friherre Evert Taube, generalmajoren och överstekammarjunkaren friherre G. M. Armfelt samt, med viss kompetenshegränsning,
borgmästaren och lagmannen Anders Håkansson – liksom den
store opportunisten och penningjägaren Elis Schröderheim gjorde
vad han kunde för att omintetgöra sin välgörares sista vilja
och beskäftigt gå sina blivande herrars ärenden, men drotsens
529
Carl-Gustaf Thomasson
uppträdande i detta fall röjer icke någon fasthet och styrka vare
sig i fråga om karaktär eller principer, så mycket är alldeles
klart. Denna undfallenhet för vad de flesta initierade anade och
kände som de nya vindarna medförde såväl drotsens som de övriga
förmyndarnas uteslutande från deras av Gustaf III i kodicillen
bestämda ställning som förmyndar- eller riksstyrelse under Gustaf
IV Adolfs minderårighet och banade väg för den Reuterholmska
regimen.
över huvud visade drotsen ett föga utpräglat gustavianskt sinnelag efter kungens död, ehuru han i likhet med många andra
otacksamma hade Gustaf III att tacka för allt. Gustaf IV Adolf
behandlade drotsen liksom de flesta av faderns trotjänare påfallande väl, och detta trots att drotsen ganska tidigt torde ha framfört avvikande meningar även i de allmänna frågorna – hur
mycket han egentligen vågade visa inför kungen veta vi dock inte
mycket om. När man känner till Gustaf IV Adolfs veneration för
de yttre formerna förstår man värdet av kungens grace, då han
i början av 1806 beviljade den av sjukdom plågade drotsen rätt
att under de långa och tröttande regeringssammanträdena begagna en taburett, på vilken apterats ett ryggstöd. Detta hindrade emellertid inte drotsen att efter kungens avsättning motsätta
sig hans sons succession till tronen och inleda samarbete med en
man som Georg Adlersparre.
Dessförinnan, före Gustaf III:s bortgång, var drotsen med om
riksdagen i Gefle, Gustaf III:s sista. Han uppträdde där med
mycken pompa, när så påfordrades, liksom militärbefälhavaren
G. M. Armfelt men i olikhet med denne i enlighet med konungens
vilja och i kraft av sitt höga ämbete. Han och t. f. riksmarskalken, J. G. Oxenstierna, voro vid riksdagens högtidliga öppnande
den 27 januari 1792 »iförda de nya mantlar konungen låtit göra
dem av cramoisiesammet med hermeliner och stora kragar, alldeles gjorda som de furstliga mantlarna, dock med litet kortare
släp. Underkläderna voro av vitt moire, med vita silkesgallerspetsar, gjorda efter den burgundiska dräkten». (Ur ceremonimästare Leonhard von Hausswolffs otryckta dagboksanteckningar,
Lunds universitetsbibliotek.) Man har efter greve Adolph Ludv.
Hamiltons giftdrypande, högst otillförlitliga »Anekdoter till svenska historien» velat tillägga drotsen en avgörande roll i samband
med händelserna under några säkerligen mycket kritiska timmar i
Gefle, på morgonen och förmiddagen den 23 februari, då kungen
ett slag synes ha övervägt att gå ännu radikalare fram mot adeln
530
Den siste riksdrotsen
än vid riksdagen 1789. Drotsen skall då – fråga var närmast om
ett intagande i riksdagsbeslutet av den av adeln hatade Föreningsoch säkerhetsakten – med ett resolut uppträdande inför monarken
ha avvärjt detta hot mot samhällsfreden och adeln som stånd.
Vem som emellertid kom Gustaf III att avstå från förnyade livtag med adeln och oppositionen i övrigt vet man ingenting bestämt om. Det mesta man med någon sannolikhet kan säga är,
att flera tillsammans påverkade honom därvidlag. Utom drotsen
utpekas t. ex. lantmarskalken greve Ruuth och landshövding
Johan af Nordin som huvudpersoner vid denna bearbetning av
kungen i lugnande syfte. Håkansson spelade också säkert en betydande roll liksom troligen Armfelt och möjligen Schröderheim.
