Den treåriga realskolan
1957
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DEN TREÅRIGA REALSKOLAN
I DESSA dagar arbetas det för högtryck inom åtskilliga kommuners
skolförvaltningar med utredningar
angående skolorganisatoriska problem under övergångstiden före enhetsskolans genomförande. Alldeles
särskilt arbetstyngd är man i de
kommuner, som fått sig förelagda
att snarast möjligt och senast den
1 juli 1957 inkomma med förslag
till Kungl. Maj: t om hur skolväsendet bör organiseras på realskolestadiet under denna övergångstid.
Till grund för utredningsarbetet
ligger riksdagens beslut våren 1956
att realskolan skall i princip organiseras med treårig lärogång, byggd
på sjätte klassen av engelskläsande
folkskola och den kommunala flickskolan med femårig lärogång. I
båda fallen gäller att det skall finnas vissa möjligheter att bibehålla
fyra- och femårig lärogång, resp.
för flickskolan sex- och sjuårig så-
dan.
Denna genomgripande förändring av det bestående realskolesystemet för den begränsade tidrymd, som det är fråga om innan
enhetsskolans egentliga organisationsperiod är avslutad, står icke
Av direktör BERTIL LIDGARD
helt i överensstämmelse med tankegångarna i det stora skolbeslutet
1950. Då räknade man med å ena
sidan en successivt utbyggd försöksverksamhet med den nioåriga
enhetsskolan, till dess man vunnit
tillräcklig erfarenhet för att genomföra den över hela linjen, och å
andra sidan att de dittillsvarande
skolformerna i princip skulle förbli
orubbade och medgivas möjligheter
till en utveckling, som skulle sätta
dem istånd att bjuda varje årskull
elever sitt bästa.
Så har emellertid icke blivit förhållandet. Väl har försöksverksamheten expanderat men de gamla
skolformerna har satts på svältkost – de har inte fått byggas ut
varken personellt eller lokalmässigt på ett sätt, som kunnat göra
dem rustade att möta den ökade
efterfrågan på utbildningsplatser,
en konsekvens av såväl ökande
barnkullar som höjd levnadsstandard och ökat intresse för teoretisk
utbildning.
Det må kunna sägas, att denna
efterfrågan – i den mån den hänför sig till förändringar i de många
föräldrarnas värdering av realskolentbildning och deras möjligHgheter att bereda barnen en vidareutbildning – varit svår att
förutse. Men vad de ansvariga
skolmyndigheterna aldrig kommer
ifrån är, att man redan i mitten av
1940-talet kunde bedöma hur de
stora årskullarna tio år senare
skulle enbart på grund av sin storlek påverka realskolan. Prognoser
för realskolestadiets utveckling
gjordes läsåren 1947/48 inom skolöverstyrelsen och 1950/51 av läroverkens krisutredning. Det kan sä-
gas, att dessa beräkningar inte föranledde några större krafttag och i
varje fall vidtogs ej tillräckliga åtgärder för att anskaffa lokaler och
lärare, så att skolväsendet skulle få
någon rimlig möjlighet att i tid balansera den hotande krisen. På lä-
rarsidan får väl löneregleringen
1952 anses vara den mest betydelsefulla men tyvärr också långsamt
verkande insatsen, medan tillskapandet 1953 av den nya vidareutbildade folkskollärarkategorien utgjorde ett av de mera valhänta försöken, som båda de avtalsslutande
parterna, civildepartementet och
folkskollärarförbunden, uppenbarligen utan saknad skildes från i
samband med löneuppgörelsen
1956.
1954 hade det blivit alldeles
ofrånkomligt att realskolesituationen på många håll var omöjlig. På
ett årtionde hade antalet lärjungar
vid allmänna läroverk och högre
kommunala skolor stigit med 70
procent från omkring 88 000 till i
145
det närmaste 150 000 lärjungar.
Därtill kom att medan för tio år sedan alla inträdesberättigade sö-
kande till realskolan kunde beredas
plats, 1954 avvisades 12 000 sö-
kande, vilket antal beräknades stiga
till 14 000 år 1955. Och 1956 skulle
den femåriga realskolans första
klass möta 1945 års årskull, den
största vi någonsin haft i vårt land
med undantag av 1921 års exceptionella topp.
I detta läge kunde inte längre tillfälligt och till synes förhållandevis planlöst plåstrande hjälpa, utan
ecklesiastikministern fann det nödvändigt att utreda, vilka organisationsförändringar på realskolestadiet, som var nödvändiga för att
man skulle klara krisen. I direktiven för den utredning, som tillkallades den 30 juni 1954 och som
sedan benämnts realskoleutredningen, betonades lärarbristen som
det huvudsakliga motivet för dess
tillkomst. Detta må noteras som ett
indirekt erkännande av oförmågan
att tillgodogöra sig tidigare prognoser eller åtminstone av bristen på
kraft att på ett planmässigt och effektivt sätt utnyttja de sex år som
förgått, sedan undervisningsrådet
Lundblad publicerade sina försök
till en prognos rörande lärarbehovet vid de högre skolorna. Utredningen skulle inrikta sig på att undersöka den rationella användningen av den akademiskt utbildade arbetskraften. Lärare som underkastat sig en så långvarig teoretisk skolning, som ämbetsexamen
146
innebär, skulle så långt möjligt tillvaratagas för de mest krävande undervisningsuppgifterna.
