Den svenska kyrkoförsamlingen i London

DEN SVENSKA KYRKOFÖRSAMLINGEN
I LONDON
OCH DESS TIDVIS STORMIGA HISTORIA
Av konsul HARALD TROLLE, Stockholm
I ETT den 13 september 1673 daterat öppet brev (charter) överlämnar
konung Charles II av England, »very much desiring to gratify the
request of the most esteemed person John Barchman Leijonbergh,
Knight and Baronet, the most prudent Envoy of the King of Sweden,
our most dear Brother» kostnadsfritt en tomt vid Trinity Lane i London till köpmännen Jacob Jacobson, John Lemknell, Theodor Jacobson, Peter Split, Stratz Ahrens och Nicholas Heyn, vilka samtidigt
erhöllo privilegium att å densamma uppbygga en kyrka, där den
lutherska läran skulle predikas.
De ifrågavarande sex personerna, vilka sålunda kunna sägas vara
initiativtagare till den svenska församlingen i London, voro efter allt
att döma svenska undersåtar, ehuru deras tyska namn göra det troligt, att de sannolikt härstammade från Sveriges dåvarande tyska
besittningar. Den svenske ministern Leijonbergh var en synnerligen
erfaren och uppskattad diplomat. Rådmansson från Stockholm blev
han 1655 efter tidigare diplomatiska uppdrag i England, Ryssland och
Spanien svensk kommissarie i London, efter 1672 såsom envoye, och
stannade där ända till sin död 1691 med undantag för åren 1657-1660,
då han var konung Carl X Gustaf följaktlig under det danska kriget.
Det kan nämnas, att hans styvdotter gifte sig med hans kommissionssekreterare, sedermera minister-residenten och envoyen i London,
Christopher Leyoncrona till Kråkerum i Mönsterås socken, Kalmar
län,- känd även såsom skald – vilken var son till drottning Christinas kände hovskräddare J ohan Holm, som adlades 1654.
Det planerade kyrkobygget kom emellertid icke till stånd, troligen
var den svenska kolonien i London alltför fåtalig. Privilegiet förföll
därför för svenskarnes vidkommande men utnyttjades i stället av
tyskarne. Dessa uppbyggde på tomten en kyrka, vilken emellertid
även svenskarue fingo begagna. Sedan 1688 religionsfrihet införts i
England började emellertid planerna på egna församlingar taga fart
bland utlänningarne. Sålunda förenade sig i London boende danskar
och norrmän och bildade en egen kyrkaförsamling och byggde – med
rikliga bidrag från hemlanden och särskilt den kungliga familjen –
en egen kyrka, som blev färdig 1696. Svenskarne, som funnit det en
smula besvärligt med det tyska språket, sökte sig nu till denna nya
dansk-norska kyrka och fick även bruka den för egna gudstjänster.
357
Harald Trolle
Detta goda förhållande fortsatte dock endast under några få år. De
politiska förhållandena mellan Sverige och Danmark blevo som bekant under 1700-talets första år allt mera spända och det stora nordiska kriget utbröt. Detta hade givetvis sin inverkan även på de
nordiska utiandskolonierna och svenskarue i London trivdes inte
längre i den dansk-norska kyrkan. I mars 1710 taga planerna på en
egen svensk församling fastare grund, i det att en svensk kyrkaförsamling konstituerar sig, väljer »älste och kyrkoföreståndare» samt
utser egen pastor. Till kyrka förhyres för ett pris av sexton pund
för år ett bönhus vid Rateliffc Highway invid Themsen. I en skrivelse, daterad den 16 maj 1710, till biskopen och eonsistoriales över
Skara stift ställer sig församlingen under nämnda myndighet. I
samma skrivelse lämnas en utförlig redogörelse över de ursprungliga
planerna på en församling i London samt huru de gingo i kvav. Det
missförhållande, som uppstått mellan svenskarue och den dansknorska församlingen, får också en drastisk beskrivning:
»Men som vår Nation den tiden var så svag, det han icke var mäktig kyrkan att bygga, fast mindre en Pastor underhålla, är privilegium kommet den
Tyska Nationen till fördel, den Svenska som det språk så grundligen ej förstå till största villfarelse i dess religion, så att en del begivit sig till andra
religioners kyrkor, en del åter hållit sig till den Danska församlingen, men
som nu tyvärr är att beklaga, sedan Konungen av Danmark vårt kära fädernesland så falskeligen och utan orsak med ett för Gud och den ädla världen
orättmätigt krig anfallit, gjort Nationerne så hätske emot varannan, särdeles
då den Danska Pastoren uppläser bönerna, som äro mot vårt fädernesland,
konung och vapen, vilket hjärtligen nationen förbittrar att höra, så att den
Svenska Nationen förveken Februari månad sig sammansatte att under dem
själva inrätta en Svensk kyrka, vilket dem så väl lyckades, sedan de förmedels en Akt av Parlamentet icke allenast fått permission att inrätta en kyrka,
utan ock låta predika i deras språk och rena Lutherska läran, likformigt Svenska Liturgien – – -.»
Att man vände sig till biskopen i Skara torde ha sin orsak, däri att
biskopstolen därstädes då innehades av den berömde doktor J esper
Swedberg, vilken redan tidigare hade fått sig ålagd att hava uppsikt
över de svenska församlingarne i Amerika.
Till pastor utsågs en ung magister Martin Hegardt, född 1685, vilken vistades i London för studier i de orientaliska språken. I årlig
lön skulle han erhålla fAO samt tre kollekter. Valet stod mellan honom och en annan ung studiosus, magister Erik Alstrin, sedermera
biskop i Strängnäs. Hegardt stannade såsom svensk pastor i London
till 1712 och efter fortsatta studier vid en rad utländska universitet
Oxford, Cambridge, Amsterdam, Leyden, Utrecht, Hamburg, Rostock
och Greifswald blev han 1714 teologie doktor och professor i Lund.
Hans äldste son upphöjdes i adligt stånd 1717 (von Hcgardt) av den
då i Lund vistande konung Carl XII, som dessutom stod fadder åt
en yngre son. Han avled 1732.
Orsaken till att Hegardt så snart lämnade sin tjänst i London var
dels att han redan 1710 utnämnts till c. o. teol. profcRsor i Lund, dels
visst missnöje med församlingens äldste. Dessa hade nämligen i
358
’.oi:
Den svenska kyrkaförsamlingen i London
samma brev, varmed de ställde församlingen under biskop Swedbergs
skydd och uppsyn, anhållit att denne skulle utsända en lämplig prästman, som kunde vara Hegardt behjälplig samt dessutom undervisa
den svenska kolonins barn. Härom hade man på förhand icke underrättat Hegardt.
I enlighet med denna framställning skickade biskop Swedberg ut
magister Olof Nordborg till London. Denne, som var fyra år äldre
än Hegardt, kände sig också besviken, när han kom till London. Det
blev ej tillräckligt arbete för två präster, den lön, som anslagits åt
honom, :€,.6 om året samt ;f.2 för varje skolbarn, var alldeles för liten,
särskilt som antalet barn, som skulle undervisas, var mycket ringa.
Församlingen blev därför nödsakad höja hans lön till ;f.20 samt ställa i
utsikt ytterligare ;f.10. När Hegardt återvände till Sverige blev Nordborg ordinarie pastor. Han var en lärd och begåvad man, men föga
lämpad att stå i spetsen för en kyrkoförsamling. Skötseln av församlingen förföll och det hela slutade med att man ingick till Kungl.
Maj:t med begäran att få en annan pastor. Nordborg hemkallades 1724
till Sverige och utnämndes till kyrkoherde i Fredsbergs församling i
Skara stift. 1745 begick han sjävmord. När folket samlade sig till
gudstjänsten gick han ut och störtade sig i en damm, sedan han först
skurit sig i halsen med en kniv.
Den ekonomiska situationen för församlingen var av naturliga skäl
icke så lysande. Församlingen beslöt därför 1715, att Nordborg skulle
resa till Sverige för att söka erhålla finansiellt understöd, varvid
man även hoppades erhålla så mycket, att det räckte till uppförandet
av en egen kyrka. För detta ändamål försågs Nordborg med rekommendationsbrev förutom av biskopen och konsistoriet i Skara även av
konungen av England och biskopen i London. Nordborg erhöll i Stralsund företräde för Konung Carl XII, vilken påbjöd att för uppbyggande av en svensk kyrka i London skulle anslås 2% av rikets kyrkokassor. Men då detta ej skulle förslå, enär på många håll inga kyrkamedel förefunnos, uppgjordes ett nytt förslag, som gick ut på att s. k.
stamböcker skulle utgå inom alla svenska stift samt, sedan fred inträtt, en allmän kollekt skulle upptagas för församlingen i London.