Att drotsen tillhörde skaran av dessa lugnande röster kan man
taga för givet, då knappast ens kungens mest hängivna och fanatiska verktyg vid riksdagen, män som »riksprosten» Nordin och
underståthållaren Ahlman, vågade råda till våldsamma steg. Men
att han vid detta eller andra tillfällen under riksdagen skulle ha
varit någon dominerande gestalt förefaller ytterst otroligt. Det
finns över huvud inga verkliga bevis för, att drotsen spelade nå-
gon som helst politisk roll vid riksdagen. Hans uppgifter synas
ha inskränkt sig till det ceremoniella och till vissa officiella funktioner, t. ex. att som t. f. rikskansler granska riksdagsmännens
fullmakter i präste-, borgar- och bondestånden, allt i enlighet med
gammal praxis.
I detta sammanhang uppställa sig ett par avgörande spörsmål
i fråga om drotsens personlighet.
För det första får man sällan, som Birger Wedberg påpekat,
något riktigt fast grepp om drotsens fysionomi. Om han verkligen haft något egentligt inflytande utanför sfären av sina ämbeten- och den möjligheten kan naturligtvis inte uteslutas – så
är i varje fall detta inflytande svårt att dokumentariskt konstatera. Han har i likhet med t. ex. Hans Järta förstätt att hålla
sig i bakgrunden vid olika betydelsefulla tillfällen och sedan sopa
igen spåren för en nyfiken eftervärld. Liksom denne torde han
ha varit mycket försiktig men ingalunda alltid, som redan antytts,
så principfast och konsekvent som man kunnat vänta av den höge
juridiske ämbetsmannen. Som någon pådrivande eller initiativtagande kraft framstår han minst av allt. Med sin starkare vilja
och driftighet, kompletterade av en stundom servil och hänsynslös rojalism, betydde drotsens »biträde» Lästbom mera för det
svenska justitieverket än dess nominelle chef. Detta har Birger
531
Carl-Gustaf Thomasson
Wedberg ävenledes understrukit i sitt berömda arbete från 1922
om den gustavianska högsta domstolen. I sin nära sextio sidor
starka recension av detta i Historisk Tidskrift 1924 har Karl
Gustaf Westman klart påvisat, att drotsen hade uppenbara brister
som lagstiftare och främst måste ses som den framstående, traditionsbärande och kontinuitetsbevarande höge domaren.
Emellertid finns det en källa, som företer ett väsentligt avsteg
från den nu skisserade uppfattningen om drotsen, nämligen sonens, justitiekanslern greve H. G. Trolle-Wachtmeisters dagbok
1807-1809 på Trolle-Ljungby. I denna framstår drotsen som en
verkligt betydande, ja, central politisk personlighet, framför allt
i fråga om förberedelserna till de händelser, som ledde till Gustaf
IV Adolfs avsättning.
Frågan är dock: hur långt kan man över huvud våga bygga på
vittnesbörden från en låt vara mycket initierad men sin fader
högt beundrande son~ Det är en svår och diskutabel fråga. Docent Sten Carlsson i Lund har i sin f. ö. ypperliga gradualavhandling 1944, »Gustaf IV Adolfs fall. Krisen i riksstyrelsen, konspirationerna och statsvälvningen (1807-1809)», samt i en ävenledes
mycket skicklig anslutande skrift om den nämnda dagboken,
»Hans Gabriel Wachtmeisters dagbok 1807-1809» (1944), som alltså
omfattar just de år avhandlingen företrädesvis behandlar, trots
många och kloka reservationer tilldelat sonens memoarer betyget
»en första rangens primärkälla». Därmed får drotsen i hans framställning en betydelse, främst då som ledare för de högre ämbetsmännens opposition före kungens avsättning, som näppeligen och
i varje fall ej bindande går att verifiera hos andra trovärdiga
samtida källor. Att han tillhörde denna opposition kan ej betvivlas, men frågan är i vilken grad och, framför allt, på vad sätt
detta hans ställningstagande manifesterade sig i handling och, i
jakande fall, i vilka sammanhang det kan påvisas.
Dagboksförfattaren H. G. Wachtmeister- dubbelnamnet TrolleW achtmeister ärvde han 1810 – var därtill, som docent Carlsson
om inte upptäckt så dock klarare än någon annan dokumenterat,
en fanatisk partiman. Man gör sig på tal härom ofta frågan, om
det inte möjligen varit sonen som påverkade fadern i stället för
tvärt om och om inte han, sonen, var den vida starkare viljan.