Men utredningsuppdraget inskränkte sig icke till enbart detta.
Med en viss rätt gjorde ecklesiastikministern gällande, att realskolestadiet numera präglas av en sådan
mångformighet, att målsmännen
har svårt att orientera sig i skollabyrinterna. Den allmänna realexamen har sålunda kunnat avläggas vid de allmänna läroverken efter fem- eller fyraårig studiegång
och på sina håll även efter tre års
studier, vid de kommunala realskolorna efter fyraårig studiegång
och vid i folkskolan inbyggda realskolelinjer efter treårig eller undantagsvis femårig studiegång. Det
är samma ämnen som lästs och
samma kunskapsmått som skulle
inhämtas. Till detta kommer så
praktiska realexamensmöjligheter
på tre olika linjer samt olika flickskolelinjer, vilkas mål visserligen
inte är identiska med realskolans
men där det lägre stadiet likväl efter hand närmats till realskolan.
Det skulle nu bli realskoleutredningens uppgift att åstadkomma en
organisatorisk förenkling av alla
dessa realskolestadiets skolformer
och ekonomiskt och pedagogiskt
närma dem och enhetsskolan till
varandra.
Med avseende på lärarbristen anvisade departementschefen i direktiven två möjligheter att komma
till rätta med problemen. Den ena
hade skolmyndigheterna efter civiidepartementets löneöverenskommelse med folkskollärarförbunden
i själva verket – utan några på
förhand besvärande utredningar –
redan begagnat sig av: systematiskt anställande i läroverken av
folkskollärare med eller utan vidareutbildning i en omfattning,
som motsvarade undervisningsbehovet i klasserna 15 , 25 och 14 • Den
andra – även den försöksvis prö-
vad på sina håll – hade haft sina
varma förespråkare i statens folkskoleinspektörer och gick i korthet
ut på att realskolan skulle bli treårig och flickskolan femårig med
en sexårig, engelskläsande folkskola som grund.
Det har redan sagts att i direktiven lärarbristen – det rationella
utnyttjandet av den akademiskt utbildade arbetskraften – utgjorde
huvudmotivet för realskolans omorganisation. Utredningen kom
emellertid för sin del fram till att
lärarbristen inte gav någon entydig
anvisning i valet mellan de båda alternativ som skisserats i direktiven:
den treåriga realskolan mer eller
mindre renodlad eller den hittillsvarande organisationen kompletterad med tjänster för vidareutbildade folkskollärare. Detta är säkerligen en riktig uppfattning, inte
minst mot bakgrunden av det allmänt erkända förhållandet, att den
treåriga realskolan blir så arbetstyngd inte bara för eleverna utan
även för lärarna, att en reduktion
av lärarnas undervisningsskyldighet är motiverad. Vid oförändrat
antal parallellavdelningar betyder
detta att den treåriga organisationen skulle kräva fler lärare än den
nuvarande. Ä ven andra omständigheter pekar i samma riktning, t. ex.
en eventuell höjning av tirusummorna på schemat.
Realskoleutredningens arbete kom
i stället att domineras av problemet hur man skulle få tak över huvudet till de stora årskullarna i
skolhus, som redan är till bristningsgränsen fyllda. Och på denna
punkt har utredningen funnit att
det treåriga realskolesystemet skulle
vara överlägset. Utredningen har
emellertid inte ens i runda tal angivit omfattningen av den lokalbesparing som skulle uppnås genom en omorganisation. Det är
också uppenbart att problemet rymmer många osäkra faktorer, beroende på de lokala förhållandena.
Hur många fyraåriga linjer kommer t. ex. att behövas vid sidan om
de treåriga för elever, som inte läst
engelska, eller som av något annat
godtagbart skäl skulle önska en
lugnare studiegång? Och sådana
linjer kräver mer lokaler än både
den treåriga och den femåriga realskolan. Och hur kommer folkskolan att klara det ökade anspråk på
lokaler, som anmäler sig där, när
det inte längre blir någon avtappning av elever till realskolan efter
fjärde skolåret. Kanske får vi uppleva att folkskolan på sina håll
måste låna de lokaler i realskolan,
som blir lediga genom att man under två år inte tar in nya elever!
147
Och vad har då omorganisationen
för mening.
För övergången till treårig realskola anvisade realskoleutredningen två alternativa vägar beroende på om byggnadsbidrag kunde
utverkas till statliga och kommunala realskolebyggnader eller inte.
Utredningens huvudalternativ innebar, att realskolan skulle organiseras med treårig lärogång, byggd på
sjätte klassen av folkskola med undervisning i engelska i femte och
sjätte klasserna; dock skulle nuvarande organisation med fem- och
fyraårig lärogång kunna i viss utsträckning bibehållas under övergångstiden före enhetsskolans genomförande.
Skulle utredningens förslag beträffande byggnadsbidrag ej kunna
förverkligas, föreslog utredningen
som ett andra alternativ, att den treåriga realskolan genom författningsföreskrifter allmänt skulle genomföras i den utsträckning bibehållandel av fyraåriga linjer inte
påkallades med hänsyn till lärjungar, som inte hade erforderliga
förkunskaper i engelska, eller på
grund av andra särskilda omständigheter, och att examenslinjer i så
fall skulle inbyggas i folkskolan i
större utsträckning än som förutsattes vid genomförande av huvudalternativet.
