Den tredje statsmakten – propaganda
1937
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DEN TREDJE STATSMAKTEN
PROPAGANDAN
Av docenten EDVARD TI-IER!Yl/ENIUS, Lund
l SVENSKT politiskt helgdagsspråk talar man alltjämt gärna om
Kungl. Maj:t som den första statsmakten och om Riksdagen som
den andra. Med den tredje statsmakten menar man pressen eller
noggrannare uttryckt dagspressen. Det är ett halvt skämtsamt
hedersnamn, med vilket man vill uttrycka hur stor betydelse pressen eller »det fria ordet» har; det fria ordet och den allmänna opinionen, eller kanske rättare det fria ordet som skapar eller därför
att det skapar den allmänna opinionen.
Det behövs emellertid knappast någon eftertanke för att inse,
att det i våra dagar icke endast och knappast ens företrädesvis är
pressen, som åstadkommer denna. Det finns numera en hel del
andra »meddelsemedel»: radion, filmen, den alltmer utvecklade reklamtekniken bl. a. i bild, den flödande, ofta med vetenskaplig noggrannhet och teknisk ackuratess organiserade, konstnärligt iscensatta muntliga agitationen. Allt detta och ännu åtskilligt kan
lämpligen sammanfattas i och med beteckningen p r o p a g a n d a.
De flesta av dessa propagandans arter äro icke nya. Propagandavapnet uppfanns ej under världskriget eller ryska revolutionen.
Redan romarna bjödo på bröd och skådespel — skådespel, som voro
propaganda för regimen. Men man torde väl få erkänna att en
gradskillnad föreligger mellan deras maner och våra; mellan exempelvis propagandan under trettioåriga kriget och vår egen tids
världskrig; ungefär motsvarande differensen mellan Gustaf Adolfs
läderkanoner och »Tjocka Bertha».
Det nya, som den m o d e r n a propagandan innefattar, är främst
några hittills okända tekniska hjälpmedel, varav radion får anses
vara det främsta eller åtminstone det tills vidare mest lovande,
samt målmedvetenheten i organisation eller samorganisation och
användning. Lika litet som denna framställning vill hävda, att
den moderna propagandan är något p r i n c i p i e l l t nytt, lika
396
Den tredje statsmakten – propagandan
litet vill den ge sig sken av att komma med några egentliga nyheter till en politiskt bildad eller blott regelbundet och inte allt
för ouppmärksamt tidningsläsande publik. Den vill endast någorlunda fullständigt skissera och med ett försök till helhetsverkan
bredvid varandra sHilla de olika former eller slag av människapåverkan, vilka t i Il s a m m a n s utgöra den moderna propagandan.
Ämnet är obestridligen väl värt att begrunda. Vad är det som
främst åstadkommit det fascistiska Italien och – än mer – det
tredje riket, nationalsocialisternas nya Tyskland~ Svaret är enkelt: det är propagandan.
Den man, som väl utan överdrift kan kallas världsmästare på
området, Adolf Hitler, vilken själv med yttersta öppenhet yttrat
sig om sin konst, kallar med rätta propagandan för ett vapen. »Det
iir ingenting annat än ett vapen», skriver han, »och till på köpet
ett fruktansvärt vapen i fackmannens hand.» Propagandan är
emellertid icke endast ett vapen eller verktyg åt nutidens hänsynslösa diktatorer. Den användes även och väl så mycket i demokratierna. Det kan vara skäl att genast påpeka, att propagandan före
ett presidentval i U. S. A. väl alltjämt förtjänar betyget »biggest
in the world».
skillnaden mellan propagandan i (verkligt) demokratiska stater
och diktaturstater är emellertid högst betydelsefull. I de förra kan
Yarje mening propageras, i de senare endast en. I demokratierna
kan valboskapen komma att stå som åsnan mellan minst två men
oftast flera lika lockande hötappar. I diktaturerna finns det blott en
hötapp men intet val. Där arbetar endast en propagandaapparat
Resultatet blir där också en enhetlig folkmening. Propagandan
skapar en ideologi, en världsåskådning, som blir folkets (enda)
andliga egendom och som bär upp den rådande regimen.
I sin 1925-26 utgivna bok Mein Kampf diskuterar Hitler – väl
att märka åtta år före sin seger- om en diktatur kan uppehållas
endast med våld – alltså den gamla frågan om man »kan sitta
på bajonetter». Hitler förnekar det. Han anser det omöjligt; därtill behövs också en ide, en fast åskådning, trosvisst omfattad av
en mängd, ja den övervägande delen av statens medborgare. Här
sätter nu propagandan in, skapar denna ide eller renodlar en förut
befintlig, utbreder den, trumfar in den, gör den till den andliga
grundval, på vilken folk och stat vila. Vart vi blicka i dagens
Europa, se vi bevis på vad propagandan kan åstadkomma: bolsje- 397
Edvard Thermrenius
vikernas Ryssland, som åter från rena kaos uppstigit till stormakt;
fascisternas Italien, från halvfärdig, senare fallfärdig stormakt
vorden en av samtidens mäktigare stater; nationalsocialisternas
Tyskland, från nederlagets förnedring och vanmakt återupprättad
till stormakt. Var och en av dessa stater lever av och för ideologi, som på ort och ställe är den enda sanna och rätta och
dessutom den enda tillåtna läran. I var och en av dem spelar
propagandan en utomordentlig roll. Men i en tävlan dem emellan
skulle Tyskland otvivelaktigt ta priset. I Ryssland respektive Italien kommo de nuvarande regimerna jämförelsevis lätt och raskt
till makten. Icke så i Tyskland. Där fingo dagens makthavare
formligen prata sig fram. Bakom nationalsocialismens seger ligger tretton år av den mest intensiva och målmedvetna propaganda,
i kamp med andra partier, som från begynnelsen ägde ofantligt
mycket större resurser. Man propagerade sig fram från »sju man
till ett folk» -eller rättare sagt något mer än ett halvt folk. Regimen har helt enkelt kommit till genom propaganda. Först då
makten var nådd, grep man dessutom även till våld. Nu stöder
sig regimen icke – som mången alltjämt tror och kanske rentav
hoppas- uteslutande på våld eller rädslan för våld, utan framför
allt på de övervägande gynnsamma resultaten av dess verksamhet,
omsorgsfullt framhållna av en alltjämt ’med utomordentlig
precision, sakkunskap och skicklighet ledd och genomförd propaganda.
