Den spanska reaktionens uråldriga rötter
1947
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DEN SPANSKA REAKTIONENs
URÅLDRIGA RÖTTER
UR MIN SPANSKA DAGBOK
Av författaren TADEUSZ NORWID, Saltsjö-Duvnäs
FRANCO själv är en ytterligt katolsk och ytterligt spansk företeelse, som är fullständigt främmande för de rationellt inställda
protestantiska ländernas liberalistiska mentalitet. Spanien är en
mental värld för sig, vilken ännu inte vuxit ur en nästan medeltida katolsk mysticism. Detta gäller då i synnerhet dess nationellt
medvetna klasser, de vilka hittills representerat Spanien historiskt.
I provinsen Avila, en vild bergtrakt som frambragt »Den Heliga
Teresa», finns en kyrka med namnet Nuestra Senora del Desprecio. – Den Föraktfulla Madonnan.
Ortega y Gasset ser i detta namn kanske den allra eklatantaste
symbolen för spanjorernas inställning till det timliga livet, och
med honom instämmer många framstående författare: ett förakt
för denna världens goda till förmån för de eviga värdena, ett förakt för verkligheten till förmån för idealen, även om dessa skulle
visa sig vara en chimär. Därför har också marxismen i Spanien
endast nått småborgareklassen och den deklasserade intelligentsian
men aldrig lyckats behärska några större befolkningsskikt. Traditionalism å ena sidan, anarkism å den andra – dessa är medaljens
båda sidor.
.Jaime Balmes skriver: »Om människan betraktas såsom en
odödlig varelse, i stånd att fylla höga uppgifter på denna jorden,
om man anser att kroppen och allt vad till den hör bör underordnas själen- då förlorar materiellt framåtskridande sin betydelse,
såframt det inte åtföljes av en utveckling av intellektuella och
moraliska värden, vilka alltid bör sättas i främsta rummet och
till och med kan sättas emot det materiella framåtskridandet, om
det senare leder till amoralitet och en försämring av själen.»
444
Den spanska reaktionens uråldriga rötter
Därför åtföljdes i historien de spanska erövrarna alltid av
munkar, därför får den iberiska nationalismen med naturnödvändighet sitt utlopp i religiös universalism, och de viktigaste ämnena i livet, litteraturen och konsten äro döden och äran. Unamuno, som utan tvekan skulle bytt bort Immanuel Kant mot en
enda sida av den mystiska prosan i »Den Heliga Teresa», sade
vid ett tillfälle med typisk spansk ringaktning för jordiska ting:
»Andra folk har skapat institutioner och böcker, vi har format
själar …»
Franco är soldat och munk på samma gång, och han lägger
större vikt vid själar än vid institutioner, kan man höra ofta
från hans anhängares sida. När idetemperaturen sjunker och medvetandet om en universell mission försvagas, går Spanien alltid
mot fullständig dekadens. Saknas de stora ideerna, börjar t. o. m.
den nationella ’enheten att splittras och söndringar uppstår. De
sydamerikanska staterna avföll från moderlandet, när det där inte
längre fanns sådana personligheter som Juan Luis Vives eller
Ignatius Loyola, vilka kände sig som världsmedborgare. En sydamerikansk författare har med genialisk lakonism beskrivit denna
process: »Spanien kungjorde jämte oss sin oavhängighet av Imperiet.»
Under den blomstringstid, som 1800-talet utgjorde då folkens
välstånd ökades, uppfinningarna tilltog i antal, och frihet och
demokrati firade triumfer, så hängav sig spanska tänkare åt den
svartaste pessimism och förutspådde en fruktansvärd katastrof.