Trots all välvilja, som mötte Nordborg under resan genom Sverige,
blev resultatet ganska klent. I Göteborg erhöll han 600 Dal. smt., i
Uddevalla 100 tolfter bräder, men i det inre av landet blev resan i
det närmaste resultatlös. Den 28 april 1720 beslöt sekreta utskottet
föreslå en statlig årlig lön av 300 R:dr B :co (= 72 f.) åt svenske pastorn i London samt desutom skulle två kollekter upptagas över hela
riket samt stamböcker utsändas till förmån för kyrkobyggnaden. Vid
föredragningen i Rådet av statssekreteraren Höpken yttrades emellertid betänkligheter med anledning av rikets svaga ekonomiska ställning och den föreslagna lönen nedsattes till 2/s. Kollekten påbjöds
dock först 1725.
Missnöjet med kyrkoherden Nordborgs verksamhet blev med tiden
allt större och större och till slut fann sig svenske ministern i London
baron Carl Gustaf Sparre nödsakad att anhålla hos Kungl. Maj :t att
.en annan prästman måtte utses i hans ställe. Klagomålen på Nord- 24- 48657 Svensk Tidskrift 1948 359
·,
———————————————————–
Harald Trolle
borg voro mycket graverande och ministern ansåg sig kunna säga,
att församlingen i London befann sig i sådant lägervall, att den snarare kunde kallas en förskingring. De överenskomna gudstjänsterna,
två varje söndag, böllos icke i det att aftonsången upphörde, kyrkans
ekonomi sköttes enväldigt av pastorn i strid mot gällande bestämmelser och själv levde han i ovänskap med en stor del av församlingsmedlemmarna, vilket hade till följd, att dessa sökte sig över till
de tyska kyrkorna. Därigenom berövades församlingen en åvsevärd
del av sina inkomster. Fara förelåg sålunda för att församlingen
skulle gå sin upplösning till mötes.
Med anledning av denna framställning utnämndes vice pastorn i
Färentuna församling Jakob Serenius, f. 1700, den 22 juli 1723 till
Nordborgs efterträdare. Nordborg var emellertid icke villig att lämna
sin tjänst utan fortfor att uppbära sin tidigare avlöning, vilket givetvis omöjliggjorde för Serenius att tillträda tjänsten. Åtskilliga prästliga tjänster i Sverige erbjöds N ordborg utan resultat. Då saken 1725
förekom i Rådet, meddelades, att Nordborg, som 1724 utan att taga
avsked eller återlämna församlingens handlingar rest hem till Sverige, förklarat sig icke vilja åtaga sig någon av de erbjudna prästliga
tjänsterna utan föredraga att »bo i Stockholm och njuta pastorslönen
i London, hälst som han sades driva någon handel». Detta kunde
naturligtvis ej fortgå i längden och slutligen tvingades Nordborg i
maj 1725 att mottaga den ovannämnda kyrkoherdebefattningen i
Fredsbergs regala pastorat. Serenius kunde nu övertaga pastorsämbetet i London.
Församlingslivet i London hade sålunda inte direkt utmärkt sig för
någon särskild frid och sämja, även om man skulle kunna säga, att
de strider, som förevarit, rört sig inom ett ganska begränsat område
och att de med god vilja skulle ha kunnat biläggas utan att äventyra
det hela. Det torde också ha varit allmänt önskemål inom församlingen, att så skulle ske, och den nyutnämnde kyrkoherden var därför
ivrigt efterlängtad. Det skulle emellertid komma att visa sig, att striderna inom kort skulle uppblossa på nytt och nu bliva av svårartad
karaktär. Orsaken härtill får nog till allra största delen anses bero
på de främsta agerande personerna, ministern friherre Carl Gustaf
Sparre och kyrkoherden Jakob Serenius, bägge myndiga och självsäkra herrar, som visste vad de ville och hade svårt att jämka med
sina uppfattningar. Man gör nog heller intet våld på sanningen, om
man säger, att bakom det hela kan skönjas frihetstidens politiska
strider, kampen mellan hattar och mössor. När striden tog sin början
och om upprinnelsen till densamma lämna tillgängliga handlingar
inga upplysningar, men det dröjde ända till 1738, innan den bilades
och då hade både konungamakten, rådet, kanslikollegium och sekreta
utskottet haft att taga ställning till den.
Det torde icke sakna sitt intresse att taga de bägge huvudpersonerna, som bägge voro märkliga män, i närmare skärskådande.
Friherre Carl Gustaf Sparre var född den l juni 1688. Föräldrarne
voro friherre Jakob Casimir Sparre och hans hustru Brita Lejonhufvud. Vid 16 års ålder blev han fänrik vid överste Nieroths rege–
360
.:
Den svenska kyrkaförsamlingen i London
mente, 1706 löjtnant vid Uplands regemente och 1709 regementskvartersmästare vid Skaraborgs regemente. Han deltog i Carl XII:s krig
i Polen och Ryssland, blev tillfångatagen i slaget vid Poltava och
fördes till Moskva. Han utväxlades 1710 och återvände till Sverige,
avancerade snabbt vid Vestmanlands regemente och Smålands kavalleri, blev major 1716, generaladjunkt 1717 och överste 1719. Vid
fredskonferensen på Åland 1718 fungerade han såsom marskalk. 1719
utnämndes han till sändebud i London, där han kvarstannade till 1736.
Han eftertrtidde här greve Carl Gyllenborg, som sedermera blev hovkanslär och president i Kungl. Kanslikollegium. Denne hade såsom
persona ingrata hos den engelska regeringen av densamma den 28
augusti 1717 hemsänts med en engelsk fregatt till Göteborg, sedan han
under ett halvt år hållits fången på Plymouths slott såsom misstänkt
att vilja befordra Pretendentens sak – ett sällsamt mellanspel för
ett svenskt sändebud och en blivande regeringschef. Under sin Londontid blev Sparre överste vid Smålands kavalleri 1732, generalmajor
vid kavalleriet och kaptenlöjtnant vid Kungl. Drabantkåren 1732. 1728
fungerade han såsom ambassadör vid fredskonferensen i Soissons.
1737 blev han landshövding över Södermanlands län och påföljande
år invaldes han i sekreta utskottet. Den 31 mars 1739 upphöjdes han
till riksråd och var såsom sådan en av de främsta förespråkarna för
den olyckliga krigspolitiken. Det var Sparre, som var den egentliga
upphovsmannen till de ödesdigra truppsändningarne till Finland 1739.
Han avled den 24 mars 1741 i Stockholm och hann sålunda icke uppleva det tragiska ryska kriget. C. G. Malmström karakteriserar honom såsom »en ränklysten, nitisk och hätsk partiman med mera mod
och framfusighet än omdöme och besinning». Detta omdöme bestyrkes också av det förhållande, att han under sin ministertid i London
stod i intim kontakt med den dåvarande regeringsoppositionen därstädes. Även om han avgick från sin diplomatiska tjänst på egen
begäran torde dock hans ställning i England under åren ha blivit mer
och mer ohållbar och den engelska regeringen dolde icke sin önskan
att få honom hemkallad. Han var gift med Karl Gyllenborgs styvdotter och arvinge, den engelskfödda Elisabeth Derith, vilken genom
ett särskilt kungabrev förklarades för svensk grevedotter. På grund
av arvstvister låg han till en början i öppen strid med sin svärfader,
men så småningom bilades denna och han närmade sig det Gyllenborgska kotteriet.
Jakob Serenius var född den 25 juli 1700 i Färentuna, där fadern
Sven Serenius var prost. Efter att 1722 ha blivit fil. mag. och prästvigts förordnades han att såsom vice pastor förestå Färentuna församling efter fadern, som då avlidit. 1723 förordnades han till pastor
i svenska församlingen i London, där han, enligt en minnestecknare,
»efterlämnar ett oförgätligt minne». Det var hans förtjänst och endast hans, att den svenska kyrka som sedan under nära tvåhundra
år skulle vara centralpunkten för svenskt kyrkoliv i England kom
till stånd. Vid sidan av sitt kall, som han ägnade sig åt med samvetsgrann iver, intresserade han sig även för politiska och ekonomiska
förhållanden. Sålunda föredrages i Rådet den 3 februari 1731 en skri- 361
Harald Trolle
velse från Serenius, i vilken han rapporterar, att den ryska järnhandeln i London under senaste tiden mycket tilltagit, vilket var till
stor skada för Sverige. Denna skrivelse, som av Rådet ansågs såsom
synnerligen betydelsefull, remitterades omedelbart till kammar-,bergsoch kommerskollegierna med befallning att »framför alla andra ärender skyndsamt handlägga denna viktiga angelägenhet, ävensom hålla
saken tyst». 1727 utgav han en skrift, som väckte stor uppmärksamhet,
om den engelska fårskötseln och jordbruket (»Engelske Åkermannen
och Fåraherden» Stockholm 1727). Med de högre engelska prelaterna
stod Serenius på synnerligen god fot; alldeles särskilt var detta fallet
med lord-biskopen av London Dr. E. Gibson. På dennes inrådan besökte han Leyden, där han gjorde undersökningar rörande remonstranternas lärosatser. Under sin vistelse där utgav han en skrift
om överensstämmelsen mellan de lutherska och engelska kyrkorna.