Om man söker särskilja olika slag av propaganda, har man åtminstone fem olika huvudkategorier att lägga märke till: för det
första pressen; för det andra »direktpropaganda» i tal, bild och
upptåg, från och med den enkla samtalsmässiga påverkan till
de jättelika demonstrationerna och statsakterna; för det tredje på-
verkan genom herraväldet över bokmarknad, teater och film; för
det fjärde genom undervisningsväsendet och slutligen genom
radion.
Indelningen är ingalunda otadlig. Gränserna mellan olika arter
propaganda är ofta flytande, den inbördes ordningen de olika· kategorierna emellan kan diskuteras. Den förestående är vald av ett
ganska genomskinligt pedagogiskt skäl, nämligen med hänsyn till
vår svenska, litet gammaldags uppfattning om vad som rätteligen
menas med propaganda.
398
Den tredje statsmakten – propagandan
Pressen betraktas av de flesta med all rätt som det främsta och
mest effektiva propagandamedlet. »Droppen urholkar stenen, ej
genom sin kraft men genom att oavbrutet falla.» Detta gamla visdomsord uttrycker med ojämförlig pregnans den normala, vardagliga arten av pressens påverkan.
Pressen är i demokratierna i princip »fri». Den är icke underkastad censur. staten hindrar icke genom sina lagar någon mening att göra sig hörd, som icke åsyftar att grovt kränka eller
skada stats- och samhällsordningen i vidsträcktaste mening. Att
pressen likväl i praktiken blir bunden på olika sätt och av allehanda hänsyn är emellertid alltför väl känt: genom förtrustning,
särskilt i Förenta staterna men även i England, genom beroende
av mäktiga ekonomiska sammanslutningar eller andra bidragsgivare, såsom kanske framför allt är fallet i Frankrike. Idealet av
en fri press – ett uttryck, som översatt till mera begripligt vardagsspråk väl får sägas innebära tillräckligt många bärkraftiga
och därför obundna tidningar, i bästa fall ägda och samtidigt redaktionellt ledda var och en av kunniga, samvetsgranna, sitt yrke
hängivna män – detta ideal hotas emellertid i våra dagar främst
av pressens mångomskrivna industrialisering. Beroendet av från
strängt journalistiska hänsyn frigjorda ägare, av en stor och tilltagande läsekrets och av annonsörerna kan i många fall göra
pressen i realiteten lika ofri som överhetens eventuella ingripanden.
Den tid är längesedan förbi, då Englands press sades vara redigerad »by gentiemen for gentlemen». Nu är det de stora tidningslorderna och de stora massorna, som i växelverkan bestämma
pressens innehåll. Och inte nog härmed. Det självständiga och
.självgoda engelska folkets propagandaapparat är icke längre uteslutande engelskt ägd och ledd. Amerikanskt kapital har på sistone,
enligt vad som obestritt påståtts, fått ett starkt inflytande över
Englands publicistiska värld.
I Sverige måste man alltjämt konstatera en relativt stor obun·denhet och mångsidighet för pressens vidkommande. Att en stor
del av pressen är partiägd och/eller partibunden spelar i detta
.sammanhang mindre roll; det hör helt enkelt till pjäsen. De åtminstone förr så kallade hemliga makter, som driva sitt spel inom
.svensk press, florera självfallet men med hemligheten är det icke
längre så strängt. Senast denna vår har ju med en öppenhet, som
i och för sig onekligen måste kallas sympatisk, en stor affärsman
399
29- 3742G. Svensk Tidskrift 1937.
…….
Edvard Thermcenius
med något skamfilat rykte helt enkelt och ogenerat använt sina
tidningar som propagandaapparat.
Det under senare år inom och utom landet mycket omtalade judiska inflytandet över pressen och andra delar av propagandan
förekommer, som var man vet, även hos oss. Å andra sidan möter
det intet nämnvärt hinder för klart antisemitiska pressorgan och
bokförlag att få sina alster spridda. Kommunistiska och nazistiska, kommunistanstuckna och nazistanstuckna blad florera; alla
andliga smakriktningar kunna hos oss uppammas och tillfredsställas. Tydligt är emellertid, liksom naturligtvis på intet sätt
förvånande, att den allmänna politiska tendensen i vårt land:
från blågult till rött och grönt med den djupnande röda färgen
som dominerande, även återspeglas i pressens äganderättsförhållanden och upplagor, dess text och annonser. I själva verket framträder tendensen dock här i landet än så länge vida mindre än
man kunde förmoda. Pressen liksom uppfostran är hos oss alltjämt till alldeles övervägande del borgerlig, medan andra propagandaformer huvudsakligen exploateras och domineras av våra
marxistiska partier eller av den latenta folkfrontens mer eller
mindre samordnade krafter.
