Den stammande spionen

Spion, sjukvårdare, sentida upptäcktsresande – och en av sin tids mest lästa författare. Sten Niklasson beskriver Somerset Maughams fascinerande levnadsöde.

”Jag drogs till skrivandet som ankan söker sig till vattnet.”

Så sade den man som under större delen av sitt liv var en av världens mest lästa författare. Men resultatet av hans skrivande ifrågasattes av många yrkeskritiker. En av dem karaktäriserade hans stil som ”en sådan snårskog av klichéer att man förundras över författarens förmåga att samla ihop så många, och över hans absoluta oförmåga att uttrycka någonting originellt”.

Somerset Maugham föddes i Paris den 25 januari 1874. För att sonen skulle slippa den lagstadgade plikten för alla som fötts på fransk jord att göra militärtjänst i Frankrike, hade fadern arrangerat förlossningen på den brittiska ambassaden, där han var anställd för att handlägga juridiska ärenden. Modern led av tuberkulos, en sjukdom som hennes läkare egendomligt nog ansåg kunna botas genom upprepade barnsbörder. Läkaren hade fel. När Somerset var åtta år gammal, dog modern sex dagar efter det att hon fött sitt sjätte barn.

När fadern två år senare gick bort, skickades Somerset till en farbror, som var kyrkoherde i Kent. De följande åren blev bedrövliga. Farbrodern visade sig vara en känslokall tyrann, skolkamraterna retade Somerset för hans dåliga engelska, och hans kortväxthet gjorde honom till ett lätt offer för kamraternas löje. Resultatet blev att Somerset utvecklade en stamning som skulle plåga honom resten av livet.

Sexton år gammal lyckades han utverka tillstånd från farbrodern att lämna England och söka in vid universitetet i Heidelberg, där han läste litteraturvetenskap, filosofi och tyska.

Efter hans återkomst till England bestämde emellertid farbrodern i samråd med den lokale doktorn att Maugham skulle bli läkare. Visserligen ville denne själv helst av allt utveckla sitt intresse för litteratur, men kunde som omyndig inte sätta sig upp mot sin farbroders vilja. De följande fem åren tillbringade han följaktligen som medicinstudent vid St Thomas sjukhus i Lambeth, London.

I boken Liza of Lambeth (1897) återger han sina erfarenheter som förlossningsläkare i slummen. Boken handlar om en artonårig fabrikarbeterskas liv och död. Här visar Maugham för första gången prov på sin förmåga att tonsäkert skildra människor och miljöer hämtade ur det verkliga livet. I sin självbiografi, The Summing Up, utgiven 1938, talar han utan koketteri om sina begränsningar som författare – klen fantasi, ingen talang för känslofyllda scener och dåligt bildspråk. Och man behöver inte läsa många berättelser av Maughams hand för att inse att hans författarskap framför allt bygger på en förmåga att skarpsynt observera sin omgivning. Han fann det alltid lättare att fästa på papper vad folk faktiskt sagt, än att hitta på dialog i en fiktiv berättelse.

Det positiva mottagandet av Liza of Lambeth fick Maugham att på heltid ägna sig åt skrivandet. Flera av hans närmast följande verk hade emellertid begränsad framgång. Hans karriär fick en nystart 1907, då han börjat skriva för teaterscenen. Pjäsen Lady Frederick blev en formidabel succé. Redan påföljande år gick fyra av Maughams pjäser samtidigt på Londons teatrar. Alla var den typ av kvicka salongskomedier som gick hem hos publiken. Några år senare hade Maugham blivit berömd. Han hade då fått tio av sina pjäser uppförda och publicerat ett flertal uppskattade böcker.
En av böckerna fick titeln The Magician (1908). Huvudpersonen Oliver Haddo är modellerad efter en av det tidiga 1900-talets märkligaste gestalter, den för de flesta nutida läsare okände ockultisten Aleister Crowley.

