Den svenska ungdomen
1938
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DEN SVENSKA
UNGDOMEN
EFTER världskriget har Sverige, lyckligen förskonat från krig
och krigsskulder, uppmärksammats utomlands såsom ett mönsterland. För forskare och praktikens folk alltifrån Amerika till de
små baltiska staterna har Sverige blivit ett studiefält, i främsta
rummet på det sociala och kulturella området. Energiskt och optimistiskt har vårt land givit sig reformpolitiken i våld, i stort sett
under alla partiers medverkan och trots vissa åsiktsdifferenser
oberoende av om höger-, center- eller socialistregeringar suttit vid
makten. Ehuru intet är nytt under solen och ehuru modern svensk
reformpolitik ofta stått i beroende av utländska förebilder, har
det funnits mycken självständighet och konstruktiv nyskapelse i
denna. I jämförelse med politiken vid sekelslutet, då efterapandet
av andra länder i alla partier var det förhärskande draget och
svensk politik för utländsk publik tedde sig skäligen intresselös,
framträder nu denna konstruktiva självständighet desto markantare. I den mån denna sociala och kulturella reformpolitik verkligen ej innebär ett överskattande av vårt folkhushålls nutida och
framtida krafter, måste den fylla alla med tillfredsställelse och
icke så ringa nationell stolthet.
Men likafullt finns det i våra dagars Sverige en del alltför
vackra fasader. Av vad som döljer sig därbakom, är icke allt utställningsmässigt. Intresset för det sociala – ordet taget i dess
vidsträcktaste mening- har dominerat så starkt, att andra grundväsentliga ting försummats.
Låt oss nu ställa frågan direkt: står den nutida svenska ungdomen i ansvarskänsla och hyfsning i nivå med vår kulturella
och materiella standard i övrigU När denna fråga skeptiskt ställes,
brukar svaret ofta utmynna i ett indignerat och kategoriskt: guvernantsynpunkter. Risken att åter få samma svar må gärna
tagas.
Det är icke tu tal om att icke oerhört mycket förbättrats under
541
Den svenska ungdornen
senaste decennier. Det finns massor av ungdom ur alla samhällslager, som i sin ambition, ansvarsmedvetenhet, skötsamhet och
framåtanda är mönstergill. I studiecirklarna och aftonskolor, i de
politiska ungdomsföreningarna (trots tendensen ibland därinom
till nöjesindustri) och i många ideella ungdomsorganisationer ha
stora skaror svensk uL:'(dom avslipats, tränats och förkovrats. Lä-
rare och ungdomsledare ha nedlagt oändlig möda på att dana det
nya släktet. Friska, livssunda fläktar ha från idrottsrörelsen svept
fram över hundratusenden. Hatstämningen mot samhället och
ringaktningen för nationella värden ha smälts bort hos de arbetare,
som till följd av en ansvarslös agitation förut voro predestinerade
till att hysa hätskhet mot myndigheter och överhuvud mot allt,
som hade med samhällsauktoritet att göra. Inga dalmasar torde
heller längre dra ut tänderna för att slippa fullgöra sin värnplikt.
Det är en plikt att erkänna dessa framsteg. Det vore i högsta
grad otillbörligt att generalisera, d. v. s. att låta den mönstergilla
ungdomen få lida för den sämre. ~~ndå kunna framstegen icke få
undanskymma de betänkliga sidorna hos nutidens ungdom. Man
behöver icke leta efter anklagelsepunkter eller mindre uppbyggliga bilder ur livet.
Hur ofta har inte pressen innehållit de skarpaste klagomål över
svenska ungdomar i utlandet, särskilt turister i Åland och Estland.
Troligen ha de ideliga klagomålen lett till viss bättring, men även
åtskilliga resenärer i år i österled ha kunnat berätta om fylleriscener och det sjaskigaste uppträdande på båtar eller restauranger.
Det är inte särdeles angenämt att- såsom det hände förf. för ett
par år sedan i Tallinn – redan på (sprit)lukten känna igen sina
landsmän. Något osmakligare än denna stojiga fyllglädje och
någon sämre reklam för det svenska namnet kan ej tänkas.