(Examen Harmonire Religionis Lutheranre et Anglicanire 1726.) På
lord-biskopens förslag utarbetade han vidare ett engelskt-svenskt-latinskt lexikon, »Dictionarium anglosvetico-latinum», (första delen
trycktes i Hamburg 1734 och i Nyköping 1757, andra delen utkom 1744)
samt en avhandling om »Svecogöthers forna närmare förhållande till
anglerna». Serenius kan sålunda med fog betraktas såsom en av de
allra första pionjärerna för svenskt-engelskt närmande i kulturellt
avseende. Med anledning av den skarpa tvist, som uppkom mellan
envoyen Sparre och Serenius, varvid den förre t. o. m. skall hava
förgått sig så, att han i en park nära slottet offentligen slagit Serenius
och till vilken strid vi senare skola återkomma, tog Serenius den l
juli 1733 avsked av sin församling och trots ministerns reseförbud
begav sig till Hamburg, där han fullbordade en del av de nyssnämnda
arbetena. 1734 hemkallades han officiellt från sin pastorsbefattning i
London och blev påföljande år kyrkoherde i Nyköping och 1736 prost
därstädes. 1738 riksdagsman av prästerståndet och slutligen 1763
biskop i Strängnäs. I riksdagen var han en mycket ivrig mössa och
en av partiets ledande män. Han skildras av en författare (Bååth)
såsom hämndlysten, hänsynslös och partisinnad. »Hans stora insikter
icke minst i ekonomiska ting, talarförmåga och oförskräckthet gåvo
honom en ofta dominerande ställning i prästeståndet och utskotten.
– – – På samma gång hävdade han laga former i rättegångsväsendet, talade emot tjänstetillsättningar genom ständerna och över huvud taget för tukt och ordning. Den svenska kyrkan hade i honom
en av sina yppersta målsmän och försvarare.» Sitt biskopstift förvaltade han »med sin vanliga rastlösa verksamhet och utmärkta
skicklighet». Han inrättade av egna medel en »Historire Naturalis
Lektion» vid gymnasiet i Strängnäs. Det kan tillfogas, att han 1764
var på förslag till ärkebiskopsämbetet, men förbigicks på grund av
sin utpräglade partiställning. Den kände biskop Wallqvist i Växiö
(1755-1800), har om Serenius fällt följande omdöme: »Han var en man
av sällsynt förstånd, starkt omdöme om saker och människor, hade
driftig håg för stora ting samt gåva att röra likt och olikt för deras
bedrivande, beivrade mindre fel, som begingos mot dess person än
mot dess ämbete och tänkesätt, var orörlig för hat och förföljelse, obe- 362
..
-.–
’. ~
Den svenska kyrkaförsamlingen i London
veklig av smicker och penningar, trogen undersåte, redlig medborgare, rättvis och lätt förman, öm fader, fri och ärlig med var man.
De fel man tillagt honom voro snarare tidens än hans. Han har dock
betalt dem med sina dygder och blir i all eftervärld ett mönster för
värdige biskopar.» Han avled den 4 september 1776.
När Serenius inträdde i sin kyrkoherdetjänst i London, tog han
genast på allvar i tu med församlingsarbetet, vilket, såsom framgår
av det föregående, låg i djupt förfall. Bland hans första omsorger
var att söka realisera det sedan länge skrinlagda förslaget om egen
kyrkobyggnad. Sparre reste 1725 över till Sverige och lyckades då utverka utbetalningen av den länge utlovade rikskollekten, vilken emellertid icke uppgick till mera än 6,000 Dal. Kmt (e:a 158 f) och det
räckte givetvis icke långt. 1727 reste Serenius själv över till Sverige
i avsikt, att anskaffa ytterligare medel. Han medförde en ansökan,
underskriven förutom av honom själv av ministern Sparre och svenske
konsuln i London Jonas Alström (sedermera Alströmer), att genom
landshövdingarTie och överståthållaren i Stockholm en insamling
skulle göras till förmån för kyrkobyggnaden. Härigenom inkommo i
Stockholm 2,600 R:dr Smt och i riket i övrigt 6,000 R:dr Smt. En framställning om en pålaga, varigenom varje svensk kyrka skulle bidraga
med l R:dr Smt, hänvisades till Rikets ständer, som ställde sig välvilliga till framställningen. Vidare utverkade han instruktion för
svenske ministern i London, att denne skulle hos den engelska regeringen begära fri tomt, liksom också order till svenska sändebuden i
London, Haag, Hamburg, Lybeck och Amsterdam att på allt sätt vara
Serenius till hjälp. I skrivelsen den 3 juli 1727 undertecknad av konung Fredrik och kontrasignerad av friherre D. N. von Höpken heter
det bl. a.:
»alltså är härmed till eder Vår nådiga vilja och befallning, att I bemälte
Mag. Serenius, under dess vistande på eder ort, med råd och dåd tillhandagån, och till ändamålets ernående honom behjälplige ären uti vad I eljest
kunnen, dock utan att betjäna eder därvid av Vårt höga namn, såsom vilket
för Vår och rikets heder skulle vara oanständigt».
Denna anbefallningsskrivelse var av stort värde för Serenius, som
tack vare den lyckades erhålla en hel del medel på olika platser; bl. a.
överlämnade hertigen av Holstein till honom 300 M:k Cour. Ett förslag att insamla medel till kyrkobyggnaden även inom England, bl. a.
genom att söka bidrag från det engelska kungahuset, som tidigare
bidragit till den dansk-norska kyrkan, avvisades bestämt av Kungl.
Kanslikollegium, som ansåg ett dylikt tillvägagångssätt vara »betänkligt och oanständigt». Samtidigt anmodades ministern att inkomma med förslag till den nya kyrkobyggnaden. Så skedde också
den 16 januari 1728; kostnadsberäkningarTie sluta på f.l,354. Den l
mars inköpte församlingen, företrädd av hr Charles Brander, av
ägarna James Britain, James Magfield och Thomas Southwood för
ett pris av 115 f. en tomt i östra London kallad Princes Square. Allt
stod nu färdigt för påbörjandet av kyrkobyggnaden, då en skrivelse
anlände från svenska regeringen, som fordrade att få se och stadfästa byggnadsplanerna. Med en begäran om överseende för att så
363
,…~ ..-.
Harald Trolle
icke redan skett lämnar svenske ministern de begärda upplysningarna; kyrkan skulle bliva 55 fot lång och 33 fot bred, och härmed fick
det hela bero. Den 15 maj lägges grundstenen till kyrkan och arbetet
bedrives så raskt under Serenius’ egen ledning, att den på Mikaelisöndagen den 29 september 1728 kan invigas. Församlingen erhöll
namn efter drottning Ulrika Eleonora, vilket den alltjämt har bibehållit. Under nära 200 år skulle denna kyrka komma att vara medelpunkten för den allt mer och mer växande svenska kolonien i London.
Verket hade utförts, skriver en författare (1851), »med en raskhet och
skicklighet, som icke nog kan berömmas, ävensom arbetet verkställdes med den omsorg, att kyrkan än i dag står oförändrad såsom ett
vackert och härligt monument av denne utmärkte man». De insamlade
penningarnehade inte räckt till, men Serenius hade med anlitande av
sin egen kredit skaffat sådana och först längre fram i tiden befriades
han från sin ansvarighet för denna gäld genom att den betalades av
rikets ständer. Sedan Serenius vid det församlingsmöte, som hölls
den 22 september 1728 i den gamla kyrkalokalen innan densamma återlämnades, lämnat full redovisning för sin förvaltning av kyrkans
affärer, samt officierat vid invigningen reste han över till Sverige.
Han hade under sommaren utnämnts till pastor vid Kungl. Lifcorpsen
men med anledning därav begärde församlingen hos Kungl. Maj:t
att Serenius måtte ännu någon tid få verka i London. Församlingen
begär också att Kungl. Maj:t måtte anslå lön åt kyrkoherden, ävensom att denne skall »slippa stå under någon biskop sig tillvällad myndighet».