När ecklesiastikministern i proposition till 1956 års riksdag tog
ställning till utredningsförslaget
följde han i allt väsentligt huvudalternativet. På nytt sköts emeller- /’
148
tid argumentet om det rätta utnyttjandet av lärartillgången i förgrunden. Erfarenheterna sedan 1954, då
möjligheter till vidareutbildning via
befordringskurser öppnades för
folkskollärare, hade inte blivit så
goda, som man hoppats. Särskilt
hade deltagandet i kurser i sådana
ämnen, där bristen på akademiskt
utbildade lärare är stor, varit otillfredsställande. Det kunde därför
befaras att den kvalificerade personalen inte alltid skulle komma
att utnyttjas för de rationellt sett
lämpligaste arbetsuppgifterna i realskolans högre klasser och på gymnasiet utan i stället skulle söka sig
till skolor på attraktiva orter, där
de i så fall komme att sysselsättas
med undervisning i realskolans
högsta klasser. Detta kunde bara
förhindras genom att dessa klasser
utmönstrades ur realskoleorganisationen.
Även lokalfrågorna ansågs starkt
tala till den treåriga realskolans
förmån. slutligen betonades olägenheterna med den dubbla anknytningen mellan folkskola och realskola.
Riksdagsbeslutet innebar icke
några principiella förändringar i
förhållande till propositionen. Den
utgång som ärendet härigenom erhållit, kan när det nu uppenbarligen icke ansetts möjligt att under
övergångstiden bevara och utbygga
den nuvarande organisationen i tillräcklig omfattning, från vissa synpunkter anses förhållandevis tillfredsställande. Tack vare att riksdagen medgivit att byggnadsföretag avseende de högre skolorna på
realskolestadiet blir statsbidragsberättigade har man kunnat undvika den tvångsmässiga, generella
övergången till treårig realskola.
Det blir i stället de olika realskolekommunernas sak att efter utredning av de lokala förhållandena för
Kungl. Maj :t framlägga förslag om
hur skolväsendet skall tills vidare
vara organiserat. Enligt riksdagsbeslutet bör prövningen av organisationen på de särskilda orterna
vara allsidig och realistisk. Vid det
slutliga avgörandet, som skall ske
centralt, skall skolkommunens önskemål, interkommunala planeringsbehov och allmänna hushållningssynpunkter, främst i fråga om
lärar- och lokaltillgångarna, beaktas och samordnas.
I detta sammhang förtjänar en
detalj i riksdagsbeslutet att särskilt
uppmärksammas på kommunalt
håll. Realskoleutredningens förslag
att »nuvarande organisation med
fem- och fyraårig lärogång under
övergångstiden före enhetsskolans
genomförande skall i viss utsträckning kunna bibehållas» hade delvis
motiverats med hänvisning till 1950
års giv i skolfrågan, att tillfälle alltjämt bör finnas att jämföra arbetsförhållanden och arbetsresultat
inom olika skolformer, i den mån
sådana jämförelser är möjliga. Utredningen och departementschefen
hade för detta ändamål tänkt sig
att den gamla organisationen skulle
bibehållas på ett antal relativt
stillastående orter, där organisationen följaktligen kunde förväntas
täcka behovet av realskoleutbildning. Riksdagsbeslutet fick emellertid en något mera vidgad innebörd.
Riksdagen ansåg det sålunda betydelsefullt att den äldre organisationen tillåtes bestå på orter med varierande struktur, om orterna i
fråga kan tillgodose övergångstidens utbildningsbehov på realskolestadiet utan permanenta nybyggnader; detta betyder m. a. o.
att även expanderande industriorter skall under vissa förutsättningar kunna få behålla sin femåriga realskola.
För att de lokala utredningarna
skall få en utformning och ett innehåll, som gör det möjligt att på
centralt håll bedöma den lämpliga
organisationen inom en kommun,
har skolöverstyrelsen utfärdat anvisningar om hur utredningarna
skall bedrivas. Dessa anvisningar,
som bygger på ett av Kungl. Maj :t
fastställt tidsschema, präglas av en
av huvudtankarna i riksdagsbeslutet, nämligen att utredningarna
skall vara allsidiga. Sålunda skall
utredningsarbetet avse såväl en
preliminär översikt av organisationen vid genomförd enhetsskola som
en detaljplanering för skolväsendet
under övergångstiden. I sistnämnda
hänseende blir det ett slags alternativa lösningar, som skall presenteras i och med att kommunerna
skall utreda både det beräknade antalet avdelningar i högre skolor under en tioårsperiod framåt med be- 149
fintlig organisation och oförändrad
intagningsprocent av inträdesberättigade sökande, resp. vid intagning
av samtliga inträdesberättigade, och
antalet avdelningar vid övergång
till treårig realskola resp. femårig
flickskola med bibehållande av erforderligt antal fyraåriga resp. sexåriga linjer. I båda alternativen
skall lokalbehoven redovisas.
En med denna målsättning realistiskt bedriven utredning bör
rimligtvis kunna lämna besked om
de praktiska förutsättningarna för
ett bibehållande av den äldre organisationen eller nödtvånget att
övergå till en annan organisationsform för realskolan. Vad man i
sammanhanget möjligtvis saknar
är ett uppdrag åt kommunerna att
i utredningen även ge besked om
hur man vid genomförande av det
ena eller andra alternativet tänker
sig att lokalfrågorna skall lösas.