Nyligen har man i Medelpad sett sig nödsakad att öppna en
kampanj mot lönnbränningen. Naturligtvis är det härvid ej blott
fråga om ungdom, men särskilt de yngre ha utpekats. Mot den
illegala sprithanteringen ha fackföreningarna eljest utfört ett
mycket erkännansvärt arbete, ehuru utan att dock helt kunna
rycka upp det onda med roten. Vad ungdomsfylleriet beträffar,
framgår det av statistiken över fylleriförseelserna – som dock
kan influeras av myndigheternas strängare ingripande – att nå-
gon tendens till nedgång ej är för handen. Perioden 1923/25 registrerades bland ungdom årligen 6,555 fylleriförseelser, perioden
1926/30 7,113 samt åren 1934/37 resp. 7,511, 7,111, 6,994 och 6,861;
542
Den svenska ungdomen
med hänsyn till nativitetens successiva nedgång under 1900-talets
början tyda dessa siffror på en avsevärd försämring sedan 1920-
talets början och ett i stort sett oförändrat läge under de sista åren.
Alltför stor tolerans visas fylleristerna; i Svensk Tidskrift har tidigare den radikalmedlet föreslagits, att varje person, som andra
gången bötfälles för fylleri, borde få skylta med sitt namn i ortstidningarna; pressen, som numera är så snabb i att ge »publicity»
åt enskilda och deras hemliv, skulle här kunna bringa myndigheterna en den effektivaste hjälp, åtminstone i fråga om dem som
verkligen äro måna om sitt anseende och kanske också om sin
plats. Alltför ofta framträder ungdomsglädjen spritomtöcknat
andefattig och artificiell. Och den kvinnliga ungdomens tydligt
ökade alkoholkonsumtion kan precis ej räknas till tecknen på stigande verklig kultur.
Ingen folkrörelse torde i högre grad än idrottsrörelsen, med dess
kamratskap, altruism, idealitet och ridderlighet mellan de tävlande, ha givit dagens svenska ungdom en sund och ljus livssyn.
Ändock finns det även mörka sidor i idrottsrörelsen som folkfostrare. Det idrottsliga kamratskapet kan urarta och ge yngre
dåliga exempel; idrotten kan på detta vis indirekt ta igen vad
den direkt givit. I regel torde dock de aktiva idrottsmännen tillhöra den bästa ungdomen, och i vart fall har det tidigare florerande superiet på idrottsfester starkt avtagit. Idrottsledningen
har även, om än mycket sent, blivit allt strängare i kraven på
idrottsmännens oklanderliga uppträdande i deras egenskap av
idrottsmän. Om den blivit tillräckligt sträng, kan dock diskuteras.
Det svårartade problemet är idrottens svans, idrottspubliken och
idrottsextratågen till större fotbollsmatcher eller motorevenemang.
Det vore höjden av oförrätt att påstå, att den stora svenska idrottspubliken uppträder illa; snarare har den i all sin medryckande
entusiasm en utpräglad rättskänsla och stor objektivitet, och dess
spontant flotta hållning vid svensk-tyska landskampen på stadion
i höstas skulle en diktatoriskt drillad ungdom ej kunnat göra värdigare. Men hur ofta störes icke en match av några få spritdoftande individer, som hest få skrika ut sina råheter utan att publiken eller – vilket borde vara det självklara – ordningsvakten snabbt förpassar den utanför idrottsplatsen. Tågresande
idrottspublik och det skrän, svärjande och svineri, som denna kan
anställa, har otaliga gånger haft sina naturalistiska skildrare,
senast i Svensk Trafiktidning. Idrottsledningen borde icke sakna
543
..-
Den svenska ungdomen
maktmedel att hindra några sämre element att- i mångas ögon
ehuru med orätt- diskreditera hela rörelsen. Detta borde ej vara
svårare än i andra länder, på vilkas idrottsläktare åtminstone den,
som skriver detta, ej någonsin sett samma tölpaktighet och tolerans.