Pressens legala självständighet, tryckfriheten, är i vårt land
synnerligen vidsträckt, och detta sedan lång tid tillbaka. Den omgärdas också av en särskild g r u n d l a g, tryckfrihetsförordningen: den första med årtalet 1766 (alltså ett par decennier före
den stora franska revolutionen, vilket inom parentes visar att vi
inte äro så efterblivna); den nu gällande är av år 1812. Vi svenskar
ha alltså en mycket lång och talande erfarenhet av tryckfrihetens
bruk och värde, och även av dess missbruk. Den allmänna tendensen i våra dagars demokratier att i statens välförstådda intresse
inskränka pressens frihet har även hos oss i någon mån gjort sig
gällande; årets ändringar av tryckfrihetsförordningen ha otvivelaktigt gått i denna riktning. I vårt grannland Finland äro presslagarna och deras tillämpning åtskilligt strängare än hos oss, i
tydligt syfte att hålla exempelvis kommunismen nere. Det fria
Schweiz tolererar icke utan har lagstiftat mot pressens angrepp
på främmande länders politiska regim. I Frankrike ha under folkfrontens regemente pressfriheten genom lagändringar i betydande
grad åtstramats. I detta sammanhang blottades offentligt och officiellt en rad sedan länge kända och ofta ventilerade missförhållanden inom den franska pressen. Som exempel skall här blott
400
Den tredje statsmakten – propagandan
noteras en rad ändringsförslag, behandlade i deputeradekammaren
i början av december föregående år. Tillsammantagna kasta de ett
klart ljus över arten av dc faror, som åtminstone kunna hota den
fria pressen i ett fritt land.
Sålunda väcktes men avslogs förslaget om, att »tidningarna icke
skulle behöva omtala, från vilka kretsar inom landet de erhålla
understöd». Vidare antogs en under utskottsbehandlingen tillkommen ändring, som gick ut på att tidningarna skola »offentliggöra
genomsnittliga siffror för sina upplagor, antalet abonnenter, sålda
lösnummer, gratisexemplar m. m.». Ett förslag om att »ministrarna skulle förbjudas att upprätta hemliga fonder för tidningar
med undantag för franska tidningar i utlandet» antogs. Vidare
bifölls (enhälligt) ett ändringsförslag »om att de franska tidningarna skola förbjudas att erhålla hemligt finansiellt understöd
från utländska makter». Ett från kommunistiskt håll väckt förslag om skärpning av »kontrollen över tidningsannonserna» avslogs däremot.
Som ett mycket observerat bidrag till historien om tryckfriheten
-en episod, som säkerligen mer än en gång skalllåta komma att
tala tala om sig i framtiden- må slutligen påpekas den mer eller
mindre frivilliga censur, de engelska tidningarna underkastade sig,
och den censur, utländska tidningar och tidskrifter utsattes för i
England i oktober och november 1936. Redan i slutet av oktober
kunde man i svenska tidningar läsa, att vissa amerikanska pressorgan icke fingo säljas i London; något senare, att utländska tidningar kommo prenumeranter och lösnummerköpare tillhanda med
vissa sidor utrivna. Det var dåvarande Mrs Simpsons skilsmässa
och vissa planer i förbindelse därmed, som på detta sätt undertrycktes. Under hela den förberedande behandlingen av vad som
sammanfattningsvis kan kallas Edward VIII:s giftermålsfråga i
kabinettet 27 nov.-2 dec. innehöll den engelska pressen inte ett
ord om saken. Sistnämnda dag togs den upp i landsortspressen;
därmed var gärdet uppgivet, och den 3 dec. följde Londontidningarna exemplet.
I diktaturländerna är pressen som bekant fullständigt underordnad den härskande regimen. Pressen ej mindre än andra former av propaganda ställes helt i statens tjänst. Detta beroende
åstadkommes med något olika medel. Det enklaste och på sätt och
vis minst ingripande är det tryck, som vetskapen om att förgripliga artiklar kunna medföra allvarliga efterräkningar måste utöva
401
Edvard Thermrenius
på de olika pressorganens ledning och personal. Men de verkligt
konsoliderade, stora och ledande diktaturerna nöja sig ingalunda
med denna s. a. s. passiva överhöghet.
I Ryssland är pressen som allt annat en statsinstitution. Den
är i princip »fri» -men blott för »proletariatet». I praktiken har
staten som sagt helt tagit hand om tidningsväsendet, vilket utnyttjas med stor skicklighet och, åtminstone till dess radion för
några år sedan var fullt utbyggd, synes ha betraktats som det
bästa och tillförlitligaste redskapet för opinionsbildning. Betecknande i detta hänseende är, att även de obetydligaste språkgrupper
i det jättelika väldet blivit försedda med egna tidningar.
