Den stora statens återkomst

Det skulle kunna tolkas som en stor konspirationsteori. Hur ”eliterna” plötsligt övergav det som vanligt folk önskade och i stället började ägna sig åt ömsesidigt gynnande mellan företagsledare och politik. Och visst finns det ett tydligt utfall. Men i vanlig ordning saknas konspirationens förmåga att samordna, och verkligheten är betydligt mer torftig än raffinerad. Patrik Strömer har läst Mattias Svenssons ”Den stora statens återkomst”.

Inte desto mindre går det att fastslå en utveckling där staten utökat sin makt och i motsvarande mån har människors frihet begränsats och rättigheter minskat eller kränkts. Berättelsen om hur det gick till är osminkat framlagd av författaren och debattören Mattias Svensson i boken ”Den stora statens återkomst” (Timbro förlag).

Som Evert Taube skaldade i ”Här är den sköna sommar” så är det krig och politik som har fördärvat vår jord. Och tydligare än så blir det inte när det 21 århundradets inledande historia skrevs. Till skillnad från 1900-talets avslutning, som präglades av tilltro till individer, företag, frihet och marknadsekonomi och som också ledde till viktiga reformer och ökad världshandel, har de senaste åren präglats av krav på ordning, begränsningar och utökade statliga befogenheter. Demokratins styrka är att kanalisera många människors vilja, dess svaghet är just hur makt utövas och ansvar utkrävs. Så när människors rädsla och oro är starkare drivkrafter än tillit och hopp, blir också resultatet annorlunda.

Vems är egentligen felet? Svensson lägger stor vikt vid principlösa politiker. Och frågar sig med rätta varför så få statsvetare tycks vara genuint intresserade av att verkligen studera staten och den rena politiska maktutövningen. Det är en fullt rimlig utgångspunkt. Blair och Schröder var båda socialdemokrater som moderniserade sina partier under 1990-talet och genomförde reformer, men som efter den politiska karriären har ägnat sig åt att sälja sitt politiska kapital till ekonomiska intressen som är mer beroende av politiska kontakter än av marknaden. George W Bush var republikanen som kraftig ökade de federala utgifterna. Sverige får ändå ses som ett undantag i just denna globala trend, eller åtminstone ett land där denna anpassning sker lite senare. (Det enda uppenbara sakfelet jag hittar i boken är för övrigt uppgiften att Göran Persson skulle ha gått till Kreab efter att han slutade som statsminister; Göran Persson är knuten till JKL)

Låt oss börja med krigen. Iraks invasion av Kuwait 1990 möttes av en USA-ledd koalition som drev tillbaka angriparen. Men Saddam Hussein satt kvar som diktator. Tills vidare. Efter 11 september blev motreaktionen kraftigare och då blev USA och UK allierade i kriget i Afghanistan med syftet att utplåna talibanernas maktställning. Även om FN:s säkerhetsråd i efterhand gav sitt godkännande, så var kriget igång. Fortfarande är stora utländska styrkor kvar i landet.

Nästa krig var Irakkriget där diktatorn Saddam Hussein i förväg anklagades för att ha tillgång till massförstörelsevapen, en anklagelse som tycktes ha fog för sig efter Halabja, där den irakiska diktaturen använde kemisk krigföring mot civila kurder.

Men moderna välfärdsstater är inte lämpade för krig. Krigen har kostat ofattbara summor, där mer pengar läggs på proteser och pensioner än på kulor och krut: ”De totala välfärdskostnaderna för krigen i Irak och Afghanistan ser ut att bli ungefär dubbelt så stora som kostnaderna för själva krigsinsatserna, vilket tar notan för krigen i Irak och Afghanistan från omkring 1,5 biljon dollar till mellan fyra och sex biljoner dollar.” En biljon är alltså tusen miljarder.