Såsäger t. ex. Cortes: »Högmodet har kommit människan att tro,
att hon inte behöver Gud utan är sig själv nog. Hon har avskrivit
allt övernaturligt och vänt sina blickar mot jorden och helt ägnat
sig åt de materiella intressena. Vi lever i en utilitetsystemens
epok, en epok av handelsexpansion, av industriell utveckling av
rikedomens dårskap och fattigdomens otålighet. Ett sådant tillstånd av materiellt överflöd och religiös likgiltighet har alltid
förebådat en oundviklig katastrof …»
Det var inte en händelse, att Spanien var det enda land, som på
1500-talet helt motsatte sig det allmän-europeiska religiösa kätteriet och ställde sig i spetsen för motreformationen. Och då 1700-
talets rationalism med sitt förakt för religionen ledde till den
franska revolutionen var det återigen Spanien, som satte sig emot
Napoleon, fastän det av politiska skäl hellre borde blivit hans
bundsförvant. Hela 1800-talet utgör en oavbruten strid mot alla
s. k. framsteg, en opposition mot de liberalistiska tendenser, som
445
..} ,- –
Tadeusz Norwid
trängde in över Pyreneerna. Liksom under befrielsekriget endast
några få grupper av politici och intellektuella var Napoleons anhängare, så kommer även framdeles de reaktionära rörelserna nedifrån och stöder sig på de breda lagren. Karlistkrigens hela
historia är en illustration av detta faktum, som verkar paradoxalt
på dem som känner Spanien endast från tidningsartiklar. Självständiga spanska tänkare bekämpar ständigt först de liberala doktrinerna och senare socialismen, och de gör detta från en mer eller
mindre ortodox katolsk ståndpunkt.
I Spanien har man alltid ställt saken på sin spets, alltid häftigt
och hänsynslöst kämpat mot sina motståndare. För en spanjor –
sak samma om han är filosof eller murare – är det otänkbart
med samarbete mellan två motsatta åsiktsläger. Därför har här
t. o. m. de liberala alltid varit icke-liberala och demokraterna
antidemokrater. Spansk intolerans, säger fransmannen eller
engelsmannen. Måhända. Men hinsidan Pyreneerna har många
begrepp en helt annan mening. Vi säger tolerans, och spanjoren
tolkar det »indifferens, likgiltighet».
Nästan hundra år före blodbadet på Carcel Modelo i Madrid
förutsäger Donoso Cortes i ett brev till sin vän, greve Raczynski,
inbördeskrigets fasor: »Den spanska folkkaraktären består av ytterligheter och överdrifter. Det fattas bara att vi också börjar
överdriva de socialistiska principerna. En dag kommer vi säkert
att göra det. Då kommer man att få se spanjorer förälskade i det
godas ide eller i det ondas ide…. Här gäller det att välja mellan
revolutionens diktatur och ordningens diktatur…. Det gäller att
välja mellan en diktatur som kommer nedifrån och en diktatur
som kommer ovanifrån, mellan stilettens och värjans diktatur.
Personligen väljer jag värjans, såsom varande den ridderligaste …»
Inte ens en spanjor, som var så skeptiskt inställd gentemot den
egna nationella traditionen som Ortega, kunde undertrycka sin
olust mot rent demokratiska doktriner och parlamentarism. »Vad
folk säger, den s. k. allmänna opinionen är värd all aktning men
är sällan i stånd att uttrycka sig på ett adekvat sätt. Den sjukes
klagomål utgör intet namn på sjukdomen.» Dessa ord skrevs av
en man som republikanerna alltid räknat bland de sina och som
säkert ingen kan anklaga för fascistiska tendenser. Och när man
av godhet givit spanjorerna allmän rösträtt har de ständigt haft
samma mening som Ronssean uttrycker i sitt yttrande om det
engelska parlamentet: »Folket tror att det är fritt och tar grund- 446
Den spanska reaktionens uråldriga rötter
ligt fel. Friheten varar så länge som valen pågår, när valen är slut
blir folket återigen betydelselöst.»
Om man läser spanska politiska författare, får man ofta intryck
av att höra en predikant, uppfylld av nit att omvända kättare
till den rätta läran. Om den mest spanske av dem, Donoso Cortes
skriver greve Hiibner, att han är en anakoret som förirrat sig ut
i diplomatins ödemark, en apostel som predikar för vildarna i en
modern salong, en asket i broderad ambassadörsuniform . . . Den
politiska prosan är salvelsefylld och patetisk, och man slår på
stora trumman i tid och otid. Samma fenomen möter man i tidningsspalterna: varje liten skådespelerska är ett »geni», varje fest
är »lysande», varje framgång en »apoteos».