I Italien, den diktatur, som näst efter Ryssland tidigast »likriktade» sin press, ingriper staten på ett mindre direkt, mera smidigt
men därför inte mindre effektivt sätt. För det första övervakas
pressen, och detta naturligtvis både så, att vissa nyheter förbjudas
och att andra påbjudas till införande. Direkta order att undertrycka eller bagatellisera resp. smälla upp visst stoff och vidare
att efter växlingarna i regeringens politik uttala den eller den
meningen ingå naturligtvis i systemet. För det andra handhar
staten journalistutbildningen och legitimerar tidningsmännen innan de få träda i tjänst; någorlunda på samma sätt – utan jämförelse för övrigt – som sker med läkare och apotekare i vårt land.
Vissa reformer, som vällitet var gärna skulle vilja se genomförda,
ha dessutom vidtagits i saneringssyfte. Pressen har sålunda order
att icke ägna mycket utrymme åt olycksfall, förbrytelser och vad
man skulle kunna kalla pikanterier.
Dessa principer, övervakning inklusive direktiv att tiga, tala
och tycka jämte förbud mot misshagliga tidningar och ej så sällan
mot import av utländska nyhetsorgan, sätta också sin prägel på
den tyska pressen. En självfallen följd av pressen likriktning är
enformighet, bristande intresse för tidningsläsning och en mycket
omtalad »tidningsdöd».1
Icke desto mindre fortfar pressen i diktaturländerna trots sm
likriktning och i de demokratiska staterna trots sin mångstämmighet att spela en mycket stor roll. Visserligen får man
ej överskatta pressens betydelse som opinionsbildare. Allsmäktig
härvidlag har den aldrig varit; icke ens på den gamla goda tiden
i de enkla kretsar här i landet, där man trodde på tidningen
1 För den som speciellt intresserar sig för pressen hänvisas en gång för alla
till Gunnar Bjurmans instruktiva arbete »Tredje statsmakten» (1935).
402
Den tredje statsmakten – propagandan
som på almanackan. Det må vara tillåtet att ta några närliggande
exempel. Baldwin hade i åratal »lordpressens» miljondrakar emot
sig men gjorde deras ständiga angrepp verkningslösa. Presidenten Roosevelt hade vid sitt omval förra året att kämpa emot c:a
85 % av pressen i de östra, norra och västra staterna – men han
blev vald med 523 elektorsröster emot 8. Det mycket fåtaliga liberala partiet i Sverige 1923-34 kunde icke förökas utan blott med
nätt nöd vidmakthållas, fastän det förfogade över en rad av landets mest spridda och bäst redigerade tidningar. Bondeförbundet
äter har haft och har alltjämt en relativt mycket svag press. Men
intill 1936 års val har partiet likväl från 1921 nästan oavbrutet
gått framåt. Den socialdemokratiska pressen anses f. n. omfatta
c:a 10 % av hela landets. Men var och en vet, att partiets numerära ställning och faktiska inflytande måste anges med helt andra
procentsiffror.
Ytterligare ett observandum. Pressen dikterar icke h e l a opinionen; de allra flesta människor, även rättrogna läsare av resp.
partiorgan, veta eller ha på känn, att pressen inte innehåller hela
sanningen; att det är mycket som inte »står i tidningen». Så uppkommer, och vidmakthålles alltjämt, vid sidan av eller under de av
pressen skapade allmänna opinionerna, en mera privat, inofficiell
folkmening, som uppstår, mångfaldigas och tar sig uttryck genom
samtal »man och man emellan».
Dessa exempel få nu gälla för vad de kunna. Att pressen alltjämt bibehåller huvudparten av sin betydelse trots egna svagheter
och nya, oväntade konkurrenter förefallit obestridligt. Och denna
betydelse förstärkes helt visst av det faktum, att pressen med sin
utomordentliga rikedom på stoff för många nutida människor
börjar bli den huvudsakliga kunskapskällan på snart sagt alla områden utanför det egna yrket, den egna specialiteten eller hobbyn.
Den direkta propagandan i tal, bild och upptåg gör sig, som all
propaganda i våra dagar, mest gällande i diktaturländerna, men
demokratierna ligga här sannerligen inte långt efter.
Parti- och valpropagandan i från början mycket primitiva och
stillsamma, så småningom alltmer uppseendeväckande och bullrande former är ju ingenstädes okänd. Det är ju f. ö. egentligen
eller uteslutande den, man hos oss avser eller till för något år sedan avsett med benämningen propaganda. Hit hör också den halvt
personliga och privata, halvt offentliga muntliga agitation, som
403
Edvard Thermrenius
hos oss faktiskt framalstrat socialdemokratien, fackföreningsrörelsen och bondeförbundet. Var och en av dessa rörelser ha under
sina första decennier upparbetats av yrkesmässiga och frivilliga »agitatorer». Det är ett exempel från vår närmaste närhet på nödvändigheten av muntlig propaganda – och på dess
effekt.
Den direkta propagandan blir i våra dagar alltmer raffinerad.
Mötespropagandan är noga genomtänkt och skickligt regisserad
även i ett litet och stillsamt land som vårt. Det duger snart inte
längre att locka blott med »politiskt föredrag»; nu skall mötet helst
även bjuda på filmförevisning, sång och musik, fackeltåg, fanparader och talkörer. Talarna äro på förhand omsorgsfullt uppreklamerade. Särskilt gäller detta particheferna. I valtider le de välvilligt
och faderligt mot oss icke bara i tidningsspalterna utan från plank
och affischtavlor. Till modern propaganda hör nämligen även och
ej minst just denna propaganda för ledarna. »Stauning eller kaos»,
»Möller räddat landet» äro närliggande motsvarigheter till slagord
av typen »The new deal» i U. S. A. eller Hitlers »Gebt mir vier
Jahre Zeit». Per Albin i sin blommiga blå morgonrock är vår
version av Coolidge på hästräfsan eller Roosevelt i indiansk fjä-
derskrud.