När första världskriget bröt ut, slöt sig Maugham till en grupp bestående av ett tjugotal välkända författare med namnet Literary Ambulance Drivers, som under Röda Korsets ledning tjänstgjorde i Frankrike. Det var under denna tid han mötte en ung man från San Francisco vid namn Gerald Haxton, som skulle bli hans älskare ända till sin död trettio år senare. Det är värt att komma ihåg att homosexualitet var ett brott som i det tidiga 1900-talets England kunde leda till fängelsestraff. Det var Maugham väl medveten om. När han var tjugoett, hade den famösa rättegången mot Oscar Wilde för grov otukt inletts under skandalartade former.

Flertalet av Maughams sexuella relationer var med män. Men han hade också ett antal kärleksaffärer med kvinnor. En av dem var Syrie Wellcome, gift med en stormrik engelsk läkemedelsdirektör. Som ett resultat av förbindelsen med Maugham födde hon en dotter som gavs namnet Liza. Direktören stämde sin hustru för äktenskapsbrott och pekade ut Maugham som medbrottsling. Maugham och Syrie gifte sig men separerade tio år senare efter ett stormigt äktenskap.

Romanen Of Human Bondage (1915), vars titel Maugham hämtat från Spinoza, innehåller en lång rad självbiografiska episoder. Författarens alter ego, den föräldralöse Philip Carey, bläddrar som liten i Tusen och en natt och fängslas av läsandets tjusning – ”en fristad från alla världens olyckor”. Philip, som i likhet med Maugham blir läkare, har klumpfot – en metafor för Maughams stamning och kanske också hans homosexualitet. Maughams farbror, kyrkoherden i Whitstable, är i boken lätt karikerad som kyrkoherden i Blackstable o.s.v. En annan intressant parallell är att Philip under en ungdomsperiod som konstnär i Paris, precis som Maugham själv, upptäcker att hans talang är begränsad till ”a superficial cleverness of the hand” , och att han saknar den lidelse som verklig konstnärlig originalitet förutsätter.

Boken fick till en början ett svalt mottagande, framför allt på grund av skildringen av en plågsamt besatt kärleksaffär mellan Philip och en föga attraktiv servitris vid namn Mildred. En recensent kallade denna till synes obegripliga förbindelse ”the sentimental servitude of a poor fool”. Men trots att Mildred gör honom olycklig, kan inte Philip motstå henne:
“He did not care if she was heartless, vicious and vulgar, stupid and grasping; he loved her.”

Till slut finner Philip att kärlek förslavar, och att enda sättet att frigöra sig är att försöka motstå dess frestelser. Han förlovar sig med Sally, som han uppfattar som en kvinna med allt det Mildred saknat. Han är fäst vid Sally, men han skiljer mellan den tillgivenhet han känner för henne och den kärlek han kände för Mildred. Bokens slut är sorgligt. När Sally accepterat Philips frieri, säger han: ”Jag är så lycklig”. Hon svarar: ”Nu vill jag äta lunch”.

Of Human Bondage har filmats flera gånger, bl.a. i en sevärd tidig version med Leslie Howard och Bette Davies i huvudrollerna.

1916 började Maugham, tillsammans med sin partner Haxton, en lång räcka resor över jordklotet som skulle fortsätta i stort sett hela hans liv och ge honom stämpeln som en av de stora skildrarna av kolonialismens sista krampryckningar. En av de första långresorna tog honom till Tahiti, där han samlade material till sin nästa stora roman The Moon and the Sixpence (1919).
Återigen berör Maugham frågan om vad genialitet egentligen innebär. Berättelsen handlar om en aktiemäklare som överger sin familj och sitt arbete för att fara till Paris och måla. Han har visat sig beredd att ge upp allt för att tillfredsställa det rena konstnärliga begäret. Romanfigurens namn är Strickland, och han företer påtagliga likheter med Gaugin. Målarkollegan Stroeve inser och accepterar Stricklands överlägsna talang och sin egen medelmåttighet. I ett av dramats nyckelavsnitt förför Strickland Stroeves hustru men överger henne. Den rasande Stroeve upptäcker en tid därefter en nakenmålning av sin hustru gjord av Strickland. Han griper efter ett verktyg för att förstöra duken men hejdar sig fylld av beundran för den konstnärliga kvaliteten i verket.