Förr i tiden voro beväringsmönstringar samt in- och utryckningar ofta detsamma som suporgier, sönderslagna järnvägsfönster, slagsmål och andra tappra bedrifter. Numera går det
mestadels exemplariskt till. Men att 1800-talet alltjämt lever kvar,
därom förmäla rapporterna från inryckningen till värnpliktsövningar både i ett sydländskt och ett norrländskt regemente samt
landstormsövningarna vid Hallands regemente. Även tidningar
utanför Sverige ha funnit förhållandena i Halmstad hart när otroliga. Den omständigheten att det i Halmstad blott gällde äldre årgångar är dock ett hoppingivande tecken. Och man kan i detta sammanhang ej undanhålla den reflexionen, att den långa värnplikten
i åtskilliga andra länder avsätter tydliga spår i den stronga hållningen och det disciplinerade uppträdandet hos deras ungdom.
»Nöjesindustrin» har blivit det moderna nöjeslivets träffande benämning. Ingen förmenar ungdomen förströelser, och åtskilligt i
»nöjesindustrin» är säkerligen inte sämre än nöjeslivet i forna
tider. Allra minst behöva biograferna med deras ofta välbehövliga
rekreation efter slitande arbete ge upphov till några jeremiader.
Men vilket armod ligger det dock inte över de ungdomars liv, som
utan avbrott släpas fram mellan dans- och biopalatsen och som
aldrig utfylles av något hemliv eller någon andlig självverksamhet. Kanske mest synes denna tomma och fadda utelivsmentalitet
sätta sin prägel på de unga flickorna. Samtidigt klagas det i alla
sociala läger över bristande intresse för allmänna angelägenheter
och över ringa studielust, allt under det att den kolorerade veckopressen göres till den viktigaste kunskapskällan i den s. k. fortbildningen. I jämförelse med en del andra västerländska stater
har vår folkbildning aldrig stått högt, och sannerligen den förmeras av novellmagasin; härtill fordras det andra bemödanden.
Det är m. a. o. ett för stort svalg befäst härvidlag mellan eliten
och massan av vår ungdom. Hur mycket viktigare vore det exempelvis inte för många flickor att söka revetera sin själ än att
ägna sin omsorg åt att i skrikande färger fernissa läppar och
naglar.
Säkerligen är den svenska ungdomen, om man träffar den på tu
544
Den svenska ungdomen
man hand, liksom det sagts om folket i gemen, »god i sin innersta
rot». Dess mindre tilltalande drag komma egentligen fram blott
när den skockas. Den skränighet, som »gäng» kunna visa, är nog
något specifikt svenskt. Ofta kan den vara mer oförarglig än förargelseväckande. Men ibland kan gängbildningen utlösa de drulligaste egenskaperna och ockra på ett missriktat kamratskaps solidaritet. Finns det något land i Europa, där polismakten – såsom
några uppseendeväckande fall senast i våras visade – ställes så
isolerad i trångmål eller löper så stora risker att angripas av en
anhållen fyllerists kamrater som i Sverige”? Den forna »antisnut»-
mentaliteten borde för länge sedan ha överlevt sig själv.
Lika beklämmande som polisöverfallen är den tilltagande brottsligheten bland ungdomen. Enligt statistisk Arsbok ha anmälningarna av ungdom till straffregistret under de tre senaste femårsperioderna varit:
15jl8 år
1921/25 . . . . . . . . . . . . . . . 408
26130 . . . . . . . . . . . . . . . 593
31/36 . . . . . . . . . . . . . . . 776
18/21 år
668
762
833
21/25 år
860
838
1,028
25/30 år
592
708
703
Smutl.
3,735
4,353
5,456
Även om denna ansenliga ökning delvis kan förklaras av nya
lagar, kraftigare polisingripanden och ändrad domstolspraxis, indicerar den omöjligen en förbättring. Och enligt uppgifter, som
överdirektören i fångvårdsstyrelsen nyligen lämnat Dagens Nyheter, har ungdomsbrottsligheten ej avtagit sedan 1935, samtidigt
som allt yngre årgångar bland ungdomen blivit ett rov för den.
Egendomsbrotten ha ökats i antal trots välståndets stegring, och
det kan sålunda icke vara tal om att den ökade brottsligheten
– utom i särskilda fall – vore ett uttryck för nöd. I sin helhet
sedd är den ett vittnesbörd om en förslappad moral. Särskilt de
ungdomliga stöldligorna i de större städerna torde sakna motstycke i flertalet med oss jämförliga länder.