Det var endast logiskt att 1800-talet, som var så deciderat
ospanskt och som dock påtvingade Spanien sin statsform, blev en
nedgångens tid på nästan alla områden. Ingen nation blir i stånd
att fortsätta ett skapande arbete, om den anammar en livsstil som
står den helt främmande. Liberalismen berövade Spanien resten
av dess besittningar på andra sidan havet och åstadkom inre
anarki. De traditionella formernas avskaffande medförde varken
ekonomisk-social förbättring eller stabilisering av den nya styrelseformen. I stället kom oro bland massorna och bondånger
bland de intellektuella. Därpå följer reaktion i stor skala. Unamuno börjar sin lidelsefyllda monolog om »Den tragiska livskänslan», och Eugen d’Ors utlägger- långt innan den unga nationella rörelsen utkristalliserat sig – »Det tjugonde seklets katekes», vilken inte är något annat än renaste rastradition. Han
säger bl. a.: »Det kan inte nog ofta upprepas, att begreppet auktoritet är nära förbundet med begreppet a u k t o r. Endast den
som åstadkommer något har rätt till auktoritet, och endast över
det han själv åstadkommit. En som inte åstadkommit något skall
inte ha någon makt.»
Liksom det auktoritativa system, som i Portugal skapades av
Oliveire Salazar, växer det spanska politiska tänkandet organiskt
upp ur nationell grund. För att få något grepp om detta land,
måste man ha en historisk sanning i minnet: Spanien vill inte veta
av Franska Revolutionen. Den frygiska mössan passade inte dessa
hetsiga, fanatiska huvuden. Hur man satte den och formade den,
så framskymtade alltid de motspänstiga iberiska hornen.
»Innan Franco landsteg i Gibraltar och Qeipo de Llano första
gången talade i Sevillas radio», sade en spanjor till mig, »var
republiken redan mogen för undergång, och om inte nationalis- 447
,..
Tadeusz Norwid
terna rivit sönder Deklarationen om Människans Rättigheter,
skulle andra gjort det. Nej, någon demokrati har det aldrig varit
i Spanien.» Det har varit – för att använda Cortes lapidariska
benämning – värjans diktatur eller stilettens. Den som vill kan
ju söka tänka efter, vilken av de två som är den bättre.
Man kan finna stor ideologisk släktskap mellan ovan citerade
spanska skribenter och sådana förelöpare till fascismen som Georges Sorel, Wilfredo Pareto och Maurras. I praktiken finns en
mängd likheter. Till detta kan jag blott ge en förklaring: den bila
med vilken Karl V efter slaget vid Villalar lät avhugga anförarens
för comuneros Juan Padilla huvud, är mycket äldre än de liktorsbilor, som Mussolini grävde upp på Forum Romanum.
Därför är Falangen inte ett sådant enpartisystem som nazismen
och kommunismen. Det har varit alldeles onödigt. Hotet från
kommunismen, som är så främmande och motbjudande för spanskt
psyke, har i Spanien framkallat motstånd i form av nationell reaktion mycket snabbare och lättare än i något annat land. Men Falangens »mission» har upphört, under det att »El Caudillo» anser
att han fortfarande har en »mission» att fylla, att han är oumbärlig och att hans avgång i detta ögonblick skulle betyda att
överlämna Spanien åt Ryssland och kommunismen. Diktatorns
anhängare påstår, att hans person för ögonblicket betyder mera
än Falangen. I Spanien tror man för närvarande att någon inhemsk kommunistfara inte är förhanden. Den nationella kommunismen i Spanien har upphört att existera eller reducerats till en
minimal omfattning och berövats politisk betydelse. Däremot
finns en fara för inre anarki, vilken skulle kunna utgöra en tacksam jordmån för utifrån kommande kommunistisk aggression, som
tar sig uttryck, dels i antispansk kampanj inom den internationella
politiken, dels i kommunistisk penetration över Pyreneerna. Denna
senare bekämpar Franco med rent militära metoder, under det
han inom utrikespolitiken är bestämd motståndare till alla förbindelser med och alla kompromisser gentemot Sovjet, vilka skulle
kunna underlätta en dylik penetration. Franco är tydligen inte
övertygad om att en efterträdare till honom skulle kunna föra
kampen på ett lika hänsynslöst sätt. Detta är den version av saken
som El Caudillos anhängare ger.