Sedan svar erhållits på dessa och
liknande frågor, är tiden inne för
kommunen att bedöma om vinsten
i form av en eventuellt ökad realskolekapacitet på grund av en omorganisation är så betydelsefull att
den uppväger de obestridliga nackdelar som treårig lärogång i realskola innebär.
skolledare och lärare med personlig erfarenhet av undervisning
i treårig realskola har hävdat att
kunskapsresultatet på den kortare
linjen blir mindre gott än i de femeller fyraåriga realskolorna. Varken utredning, departementschef
eller riksdag har kunnat jäva denna
•~se.: .: , ··<•·.
150
uppfattning. Vidare har målsmän
och läkare uttalat sina betänkligheter gentemot de treåriga realskolorna från arbetshygienisk synpunkt. slutligen måste man ta hänsyn till den ökade press eleverna
kommer att utsättas för under de
ömtåliga pubertetsåren – övergängen frän folkskolans sjätte
klass till treårig realskola äger rum
vid en mycket känslig tidpunkt.
Det står alltså fast att den treåriga realskolan kommer att bli en
svär och för många elever pressande skolform. Genom att den därtill ger mindre utrymme åt gymnastik, teckning och musik än den
gamla realskolan får den i hög grad
karaktären av pluggskola. Detta
rimmar dåligt med den målsättning, som uppställdes för skolan
genom 1950 års skolbeslut och som
bl. a. innebar att större vikt än hittills skulle läggas på elevernas estetiska och fysiska fostran.
Till en viss grad kan dessa den
treåriga realskolans avigsidor uppvägas genom åtgärder både på realskoleplanet och beträffande den
grund, som lägges i folkskolan. I
realskolan är det betydelsefullt att
undervisningen bestrides av för stadiet fullt utbildade lärare – detta
är ju f. ö. ett av motiven för den
planerade omorganisationen – och
att elevmaximum i klasserna nedbringas till en rimligare nivå än
den nuvarande. Och i folkskolan är
det angeläget att förstärkningsanordningarna ges största möjliga utbredning och att differentieringsspörsmålen eller, som det heter i
detta sammanhang, nivågrupperingen löses på ett hänsynsfullt
men effektivt sätt. Slutligen är ett
intimare samarbete mellan folkskola och realskola angelägnare än
någonsin. Gemensamma ämneskonferenser kommer att behövas, där
man kan samordna kurserna i de
olika skolformerna och utbyta information angående elevernas förutsättningar.
Mycket tyder på att i den avvägning, som kommer att ske på det
kommunala planet, ett osakligt och
irrationellt argument till förmän
för den treåriga realskolan kan
smyga sig in och opinionsmässigt
fälla utslaget. Redan skolöverstyrelsen gav i sitt remissyttrande uttryck åt farhågor för att en principlösning i enlighet med realskoleutredningens huvudalternativ
skulle leda till skolpolitiska tvister
i kommunerna. ~Det kan bli lösningar i splittringens tecken med
majoritetsbeslut och reservationer
av betydande minoriteter.» Och
utan tvekan är det så att den likhet, som föreligger mellan enhetsskolans högstadium och den omorganiserade realskolan i det hänseendet att båda är treåriga, har
kommit en del bedömare att betrakta den treåriga realskolan som
ett framsteg i skolutvecklingen.
Och på samma gång blir det tacksamt att inrangera dem, som inte
utan invändningar accepterar den
nya organisationen, bland motständarna till enhetsskoleideerna och
därmed får de en stämpel på sig
som gör dem misstänkta.
Denna misstänksamhet skulle i
någon mån ha varit berättigad, om
det vore så att ett bevarande av
den hittillsvarande organisationen
under övergångstiden skulle försvåra en övergång till enhetsskolesystem, när beslut därom väl en
gång har fattats. Men det har hittills ingen påstått. Och det ställer
sig nog också en smula svårt att
resa ett sådant påstående eftersom
man den gången principbeslutet om
försöksverksamhet med nioårig enhetsskola fattades, icke hade någon
särskild övergångsform i tankarna
utan menade att detta skulle ske
successivt på den grund, som den
dåvarande skolorganisationen utgjorde. Det går alltså mycket väl
att förena en tveksamhet gentemot
den treåriga realskolan med ett
accepterande av 1956 års riksdagsbeslut att de pågående enhetsskole- ,, försöken i början av 1970-talet
151
skall utmynna i en allmänt genom’-
förd »obligatorisk, organisatoriskt
sammanhållen nioårig skola».
Nej, det skall slås fast att riksdagsbeslutet om realskoleorganisationen under övergångstiden inte
innebär någon reform i egentlig bemärkelse – om man bortser från
statsbidragen till skolbyggnader
och terminsavgifternas avskaffande
– utan en nödlösning för att klara
en krissituation. Beslutet avsåg inte
att förbättra skolan utan syftade
till att genom en i pedagogiskt hänseende diskutabel omorganisation
klara dels en väntad kvantitativ
toppbelastning, och dels ett redan
existerande krisläge, som skolan
hamnat i genom att statsmakterna
inte uppfyllt sitt löfte från 1950 att
varje skolform, »så länge den
existerar bör ha rätt till en utveckling varigenom den sättes i stånd
att anpassa sig efter behoven och
bjuda sitt bästa åt varje årskull av
inträdande lärjungar».