Det är troligt att Maugham inspirerats av Gaugins vistelse på Tahiti. Märkligt nog hittade han för övrigt en tidigare okänd tavla av konstnären, som han förvärvade och tog med sig hem!
De mest populära av Maughams noveller beskriver den känslomässiga bankrutt som ofta drabbade de brittiska kolonialtjänstemännen i Fjärran Östern. Särskilt Rain (1921), som handlar om en missionärs moraliska upplösning när han försöker frälsa en prostituerad på en ö i Stilla Havet, har motstått tidens tand. Berättelsen har filmats många gånger och den kvinnliga huvudpersonen med namnet Sadie Thompson har gestaltats av stjärnor som Gloria Swanson, Joan Crawford och Rita Hayworth.

1917 enrollerades Maugham av den brittiska underrättelsetjänsten, numera MI6, för att utföra uppdrag i Ryssland. Hans erfarenheter som spion inspirerade ett antal noveller, bl.a. Ashenden, som är namnet på berättelsens sofistikerade hjälte. Enligt Maughams biograf Ted Morgan blev dessa noveller en av Ian Flemings förebilder för serien om James Bond.

1928 hade Maugham köpt en magnifik villa vid Cap Ferrat på franska Rivieran. Villa Mauresque med sin 50 000 kvadratmeter stora tomt blev hans hem och fasta punkt i tillvaron under resten av livet. När tyskarna ockuperade Frankrike 1940, tvangs emellertid Maugham i exil och tillbringade krigsåren i USA, där han med stor framgång förvandlade flera av sina berättelser till filmmanus.

Hans sista stora roman The Razor´s Edge publicerades 1944. Den handlar om ett omaka par, Larry och Isabel, som företer likheter med Maugham och Haxton. Den desillusionerade Larry, som tjänstgjort som pilot under första världskriget, avvisar ett förmånligt erbjudande om arbete och lämnar sin ombonade tillvaro för att påbörja en fysisk, såväl som andlig, resa. Han förklarar för Isabel att han vill ta reda på om Gud finns, varför världen är ond och om själen överlever döden. När han ber Isabel göra honom sällskap, vägrar hon och svarar att hon vill ha roligt, dansa och klä sig i vackra kläder. Hon bryter förlovningen, och Larry tillbringar de följande tio åren med att läsa och resa. Han är Maughams märkligaste romanfigur. I motsats till Philip Carey, som plågas av sin omöjliga kärlek, och Charles Strickland, som obönhörligt drivs av sin konstnärliga lidelse, är Larry en obunden och fri ande med en nästan överjordisk framtoning.
Hollywood jublade, inte minst därför att huvudpersonerna i boken är amerikaner. Två år efter bokens publicering hade filmen premiär med Tyrone Power och Gene Tierney i de ledande rollerna.

När Haxton avlidit, fylldes hans plats i Maughams liv av en yngre man från Londons slumområden vid namn Alan Searle. Trots att denne tycks ha varit en långt mindre stimulerande partner än Haxton, tycks förhållandet ha fungerat.

1962 sålde Maugham en samling tavlor, av vilka några tidigare överlåtits på dottern Liza. Följden blev en stämning från Liza och en dom som tillerkände henne en ansenlig summa pengar. Maugham blev rasande och kungjorde i ett uttalande att han inte var Lizas biologiske far. Dessutom adopterade han Searle och gjorde denne till arvinge, medan Liza, som fötts utom äktenskapet, gjordes arvlös. Denna solkiga affär, som utsatte Maugham för åtskillig kritik, kulminerade när han gav ut en memoarbok med titeln Looking back (1962), i vilken han angrep sin avlidna hustru Syrie.

Liza lät sig inte nöja. När Maugham 91 år gammal gått bort, begärde hon tillsammans med sin make, lord Glendevon, i fransk domstol att faderns testamente skulle ogiltigförklaras, vilket också delvis skedde. Searle blev emellertid inte lottlös. Han tillerkändes £50 000, inventarierna i Villa Mauresque samt Maughams litterära kvarlåtenskap (numera i The Royal Literary Fund).

Askan av den man som placerade sig själv ”in the very first row of the second-raters” spreds för vinden vid The King´s School i Canterbury.

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör för Patentverket.