överdirektör Göransson har haft några sanningens ord att säga
till ungdomens föräldrar och hemmens alltför stora efterlåtenhet.
Han har också reagerat mot det myckna talet om förmildrande
omständigheter. »Den som har att göra med människor som bryta
mot lagarna vet att det finns många förmildrande omständigheter.
Men jag tror att det i uppfostran är en klok regel att tala mindre
om dessa omständigheter än om moralbudens absoluta krav. Rå-
gången mellan rätt och orätt måste för ungdomens egen skull
hållas klar och tydlig. Det skulle betyda mycket om vi kunde
545
–
Den svenska ungdomen
inrikta barnen på tre sådana ting som ärlighet, arbetsamhet och
hänsyn för andra. J ag sätter ärligheten främst, eftersom egendomsbrotten utgöra den stora massan av den svårare kriminaliteten.»
Regeringen har nyligen tillsatt en kommission att revidera
strafflagstiftningen. Ingen bestrider det angelägna i att anpassa
samhällets reaktion mot ungdomsbrotten så, att de brottsliga återföras till samhället såsom bättre och dugande människor. Det
måste dock frågas, om icke de humanitära straffmetodernas verkningar överskattas; i vart fall ger ungdomsbrottslighetens och
överhuvud taget kriminalitetens stegring närmast vid handen att
det varit för litet lag och för mycket evangelium i den senaste
tidens välfärdspropaganda. Och man vill därför från början uttala den förhoppningen, att kommissionen ej skall gå till sitt viktiga värv med någon övertro på humanitetens makt mot kriminalitet. Kommissionens sammansättning torde borga för att även
andra synpunkter än klemandets komma att hävdas.
Härovan ha endast s. a. s. i skissens form berörts några framträdande drag hos den moderna ungdomen, när den är som sämst.
Ämnet är eljest outtömligt; av minst lika stor vikt vore att diskutera ungdomens inställning till samhällsarbetet och förpliktelserna
mot sin egen framtid. Vi betona ännu en gång, att mycket har
förbättrats och att klandret ej har generell adress. Icke förty
måste man konstatera, att en alltför stor del av vår ungdom är
supigare, skränigare, mera odisciplinerad och okultiverad samt
ansvarslösare mot sig själv än ungdomen i de flesta andra västerländska länder. Vår ungdom har kommit på efterkälken, kanske
därför att den aldrig fått genomleva samma kriser och problem som
annorstädes. I diktaturländerna har ungdomen hållits i stramare
tyglar och i högre grad än i Sverige inkopplats i samhällsarbetet;
docenten Gunnar Jarring lämnar i en uppsats om turkisk ungdom i detta häfte ett nytt bidrag till kännedomen om det intensiva ungdomsarbetet utomlands. Vi tillönska oss minst av allt en
exercerad, likriktad ungdom efter diktaturstaternas förebild. Men
vi skulle önska en ungdom med dess allvar och livslust, ansvarskänsla och disciplin i uppträdandet, och därjämte en fritt tänkande
och handlande ungdom.
Det måste bildas en front mot manierad hållningslöshet hos
den manliga ungdomen, liksom mot typen själlös danshoppa bland
den kvinnliga. Det måste skapas en front mot allt det dekadanta,
546
Den svenska ungdomen
i vilka klasser och omgivningar det än må dyka upp. Det måste
skapas en fast opinion i alla läger för att göra slut på eftergivenhetens och överseendets inställning till det uppväxande släktet.
Säkerligen är ungdomen i stort sett till själ och hjärta alls ej
sämre i Sverige än ungdomen annorstädes, och det borde därför
icke vara någon olöslig uppgift att bringa den över lag i nivå
med tidens krav. Måhända är den oemottagligare än man vill tro
för andligt självbildningsarbete; här kan endast ungdomens egen
goda vilja skapa något. Men yttre hyfsning borde kunna åstadkommas till nöds mot dess vilja. Att arbeta härför vore ej blott
att befria den mönstergilla ungdomen från otrevnaden att behöva
förblandas med den sämre. Det vore också ett nödvändigt komplement till och underlag för välfärds- och befolkningspolitiken,
inriktat på det som ytterst är för mer än all socialekonomisk lagstiftning: det kvalitativa och folkmoraliska.