448
URÅLDRIGA RÖTTER
UR MIN SPANSKA DAGBOK
Av författaren TADEUSZ NORWID, Saltsjö-Duvnäs
FRANCO själv är en ytterligt katolsk och ytterligt spansk företeelse, som är fullständigt främmande för de rationellt inställda
protestantiska ländernas liberalistiska mentalitet. Spanien är en
mental värld för sig, vilken ännu inte vuxit ur en nästan medeltida katolsk mysticism. Detta gäller då i synnerhet dess nationellt
medvetna klasser, de vilka hittills representerat Spanien historiskt.
I provinsen Avila, en vild bergtrakt som frambragt »Den Heliga
Teresa», finns en kyrka med namnet Nuestra Senora del Desprecio. – Den Föraktfulla Madonnan.
Ortega y Gasset ser i detta namn kanske den allra eklatantaste
symbolen för spanjorernas inställning till det timliga livet, och
med honom instämmer många framstående författare: ett förakt
för denna världens goda till förmån för de eviga värdena, ett förakt för verkligheten till förmån för idealen, även om dessa skulle
visa sig vara en chimär. Därför har också marxismen i Spanien
endast nått småborgareklassen och den deklasserade intelligentsian
men aldrig lyckats behärska några större befolkningsskikt. Traditionalism å ena sidan, anarkism å den andra – dessa är medaljens
båda sidor.
.Jaime Balmes skriver: »Om människan betraktas såsom en
odödlig varelse, i stånd att fylla höga uppgifter på denna jorden,
om man anser att kroppen och allt vad till den hör bör underordnas själen- då förlorar materiellt framåtskridande sin betydelse,
såframt det inte åtföljes av en utveckling av intellektuella och
moraliska värden, vilka alltid bör sättas i främsta rummet och
till och med kan sättas emot det materiella framåtskridandet, om
det senare leder till amoralitet och en försämring av själen.»
444
Den spanska reaktionens uråldriga rötter
Därför åtföljdes i historien de spanska erövrarna alltid av
munkar, därför får den iberiska nationalismen med naturnödvändighet sitt utlopp i religiös universalism, och de viktigaste ämnena i livet, litteraturen och konsten äro döden och äran. Unamuno, som utan tvekan skulle bytt bort Immanuel Kant mot en
enda sida av den mystiska prosan i »Den Heliga Teresa», sade
vid ett tillfälle med typisk spansk ringaktning för jordiska ting:
»Andra folk har skapat institutioner och böcker, vi har format
själar …»
Franco är soldat och munk på samma gång, och han lägger
större vikt vid själar än vid institutioner, kan man höra ofta
från hans anhängares sida. När idetemperaturen sjunker och medvetandet om en universell mission försvagas, går Spanien alltid
mot fullständig dekadens. Saknas de stora ideerna, börjar t. o. m.
den nationella ’enheten att splittras och söndringar uppstår. De
sydamerikanska staterna avföll från moderlandet, när det där inte
längre fanns sådana personligheter som Juan Luis Vives eller
Ignatius Loyola, vilka kände sig som världsmedborgare. En sydamerikansk författare har med genialisk lakonism beskrivit denna
process: »Spanien kungjorde jämte oss sin oavhängighet av Imperiet.»
Under den blomstringstid, som 1800-talet utgjorde då folkens
välstånd ökades, uppfinningarna tilltog i antal, och frihet och
demokrati firade triumfer, så hängav sig spanska tänkare åt den
svartaste pessimism och förutspådde en fruktansvärd katastrof.