I DESSA dagar arbetas det för högtryck inom åtskilliga kommuners
skolförvaltningar med utredningar
angående skolorganisatoriska problem under övergångstiden före enhetsskolans genomförande. Alldeles
särskilt arbetstyngd är man i de
kommuner, som fått sig förelagda
att snarast möjligt och senast den
1 juli 1957 inkomma med förslag
till Kungl. Maj: t om hur skolväsendet bör organiseras på realskolestadiet under denna övergångstid.
Till grund för utredningsarbetet
ligger riksdagens beslut våren 1956
att realskolan skall i princip organiseras med treårig lärogång, byggd
på sjätte klassen av engelskläsande
folkskola och den kommunala flickskolan med femårig lärogång. I
båda fallen gäller att det skall finnas vissa möjligheter att bibehålla
fyra- och femårig lärogång, resp.
för flickskolan sex- och sjuårig så-
dan.
Denna genomgripande förändring av det bestående realskolesystemet för den begränsade tidrymd, som det är fråga om innan
enhetsskolans egentliga organisationsperiod är avslutad, står icke
Av direktör BERTIL LIDGARD
helt i överensstämmelse med tankegångarna i det stora skolbeslutet
1950. Då räknade man med å ena
sidan en successivt utbyggd försöksverksamhet med den nioåriga
enhetsskolan, till dess man vunnit
tillräcklig erfarenhet för att genomföra den över hela linjen, och å
andra sidan att de dittillsvarande
skolformerna i princip skulle förbli
orubbade och medgivas möjligheter
till en utveckling, som skulle sätta
dem istånd att bjuda varje årskull
elever sitt bästa.
Så har emellertid icke blivit förhållandet. Väl har försöksverksamheten expanderat men de gamla
skolformerna har satts på svältkost – de har inte fått byggas ut
varken personellt eller lokalmässigt på ett sätt, som kunnat göra
dem rustade att möta den ökade
efterfrågan på utbildningsplatser,
en konsekvens av såväl ökande
barnkullar som höjd levnadsstandard och ökat intresse för teoretisk
utbildning.
Det må kunna sägas, att denna
efterfrågan – i den mån den hänför sig till förändringar i de många
föräldrarnas värdering av realskolentbildning och deras möjligHgheter att bereda barnen en vidareutbildning – varit svår att
förutse. Men vad de ansvariga
skolmyndigheterna aldrig kommer
ifrån är, att man redan i mitten av
1940-talet kunde bedöma hur de
stora årskullarna tio år senare
skulle enbart på grund av sin storlek påverka realskolan. Prognoser
för realskolestadiets utveckling
gjordes läsåren 1947/48 inom skolöverstyrelsen och 1950/51 av läroverkens krisutredning. Det kan sä-
gas, att dessa beräkningar inte föranledde några större krafttag och i
varje fall vidtogs ej tillräckliga åtgärder för att anskaffa lokaler och
lärare, så att skolväsendet skulle få
någon rimlig möjlighet att i tid balansera den hotande krisen. På lä-
rarsidan får väl löneregleringen
1952 anses vara den mest betydelsefulla men tyvärr också långsamt
verkande insatsen, medan tillskapandet 1953 av den nya vidareutbildade folkskollärarkategorien utgjorde ett av de mera valhänta försöken, som båda de avtalsslutande
parterna, civildepartementet och
folkskollärarförbunden, uppenbarligen utan saknad skildes från i
samband med löneuppgörelsen
1956.
1954 hade det blivit alldeles
ofrånkomligt att realskolesituationen på många håll var omöjlig. På
ett årtionde hade antalet lärjungar
vid allmänna läroverk och högre
kommunala skolor stigit med 70
procent från omkring 88 000 till i
145
det närmaste 150 000 lärjungar.
Därtill kom att medan för tio år sedan alla inträdesberättigade sö-
kande till realskolan kunde beredas
plats, 1954 avvisades 12 000 sö-
kande, vilket antal beräknades stiga
till 14 000 år 1955. Och 1956 skulle
den femåriga realskolans första
klass möta 1945 års årskull, den
största vi någonsin haft i vårt land
med undantag av 1921 års exceptionella topp.
I detta läge kunde inte längre tillfälligt och till synes förhållandevis planlöst plåstrande hjälpa, utan
ecklesiastikministern fann det nödvändigt att utreda, vilka organisationsförändringar på realskolestadiet, som var nödvändiga för att
man skulle klara krisen. I direktiven för den utredning, som tillkallades den 30 juni 1954 och som
sedan benämnts realskoleutredningen, betonades lärarbristen som
det huvudsakliga motivet för dess
tillkomst. Detta må noteras som ett
indirekt erkännande av oförmågan
att tillgodogöra sig tidigare prognoser eller åtminstone av bristen på
kraft att på ett planmässigt och effektivt sätt utnyttja de sex år som
förgått, sedan undervisningsrådet
Lundblad publicerade sina försök
till en prognos rörande lärarbehovet vid de högre skolorna. Utredningen skulle inrikta sig på att undersöka den rationella användningen av den akademiskt utbildade arbetskraften. Lärare som underkastat sig en så långvarig teoretisk skolning, som ämbetsexamen
146
innebär, skulle så långt möjligt tillvaratagas för de mest krävande undervisningsuppgifterna.
