Den Sociala Pelaren: Fallerad modell på export

Läs mer om vår serie om den Sociala Pelaren

Den sociala pelaren väcker onekligen en rad grundläggande frågor. Inte minst gäller det EU:s roll i relation till medlemsstaterna, skriver Nils Karlson.

Allan Larsson, den tidigare (s)-ministern, har en plan. På europeisk nivå vill han i egenskap av särskild rådgivare åt EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker förstärka den sociala dimensionen i den Europeiska Unionen. Planen är att införa en pelare med rad olika sociala rättigheter. Juncker har gjort implementeringen av denna pelare till en av sin mandatperiods huvudfrågor. Nästa steg är undertecknande av Rådet, Kommissionen och Europaparlamentet vid det sociala toppmötet i Göteborg den 17 november.

Syftet sägs vara att skapa ”en rättvis all-europeisk arbetsmarknad” och ”en all-europeisk välfärd” (State of the Union 2015). Initialt är det sagt att pelaren ska gälla medlemsländerna i euroområdet, men även andra medlemsländer är välkomna att ansluta sig.

Ambitionsnivån är hög. Enligt förslagen ska alla bland annat ha har rätt till god, inkluderande utbildning och livslångt lärande; kvinnor och män ska ha lika möjligheter på alla områden; alla ska ha rätt att få lämplig och individanpassat stöd för att förbättra sina utsikter till anställning eller egenföretagande; alla unga människor ska ha rätt till fortbildning, lärlingsplats, praktik eller ett bra arbetserbjudande inom fyra månader efter att de blivit arbetslösa eller avslutat en utbildning; övergång till olika tillsvidareanställningar ska främjas, medan atypiska anställningsformer ska stävjas; alla arbetstagarna ska ha rätt till en rättvis lön som tillåter en skälig levnadsstandard; minimilönen ska ligga på en nivå, så att arbetstagaren med familj kan tillgodose sina behov; arbetstagarna ska ha rätt till en arbetsmiljö som passar för deras yrkesverksamhet och gör att de kan arbeta längre; arbetslösa ska ha rätt till lämpligt aktiveringsstöd från offentliga arbetsförmedlingar; alla som saknar tillräckliga resurser ska ha rätt till tillräckliga minimiinkomstförmåner, som ska säkerställa ett värdigt liv i livets alla skeden, och faktisk tillgång till varor och tjänster som kan hjälpa dem; alla ska ha rätt att i rätt tid få hälso- och sjukvård av god kvalitet och till rimlig kostnad; alla ska ha rätt till långvarig vård och omsorg av god kvalitet och till rimlig kostnad, särskilt hemvård och närvård: och subventionerade bostäder och bostadsbidrag ska finnas för dem som behöver det ((A European Pillar of Social Rights 2017). Skrivningarna är närmast ordagrant tagna från Kommissionens svenska hemsida.

Sverige är ett av de medlemsländerna utanför Euroområdet som uttryckt sig positivt till allt detta och är initiativtagare till toppmöte i Göteborg.

Denna sociala pelare väcker onekligen en rad grundläggande frågor. Inte minst gäller det EU:s roll i relation till medlemsstaterna. Att förslagen går långt utöver EU:s nuvarande kompetens råder inget tvivel om. Men det är inget som avskräcker EU-kommissionen:

att leva upp till principerna och rättigheterna i den europeiska pelaren om sociala rättigheter är ett gemensamt ansvar för medlemsländerna, EU-institutionerna, arbetsmarknadens parter och andra berörda parter. EU-institutionerna kommer att vara behjälpliga med att skapa ramarna och bana väg för genomförandet av pelaren med full respekt för medlemsländernas befogenheter och traditioner för dialogen mellan arbetsmarknadens parter. Några principer och rättigheter kommer att kräva fler lagstiftningsinitiativ innan de kan träda i kraft. Befintlig EU-lagstiftning kommer vid behov att uppdateras, kompletteras och upprätthållas bättre. (EU-kommissionens pressmeddelande 26 april 2017)

Underförstått innebär detta en radikal maktöverföring till central EU-nivå på områden där medlemsstaterna hittills har haft huvudansvaret, alldeles oavsett att Kommissionen hävdar att de 20 principerna inte ska vara rättsligt bindande och subsidiaritetsprincipen ska gälla. Ska ”rättigheter” av det slag som proklameras upprätthållas för ”alla” inom EU är det just centralisering som subsidiaritetsprincipen innebär. Lägsta möjliga nivå, blir högsta nivån.