Vidare övergår den muntliga direkta propagandan i stor utsträckning till väldiga propagandaskådespel, i vilka tal och bild
och själva massverkan sammanflyta i en enda effekt, en psykisk
påverkan av utomordentligt gripande slag. De stora statsakterna
och paraderna i Ryssland, Italien och Tyskland, massmönstringarna, rikspartidagarna för att ta de största och märkligaste först;
presidentnomineringarna i U. S. A. med sina råa, löjliga och groteska upptåg; första-maj-demonstrationerna och medborgartågen
här i Sverige med sin prägel av en djupt allvarlig, men något
rutinmässig pliktuppfyllelse- alla tjäna de samma ändamål: propaganda genom gemensam uppbyggelse.
Förutsättningen för att detta slags opinionsbildning i demokratierna skall kunna fullt utvecklas äro de demokratiska fri- och
rättigheter, som vi kalla förenings-, församlings- och yttrandefrihet; demonstrationsfrihet vore kanske en ännu mera adekvat
beteckning i våra dagar. I allmänhet föreligger den i välordnade
och stabila demokratier, men inskränkningarna äro på marsch.
Som en sådan kan man utan tvekan räkna förbudslagarna bl. a. i
Danmark, Sverige (1933) och nu senast (1936) i England mot poli- 404
Den tredje statsmakten – propagandan
tiska uniformer. De politiska uniformerna äro nämligen ett av de
mest suggererande – och provocerande – inslagen i demonstrationspropagandan. Ur principiell synpunkt äro naturligtvis uniformsförbuden en inskränkning av den demokratiska friheten; ur
praktisk synpunkt enligt vad erfarenheten visat snarast raka
motsatsen.
Till den direkta propagandan får slutligen rälmas den metodiska
påverkan i renaste vardagslag, som exempelvis i Ryssland är så
skickligt och påpassligt organiserad i och genom klubbar, läs- och
samlingsrum eller åtminstone »Lenin-hörn» på eller invid arbetsplatserna. Liknande företeelser möta även i Italien och Tyskland.
Där har man även dessutom, kanske särskilt i det senare landet,
ägnat folkets och då framför allt arbetarnas helg och fritid ett
speciellt intresse. De stora fritidsorganisationerna eller -rörelserna
Opera Nazianale Dopolavara och Kraft durch Freude spela naturligtvis en betydande roll ur propagandasynpunkt; ehurU: självfallet realia här både i teori och praxis komma i främsta rummet.
Åven i demokratierna är denna det dagliga livets väsentligen
oorganiserade påverkan naturligtvis av sådan betydelse, att den
här bör åtminstone antydas; det kan ske blott med näronandet
av de två suggestiva namnen Folkets hus och Folkets park. Slutligen är här platsen att nämna, att åtminstone i en demokratisk
stat, nämligen vår egen, exemplet från Kraft durch Freude så till
vida följts, att en i varje fall till sin ledning politiskt radikal fritidsorganisation för reselivets gynnande (»Reso») skapats och trätt
i verksamhet. Hit kan man också utan tvivel räkna det väsentligen i socialdemokratisk regi ledda nöjeslivet på landet och i
landsortsstäderna; att den sakligt sett mycket skickligt ledda folkparkrörelsen vänjer en god del av folket till socialdemokratien är
ett faktum. Om detta är en avsedd produkt eller blott en gärna
sedd biprodukt skall här icke bli föremål för någon gissning.
Om de styrande i en diktatur lagt sin fasta hand över pressen,
är det ingenting annat än självklart, att den utsträckes även till
andra meddelse- och opinionsmedeL Så stå bokproduktion och
bokmarknad, teater och film i de fullfjädrade diktaturländerna
helt under regimens hägn och uppsikt. Åven och inte minst hit
har likriktningen sträckt sig. Oppositionella författare, skådespelare och andra producenter i dessa branscher ha avförts; mot regimen lojala tolereras; de som positivt arbeta i dess tjänst upp- 405
Edvard Thermcenius
muntras. Böcker av olämplig tendens kunna förbjudas och ha på
vissa håll åtminstone symboliskt utrotats. I Ryssland med dess
tvi:ira omkastningar har man i ty fall haft mångahanda besv~irlig?-
ligheter. Det som är 100-procentigt renlärigt ena dagen iir den
andra ett livsfarligt kätteri. Konsekvenserna – t. ex. att vissa
partier av den stora officiella encyklopedien måst makuleras- te
sig åtminstone på betryggande avstånd som tämligen löjliga. Filmens och teaterns verksamhet, som siirskilt i Tyskland resp. Ryssland uppmärksammas och understödes, ställes mer eller mindre
öppet och ofta mycket skickligt i de egna lärornas tjänst.