Men utredningsuppdraget inskränkte sig icke till enbart detta.
Med en viss rätt gjorde ecklesiastikministern gällande, att realskolestadiet numera präglas av en sådan
mångformighet, att målsmännen
har svårt att orientera sig i skollabyrinterna. Den allmänna realexamen har sålunda kunnat avläggas vid de allmänna läroverken efter fem- eller fyraårig studiegång
och på sina håll även efter tre års
studier, vid de kommunala realskolorna efter fyraårig studiegång
och vid i folkskolan inbyggda realskolelinjer efter treårig eller undantagsvis femårig studiegång. Det
är samma ämnen som lästs och
samma kunskapsmått som skulle
inhämtas. Till detta kommer så
praktiska realexamensmöjligheter
på tre olika linjer samt olika flickskolelinjer, vilkas mål visserligen
inte är identiska med realskolans
men där det lägre stadiet likväl efter hand närmats till realskolan.
Det skulle nu bli realskoleutredningens uppgift att åstadkomma en
organisatorisk förenkling av alla
dessa realskolestadiets skolformer
och ekonomiskt och pedagogiskt
närma dem och enhetsskolan till
varandra.
Med avseende på lärarbristen anvisade departementschefen i direktiven två möjligheter att komma
till rätta med problemen. Den ena
hade skolmyndigheterna efter civiidepartementets löneöverenskommelse med folkskollärarförbunden
i själva verket – utan några på
förhand besvärande utredningar –
redan begagnat sig av: systematiskt anställande i läroverken av
folkskollärare med eller utan vidareutbildning i en omfattning,
som motsvarade undervisningsbehovet i klasserna 15 , 25 och 14 • Den
andra – även den försöksvis prö-
vad på sina håll – hade haft sina
varma förespråkare i statens folkskoleinspektörer och gick i korthet
ut på att realskolan skulle bli treårig och flickskolan femårig med
en sexårig, engelskläsande folkskola som grund.
Det har redan sagts att i direktiven lärarbristen – det rationella
utnyttjandet av den akademiskt utbildade arbetskraften – utgjorde
huvudmotivet för realskolans omorganisation. Utredningen kom
emellertid för sin del fram till att
lärarbristen inte gav någon entydig
anvisning i valet mellan de båda alternativ som skisserats i direktiven:
den treåriga realskolan mer eller
mindre renodlad eller den hittillsvarande organisationen kompletterad med tjänster för vidareutbildade folkskollärare. Detta är säkerligen en riktig uppfattning, inte
minst mot bakgrunden av det allmänt erkända förhållandet, att den
treåriga realskolan blir så arbetstyngd inte bara för eleverna utan
även för lärarna, att en reduktion
av lärarnas undervisningsskyldighet är motiverad. Vid oförändrat
antal parallellavdelningar betyder
detta att den treåriga organisationen skulle kräva fler lärare än den
nuvarande. Ä ven andra omständigheter pekar i samma riktning, t. ex.
en eventuell höjning av tirusummorna på schemat.
Realskoleutredningens arbete kom
i stället att domineras av problemet hur man skulle få tak över huvudet till de stora årskullarna i
skolhus, som redan är till bristningsgränsen fyllda. Och på denna
punkt har utredningen funnit att
det treåriga realskolesystemet skulle
vara överlägset. Utredningen har
emellertid inte ens i runda tal angivit omfattningen av den lokalbesparing som skulle uppnås genom en omorganisation. Det är
också uppenbart att problemet rymmer många osäkra faktorer, beroende på de lokala förhållandena.
Hur många fyraåriga linjer kommer t. ex. att behövas vid sidan om
de treåriga för elever, som inte läst
engelska, eller som av något annat
godtagbart skäl skulle önska en
lugnare studiegång? Och sådana
linjer kräver mer lokaler än både
den treåriga och den femåriga realskolan. Och hur kommer folkskolan att klara det ökade anspråk på
lokaler, som anmäler sig där, när
det inte längre blir någon avtappning av elever till realskolan efter
fjärde skolåret. Kanske får vi uppleva att folkskolan på sina håll
måste låna de lokaler i realskolan,
som blir lediga genom att man under två år inte tar in nya elever!
147
Och vad har då omorganisationen
för mening.
För övergången till treårig realskola anvisade realskoleutredningen två alternativa vägar beroende på om byggnadsbidrag kunde
utverkas till statliga och kommunala realskolebyggnader eller inte.
Utredningens huvudalternativ innebar, att realskolan skulle organiseras med treårig lärogång, byggd på
sjätte klassen av folkskola med undervisning i engelska i femte och
sjätte klasserna; dock skulle nuvarande organisation med fem- och
fyraårig lärogång kunna i viss utsträckning bibehållas under övergångstiden före enhetsskolans genomförande.
Skulle utredningens förslag beträffande byggnadsbidrag ej kunna
förverkligas, föreslog utredningen
som ett andra alternativ, att den treåriga realskolan genom författningsföreskrifter allmänt skulle genomföras i den utsträckning bibehållandel av fyraåriga linjer inte
påkallades med hänsyn till lärjungar, som inte hade erforderliga
förkunskaper i engelska, eller på
grund av andra särskilda omständigheter, och att examenslinjer i så
fall skulle inbyggas i folkskolan i
större utsträckning än som förutsattes vid genomförande av huvudalternativet.