Observator.
547
UNGDOMEN
EFTER världskriget har Sverige, lyckligen förskonat från krig
och krigsskulder, uppmärksammats utomlands såsom ett mönsterland. För forskare och praktikens folk alltifrån Amerika till de
små baltiska staterna har Sverige blivit ett studiefält, i främsta
rummet på det sociala och kulturella området. Energiskt och optimistiskt har vårt land givit sig reformpolitiken i våld, i stort sett
under alla partiers medverkan och trots vissa åsiktsdifferenser
oberoende av om höger-, center- eller socialistregeringar suttit vid
makten. Ehuru intet är nytt under solen och ehuru modern svensk
reformpolitik ofta stått i beroende av utländska förebilder, har
det funnits mycken självständighet och konstruktiv nyskapelse i
denna. I jämförelse med politiken vid sekelslutet, då efterapandet
av andra länder i alla partier var det förhärskande draget och
svensk politik för utländsk publik tedde sig skäligen intresselös,
framträder nu denna konstruktiva självständighet desto markantare. I den mån denna sociala och kulturella reformpolitik verkligen ej innebär ett överskattande av vårt folkhushålls nutida och
framtida krafter, måste den fylla alla med tillfredsställelse och
icke så ringa nationell stolthet.
Men likafullt finns det i våra dagars Sverige en del alltför
vackra fasader. Av vad som döljer sig därbakom, är icke allt utställningsmässigt. Intresset för det sociala – ordet taget i dess
vidsträcktaste mening- har dominerat så starkt, att andra grundväsentliga ting försummats.
Låt oss nu ställa frågan direkt: står den nutida svenska ungdomen i ansvarskänsla och hyfsning i nivå med vår kulturella
och materiella standard i övrigU När denna fråga skeptiskt ställes,
brukar svaret ofta utmynna i ett indignerat och kategoriskt: guvernantsynpunkter. Risken att åter få samma svar må gärna
tagas.
Det är icke tu tal om att icke oerhört mycket förbättrats under
541
Den svenska ungdornen
senaste decennier. Det finns massor av ungdom ur alla samhällslager, som i sin ambition, ansvarsmedvetenhet, skötsamhet och
framåtanda är mönstergill. I studiecirklarna och aftonskolor, i de
politiska ungdomsföreningarna (trots tendensen ibland därinom
till nöjesindustri) och i många ideella ungdomsorganisationer ha
stora skaror svensk uL:'(dom avslipats, tränats och förkovrats. Lä-
rare och ungdomsledare ha nedlagt oändlig möda på att dana det
nya släktet. Friska, livssunda fläktar ha från idrottsrörelsen svept
fram över hundratusenden. Hatstämningen mot samhället och
ringaktningen för nationella värden ha smälts bort hos de arbetare,
som till följd av en ansvarslös agitation förut voro predestinerade
till att hysa hätskhet mot myndigheter och överhuvud mot allt,
som hade med samhällsauktoritet att göra. Inga dalmasar torde
heller längre dra ut tänderna för att slippa fullgöra sin värnplikt.
Det är en plikt att erkänna dessa framsteg. Det vore i högsta
grad otillbörligt att generalisera, d. v. s. att låta den mönstergilla
ungdomen få lida för den sämre. ~~ndå kunna framstegen icke få
undanskymma de betänkliga sidorna hos nutidens ungdom. Man
behöver icke leta efter anklagelsepunkter eller mindre uppbyggliga bilder ur livet.
Hur ofta har inte pressen innehållit de skarpaste klagomål över
svenska ungdomar i utlandet, särskilt turister i Åland och Estland.
Troligen ha de ideliga klagomålen lett till viss bättring, men även
åtskilliga resenärer i år i österled ha kunnat berätta om fylleriscener och det sjaskigaste uppträdande på båtar eller restauranger.
Det är inte särdeles angenämt att- såsom det hände förf. för ett
par år sedan i Tallinn – redan på (sprit)lukten känna igen sina
landsmän. Något osmakligare än denna stojiga fyllglädje och
någon sämre reklam för det svenska namnet kan ej tänkas.