Orsaken till Serenius hemresa var, att han ville anskaffa pengar
till gäldande av den uppkomna skulden. Vid den slutliga redovisningen .den 29 september 1730 visar det sig att kyrkobyggnaden dragit
;E.360.9.4 mera än vad den beräknats skola kosta. De insamlade medlen
utgjorde:
364
>>H. K. H. Hert. av Holstein M:k Cour. 300:-
Uti Lybeck . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 186: 09
uti Hamburg . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 998: 14 ;!l.st. 100. 9. 2.
uti Holland …………………………….. .
uti Lissabon …………………………….. .
uti London ……………………………… .
uti Sverige:
stamboks- och kollektmedel:
1:sta remissen Dal.Kmt. 9.676:- 254.12.-.
2:dra remissen Dal.Kmt. 14.927:- 395. 8. 9.
intresse därå …………….. .
3:dje remissen Dal.Smt. 1.248:-
4:de remissen Dal.Smt. 3.428: 12
Diverse donationer ………….. .
Bevillning av kyrkorna i riket enl.
Kong!. Maj:ts bref till Landshöfdingarne och konsistorierna,
3. 5.11.
99.16. 9.
92.13.-.
30.19. 6.
63.10. l.
7.16. 3.
85.15. o.
Dal.Smt. 3.266: 22 272. 4. 6. 1.149.-. 5.
,- –
Den svenska kyrkaförsamlingen London
Gåvor av ,Jern:
Hr Hetling i Hamburg 2 tons 36.-.-.
Baron Carl De Geer i Stockholm l ton 18.-.-.
Diverse från Christinehamn l ton 18.-.-. ;B, 72.-.-.
Kyrkans skuld o • • • • • • • • • • • • • • • • o o • • • • • • o • • • • • 235.18. 5.
——–
;B.st. l.714. 9. 5.•
Emellertid synes den stora tacksamhetsskuld, uti vilken församlingen stod till sin nitiske och driftige pastor, ganska snart hava
glömts och tyvärr måste man nog lägga största skulden härvidlag
på det tydligen mycket obalanserade och självmedvetna svenska
sändebudet baron Sparre. Så långt ifrån att sin plikt likmätigt med
lugn och värdighet söka åstadkomma sämja inom kolonien, synes han
i stället hava ställt sig i spetsen för alla attacker mot Serenius, vars
energi och ivriga sinnelag i förening med en ganska stor portion självrådighet nog ofta uppkallade till motstånd. Det kan ju också bringas
i åtanke att Sparre även var i skarp konflikt med Serenius företrä-
dare Nordborg.
Tvistens ursprungliga orsak är numera icke känd; vare sig i riksarkivet eller i svenska kyrkans i London handlingar kan återfinnas
någonting därom. Men den skulle slutligen komma till den punkt,
då en förlikning mellan pastorn och ministern icke längre var möjlig
eller ens tänkbar. Det hela ledde, som ovan nämnts till en mångårig
rättegång, som slutligen av Kanslikollegium i Stockholm avdömdes
till Serenius’ förmån. I sitt utslag den 18 april1738 förklarade sålunda
Kanslikollegium, att ministerns och kyrkaföreståndarnas klagomål
över att Serenius ej avgivit tillbörlig redovisning över kyrkobyggnaden var obefogat, då denne redan den 5 oktober 1728 avgivit sådan
redovisning, vilken var underskriven jämväl av större delen av kyrkoföreståndarne, vilka även i skrivelsen den 29 september 1730 själva vidkänt den uppkomna skulden. Klagomålen mot Serenius att han skulle
ha byggt kyrkan ))efter sitt eget huvudl> avvisades med hänvisning
till det förhållande, att kyrkoföreståndarne och församlingen >>enhälligt förklarat sig nöjda att efter kontrakt och den uppvista planen
uppdraga Prosten Serenius denna byggnad, hvilket kontrakt af sex
månader han ock alldeles uppfyllt)) vilket de också skriftligen den 29
september 1730 betygat. Kanslikollegium förklarar också, att när redovisning för kyrkobygget en gång är avgiven till kyrkoföreståndarne, är det oskäligt att fordra, att ny sådan redovisning skall avgivas, när en ny kyrkaföreståndare träder till. Slutligen hade baron
Sparre och kyrkorådet beslutat, att av de f.100, som Serenius uppburit i reseersättning för sina insamlingsresor till Sverige, skulle
f.40 återgå och församlingen gottgöras därför genom avdrag å hans
lön. Även detta beslut upphäves av Kanslikollegium, som tillerkänner
Serenius nämnda ersättning och samtidigt påpekar, att enligt uppgift
torde resekostnaderna hava gått till f.150. I utslaget påpekas också
att l>utan hans drift och flit Svenska kyrkan uti London näppeligen
kunnat komma uti det stånd, som han bragt henne)),
365
Harald Trolle
I maj-juni 1733 kulminerar fejden mellan de bägge herrarne. I
brev till Serenius den 25 maj 1733 skriver ministern bl. a.:
»Såsom jag i erfarenhet kommit, det skall Hr magistern hava för någon
tid varit på landet förrest, tror jag såväl min skyldighet, som den härvarande
Svenska kyrkans nödvändiga skötsel fordra, att underrätta mig med vilkens
tillstånd Hr magistern på sådant sätt lämnat församlingen. J ag håller före,
att han intet kan eller bör resa härifrån, utan att först säga mig till därom
och begära lov, väl vetandes, att han är på staten i Sverige uppförd såsom min
präst, hörande till beskickningen, samt att jag i kraft av den mig av Hans
Kungl. Maj:t i nåder uppdragna beställningen, är både berättigad och pliktig
att hava uppsikt över församlingens och gudstjänstens skötsel och över den,
som densamma förrättar. Skulle Hr magistern hava erhållit Herrar kyrkovärdarnes tillstånd, så vill jag därmed för denna gången låta nöja mig; men i vidrig händelse kan jag ej annat än yttra min undran över Hr magisterns förhållande i detta mål, vartill jag begär få veta orsaken; och vill härmedelst lämna en
vänlig varning, att hädanefter ej bruka en sådan självtagen frihet, utan först
anmäla sig hos mig, eller åtminstone hos kyrkovärdarne, när Hr magistern vill
på sina ärender resa bort, väl vetandes, att dess syssla här är att predika Guds
ord och arbeta på församlingens uppbyggelse med lära och gott leverne, men
intet att fara omkring landet och divertera sig, eller anföra de hit ankommande landsmän, och att ett sådant uppförande kan mera förarga än uppbygga Guds församling, vilket Hr magistern så vid detta som vid andra tillfällen borde rätteligen betänka och sig därefter rätta.»
Den 8 juni anmäler Sparre Serenius för Kanslikollegium och beskyller honom – såsom ovan visats med orätt – för att i 5-6 år ha
uppskjutit redovisningen för kyrkobyggnaden samt att det är hans
skuld, att församlingen råkat i skuld. Vidare anklagar han Serenius
för att han utan att bedja ministern om lov rest utanför London samt
att han stundom bor icke i sin bostad utan hos vänner, varjämte han
säger sig ha hört, att Serenius ämnar resa hem till Sverige, vilket
ministern skulle förbjuda honom, innan han uppvisat Kanslikollegii
tillstånd därtill.
Vidare kallas till ett kyrkorådssammanträde den 10 juni, där en
skrivelse från Sparre skulle föredragas, och Serenius anmodas att
infinna sig på detsamma och avlämna de mångomskrivna räkenskaperna. Pastor Serenius är givetvis högeligen misnöjd över detta
åläggande, då han redan två gånger förut – den 5 oktober 1728 och
29 september 1730- avgivit vederbörliga redogörelser vilka godkänts
av kyrkorådet, som därom å handlingarne gjort vederbörlig påteckning. Han förklarar sig därför inte ämna komma till det ifrågavarande sammanträdet, så mycket mindre som han säger sig ha erfarit, att icke alla utan endast vissa av kyrkovärdarne kallats att
närvara. Han erinrar om att räkenskaperna ha blivit vederbörligen
granskade och befunnits vara riktiga och att han så sent som närmast
föregående söndag avgivit slutredovisning för hela sin förvaltning.
»Jag fruktar», slutar Serenius sitt svar, »så litet för all observation,
att jag vid första tillfälle hela min förvaltning av kyrkans angelägenheter samt räkningarne och både min och församlingens conduite
uti allmänt tryck vill kunnig giva, och låta hela världen döma, om nå-
366
Den svenska kyrkoförsamlingen i London
gon församling i kristenheten är lik den lilla Svenska församlingen i
London.»