Det förefaller åtminstone så många gånger. Den yngre Wachtmeister belönades 27-årig av de segrande vännerna bland 1809 års
män med posten som justitiekansler, vilket ju inte var illa ens
för sonen till en riksdrots och inte så mycket överskred faderns
532
Den siste riksdrotsen
säkerligen oslagbara rekord. Docent Carlsson anser tydligen, att
man bl. a. till följd av brist på direkt motbevisning, e silentio, på
grundval av sonens dagbok måste tilldela fadern-drotsen rangen
som primus motor i den ämbetsmannaopposition, som enligt Carlsson även stod bakom den skäligen obetydlige och vacklande Adlercreutz’ i högsta grad slumpartade kupp, den 13 mars 1809.
Åven om man inte vill fästa någon som helst vikt vid omdömen
om drotsen från män som Armfelt, Reuterholm och Ernst Moritz
Arndt, av vilka dock de två förstnämnda måste betraktas som väl
initierade samtida i främsta planet- Armfelt vacklade litet i sin
värdering av drotsen under tidigare år, i positiva fall uppenbarligen under inflytande av Gustaf III, medan Reuterholm öppet
visade sin ringaktning och kallade honom »vita plåstret» och »förnäm kruka» – så kvarstår nog ändå för mycket, både direkt och
indirekt, vid en mönstring av hittills känt material för att man
skall våga riktigt tro på docent Carlssons omvärdering. Mot slutet av sin skrift om dagboken talar docent Carlsson om dess författares svartmålning av Gustaf IV Adolf och f. ö. alla människor
utom den beundrade fadern. Kan man då å andra sidan tro på
overifierade uppgifter från sonen, om än till synes aldrig så sakliga och initierade, som mer eller mindre glorifiera faderns insatser~ En skönmålning må väl vara lika misstänkt som en svartmålning, i synnerhet när den emanerar från en beundrande son.
slutligen tillkommer i detta sammanhang den likaledes svåra frå-
gan om Anders (af) Håkanssons andel i de händelser, som ledde
till den 13 mars. Här kan endast den antydningen göras, att
Håkansson mycket väl kan ha agerat bakom drotsens imposanta
yttre fasad och varit den som i själva verket drog i trådarna bakom kulisserna. Han var nämligen en herre, som kunde konsten
att camouflera. Det finns ganska mycket som talar för att så varit fallet.
Slutligen måste man också betänka, att där källorna tala om
drotsens ledande ställning etc., detta inte behöver visa annat eller
mera, än att han var den formellt ledande, den som till följd av
sitt ämbete och sin rang var den främste, när rikets viktigaste
angelägenheter voro före. Att detta ofta är något helt annat än
reellt ledarskap är alltför väl känt. Hur man alltså vänder på saken har man svårt att finna, att riksdrotsen Wachtmeister varit
någon statsman med förmåga att leda utvecklingen mot bestämda
mål. I varje fall förefaller det material, som skulle bevisa något
sådant- främst sonens dagbok- vara alltför ensidigt och svagt.
533
Carl-Gustaf Thomasson
Denna uppfattning har i sina huvuddrag dessutom stödet av praktiskt taget allt som hittills skrivits i ämnet och delades betecknande nog och på goda argument av såväl fakultetsopponenten
som andre opponenten vid den disputation, då docent Carlssons
avhandling ventilerades.1
*
Drotsens hälsa hade som nämndes i början av denna uppsats
aldrig varit riktigt tillfredsställande. På porträtt av honom kan
man tydligen se en fetma, som tilltar och synes allt osundare med
åren. I mitten av februari 1809 drabbades han av ett svårt gallstenslidande men var mot slutet av månaden något så när återställd. När Adlercreutz och hans militärjunta ingrepo den 13 mars
hade drotsen varit sängliggande ett par dagar och måste efter
kuppen bäras upp till slottet i sin portechaise. Hans samhörighet
med oppositionen framgick även därav, att han blev den nya regeringens främste ledamot med titeln justitiestatsminister – säkerligen mera som en honnör åt hans höga ställning än som ett tack
för gjorda tjänster. Endast det förhållandet att han inte motsatt
sig regimförändringen utan fastmera klart tillhört oppositionen
var naturligtvis nog för att säkra honom denna reträttplats. I
praktiken kom han heller aldrig att tjänstgöra i sin nya befattning, hans krafter voro slut. I augusti 1809 lämnade han Stockholm för att aldrig mera återvända och avled den 5 april 1810,
ännu inte 56 år gammal.