De som eventuellt tror att den sociala pelarens ”principer” och ”rättigheter” bara är tom symbolpolitik, som inte behöver tas på allvar, begår åtminstone två misstag. Det första är de underskattar EU-domstolens självständiga roll och historisk bevisade förmåga att själv utveckla en praxis där nya rättigheter stadgas, alldeles oavsett medlemsstaternas vilja, i syfte att öka den europeiska integrationen. Det andra misstaget är att man underskattar betydelsen av just symboler och retoriska figurer av det slag som den nya pelaren innebär för den faktiska politiska utvecklingen. När ”rättigheter” av detta slag etablerats i det politiska språkbruket är utveckling svår att vända. Sannolikt är det också precis detta som är syftet.

Konsekvensen är därmed att det som hittills varit EU:s kärna och allra största fördel, nämligen den inre marknadens fria rörlighet av varor, tjänster, personer och kapital, också riskerar att inskränkas. Ska ”rättvisa löner” och ”minimilöner” garanteras ”alla”, och ”atypiska” anställningsformer stävjas – oavsett vilken nivå detta sker på – lär det inte bli mycket bevänt längre med den fria rörlighet, konkurrens och innovationsförmåga som Europa så väl behöver. Ska dessutom övriga sociala rättigheter förverkligas lär rejäla skatteökningar krävas såväl hos medlemsstaterna som på EU-nivå, där rätt att ta ut skatt som bekant hittills saknats.

Lika problematisk är att den socialdemokratiska regeringen ställer sig bakom denna utveckling. Den sociala pelaren är knappast förenlig med den svenska arbetsmarknadsmodellen, där parterna själva har ansvaret för att genom kollektivavtal sköta lönebildning och reglering av villkoren på arbetsmarknaden. I stora delar av Europa har staten en väsentligt större roll på arbetsmarknaden jämfört med Sverige, Danmark och Norge. Det begrepp som brukar användas är tripartism: istället för två parter som i Skandinavien utgör staten en tredje part. Precis som i den sociala pelaren.

Det sannolikt största problemet med detta är dock att EU:s sociala pelare och Kommissionens 20 ”principer” i mångt och mycket liknar den välfärdsmodell och de ingrepp på svensk arbetsmarknaden som gjordes under 1970- och 1980-talen. Det Allan Larsson vill exportera är uppenbarligen denna fallerande välfärdsmodell. Att regeringen med statsminister Stefan Löfven i täten vill göra detsamma är minst sagt anmärkningsvärt.

Under en period på drygt 20 år höjdes skatterna på arbete och företagande radikalt, marknader reglerades och politikerna intervenerade på den svenska arbetsmarknaden med en rad olika regleringar, krav på ökade minilöner och ”rättvisa” arbetsförhållanden. Statlig inkomstpolitik och Hagauppgörelser stod i zenit. Konsekvensen blev i det närmaste katastrofal. Tillväxten försvann och välfärden stagnerade. Utanförskapet ökade. Reallöneökningar med sin frånvaro, samtidigt som de nominella lönerna höjdes med 400 procent. Arbetsmarknadskonflikter var legio.

I februari 1990 införde den socialdemokratiska regeringen prisstopp, lönestopp, strejkstopp i ett desperat försök att få stopp på eländet, vilket ledde till regeringskris och finansminister Kjell-Olof Feldts avgång. Ny finansminister blev Allan Larsson(!).

Arbetsmarknadens parter och ledande politiker från i stort sett alla partier insåg att modellen var en katastrof. Det skulle ta Carl Bildt och Göran Persson hela 1990-talet att reda ut problemen.

Är det verkligen motsvarande modell med ”rättvisa arbetsmarknader, ”social rättigheter”, tripartism och centralt proklamerade ingrepp i marknader och civilsamhälle som Europa och Sverige behöver i en tid av globalisering, digitalisering, demografiska förändringar och värderingsförskjutningar som ställer ökade krav på flexibilitet, omställning och strukturell omvandling? Knappast.

Det är som om Allan Larsson, Sveriges regering, EU-kommissionen och Europaparlamentet ingenting lärt och ingenting förstått.

Nils Karlson är för VD Ratio – Näringslivets forskningsinstitut, ekonom och statsvetare, docent vid Uppsala universitet