Vid kyrkorådssammanträdet var givetvis minister Sparre närvarande och vid detsamma uppsattes en klagoskrift över Serenius;
den undertecknas av åtta kyrkorådsledamöter och Sparre, som
skyndar sig att översända den till Stockholm. Man är tydligen
oroad av Serenius’ uppgift att han skulle i en skrift redogöra för
vad som förevarit, ty man hemställer, »om icke pastor, i anseende
till hans hotelse att trycka en skrift om församlingen kan efter lag
härföre näpsas, i händelse nämnde skrift skulle bliva ett paskill till
följe av pastors stora animositet och iver».
Sparres brev den 25 maj gick Serenius länge och ruvade över.
Men efter kyrkorådssammanträdet eller kanske rättare sagt efter
sammankomsten mellan Sparre och några kyrkorådsledamöter skriver han ned ett brev, som knappast kan anses vara lämpligt, men
vars innehåll och formulering måhända kan förklaras av den hets,
som han varit utsatt för av egendomlige svenske ministern, som så
talande karaktäriserades av C. G. Malmström här ovan. Serenius
själv beklagade längre fram denna skrivelse och i sin försvarsskrift
påföljande år ursäktar han sig med, att han »blivit övermåttan uppretad av Baron Sparres vrede och förföljelser, hälst detta gått så
långt att Envoyen helt och hållet avklätt sig sitt höga ämbetes värdighet, då han i parken helt nära Kungl. Slottet, i flera hundrade
personers närvaro, tilldelade honom (Serenius) flera slag i ansiktet». -ett föga uppbyggligt uppförande av ett svenskt sändebud.
Serenius brev till Sparre är daterat den 25 juni 1733. Detsamma,
i vilket han på ett ironiskt sätt även alluderar på åtskilliga av Sparres kända svagheter, är av följande lydelse:
»Högvälborne Herr Baron och Envoye.
Fastän hövligheten fordrar att genast besvara allehanda, och särdeles höga
herrars skrivelse, kan jag likväl bedyra att, av vördsam högaktning för Hr
Envoyens ansenliga beställning, jag med flit undandragit detta mitt svar uppå
Hr Envoyens högmodiga och med förklenande tillvitelser uppfylda brev.
Om jag således icke hade givit mitt sinne något råderum att sig så små-
ningom tillfreds giva, så skulle uti första elden av min rättmätiga empfindlighet däröver, allt mitt tålamod vid vilket Hr Envoyen så mästerligen vänjt
mig ävensom alla andra som med honom haft att göra, knappt vara tillräckligt
(fastän av kristendomen understött) att hindra mig till att alldeles taga bladet
ifrån munnen, samt värdeligen beivra vad efter längre betänkande jag finner
att en prästman av Hr Envoyens naturliga överilningar jag äntligen kan hålla
till godo.
Fördenskull vill jag förlåta de med flit och möda hopsökta retande och anstötliga utlåtelser, och mig åtnöja, med en beskedligt folk anständig saktmodighet, ofoget av själva påståendet att föreställa.
Uti min fullmakt är jag förordnad att vara Pastor vid den här i London
varande Svenska församlingen, så att mitt ämbete är ständigt och har ingen
gemenskap med Beskickningens obeständighet, som idag kan vara och i morgon återkallas. Detta är så sannt, att här må vara någon Beskickning eller
intet, har dock gudstjänsten här i kyrkan sin vanliga gång, och Hr Envoyen
må resa så ofta honom lyster ifrån det ena hovet till det andra, så blir jag
367
Harald Trolle
dock alltid här kvar, vilket intetdera borde ske, om jag hörde till Beskickningen; i den händelsen skulle gudstjänsten förrättas uti Hr Envoyens hus,
och stanna under dess frånvaro. Uti min församling anser jag likväl Hr Envoyen på tveggehanda sätt, som ledamot av henne, och som vår allernådigste
Konungs Minister.
I anseende till det senare är ingen art av vördnad, som jag icke stadigt
bevisat och framgent bevisa skall. Jag bekänner ock, att Hr. Envoyen som
Minister kunde vara berättigad, om min församling över mig klagade, sig
därom vänligen av mig underrätta, och i brist av full förklaring klagomålet
till bägges vår allernådigste Överhet underdånigast översända; men så länge
församlingen, uti Hr Envoyens anförda mål, inga besvär emot mig varken
haver eller andrager, giver Hr Envoyens beställning honom icke den ringaste
makt att ogrundat förekasta mig någon försummelse i det framfarna, och än
mindre för det tillkommande av egen myndighet att stadga någon ny och i
sig själv alldeles onyttig lag.
I anseende till det förra, nämligen så vida Hr Envoyen är ledamot av min
församling, är Hr Envoyen uti andelig måtto, intet mindre än de övriga få-
ren av min hjord, mig lydno och hörsamhet skyldig.
I kraft av sådan mig åliggande herdeplikt skulle jag längesedan allvarligen
förmanat och verkligen tillhållit Hr Envoyen att fliteligen besöka Guds hus
sig självom till bättring ifrån ett syndigt leverne, och församlingen till ett
uppbyggeligt mönster, därest Hr Envoyen bemötte min betygade allvarsamma
tilgivenhet med det ringaste tecken av gunst, så att jag kunnat hoppas det
mina kristeliga föreställningar ej skulle blivit misstänkta att flyta av någon
annan källa, än min verkliga åstundan att se Hr Envoyen uti det eviga livet
även så lycklig som i detta.
Hr Envoyens avvoghet, som således hindrat mig något mera än trogna förböner för dess andeliga bästa att bibringa, har jag suckat till herrarrres Herre
att nådeligen ombyta; men, ack och ve! Hr Envoyens brev är intet något
hugneligt tecken till en snar bönhörelse, särdeles som mig intet anstår att villfara vad på sådant sätt av mig begäres, ehuru böjd jag eljest är mig lämpa
efter var och en av min församlings hedervärda ledamöters åstundan och nöje.
Uti mitt ämbete följer jag till pricka vår Svenska kyrkolag, och som densamma intet förbinder någon kyrkoherde att begära lov av sockenherren, när
han kan hava nödigt att på få dagar resa bort, och då han förut (som jag
har gjort) dragit försorg för gudstjänstens oförryckta förrättning genom annan skicklig prästman, så kan jag nu så mycket mindre ett slikt skolgossetvång mig låta pålägga, som därest Hr Envoyen efter Sveriges lag därtill
varit berättigad, skulle han säkerligen icke försummat tio samfälta år av så-
dan myndighet sig att betjäna.
Men änskönt jag än skulle vilja underkasta mig Hr Envoyeens nyligen upphittade förordning, skulle vårt högvördiga prästestånd intet underlåta att mig
förekasta, det jag därmedelst givit anledning åt socken-herrskaper att påstå,
att prästerna, utan deras tillstånd, ej skola äga frihet till deras angelägenheters bevakande att begiva sig på några dagar ur församlingen, oaktat att de
satt andra giltiga män uti deras ställe, vilket vore ett nytt ok, varmed det
höglovl. ridderskapet och adeln, om de alla voro med Hr Envoyen av lika
sinne, mycket och dagligen sina präster, särdeles de enfaldiga, skulle kunna
huttla och kuva; vartill jag sannerligen intet första exemplet skall giva, utan
snarare förebygga, att det aldrig skall hända.
Så framt jag annorlunda gjorde, skulle mina ämbetsbröder vid de andra
främmande härvarande kyrkor vara de första, som mig måtte begabba, för
det jag (som var man vet) av Hr Envoyen hanterad föga bättre än en trossdräng, likväl begivit mig till ett tvång, det de som nesligt skulle avslagit, om
368
..
Den svenska kyrkoförsamlingen i London
det blivit dem pålagt av deras konungars ministrar, oaktat att av dem med
heder och välgärningar de beständigt blivit och än äro överhopade.
Jag vill gå vidare. Därest inga slika förebråelser jag varken från Sverige
eller här skulle hava att frukta, så skulle det strida emot sunda förnuftet, att
jag, som reser ibland ur staden allenast om somaren, då Hr Envoyen bor på
landet, skulle fara längre bort att begära lov, än dit jag mig merändels ärnar.
När Hr Envoyen är uti staden, är det nästan sak samma; vi bo så långt ifrån
varandra, att det skulle kosta dubbelt mer i vagnshyra att färdas och anmäla
några dagars utresa, än att betala skjutsen dit var jag har att göra. Därtill
vill jag lägga, att när jag går utur staden, sker det Gudi ärad, intet att genom tidsfördriv, eller kostsamma och tokuta flackningar, söka uppstäda och
tillrätta ett av griller krankt och av naturen vispat huvud, utan att inhämta
sådana kunskaper, med vilka jag hoppas mitt kära fädernesland att gagna och
betjäna. Utom det uppsåtet, skulle jag alldeles oanmodad knappt sätta foten
utom stadsporten, eftersom mina ringa inkomster intet tåla att göra lust- eller
rikemans-resor.