Frågan om propagandan — inriktad på vuxna människor, vilka
förutsättas kunna mottaga och uppfatta intryck av det talade och
skrivna ordet – vidgar sig emellertid självfallet till frågan om
de nya generationernas uppfostran, till en fråga om skola och uniyorsitet, om läro- och forskningsfrihet. Gott och väl att nazismen
vid maktöYertagandet understöddes ay 52 % av tyska folket och
omedelbart satte igång med att vinna, samt, som var och en i dag
vet, genom en lika skicklig som hänsynslös propaganda och genom
de uppnådda resultaten av sitt regemente verkligen också vunnit
de allra flesta av de återstående 48 procenten. Väl så viktigt, betraktat på längre sikt, var och är problemet att vinna ungdomen.
Hur det skulle lösas var i princip klart, och exempel att följa funnos: Ryssland och Italien. Om man närmare ser efter, skall man
finna, att de dessutom existera även på annat håll, nämligen i alla
stater i alla tider.
I de nutida demokratiskt styrda staterna råder principiellt lärofrihet från ovan och ända ned. Men särskilt i botten iir det som
det kan med principens tillämpning; ja man kan säga att frihetens
grundsats bredvid sig finner en annan som strängare tillgodoses:
skolan skall vara statsbejakande eller samhällsbevarande. I
U. S. A. ställes skolan exempelYis direkt i tjänst hos en stat, som
ur en viss synpunkt kallats the rnelting pot, den smältdegel, ur
vilken barn av vitt skilda raser skola komma som helstöpta,
chauvinistiska U. S.-amerikaner. Men man behöver inte gå över
ån efter vatten. Vår skola skall Yara och är i allt väsentligt politiskt neutral. Men den skall hålla på det bestående, sådant det
i vart ögonblick under den långsamt försiggående sociala och politiska evolutionen iir beskaffat. En lärare, som är högerman,
folkpartist, bondeförbundare eller socialdemokrat uppfattas i sko- 406
Den tredje statsrnaklen – propagandan
lan a priori som politiskt neutral och är det helt visst utan större
svårighet. Men han får inte plädera partipolitik i skolan. Gör han
det dock, knorras det väl på sina håll – men den demokratiska
staten är tolerant. Veterligen har ingen avskedats för dylika förseelser, ej ens den på sin tid beryktade kommunistiske läraren i
Jukkasjärvi. Nationalsocialistiska och kommunistiska lärare finnas väl även; om de någon gång finna det besvärligt att klanderfritt och helhjärtat lära barnen, att den demokratiska stats- och
samhällsordningen är den bästa, förefaller det ursäktligt. Ty ur
nazistisk och kommunistisk synpunkt är vår skola ingenting annat
än en borgerlig propagandainrättning, alldeles som ur vanlig
svensk, engelsk eller fransk synpunkt skola och undervisning i
Ryssland, i Italien och i Tyskland är rena rama propagandan.
Detsamma gäller, mutatis mutandis, universiteten. I dessa de
högsta läro- och forskningsanstalterna i Västeuropa och (helt visst
med åtskilliga undantag) i Förenta staterna, har verklig frihet i
forskning och framställning sedan länge varit rådande och är så
alltjämt. I diktaturerna ställes hela uppfostran i tjänst hos den
allsmäktiga staten. Mera behöver egentligen inte sägas. I Ryssland har universitetens likriktning på sedvanligt sätt åstadkommits genom att den mot regimen motspänstiga eller blott misstänkta intelligensen successivt utrotats eller skingrats. I Italien
krävdes inom kort av universitetsmännen en speciell trohetsförklaring; alternativet var avsättning, förvisning eller flykt. I Tyskland, vars professorskår redan under kejsartiden och Weimarrepubliken ådagalagt stor förmåga av anpassning, har utvecklingen
gått jämförelsevis smärtfritt, påverkad bl. a. därav, att universitetens studenter mycket tidigt och till mycket stor del voro vunna
för nationalsocialismen och sedan bidragit att påverka sina lärare.
Organisatoriskt och praktiskt äro universiteten nu så statsbejakade någon kan begära.
Detsamma gäller skolan i diktaturländerna. Från tidigaste år
inpräglas i det uppväxande släktet, att Lenin, senare Stalin resp.
Mussolini resp. Hitler är fäderneslandets räddare och store man,
som obetingat skall tjänas, lydas och dyrkas. Till yttermera visso
omhändertages en stor del av ungdomen i särskilda organisationer
(någorlunda av scoutrörelsens typ), vilka – sit venia verbo –
tjäna som söndagsskolor i respektive -ismer. Att hävda, att uppfostran är partifärgad är alltså att säga allt för litet; den är helt
och hållet och in i minsta detalj underordnad statens intressen. I
407
Edvard Thermamius
Ryssland är det så beställt, att menig man och hans barn erhålla en ytterst obetydlig kunskap om de faktiska förhållandena
i v~istorlandot. I T;yskland och Italien går det naturligtvis inte sä
långt. Det förbjuder sunda förnuftet och det geografiska Hi~;ct.
l\len den metodiska 1ceUanschaulige Schulun.g, som där på alla
stadier bedrives, åstadkommer dock åtminstone en ansats till on
inom sig sluten kultur, i mångt och mycket avvisande mot den,
som vi åtminstone med någon rätt anse föreligga som en gemonsam västeuropeisk kultur.
Själva fullkomningen och krönet av det tyska undervisningsväsendet, utexperimenterad och förd ut i världen först ganska
nyligen, är den metodiska uppfostran av ett ledareskikt, som
under växelverkan mellan skola, partiorganisation och universitet äger rum i de s. k. ordensborgarna. Att närmare ingå 11å
dessa ting är här icke möjligt. Blott i förbigående skall noteras,
att dessa blivande ledare ingalunda hållas inspärrade inom Tysklands gränser; i deras utbildning ingår obligatoriskt en icke alltför kort studievistelse i främmande land.