När ecklesiastikministern i proposition till 1956 års riksdag tog
ställning till utredningsförslaget
följde han i allt väsentligt huvudalternativet. På nytt sköts emeller- /’
148
tid argumentet om det rätta utnyttjandet av lärartillgången i förgrunden. Erfarenheterna sedan 1954, då
möjligheter till vidareutbildning via
befordringskurser öppnades för
folkskollärare, hade inte blivit så
goda, som man hoppats. Särskilt
hade deltagandet i kurser i sådana
ämnen, där bristen på akademiskt
utbildade lärare är stor, varit otillfredsställande. Det kunde därför
befaras att den kvalificerade personalen inte alltid skulle komma
att utnyttjas för de rationellt sett
lämpligaste arbetsuppgifterna i realskolans högre klasser och på gymnasiet utan i stället skulle söka sig
till skolor på attraktiva orter, där
de i så fall komme att sysselsättas
med undervisning i realskolans
högsta klasser. Detta kunde bara
förhindras genom att dessa klasser
utmönstrades ur realskoleorganisationen.
Även lokalfrågorna ansågs starkt
tala till den treåriga realskolans
förmån. slutligen betonades olägenheterna med den dubbla anknytningen mellan folkskola och realskola.
Riksdagsbeslutet innebar icke
några principiella förändringar i
förhållande till propositionen. Den
utgång som ärendet härigenom erhållit, kan när det nu uppenbarligen icke ansetts möjligt att under
övergångstiden bevara och utbygga
den nuvarande organisationen i tillräcklig omfattning, från vissa synpunkter anses förhållandevis tillfredsställande. Tack vare att riksdagen medgivit att byggnadsföretag avseende de högre skolorna på
realskolestadiet blir statsbidragsberättigade har man kunnat undvika den tvångsmässiga, generella
övergången till treårig realskola.
Det blir i stället de olika realskolekommunernas sak att efter utredning av de lokala förhållandena för
Kungl. Maj :t framlägga förslag om
hur skolväsendet skall tills vidare
vara organiserat. Enligt riksdagsbeslutet bör prövningen av organisationen på de särskilda orterna
vara allsidig och realistisk. Vid det
slutliga avgörandet, som skall ske
centralt, skall skolkommunens önskemål, interkommunala planeringsbehov och allmänna hushållningssynpunkter, främst i fråga om
lärar- och lokaltillgångarna, beaktas och samordnas.
I detta sammhang förtjänar en
detalj i riksdagsbeslutet att särskilt
uppmärksammas på kommunalt
håll. Realskoleutredningens förslag
att »nuvarande organisation med
fem- och fyraårig lärogång under
övergångstiden före enhetsskolans
genomförande skall i viss utsträckning kunna bibehållas» hade delvis
motiverats med hänvisning till 1950
års giv i skolfrågan, att tillfälle alltjämt bör finnas att jämföra arbetsförhållanden och arbetsresultat
inom olika skolformer, i den mån
sådana jämförelser är möjliga. Utredningen och departementschefen
hade för detta ändamål tänkt sig
att den gamla organisationen skulle
bibehållas på ett antal relativt
stillastående orter, där organisationen följaktligen kunde förväntas
täcka behovet av realskoleutbildning. Riksdagsbeslutet fick emellertid en något mera vidgad innebörd.
Riksdagen ansåg det sålunda betydelsefullt att den äldre organisationen tillåtes bestå på orter med varierande struktur, om orterna i
fråga kan tillgodose övergångstidens utbildningsbehov på realskolestadiet utan permanenta nybyggnader; detta betyder m. a. o.
att även expanderande industriorter skall under vissa förutsättningar kunna få behålla sin femåriga realskola.
För att de lokala utredningarna
skall få en utformning och ett innehåll, som gör det möjligt att på
centralt håll bedöma den lämpliga
organisationen inom en kommun,
har skolöverstyrelsen utfärdat anvisningar om hur utredningarna
skall bedrivas. Dessa anvisningar,
som bygger på ett av Kungl. Maj :t
fastställt tidsschema, präglas av en
av huvudtankarna i riksdagsbeslutet, nämligen att utredningarna
skall vara allsidiga. Sålunda skall
utredningsarbetet avse såväl en
preliminär översikt av organisationen vid genomförd enhetsskola som
en detaljplanering för skolväsendet
under övergångstiden. I sistnämnda
hänseende blir det ett slags alternativa lösningar, som skall presenteras i och med att kommunerna
skall utreda både det beräknade antalet avdelningar i högre skolor under en tioårsperiod framåt med be- 149
fintlig organisation och oförändrad
intagningsprocent av inträdesberättigade sökande, resp. vid intagning
av samtliga inträdesberättigade, och
antalet avdelningar vid övergång
till treårig realskola resp. femårig
flickskola med bibehållande av erforderligt antal fyraåriga resp. sexåriga linjer. I båda alternativen
skall lokalbehoven redovisas.
En med denna målsättning realistiskt bedriven utredning bör
rimligtvis kunna lämna besked om
de praktiska förutsättningarna för
ett bibehållande av den äldre organisationen eller nödtvånget att
övergå till en annan organisationsform för realskolan. Vad man i
sammanhanget möjligtvis saknar
är ett uppdrag åt kommunerna att
i utredningen även ge besked om
hur man vid genomförande av det
ena eller andra alternativet tänker
sig att lokalfrågorna skall lösas.