Det är även av åhåga att tjäna fäderneslandet uti våra landsmän, att jag
gärna tagit mig den mödan att föra dem an till sådant som kommit överens
med vars och ens stånd och syftemål; vartill de kanske så lätteligen intet hunnit, utan anledning av någon som här bekant kunnat visa dem därtill genvä-
gen. Med sådan min tjänstaktighet har jag haft den fägnaden att förtjäna
mångfaldiga tacksägelser från Sverige, och har det berömmet, att de som gjort
mig den äran att följa mina välmenta råd, intet skämt ut det värdiga svenska
namnet med galenskaper eller oförståndig hushållning, vilken senare föder av
sig skymf för nationen och allmänt förakt för skuldnären, då han ej är i stånd
sina skamlösa och överljutt skällande kreditorer med annat än ovettig mun att
betala.
Den tid jag således använt till nyttiga resor på landet, som merändels skett
på söcknedagar, eller till mina landsmäns tjänst, har jag aldrig avknappat av
min församlings tillbörliga rykt och skötsel; om det nu fulleligen kan bevisas,
huru kan då Hr Envoyen skylla mig för försummelse, som nästan aldrig har
tid eller lust att komma till kyrkan, utan när klagomål skall sökas eller illbragd mot prästen utföras Y
Mitt samvete däröver gör mig, Gudi ärad, så liten oro, att jag intet skall
frukta till vår allernådigste Konungs fötter att själv frambära avskrifter av
Hr Envoyens brev och detta mitt svar, och alltsammans vår allernådigste Konungs högst rättrådiga utslag i djupaste underdånighet att underkasta Till
den ändan enkom och allena, om jag inga andra orsaker hade, vilka likväl
äro bekanta och mångahanda, skall jag skynda mig hemåt, medan nog begripligt är, att jag varken med roligt sinne eller heder min syssla kan förrätta,
när Hr Envoyen på mångahanda sätt mig bryr, och utan ringaste försyn
offentligen förnedrar. Det oaktat skall jag aldrig underlåta, att bönfalla den
Ållerhögste, det till fäderneslandets större bästa han nådeligen täckes välsigna
Hr Envoyen med starkare hälsa, samt Salomos vishet uti dess viktiga förrättningar, ej heller med skyldig vördnad framhärda
Högvälborne Herr Barons och Envoyens ödmjukaste tjänare
Jacob Serenius.»
Den l juli tog Serenius avsked av församlingen och utan att bry
sig om ministerns hotelser om reseförbud lämnade han London och
avreste till Sverige. Hans väg gick emellertid över Hamburg, där
han stannade tilllångt inpå 1734 för att slutföra och utgiva sitt ovan- 369
!’
f
Harald Trolle
nämnda arbete »Dictionarium anglosvetico-latinum. Från Hamburg ingav han en skrift till Kungl. Maj :t, i vilken han anförde klagomål över Sparres förföljelser. Ministerns tidigare insända rapporter om Serenius synes icke ha lett till någon omedelbar regeringens åtgärd. De kommunicerades inte ens med Serenius förrän
denne själv hemställde därom. Beträffande resultatet har tidigare
omtalats att det hela slutade med fullständig upprättelse åt pastorn.
Ifråga om den mera personliga tvisten mellan Sparre och Serenius
handlades den inför Svea Hofrätt och pågick under en följd av år
men bilades slutligen genom en förlikning, som skedde den 15 oktober
1737.
Efter dessa strider fick församlingen lugn under några decennier.
Då Serenius 1735 utnämndes till kyrkoherde i Nyköping förordnades
till hans efterträdare i London Mag. Tobias Björk. Denne, som av
Kanslikollegium uppförts på första plats på förslaget och erhållit
församlingens enhälliga val, var född i Pennsylvania 1704. Hans
fader var dåvarande svenske pastorn därstädes, sedermera prosten
i Falun Erik Björk. Björk synes ha varit en fridsam man. Under
hans tid donerades till kyrkan av köpmannen Lars Victorin en utmärkt vacker altartavla, föreställande den heliga nattvardens instiftande. På grund av den försämrade kursen på svensk valuta, varigenom Björks arvode på stat, Rdr Smt. 600, nedsjönk till endast
några och trettio pund, hade han det givetvis mycket svårt att ekonomiskt reda sig. Han hemställde därför hos regeringen om en reglering av lönen och att bliva ihågkommen med ett pastorat i hem- ~
landet. Bägge framställningarne biföllos. 1749 valdes han utan att
ha behövt avlägga några prov till kyrkoherde i Norrberkes pastorat
av Västerås stift. Han avled 1778.
Till efterträdare magister Carl Noring, f. 1717. Dennes moder var
dotter till domprosten i Skara Lars Victorin, en broder till den nyssnämnde donatorn Lars Victorin, som var mycket förmögen efter
dåtida förhållanden. Norin hade bakom sig ganska betydande studier vid såväl svenska som utländska universitet. Vid utnämningen
till pastor var Noring ännu inte prestvigd, vilket skedde i Kalmar
1749. Såsom en erkänsla för det arbete han uträttat för de svenska
församlingarna i Amerika utnämndes han med regeringens medgivande av ärkebiskopen, som numera hade överseende över alla
utlandssvenska församlingar, 1753 till prost, den ende av de svenska
prästmännen i London, som erhållit denna värdighet. 1755 blev han
teol. d:r och 1760 begärde han avsked från sin prästerliga befattning
och hemflyttade. Han bosatte sig på det av honom inköpta säteriet
Svansjö i Skara stift, där han framlevde sina dagar såsom privatman. Han dog 1786.
Norings morbroder i London Lars Victorin testamenterade vid
sin död 1753 sin förmögenhet, f,. 16,000., till honom. Av detta belopp
avsatte han f 4,000 till ett stipendium vid Uppsala universitet, som
skulle utgå till i första hand prästsöner från Skara stift, och vilket
alltjämt utdelas. På av honom gjord framställning upphöjdes hans
son Carl i adligt stånd med namnet Noringer, vilket introducerades
370
Den svenska kyrkoförsamlingen i London
på Riddarhuset under N:o 2049 år 1762. Carl Noringer dog emellertid
redan vid 25 års ålder och ätten utslocknade med honom.
Efter Noring följde såsom svensk pastor Mag. Arvid Ferelius,
f. 1725, och under hans tid började stridigheter på nytt inom den
lilla församlingen.
Även denna gång gällde tvisten motsättningar mellan den svenske
ministern och svenske pastorn. Minister var då friherre Gustaf
Adam von Nolcken, f. i Stralsund 17 september 1733 och efter sedvanligt avancement i utrikesexpeditionen minister i London 1763. 1792
rapellerades han och utnämndes påföljande år till president i Göta
Hofrätt, varifrån han 1794 tog avsked och bosatte sig i Richmond
utanför London, där han levde såsom privatman till sin död 12 december 1812. von Noleken var synnerligen intresserad av den svenska kyrkan i London och efter sitt avskedstagande från statstjänst
uppehöll han kyrkovärdesysslan. Om honom finnes antecknat i
kyrkoboken i den svenska församlingen i London. »Han var en man
av stor kropps- och sinnesstyrka, en ivrig vän av denna kyrka, åt
vilken han skaffade lagar och författningar, som av Kon. Gustaf III
bekräftades. Sedan han upphörde att vara praeses i kyrkorådet,
bestridde han än kyrkovärde-sysslan, än var han en av herrar Trustees, och kom på senare tider ofta till Herrans hus, och förklarade
sådant för sin högsta glädje. Han levde och dog som en varm vän
av Vasahuset, men gjorde intet som kunde störa allmänt lug·n och
allmän ordning. Att så länge vistas i främmande land, där vara för
alltid bosatt och gift, och ändock behålla ungdomskärleken för fäderneslandet i all dess styrka, är något sällsynt. Denna dygd besatt
baron von Nolcl•en i fullkomlighet. O, att alla svenske män häri
liknade honom! Han dog högaktad, saknad och uppriktigt sörjd av
vår församling.» von Noleken begravdes i den svenska kyrkan och
hans bild, målad av en känd konstnär, uppsattes inom kyrkan och
överflyttades i sinom tid till den nya svenska kyrkan i London.