1 Docent Oarlssons argumentation för drotsen som »en centralgestalt inom oppositionen» mot Gustaf IV Adolf har efter avhandlingens framläggande senast kommit till orda i ett genmäle i tidskriften Seandia (bd XVII, h. l, mars 1946) mot
ett tidigare inlägg där av fakultetsopponenten, docent Jerker Rosen. I vad det gäller
drotsen \Vachtmeisters roll övertygar det emellertid ännu mindre än avhandlingen.
Varken de av Carlsson åberopade samtida aktstyckena eller andrahandskällorna som
t. ex. Hans Järtas brev till J. G. Gahn motivera så vittgående slutsatser om drotsens betydelse som dem Carlsson drar. Dl. a. anföres (sid. llO, not 2) ett bre\- av
12/1 1809 från Järta till Galm som ett bevis för, att även andra berättande källor
än H. G. Trolle-Wachtmeisters dagbok framhäva drotsens framskjutna roll som oppositionens man par pr6f6rence. Det iir här sålunda fråga om något så viktigt som
att dagboken skulle få någon slags bekräftelse i sina positiva omdömen om drotsens
roll från annat, absolut opartiskt håll. Hur ser då denna bekräftelse av dagboken
ut? Jo, Järta skriver i brevet till Galm, att han hört det »påstås, att Kungliga beredningen, ’särdeles äTotzet ’, ansett det föga möjligt att uttaga krigsgärden» (kurs.
här). Det är j u alldeles uppenbart, att dylika andra- eller tredjehandsutsagor med
ett så vagt innehåll säga ytterst litet. På dem kan man i varje fall ej uppbygga så
positiva uttalanden om vår siste riksdrots’ politiska roll som dem docent Carlsson
framfört i sin avhandling och nu upprepat i den citerade uppsatsen.
534
Den siste riksdrotsen
Carl A. Wachtmeister ingick 1780 gifte med den då 18-åriga
Ulrica Sparre, dotter till landshövdingen i Kristianstad, friherre
Gabriel Sparre. Hon ärvde småningom två stora jordagods,
Ljungby och Årup i faderns län, och riksdrotsen ärvde själv 1808
efter sin mor Troilebergs fideikommiss strax utanför Lund. I enlighet med morfaderns, den store skånske jordmagnaten överstelöjtnant Fredric Trolies testamentariska föreskrifter måste han
därefter kalla sig Trolle-Wachtmeister. Dubbelnamnet inregistrerades den 5 april 1808, varigenom alltså drotsen bar det i på
dagen två år. Av sina gods lärde han sig särskilt hålla av Ljungby
ett stycke öster om Kristianstad, där han gärna vistades under
sina ledigheter och även avled. Han tyckte likaså mycket om det
närbelägna Årup. 1830 fick sonen, H. G. Trolle-Wachtmeister, fideikommissrätten överflyttad från Trolieberg till Ljungby, varefter godset kallats Trolle-Ljungby. Dessa tre Trolle-Wachtmeisterska gods befinna sig alltjämt i ättens ägo. På Trolle-Ljungby
residerar nu riksdrotsens sonsons sonson och namne, förste hovjägmästaren greve Carl-Axel Trolle-W achtmeister.
Bland yngre män i den samtida statstjänsten, vilka riksdrotsen
uppfostrade och betydde något för, märkas främst greve Fredric
Gyllenborg, hans efterträdare som justitiestatsminister, och Gabriel Poppius, den utomordentlige juristen och mångårige ledamoten av högsta domstolen. Särskilt den sistnämnde stod, trots
åldersskillnaden och det sociala avståndet, den tidigt åldrande
riksdrotsen nära. Poppius var också en ovanlig man med en sällsynt arbetsförmåga. När drotsen och han inte hade direkt kontakt med varandra, brevväxlade de, förresten mycket flitigt, då
bl. a. en mängd ärenden alltid väntade på drotsens avgörande.
Natten före den 13 mars 1809 såg sig Poppius nödgad att bränna
upp flera brev från drotsen »av stort intresse även för historien».
Båda voro djupt inne i vad som skulle komma, men ingen kunde
på förhand veta, hur det komme att gå. Den 30 mars 1810 skrev
Poppius sitt sista brev till sin höge beskyddare och vän. Drotsen
låg då för döden på Trolle-Ljungby. Brevet återkom till Poppius,
det hade inte hunnit fram till sin adressat i livet. Som gammal
man har Poppius sedan med darrande och osäker hand tillagt
följande rader på detta brev: »Välsignat vare hans stoft. De heliga band, som fästat mig vid denne ädle man, skola återknytas
en bättre värld.»
535