Nyligen har man i Medelpad sett sig nödsakad att öppna en
kampanj mot lönnbränningen. Naturligtvis är det härvid ej blott
fråga om ungdom, men särskilt de yngre ha utpekats. Mot den
illegala sprithanteringen ha fackföreningarna eljest utfört ett
mycket erkännansvärt arbete, ehuru utan att dock helt kunna
rycka upp det onda med roten. Vad ungdomsfylleriet beträffar,
framgår det av statistiken över fylleriförseelserna – som dock
kan influeras av myndigheternas strängare ingripande – att nå-
gon tendens till nedgång ej är för handen. Perioden 1923/25 registrerades bland ungdom årligen 6,555 fylleriförseelser, perioden
1926/30 7,113 samt åren 1934/37 resp. 7,511, 7,111, 6,994 och 6,861;
542
Den svenska ungdomen
med hänsyn till nativitetens successiva nedgång under 1900-talets
början tyda dessa siffror på en avsevärd försämring sedan 1920-
talets början och ett i stort sett oförändrat läge under de sista åren.
Alltför stor tolerans visas fylleristerna; i Svensk Tidskrift har tidigare den radikalmedlet föreslagits, att varje person, som andra
gången bötfälles för fylleri, borde få skylta med sitt namn i ortstidningarna; pressen, som numera är så snabb i att ge »publicity»
åt enskilda och deras hemliv, skulle här kunna bringa myndigheterna en den effektivaste hjälp, åtminstone i fråga om dem som
verkligen äro måna om sitt anseende och kanske också om sin
plats. Alltför ofta framträder ungdomsglädjen spritomtöcknat
andefattig och artificiell. Och den kvinnliga ungdomens tydligt
ökade alkoholkonsumtion kan precis ej räknas till tecknen på stigande verklig kultur.
Ingen folkrörelse torde i högre grad än idrottsrörelsen, med dess
kamratskap, altruism, idealitet och ridderlighet mellan de tävlande, ha givit dagens svenska ungdom en sund och ljus livssyn.
Ändock finns det även mörka sidor i idrottsrörelsen som folkfostrare. Det idrottsliga kamratskapet kan urarta och ge yngre
dåliga exempel; idrotten kan på detta vis indirekt ta igen vad
den direkt givit. I regel torde dock de aktiva idrottsmännen tillhöra den bästa ungdomen, och i vart fall har det tidigare florerande superiet på idrottsfester starkt avtagit. Idrottsledningen
har även, om än mycket sent, blivit allt strängare i kraven på
idrottsmännens oklanderliga uppträdande i deras egenskap av
idrottsmän. Om den blivit tillräckligt sträng, kan dock diskuteras.
Det svårartade problemet är idrottens svans, idrottspubliken och
idrottsextratågen till större fotbollsmatcher eller motorevenemang.
Det vore höjden av oförrätt att påstå, att den stora svenska idrottspubliken uppträder illa; snarare har den i all sin medryckande
entusiasm en utpräglad rättskänsla och stor objektivitet, och dess
spontant flotta hållning vid svensk-tyska landskampen på stadion
i höstas skulle en diktatoriskt drillad ungdom ej kunnat göra värdigare. Men hur ofta störes icke en match av några få spritdoftande individer, som hest få skrika ut sina råheter utan att publiken eller – vilket borde vara det självklara – ordningsvakten snabbt förpassar den utanför idrottsplatsen. Tågresande
idrottspublik och det skrän, svärjande och svineri, som denna kan
anställa, har otaliga gånger haft sina naturalistiska skildrare,
senast i Svensk Trafiktidning. Idrottsledningen borde icke sakna
543
..-
Den svenska ungdomen
maktmedel att hindra några sämre element att- i mångas ögon
ehuru med orätt- diskreditera hela rörelsen. Detta borde ej vara
svårare än i andra länder, på vilkas idrottsläktare åtminstone den,
som skriver detta, ej någonsin sett samma tölpaktighet och tolerans.