Kyrkoherde i församlingen var som nämnt mag. Arvid Ferelius,
f. i Mariestad 1725. Efter att redan 1758 ha förordnats att tjänstgöra
i London blev han ord. pastor där 1761 och kyrkoherde, sedermera
kontraktsprost i Skövde 1777. Han dog 1793. Även dennes porträtt
i olja finnes uppsatt i den svenska kyrkan i London. Ferelius var
god vän med den tidvis i London bosatte berömde Emanuel Swedenborg, som efter gudstjänsterna ofta brukade äta middag hos Ferelius.
Swedenborg klagade dock över, »att han hade ingen frid i kyrkan i
anseende till andarne, som motsade vad predikanten talade, synnerligast då han nämnde tre personer i gudomen, vilket i verkligheten
var lika med tre gudar.» Då Swedenborg låg på sitt yttersta i London erhöll han av Ferelius den heliga nattvarden. Swedenborg begravdes i den svenska kyrkan, men hans stoft avhämtades 1908 av
Fylgia och fördes till Sverige, där det gravsattes i Uppsala domkyrka. Det kan i detta sammanhang nämnas, att någon gång i början av 1800-talet skedde ett inbrott i det gravvalv, där Swedenborg
var begravd. Kistan uppbröts och Swedenborgs huvud avskars och
bortfördes. Det uppgives, att detsamma blivit erbjudet Swedenborg
371
Harald Trolle
Society i London, men att man där avböjde att köpa det under motivering, att man icke handlade med reliker. Vem, som var tjuven, vet
man ej med bestämdhet, men d:r Jonas Petter Wåhlin, som 1818 blivit svensk pastor i London, uppgiver, att en sjökapten Ludvig Granholm skulle vid en begravning 1817 hava lyckats komma ner i gravvalvet och där stulit huvudet. Vid kyrkorådssammanträdet den 4
juli 1819 överlämnade d:r Wåhlin »assessor Swedenborgs huvudskål,
vilken (med förtigande av den brottsliges namn) för omkring haUtannat år sedan blivit stulen utur kistan i kyrkovalvet, oeh genom en
tillfällighet av pastor ertappad, då den varit nära att bliva avförd
till Sverige för att rikta någon enskild eller allmän samling av kuriosa.» Skallen nedlades sedermera i kistan. Vissa tvivel förefinnas
dock rörande äktheten av den skalle som således nedlades och författaren av dessa anteckningar erinrar sig mycket väl, att då kistan
i närvaro av representanter för svenska legationen och generalkonsulatet i London öppnades 1908 före transporten till Sverige fick man
omedvetet ett intryck av misstankarnas riktighet. Varför är svårt
att säga, men man tyckte liksom att skallen och kroppen inte riktigt
hörde ihop. Skallen låg inte heller vid huvudändan utan hade rullat
ner till fötterna. Det gick inom anhängare av Swedenborgs religion
i London det talet ännu vid detta sekels början, att tjuven, vilken som
sagt erbjudit swedenborgarne att köpa skallen, skulle för dessa ha
förklarat, att han måste göra sig av med skallen, ty så länge han
hade den i sin bostad fick han aldrig lugn en enda natt.
I en skrift om Swedenborg, som utgivits av Swedenborg Society
i London uppgives, att Swedenborg på julaftonen 1771 fått ett slaganfall, från vilket han sedan aldrig hämtade sig. Pastor Ferelius,
som besökte honom på hans dödsbädd och som nämnt då gav honom
sakramenten, skall därvid hava tillfrågat honom om han trodde, att
han skulle dö, på vilket Swedenborg svarat jakande. »Härpå uppmanade jag honom», skriver Ferelius, »emedan många voro av den
uppfattningen, att han gjort upp sitt teologiska system huvudsakligen för att vinna ett stort namn (vilket han otvivelaktigt också
vunnit) att begagna sig av detta tillfälle att säga den verkliga sanningen till världen och att återkalla helt eller delvis det som han
hade förkunnat, särskilt som hans förhoppningar i sådant avseende
numera knappast hade något värde för honom. Swedenborg satte
sig då upp i sin bädd, lade sin hand på sitt bröst och sade med djupt
allvar: »Allting som jag har skrivit, iir lika sant, som att Du nu är
hos mig. J ag skulle hava kunnat säga ännu mera, om det blott hade
tillåtits mig. Efter döden skall Du få se allt och då kommer vi att
ha mycket att talas vid om rörande denna fråga.»
1764 inköpte Ferelius på församlingen vägnar den yttre delen av
den tomt, på vilken kyrkan var belägen. Priset var ett pepparkorn,
att betalas årligen på Johannes Döparens dag, därest det av säljaren infordrades.
Schismen mellan pastorn och ministern rörde i huvudsak rent organisatoriska frågor. Församlingen hade inga vederbörligen stadfästa regler rörande besluts fattande, knappast heller ifråga om
372
—
Den svenska kyrkaförsamlingen i London
vilka som voro röstberättigade på kyrkostämmor. En hel del löst
folk i den dåmera illa beryktade stadsdelen Wapping, där kyrkan
var belägen, brukade också infinna sig på dessa kyrkosammanträden,
vilka tidvis blevo mycket stormiga. Tvisterna gällde olika frågor,
men framför allt förvaltningen av de s. k. skeppspenningar, som
betalades av svenska fartyg, som besökte engelska hamnar. En delikat fråga gällde i vad mån en av minister von Noleken föreslagen
trohetsförbindelse till svenska kronan skulle anses komma att stå
i strid med församlingsmedlemmarnas skyldigheter mot den engelska överheten. En annan mera svårförståelig schism uppstod med
anledning av att pastor Ferelius satt sig i förbindelse med fullmäktige i J ernkontorct och hemställt att detsamma måtte skänka församlingen jtirn till ett staket kring kyrkan, vilken framställning
också bifölls. Församlingen erhöll också av hovmarskalken Jennings och Värmlands brukspatroner så mycket järn att det räckte
till två staket och dessutom gav ett ganska betydligt överskott, Ett
beslut om anskaffande av ett nytt orgelverk väcker också ministerns
misshag. Den mest brännande frågan synes emellertid ha varit,
huruvida församlingens pastor skulle vara legationspredikant eller
ej. Inom församlingen funnos de, som önskade en friläggning av
de bägge sysslorna och ville ha pastorn helt skild från legationen.
Å andra sidan förefaller det, som skulle ministern ha varit synnerligen angelägen om att behålla ett slags husbondevälde över pastorn.
I en lång skrivelse den 15 juli 1771 till ärkebiskopen dragas av församlingsmedlemmar alla dessa tvistefrågor upp. Man påpekar här
den ekonomiska förbättring som inträtt för församlingen och att
minister von Noleken sökt tillvälla sig alltför stor makt och behandlat
pastorn »som en skolpojke». »Vad aktning och heder kan sådant åstadkomma för Herr Barons och Envoyens person hos en församling, som
älskar sin lärare, är lätt att sluta. Vi förstå intet annat, än att vår
pastor är konungens och rikets ämbetsman så väl som ministern, fast
i lägre grad. Men det är intet underligt att han kallar honom sin
betjänt och utövar sin ondska på honom.» Vidare påpekas i skrivelsen,
att pastor Ferelius nedlagt oförtrutenhet och möda i sin ämbetsutövning, att han under sin tid förskaffat kyrkan ett nytt orgelverk,
nytt tak och fönster, ett järnstaket kring kyrkobyggnaden, kalk och
klocka, allt utan att förminska kyrkans kapital samt »nog sagt: pastor
Ferelius har med tålamod burit allt, – – – övervunnit allt». Man
anropar också sin förre pastor, numera den mäktige biskopen Serenius
om hjälp och erinrar honom om de besvärligheter, som han på sin
tid hade med den dåvarande svenske ministern. Man får av handlingarne i denna strid det bestämda intrycket, att minister von
Noleken var verkligt intresserad av den svenska kyrkan och församlingslivet i London och att alla hans ingripande skedde med ärligt
uppsåt, men att han i sin iver gick för bråstörtat fram och fordrade
absolut underkastelse. striden fortgick under nära 15 års tid och dess
vågor lade sig inte förrän 1779, då en i huvudsak av von Noleken utarbetad kyrkoordning trädde i kraft. Denna kyrkoordning, som i stora
delar alltjämt bildar grundvalen för den allt fortfarande gällande
373
.’
f
Harald Trolle
svenska kyrkoordningen i London stadsfästes av Gustaf III den 30
november 1778. Striden nådde sin kulmen under Ferelii efterträdare
pastor Aron Mathesius, vilken von Noleken lyckades få suspenderad
på grund av »egenmäktig förvaltning av kyrkomedlen, personliga utfall från predikstolen, bristande ordentlighet vid protokollens förande
och dess undertecknande med ledamöters namn utan deras vetskap»
m. m. Försoning träffades emellertid mellan minister och pastor och
i samband med kungörandet av den nya kyrkoordningen 21 mars
1779 återinsattes den senare i sin tjänst. Denne pastorAron Mathesius
var född 1736 i Finland och blev prästvigd i Åbo 1767. Efter atf ha
tjänstgjort inom svenska församlingen från 1768 blev han vicepastor
där 1772 och legationspredikant 1773. På grund av svår sjukdom nödgades han 1783 nedlägga sitt ämbete. Han blev sedermera efter tillfrisknandet 1805 kyrkoherde och sedermera prost i Foglås pastorat
av Skara stift. Han avled 1808. Under hans tid tillbyggdes 1780 i östra
delen av kyrkan en sakristia, som ansetts vara en av de allra vackraste i London.