I Dr Joseph Goebbels, den tyske rikspropagandaministorns, som
dagbok skrivna revolutionshistoria V mn Kaiserhof zur Reichskanzlei läser man under den 3 februari 1933 – alltså nägra dagar
efter nationalsocialismens makttillträde – följande satser. »J a~~
genomdiskuterar utförligt med Ledaron den nu börjande valkam- })anjen. Nu är det lätt att föra striden, ty vi kunna för vi’tr räkning ta i anspråk alla statens medel. Radion och pressen stå till
vårt förfogande. Vi skola utföra ett mästerverk av agitation.
J\aturligtvis fattas denna gång ej heller pengar.»
Och on vecka senare, den 10 februari: »Jag har i kväll genom
telefonsamtal med de olika distrikten fått vota, att talet [av rikskansler Hitler] iiven genom högtalaron hade on enorm verkan.
Högtalaren iir ett instrument för masspropaganda, som man i sin
verksamhot i dag ännu icke tillräckligt kan upvskatta. I varje
fall ha våra motståndare ej förstått att bogagna don. Så mycket
bättre måste vi lära att ta den i bruk.»
Det skulle knappast behövas mer ~in dessa båda citat för att
Idargöra radions betydelse som integrerande del av den nutida
»tredje statsmakten». Blott några ord om det självklara förhållandet, att radion är den lättast centraliserade formen av propaganda, och det om möjligt ännu mer triviala påståendet, att dik- 408
Den tredje statsmakten – propagandan
tatorns bud och befallningar, ja hans egna ord med radions hjälp
snabbast och lättast tränga in i de tusen hemmen; i jätterikenas
avlägsnaste vrår och över hela jorden. Radion som de stora
härskarnas – Stalins ej mindre än de engelska kungarnas –
bästa hjälpmedel är helt enkelt svår att övervärdera. Som direkt
propagandaredskap, särskilt kanhända som instrument för den
propaganda, vilken består i distributionen av väl valda och tillrättalagda nyheter, kompletterar den pressen på ett sätt, som gör
att man kan tala om en måhända rent av hotande konkurrens.
Det ligger i sakens natur, att radions betydelse är alldeles särskilt stor i välskötta diktaturer. Men även i demokratierna börjar
den tas starkt i anspråk av de härskande. Etervågorna binda
engelska imperiet samman på ett ännu för några år sedan oanat
.sätt. Under staviskykrisen för tre år sedan började f. d. presidenten, dåvarande konseljpresidenten Doumergue, tala direkt till
framka folket för sin statsreform via radion. Folkfrontsregeringen Blum erbjuder ett slående exempel på att en härskande
.konstellation ogenerat monopoliserar radion.
En låt vara något partisk meddelare till svensk press skriver
härom- veterligen oemotsagt – bl. a. följande:
»Den vänsterorientering, som för närvarande är förhärskande i
Frankrike torde till stor del få tillskrivas det inflytande de marxistiska elementen fått över press och radio. Sedan ungefär två år
tillbaka är programmet i de statliga sändarna- vilka utgöra nio
tiondelar av de franska stationerna – förenhetligat. Under det
att den politiska nyhetstjänsten tidigare kännetecknades av eri
viss objektivitet har detta efter Blums makttillträde i avsevärd
grad förändrats. De statliga franska radiosändarna ha blivit till
propagandainstrument, som på det hänsynslösaste angripa alla
s. k. fascistiska företeelser.»
Problemet att låta radion riktigt och rättvist återspegla eller
tillfredsställa de oändligt skiftande opinionerna inom även ett
ganska enhetligt folk har i de flesta verkligt demokratiska Hinder
lösts på ett relativt tillfredsställande sätt: i Finland exempelvis
genom svenska program vid sidan av de finska, i Sch’\veiz genom
tyska och franska program från olika stationer; i Holland genom
-ej mindre än fyra olika program, som efter viss plan släppas ut i
-etern; ett »allmänt» program, ett för katoliker, ett för reformerta,
·ett för arbetarrörelsen.
I vårt land, där radion skall vara skrupulöst politisk neutral,
409
—-=·~==””””’ ___
Edvard Thermrenius
höras stundom klagomål över den »vänstervridna» radion, och att
en dragning åt visst håll för en kritisk iakttagare kan vara skönjbar, skall inte förnekas. Men i jämförelse med den »vänstervridna» teatern – för att inte tala om regering och riksdagsmajoritet – måste svenska radion i stort sett sägas intaga en
effektiv och rejäl neutralitet. Att m ö j l i g h e t e r att utnyttja
denna statskontrollerade inrättning i propagandasyfte äro för
handen på ett helt annat sätt än vad fallet är beträffande press,
skola etc. är däremot ganska tydligt. Ä ven i vårt land intar radion
i så måtto en (låt vara latent) särställning i förhållande till andra
delar av propagandaapparaten.
Ovanstående snabbteckning är ett försök att återge konturerna
av den statsmakt, som sammanfattningsvis bör kallas propagandan.