Förr i tiden voro beväringsmönstringar samt in- och utryckningar ofta detsamma som suporgier, sönderslagna järnvägsfönster, slagsmål och andra tappra bedrifter. Numera går det
mestadels exemplariskt till. Men att 1800-talet alltjämt lever kvar,
därom förmäla rapporterna från inryckningen till värnpliktsövningar både i ett sydländskt och ett norrländskt regemente samt
landstormsövningarna vid Hallands regemente. Även tidningar
utanför Sverige ha funnit förhållandena i Halmstad hart när otroliga. Den omständigheten att det i Halmstad blott gällde äldre årgångar är dock ett hoppingivande tecken. Och man kan i detta sammanhang ej undanhålla den reflexionen, att den långa värnplikten
i åtskilliga andra länder avsätter tydliga spår i den stronga hållningen och det disciplinerade uppträdandet hos deras ungdom.
»Nöjesindustrin» har blivit det moderna nöjeslivets träffande benämning. Ingen förmenar ungdomen förströelser, och åtskilligt i
»nöjesindustrin» är säkerligen inte sämre än nöjeslivet i forna
tider. Allra minst behöva biograferna med deras ofta välbehövliga
rekreation efter slitande arbete ge upphov till några jeremiader.
Men vilket armod ligger det dock inte över de ungdomars liv, som
utan avbrott släpas fram mellan dans- och biopalatsen och som
aldrig utfylles av något hemliv eller någon andlig självverksamhet. Kanske mest synes denna tomma och fadda utelivsmentalitet
sätta sin prägel på de unga flickorna. Samtidigt klagas det i alla
sociala läger över bristande intresse för allmänna angelägenheter
och över ringa studielust, allt under det att den kolorerade veckopressen göres till den viktigaste kunskapskällan i den s. k. fortbildningen. I jämförelse med en del andra västerländska stater
har vår folkbildning aldrig stått högt, och sannerligen den förmeras av novellmagasin; härtill fordras det andra bemödanden.
Det är m. a. o. ett för stort svalg befäst härvidlag mellan eliten
och massan av vår ungdom. Hur mycket viktigare vore det exempelvis inte för många flickor att söka revetera sin själ än att
ägna sin omsorg åt att i skrikande färger fernissa läppar och
naglar.
Säkerligen är den svenska ungdomen, om man träffar den på tu
544
Den svenska ungdomen
man hand, liksom det sagts om folket i gemen, »god i sin innersta
rot». Dess mindre tilltalande drag komma egentligen fram blott
när den skockas. Den skränighet, som »gäng» kunna visa, är nog
något specifikt svenskt. Ofta kan den vara mer oförarglig än förargelseväckande. Men ibland kan gängbildningen utlösa de drulligaste egenskaperna och ockra på ett missriktat kamratskaps solidaritet. Finns det något land i Europa, där polismakten – såsom
några uppseendeväckande fall senast i våras visade – ställes så
isolerad i trångmål eller löper så stora risker att angripas av en
anhållen fyllerists kamrater som i Sverige”? Den forna »antisnut»-
mentaliteten borde för länge sedan ha överlevt sig själv.
Lika beklämmande som polisöverfallen är den tilltagande brottsligheten bland ungdomen. Enligt statistisk Arsbok ha anmälningarna av ungdom till straffregistret under de tre senaste femårsperioderna varit:
15jl8 år
1921/25 . . . . . . . . . . . . . . . 408
26130 . . . . . . . . . . . . . . . 593
31/36 . . . . . . . . . . . . . . . 776
18/21 år
668
762
833
21/25 år
860
838
1,028
25/30 år
592
708
703
Smutl.
3,735
4,353
5,456
Även om denna ansenliga ökning delvis kan förklaras av nya
lagar, kraftigare polisingripanden och ändrad domstolspraxis, indicerar den omöjligen en förbättring. Och enligt uppgifter, som
överdirektören i fångvårdsstyrelsen nyligen lämnat Dagens Nyheter, har ungdomsbrottsligheten ej avtagit sedan 1935, samtidigt
som allt yngre årgångar bland ungdomen blivit ett rov för den.
Egendomsbrotten ha ökats i antal trots välståndets stegring, och
det kan sålunda icke vara tal om att den ökade brottsligheten
– utom i särskilda fall – vore ett uttryck för nöd. I sin helhet
sedd är den ett vittnesbörd om en förslappad moral. Särskilt de
ungdomliga stöldligorna i de större städerna torde sakna motstycke i flertalet med oss jämförliga länder.