Efterträdaren magister Andreas Leuvenius var född i östra Färnebo
i Gästrikland 1757 och prästvigdes 1782. Han tillträdde tjänsten i London på förordnande 1784 och blev påföljande år ordinarie. Hans tjänstetid blev icke lång. Redan 1790 avled han och begravdes i svenska kyrkan, f. ö. enligt uppgift den ende av de svenska pastorerna i London,
som avlidit under sin tjänstetid.
Den svenska församlingen i London lever hädanefter sitt lugna liv,
deltager visserligen i dagens arbeten, men man får ett intryck av
frid och enighet inom församlingslivet. I kyrkans historia återfinnas
många kända namn och pastorerna avlösa varandra i rask följd,
stundom förefaller det, som skulle deras tid på denna alldeles icke
oviktiga plats vara väl så kort. Efter magister Leufvenius följde
såsom svensk pastor Samuel Conradsson Nisser, son till brukspatron
Conrad Nisser. Han var född 1760, prästvigdes 1786 och kom till London 1794 och blev 1802 kyrkoherde i Vingåker samt sedermera prost.
Död 1804.
Doktor Gustaf Brunnmark, som följde efter honom, var född i Falun
1773 student vid 13 års ålder, prästvigdes 1799, teol. d:r 1809, och kyrkoherde i Munktorp 6 juli 1814. Han dog emellertid redan den l augusti
s. å. Det har sagts om honom att han »kan anses såsom den mest
utmärkte bland de svenske pastorerue i London och endast biskop
Serenius kan jämföras med honom uti nyttig verksamhet därstädes».
Magister Olof Svanander, hans efterföljare, var född 1786 i Hyby,
prästson, student 1801, prästvigd 1813, pastor i London 1814 men dog
redan påföljande år i Tanger, dit han rest för att återvinna hälsan.
Han efterträddes av magister Lars Christian Tunelius, f. i Uppsala
1785, prästvigd 1810, pastor i London 1816, komminister i St. Klara i
Stockholm 1817 och kyrkoherde i Adolf Fredriks församling i Stockholm 1817. Död såsom kontraktsprost i Sala 1848. De följande kyrkoherdarne i Londonförsamlingen ha varit:
Doktor Johan Petter Wåhlin, f. i Lund 1786, prästvigd 1813, hovpredikant 1815, pastor i London 1818-1830. Kyrkoherde och prost i Ving- 874
:I———-
–
Den svenska kyrkaförsamlingen i London
åker 1832, teol. d:r 1830. Wåhlin var en mycket lärd man och har utgivit ett mycket stort antal skrifter inom olika områden: religion,
geografi, religionshistoria, skadestycken m. m.
Pastor Cornelius Rahmn, f. i Göteborg 1785, prästvigd 1810. Tjänstgjorde under åren 1817-1834 hos The London Missionary Society bl. a.
såsom missionär i östra Sibirien och bland kalmuckerna, samt såsom
sekreterare i London. Han var pastor i svenska församlingen i London 1833-1839, sistnämnda år blev han kyrkoherde i Kalf och 1843
prost därstädes.
Magister Gustaf Wilhelm Carlson, f. 1811, efter att ha varit lärare
och vice rektor vid Hedvig Eleonora Apol. skola i Stockholm blev
han prästvigd 1839 och blev pastor i London 1840, där han verkade
till 1850. Carlson var en mycket flitig författare, huvudsakligen inom
det teologiska området, men har även publicerat synnerligen intressanta anteckningar rörande den svenska kyrkan i London. Han efterföljdes av pastor Fredrik Teodor Carlson. En ny kyrkoordning stadfästes 1850 av svenska regeringen och densamma, som i stora drag är
i de viktigaste delarue identisk med den tidigare nämnda von Nolekenska kyrkoordningen gäller i huvudsak alltjämt. Under pastor F. T.
Carlsons tid upphörde 1856 tillåtelsen att jordfästa i kyrkogården
omkring kyrkan och en ny begravningsplats invigdes den 4 juli 1857
i Woking, söder om Waterloo.
Till legationspastor och kyrkoherde i svenska församlingen i London utnämndes 1863 dittillsvarande legationspastorn i Paris Frithiof
Grafström f. 1827 på Karlberg, där fadern ledamoten av Svenska Akademien skalden sedermera lektorn och kyrkoherden A. A. Grafström
då var lektor. Modern var dotter till biskop F. M. Franzen. Frithiof
Grafström hade 1860 erhållit Svenska Akademiens stora pris för sin
mäktiga dikt »Fjällappen». 1859 hade han blivit legationspastor i Paris, 1867 valdes han till kyrkoherde i S:ta Klara Församling i Stockholm och var från 1874 en uppmärksammad ledamot av Riksdagens
första kammare. 1880 blev han ordensbiskop samt avled 1883. Han
stod 1875 på första förslagsrummet till biskop i Härnösand, ett ämbete, som innehafts av hans morfader och till vilket även hans fader
hade uppförts på förslag, men av personliga skäl avböjde han en utnämning, Grafström var en synnerligen framstående predikant. Sin
avskedspredikan i London höll han på midfastosöndagen 1867, varvid
han utgick från församlingens gamla valspråk, som innefattats i dess
sigill »Rosen bland törnen».
Under åren 1867-1870 var pastor Carl Olof Svensson Svedberg f.
1836 församlingens kyrkoherde och han efterföljdes av Axel Richard
Röst, f. 1836, vilken 1886 kallades till kyrkoherde i Gråmanstorps församling. Johannes Palmer, f. 1848, förestod församlingen 1888-1903
och 1904 utnämndes Hans Jonas Lindskog, f. 1869 till legationspastor
och kyrkoherde i Svenska Församlingen. 1915 blev Lindskog kyrkoherde i Brännkyrka församling i Stockholm, varifrån han såsom
emeritus avgick 1940. Han avled 1947. Lindskog var en mycket lärd
man, teol. d:r, och var en flitig författare. Han var på sin tid även
på förslag till professorsbefattning i Lund. Under hans tid nedlades
25- 486u7 Svensk Tidskrift 1948 375
Harald Trolle
den gamla svenska kyrkan i London och en ny, belägen i en mera
tillgänglig och lämplig stadsdel, vid Harcourt Street i Westend, invigdes av biskop E. H. Rodhe den 25 februari 1911. Allhelgonadagen
den 6 november 1910 hölls den sista gudstjänsten i den gamla 200-åriga
kyrkan. Under kyrkoherde Lindskogs Londontid avhämtades av den
svenska krysaren »Fylgia» den 7 april 1908 Emanuel Swedenborgs
stoft och överfördes till Sverige, där det nedsattes i Uppsala domkyrka.
1915-1930 var Albert Oscar Torvald Hellerström, f. 1881, svensk pastor i London. 1928 valdes hau till kyrkoherde i Danderyds församling
med tillträde 1930. Han blev 1941 teol. hedersd:r i Lund och 1948 prost.
Han efterföljdes av teol. o. fil. kand. Fritz Israel David Holmgren, f.
1890, vilken 1939 utnämndes till kyrkoherde i Bromma församling i
Stockholm. Under åren 1939-1947 var Carl Daniel Söderberg, f. 1894,
kyrkoherde i London. 1947 valdes han till kyrkoherde i Kalmar.
Till dennes efterträdare såsom kyrkoherde i svenska församlingen
i London har 1948 utnämnts andre sekreteraren hos svenska kyrkans
sjömansvårdsstyrelse Knut Axel Uddling, f. 1911.
Den svenska församlingens i London historia under de gångna århundradena återspeglar i vissa drag även förhållandena i hemlandet.
Den ger en livlig bild av de svenska kultursträvandena inom främmande land, av sammanhållningen och striderna inom den mest betydande av de svenska utiandskolonierna och en skildring av de förhållanden, under vilka den haft att arbeta, torde sålunda böra vara
av ett visst intresse ur svensk kulturhistorisk synpunkt.
376