Såsäger t. ex. Cortes: »Högmodet har kommit människan att tro,
att hon inte behöver Gud utan är sig själv nog. Hon har avskrivit
allt övernaturligt och vänt sina blickar mot jorden och helt ägnat
sig åt de materiella intressena. Vi lever i en utilitetsystemens
epok, en epok av handelsexpansion, av industriell utveckling av
rikedomens dårskap och fattigdomens otålighet. Ett sådant tillstånd av materiellt överflöd och religiös likgiltighet har alltid
förebådat en oundviklig katastrof …»
Det var inte en händelse, att Spanien var det enda land, som på
1500-talet helt motsatte sig det allmän-europeiska religiösa kätteriet och ställde sig i spetsen för motreformationen. Och då 1700-
talets rationalism med sitt förakt för religionen ledde till den
franska revolutionen var det återigen Spanien, som satte sig emot
Napoleon, fastän det av politiska skäl hellre borde blivit hans
bundsförvant. Hela 1800-talet utgör en oavbruten strid mot alla
s. k. framsteg, en opposition mot de liberalistiska tendenser, som
445
..} ,- –
Tadeusz Norwid
trängde in över Pyreneerna. Liksom under befrielsekriget endast
några få grupper av politici och intellektuella var Napoleons anhängare, så kommer även framdeles de reaktionära rörelserna nedifrån och stöder sig på de breda lagren. Karlistkrigens hela
historia är en illustration av detta faktum, som verkar paradoxalt
på dem som känner Spanien endast från tidningsartiklar. Självständiga spanska tänkare bekämpar ständigt först de liberala doktrinerna och senare socialismen, och de gör detta från en mer eller
mindre ortodox katolsk ståndpunkt.
I Spanien har man alltid ställt saken på sin spets, alltid häftigt
och hänsynslöst kämpat mot sina motståndare. För en spanjor –
sak samma om han är filosof eller murare – är det otänkbart
med samarbete mellan två motsatta åsiktsläger. Därför har här
t. o. m. de liberala alltid varit icke-liberala och demokraterna
antidemokrater. Spansk intolerans, säger fransmannen eller
engelsmannen. Måhända. Men hinsidan Pyreneerna har många
begrepp en helt annan mening. Vi säger tolerans, och spanjoren
tolkar det »indifferens, likgiltighet».
Nästan hundra år före blodbadet på Carcel Modelo i Madrid
förutsäger Donoso Cortes i ett brev till sin vän, greve Raczynski,
inbördeskrigets fasor: »Den spanska folkkaraktären består av ytterligheter och överdrifter. Det fattas bara att vi också börjar
överdriva de socialistiska principerna. En dag kommer vi säkert
att göra det. Då kommer man att få se spanjorer förälskade i det
godas ide eller i det ondas ide…. Här gäller det att välja mellan
revolutionens diktatur och ordningens diktatur…. Det gäller att
välja mellan en diktatur som kommer nedifrån och en diktatur
som kommer ovanifrån, mellan stilettens och värjans diktatur.
Personligen väljer jag värjans, såsom varande den ridderligaste …»
Inte ens en spanjor, som var så skeptiskt inställd gentemot den
egna nationella traditionen som Ortega, kunde undertrycka sin
olust mot rent demokratiska doktriner och parlamentarism. »Vad
folk säger, den s. k. allmänna opinionen är värd all aktning men
är sällan i stånd att uttrycka sig på ett adekvat sätt. Den sjukes
klagomål utgör intet namn på sjukdomen.» Dessa ord skrevs av
en man som republikanerna alltid räknat bland de sina och som
säkert ingen kan anklaga för fascistiska tendenser. Och när man
av godhet givit spanjorerna allmän rösträtt har de ständigt haft
samma mening som Ronssean uttrycker i sitt yttrande om det
engelska parlamentet: »Folket tror att det är fritt och tar grund- 446
Den spanska reaktionens uråldriga rötter
ligt fel. Friheten varar så länge som valen pågår, när valen är slut
blir folket återigen betydelselöst.»
Om man läser spanska politiska författare, får man ofta intryck
av att höra en predikant, uppfylld av nit att omvända kättare
till den rätta läran. Om den mest spanske av dem, Donoso Cortes
skriver greve Hiibner, att han är en anakoret som förirrat sig ut
i diplomatins ödemark, en apostel som predikar för vildarna i en
modern salong, en asket i broderad ambassadörsuniform . . . Den
politiska prosan är salvelsefylld och patetisk, och man slår på
stora trumman i tid och otid. Samma fenomen möter man i tidningsspalterna: varje liten skådespelerska är ett »geni», varje fest
är »lysande», varje framgång en »apoteos».