överdirektör Göransson har haft några sanningens ord att säga
till ungdomens föräldrar och hemmens alltför stora efterlåtenhet.
Han har också reagerat mot det myckna talet om förmildrande
omständigheter. »Den som har att göra med människor som bryta
mot lagarna vet att det finns många förmildrande omständigheter.
Men jag tror att det i uppfostran är en klok regel att tala mindre
om dessa omständigheter än om moralbudens absoluta krav. Rå-
gången mellan rätt och orätt måste för ungdomens egen skull
hållas klar och tydlig. Det skulle betyda mycket om vi kunde
545
–
Den svenska ungdomen
inrikta barnen på tre sådana ting som ärlighet, arbetsamhet och
hänsyn för andra. J ag sätter ärligheten främst, eftersom egendomsbrotten utgöra den stora massan av den svårare kriminaliteten.»
Regeringen har nyligen tillsatt en kommission att revidera
strafflagstiftningen. Ingen bestrider det angelägna i att anpassa
samhällets reaktion mot ungdomsbrotten så, att de brottsliga återföras till samhället såsom bättre och dugande människor. Det
måste dock frågas, om icke de humanitära straffmetodernas verkningar överskattas; i vart fall ger ungdomsbrottslighetens och
överhuvud taget kriminalitetens stegring närmast vid handen att
det varit för litet lag och för mycket evangelium i den senaste
tidens välfärdspropaganda. Och man vill därför från början uttala den förhoppningen, att kommissionen ej skall gå till sitt viktiga värv med någon övertro på humanitetens makt mot kriminalitet. Kommissionens sammansättning torde borga för att även
andra synpunkter än klemandets komma att hävdas.
Härovan ha endast s. a. s. i skissens form berörts några framträdande drag hos den moderna ungdomen, när den är som sämst.
Ämnet är eljest outtömligt; av minst lika stor vikt vore att diskutera ungdomens inställning till samhällsarbetet och förpliktelserna
mot sin egen framtid. Vi betona ännu en gång, att mycket har
förbättrats och att klandret ej har generell adress. Icke förty
måste man konstatera, att en alltför stor del av vår ungdom är
supigare, skränigare, mera odisciplinerad och okultiverad samt
ansvarslösare mot sig själv än ungdomen i de flesta andra västerländska länder. Vår ungdom har kommit på efterkälken, kanske
därför att den aldrig fått genomleva samma kriser och problem som
annorstädes. I diktaturländerna har ungdomen hållits i stramare
tyglar och i högre grad än i Sverige inkopplats i samhällsarbetet;
docenten Gunnar Jarring lämnar i en uppsats om turkisk ungdom i detta häfte ett nytt bidrag till kännedomen om det intensiva ungdomsarbetet utomlands. Vi tillönska oss minst av allt en
exercerad, likriktad ungdom efter diktaturstaternas förebild. Men
vi skulle önska en ungdom med dess allvar och livslust, ansvarskänsla och disciplin i uppträdandet, och därjämte en fritt tänkande
och handlande ungdom.
Det måste bildas en front mot manierad hållningslöshet hos
den manliga ungdomen, liksom mot typen själlös danshoppa bland
den kvinnliga. Det måste skapas en front mot allt det dekadanta,
546
Den svenska ungdomen
i vilka klasser och omgivningar det än må dyka upp. Det måste
skapas en fast opinion i alla läger för att göra slut på eftergivenhetens och överseendets inställning till det uppväxande släktet.
Säkerligen är ungdomen i stort sett till själ och hjärta alls ej
sämre i Sverige än ungdomen annorstädes, och det borde därför
icke vara någon olöslig uppgift att bringa den över lag i nivå
med tidens krav. Måhända är den oemottagligare än man vill tro
för andligt självbildningsarbete; här kan endast ungdomens egen
goda vilja skapa något. Men yttre hyfsning borde kunna åstadkommas till nöds mot dess vilja. Att arbeta härför vore ej blott
att befria den mönstergilla ungdomen från otrevnaden att behöva
förblandas med den sämre. Det vore också ett nödvändigt komplement till och underlag för välfärds- och befolkningspolitiken,
inriktat på det som ytterst är för mer än all socialekonomisk lagstiftning: det kvalitativa och folkmoraliska.
Observator.
547