Sedan svar erhållits på dessa och
liknande frågor, är tiden inne för
kommunen att bedöma om vinsten
i form av en eventuellt ökad realskolekapacitet på grund av en omorganisation är så betydelsefull att
den uppväger de obestridliga nackdelar som treårig lärogång i realskola innebär.
skolledare och lärare med personlig erfarenhet av undervisning
i treårig realskola har hävdat att
kunskapsresultatet på den kortare
linjen blir mindre gott än i de femeller fyraåriga realskolorna. Varken utredning, departementschef
eller riksdag har kunnat jäva denna
•~se.: .: , ··<•·.
150
uppfattning. Vidare har målsmän
och läkare uttalat sina betänkligheter gentemot de treåriga realskolorna från arbetshygienisk synpunkt. slutligen måste man ta hänsyn till den ökade press eleverna
kommer att utsättas för under de
ömtåliga pubertetsåren – övergängen frän folkskolans sjätte
klass till treårig realskola äger rum
vid en mycket känslig tidpunkt.
Det står alltså fast att den treåriga realskolan kommer att bli en
svär och för många elever pressande skolform. Genom att den därtill ger mindre utrymme åt gymnastik, teckning och musik än den
gamla realskolan får den i hög grad
karaktären av pluggskola. Detta
rimmar dåligt med den målsättning, som uppställdes för skolan
genom 1950 års skolbeslut och som
bl. a. innebar att större vikt än hittills skulle läggas på elevernas estetiska och fysiska fostran.
Till en viss grad kan dessa den
treåriga realskolans avigsidor uppvägas genom åtgärder både på realskoleplanet och beträffande den
grund, som lägges i folkskolan. I
realskolan är det betydelsefullt att
undervisningen bestrides av för stadiet fullt utbildade lärare – detta
är ju f. ö. ett av motiven för den
planerade omorganisationen – och
att elevmaximum i klasserna nedbringas till en rimligare nivå än
den nuvarande. Och i folkskolan är
det angeläget att förstärkningsanordningarna ges största möjliga utbredning och att differentieringsspörsmålen eller, som det heter i
detta sammanhang, nivågrupperingen löses på ett hänsynsfullt
men effektivt sätt. Slutligen är ett
intimare samarbete mellan folkskola och realskola angelägnare än
någonsin. Gemensamma ämneskonferenser kommer att behövas, där
man kan samordna kurserna i de
olika skolformerna och utbyta information angående elevernas förutsättningar.
Mycket tyder på att i den avvägning, som kommer att ske på det
kommunala planet, ett osakligt och
irrationellt argument till förmän
för den treåriga realskolan kan
smyga sig in och opinionsmässigt
fälla utslaget. Redan skolöverstyrelsen gav i sitt remissyttrande uttryck åt farhågor för att en principlösning i enlighet med realskoleutredningens huvudalternativ
skulle leda till skolpolitiska tvister
i kommunerna. ~Det kan bli lösningar i splittringens tecken med
majoritetsbeslut och reservationer
av betydande minoriteter.» Och
utan tvekan är det så att den likhet, som föreligger mellan enhetsskolans högstadium och den omorganiserade realskolan i det hänseendet att båda är treåriga, har
kommit en del bedömare att betrakta den treåriga realskolan som
ett framsteg i skolutvecklingen.
Och på samma gång blir det tacksamt att inrangera dem, som inte
utan invändningar accepterar den
nya organisationen, bland motständarna till enhetsskoleideerna och
därmed får de en stämpel på sig
som gör dem misstänkta.
Denna misstänksamhet skulle i
någon mån ha varit berättigad, om
det vore så att ett bevarande av
den hittillsvarande organisationen
under övergångstiden skulle försvåra en övergång till enhetsskolesystem, när beslut därom väl en
gång har fattats. Men det har hittills ingen påstått. Och det ställer
sig nog också en smula svårt att
resa ett sådant påstående eftersom
man den gången principbeslutet om
försöksverksamhet med nioårig enhetsskola fattades, icke hade någon
särskild övergångsform i tankarna
utan menade att detta skulle ske
successivt på den grund, som den
dåvarande skolorganisationen utgjorde. Det går alltså mycket väl
att förena en tveksamhet gentemot
den treåriga realskolan med ett
accepterande av 1956 års riksdagsbeslut att de pågående enhetsskole- ,, försöken i början av 1970-talet
151
skall utmynna i en allmänt genom’-
förd »obligatorisk, organisatoriskt
sammanhållen nioårig skola».
Nej, det skall slås fast att riksdagsbeslutet om realskoleorganisationen under övergångstiden inte
innebär någon reform i egentlig bemärkelse – om man bortser från
statsbidragen till skolbyggnader
och terminsavgifternas avskaffande
– utan en nödlösning för att klara
en krissituation. Beslutet avsåg inte
att förbättra skolan utan syftade
till att genom en i pedagogiskt hänseende diskutabel omorganisation
klara dels en väntad kvantitativ
toppbelastning, och dels ett redan
existerande krisläge, som skolan
hamnat i genom att statsmakterna
inte uppfyllt sitt löfte från 1950 att
varje skolform, »så länge den
existerar bör ha rätt till en utveckling varigenom den sättes i stånd
att anpassa sig efter behoven och
bjuda sitt bästa åt varje årskull av
inträdande lärjungar».