Det var endast logiskt att 1800-talet, som var så deciderat
ospanskt och som dock påtvingade Spanien sin statsform, blev en
nedgångens tid på nästan alla områden. Ingen nation blir i stånd
att fortsätta ett skapande arbete, om den anammar en livsstil som
står den helt främmande. Liberalismen berövade Spanien resten
av dess besittningar på andra sidan havet och åstadkom inre
anarki. De traditionella formernas avskaffande medförde varken
ekonomisk-social förbättring eller stabilisering av den nya styrelseformen. I stället kom oro bland massorna och bondånger
bland de intellektuella. Därpå följer reaktion i stor skala. Unamuno börjar sin lidelsefyllda monolog om »Den tragiska livskänslan», och Eugen d’Ors utlägger- långt innan den unga nationella rörelsen utkristalliserat sig – »Det tjugonde seklets katekes», vilken inte är något annat än renaste rastradition. Han
säger bl. a.: »Det kan inte nog ofta upprepas, att begreppet auktoritet är nära förbundet med begreppet a u k t o r. Endast den
som åstadkommer något har rätt till auktoritet, och endast över
det han själv åstadkommit. En som inte åstadkommit något skall
inte ha någon makt.»
Liksom det auktoritativa system, som i Portugal skapades av
Oliveire Salazar, växer det spanska politiska tänkandet organiskt
upp ur nationell grund. För att få något grepp om detta land,
måste man ha en historisk sanning i minnet: Spanien vill inte veta
av Franska Revolutionen. Den frygiska mössan passade inte dessa
hetsiga, fanatiska huvuden. Hur man satte den och formade den,
så framskymtade alltid de motspänstiga iberiska hornen.
»Innan Franco landsteg i Gibraltar och Qeipo de Llano första
gången talade i Sevillas radio», sade en spanjor till mig, »var
republiken redan mogen för undergång, och om inte nationalis- 447
,..
Tadeusz Norwid
terna rivit sönder Deklarationen om Människans Rättigheter,
skulle andra gjort det. Nej, någon demokrati har det aldrig varit
i Spanien.» Det har varit – för att använda Cortes lapidariska
benämning – värjans diktatur eller stilettens. Den som vill kan
ju söka tänka efter, vilken av de två som är den bättre.
Man kan finna stor ideologisk släktskap mellan ovan citerade
spanska skribenter och sådana förelöpare till fascismen som Georges Sorel, Wilfredo Pareto och Maurras. I praktiken finns en
mängd likheter. Till detta kan jag blott ge en förklaring: den bila
med vilken Karl V efter slaget vid Villalar lät avhugga anförarens
för comuneros Juan Padilla huvud, är mycket äldre än de liktorsbilor, som Mussolini grävde upp på Forum Romanum.
Därför är Falangen inte ett sådant enpartisystem som nazismen
och kommunismen. Det har varit alldeles onödigt. Hotet från
kommunismen, som är så främmande och motbjudande för spanskt
psyke, har i Spanien framkallat motstånd i form av nationell reaktion mycket snabbare och lättare än i något annat land. Men Falangens »mission» har upphört, under det att »El Caudillo» anser
att han fortfarande har en »mission» att fylla, att han är oumbärlig och att hans avgång i detta ögonblick skulle betyda att
överlämna Spanien åt Ryssland och kommunismen. Diktatorns
anhängare påstår, att hans person för ögonblicket betyder mera
än Falangen. I Spanien tror man för närvarande att någon inhemsk kommunistfara inte är förhanden. Den nationella kommunismen i Spanien har upphört att existera eller reducerats till en
minimal omfattning och berövats politisk betydelse. Däremot
finns en fara för inre anarki, vilken skulle kunna utgöra en tacksam jordmån för utifrån kommande kommunistisk aggression, som
tar sig uttryck, dels i antispansk kampanj inom den internationella
politiken, dels i kommunistisk penetration över Pyreneerna. Denna
senare bekämpar Franco med rent militära metoder, under det
han inom utrikespolitiken är bestämd motståndare till alla förbindelser med och alla kompromisser gentemot Sovjet, vilka skulle
kunna underlätta en dylik penetration. Franco är tydligen inte
övertygad om att en efterträdare till honom skulle kunna föra
kampen på ett lika hänsynslöst sätt. Detta är den version av saken
som El Caudillos anhängare ger.
448