Vad har dessa statliga utgifter åstadkommit? Politiskt sönderfall i Mellanöstern, ilska mot västlig arrogans och inhemsk misstro mot politiker. Fanns det reella alternativ? Kanske, även om det är mycket enklare att vara efterklok. Svensson dömer inte här, utan konstaterar bara att krig är både vanskligare och dyrare än man tror, även om människoliv inte tas in i kalkylen. Det är en omöjlig uppgift ens för en vetenskapligt skolad ekonom att uppskatta kostnaderna för vad ett skadat rättssystem medför, när tortyr, fängslande utan rättegång och åsidosättande av internationell rätt har blivit mer vanligt förekommande.

Ur det kontrafaktiska perspektivet är det lättare att ta till sig avsnitten om statligt finansiellt lättsinne. Där är de politiska missgreppen legio och alternativ har i varje given situation funnits, nämligen att låta marknaden själv korrigera de problem som uppstått. Men i stället för att vara försiktig med regleringar och politiska krav, har problemen skjutits på framtiden och förstorats genom ständigt nya åtgärdspaket och bailouts föreslagits – långt bortom de normala anständighetskrav som funnits i reguljära budgetregler.

Oavsett om det handlar om halvstatliga Fannie Mae och Freddie Mac i USA eller ECB/EU som satt upp konvergenskrav som medlemsländerna ignorerat, så är det genomgående mönstret att politiker gjort fel, för att de aktivt velat uppnå något men saknat kunskap och insikt. Samtidigt har finansaktörer kunnat berika sig, helt enkelt för att de kunnat. Den största utpressningen i världen är ”too big to fail”.

Till detta kommer kapitel om hur välfärdsstatens demografiska problem i stora delar ignorerats (med svenska pensionssystemet som ett glädjande undantag) och hur företagens lobbyism gått från att vilja få marknaden lämnad i fred till att allt mer övergå till ren ful-lobbyism, alltså att vilja eliminera konkurrens genom lagstiftning, utkräva privilegier åt sig själv eller skapa ett osunt beroendeförhållande mellan politik och näringsliv.

Avslutningsvis gör Svensson en del intressanta iakttagelser, slagkraftigast formulerat som att dagens vänster ger fel svar på rätt frågor, medan pragmatisk mitten eller mer konservativ höger oftare ger rätt svar på fel frågor. I denna jordmån gror populism, alltså en politisk rörelse som bygger på paradoxen att en starkare politisk styrning skulle kunna lösa de problem som för mycket politik redan har skapat.

Boken är ett väl underbyggt exempel på hur varenda person som skyller de senaste 15 årens utveckling på ”nyliberalism” inte klarar av att ens analysera de enklaste samhällsförändringar.

”Själva kärnan i en sådan psykologi är att uppehålla sig vid distraktioner och perifera frågor och aggressivt förneka att det nu är hög tid att ta tag i det viktiga och jobbiga man egentligen vet att man borde ha gjort, något i alla fall jag tycker fångar också mycket av den nutida samhällsdebatten.”

Men om nu för mycket och för dålig politik är orsaken till de problem vi ser, borde då inte lösningen vara mindre och bättre politik? Det kan man förstås tycka, men till och med detta enkla tankesteg är svårt att ta när det finns en upplevd trygghet i att någon annan lovar att ta hand om just dina problem.

Om Sverige är moget nog för en vuxen och intellektuellt hederlig debatt om de stora och avgörande bristerna i samhället är för tidigt att säga. I det avseendet delar jag Mattias Svenssons dysterhet. Å andra sidan vet vi att efter det dystra 1970-talet kom en motreaktion. Kanske är längtan efter en stark politisk ledare bara ett missriktat uttryck för en politik som faktiskt tar ansvar och har frimodighet att erkänna att allt i samhället inte kan eller bör vara politik?

Patrik Strömer är generalsekreterare i Svenska Snustillverkarföreningen, fristående kolumnist och har sjungit progg med författaren.