Var dag se vi den i bruk för politiska syften. I vårt eget land har
den skickligt utnyttjats av värdarna i »folkhemmet» i samverkan
med välpreparerade utländska vänner för att åstadkomma föreställningen om »välfärdspolitiken» som en exklusivt socialdemokratisk uppfinning. I England arbetar propagandaapparaten för
fullt för att landet skall komma över kungakrisen; närmast för
att göra Georg VI så folkkär, att Edward VIII skall förgätas. I
Ryssland utnyttjas alla dess väldiga resurser för att särskilt i de
senaste veckornas kris stödja Stalin. Andra exempel än dessa, de
senaste årens betydelsefullaste för oss, och sista halvårets märkligaste föreställningar på den mondiala scenen, behöva säkerligen
icke anföras. Allting tyder på, att den moderna tredje statsmakten
i sin brutala storhet under de kommande åren skall framstå allt
tydligare; även för dem som i det längsta icke vilja se.
410
PROPAGANDAN
Av docenten EDVARD TI-IER!Yl/ENIUS, Lund
l SVENSKT politiskt helgdagsspråk talar man alltjämt gärna om
Kungl. Maj:t som den första statsmakten och om Riksdagen som
den andra. Med den tredje statsmakten menar man pressen eller
noggrannare uttryckt dagspressen. Det är ett halvt skämtsamt
hedersnamn, med vilket man vill uttrycka hur stor betydelse pressen eller »det fria ordet» har; det fria ordet och den allmänna opinionen, eller kanske rättare det fria ordet som skapar eller därför
att det skapar den allmänna opinionen.
Det behövs emellertid knappast någon eftertanke för att inse,
att det i våra dagar icke endast och knappast ens företrädesvis är
pressen, som åstadkommer denna. Det finns numera en hel del
andra »meddelsemedel»: radion, filmen, den alltmer utvecklade reklamtekniken bl. a. i bild, den flödande, ofta med vetenskaplig noggrannhet och teknisk ackuratess organiserade, konstnärligt iscensatta muntliga agitationen. Allt detta och ännu åtskilligt kan
lämpligen sammanfattas i och med beteckningen p r o p a g a n d a.
De flesta av dessa propagandans arter äro icke nya. Propagandavapnet uppfanns ej under världskriget eller ryska revolutionen.
Redan romarna bjödo på bröd och skådespel — skådespel, som voro
propaganda för regimen. Men man torde väl få erkänna att en
gradskillnad föreligger mellan deras maner och våra; mellan exempelvis propagandan under trettioåriga kriget och vår egen tids
världskrig; ungefär motsvarande differensen mellan Gustaf Adolfs
läderkanoner och »Tjocka Bertha».
Det nya, som den m o d e r n a propagandan innefattar, är främst
några hittills okända tekniska hjälpmedel, varav radion får anses
vara det främsta eller åtminstone det tills vidare mest lovande,
samt målmedvetenheten i organisation eller samorganisation och
användning. Lika litet som denna framställning vill hävda, att
den moderna propagandan är något p r i n c i p i e l l t nytt, lika
396
Den tredje statsmakten – propagandan
litet vill den ge sig sken av att komma med några egentliga nyheter till en politiskt bildad eller blott regelbundet och inte allt
för ouppmärksamt tidningsläsande publik. Den vill endast någorlunda fullständigt skissera och med ett försök till helhetsverkan
bredvid varandra sHilla de olika former eller slag av människapåverkan, vilka t i Il s a m m a n s utgöra den moderna propagandan.
Ämnet är obestridligen väl värt att begrunda. Vad är det som
främst åstadkommit det fascistiska Italien och – än mer – det
tredje riket, nationalsocialisternas nya Tyskland~ Svaret är enkelt: det är propagandan.
Den man, som väl utan överdrift kan kallas världsmästare på
området, Adolf Hitler, vilken själv med yttersta öppenhet yttrat
sig om sin konst, kallar med rätta propagandan för ett vapen. »Det
iir ingenting annat än ett vapen», skriver han, »och till på köpet
ett fruktansvärt vapen i fackmannens hand.» Propagandan är
emellertid icke endast ett vapen eller verktyg åt nutidens hänsynslösa diktatorer. Den användes även och väl så mycket i demokratierna. Det kan vara skäl att genast påpeka, att propagandan före
ett presidentval i U. S. A. väl alltjämt förtjänar betyget »biggest
in the world».
skillnaden mellan propagandan i (verkligt) demokratiska stater
och diktaturstater är emellertid högst betydelsefull. I de förra kan
Yarje mening propageras, i de senare endast en. I demokratierna
kan valboskapen komma att stå som åsnan mellan minst två men
oftast flera lika lockande hötappar. I diktaturerna finns det blott en
hötapp men intet val. Där arbetar endast en propagandaapparat
Resultatet blir där också en enhetlig folkmening. Propagandan
skapar en ideologi, en världsåskådning, som blir folkets (enda)
andliga egendom och som bär upp den rådande regimen.
I sin 1925-26 utgivna bok Mein Kampf diskuterar Hitler – väl
att märka åtta år före sin seger- om en diktatur kan uppehållas
endast med våld – alltså den gamla frågan om man »kan sitta
på bajonetter». Hitler förnekar det. Han anser det omöjligt; därtill behövs också en ide, en fast åskådning, trosvisst omfattad av
en mängd, ja den övervägande delen av statens medborgare. Här
sätter nu propagandan in, skapar denna ide eller renodlar en förut
befintlig, utbreder den, trumfar in den, gör den till den andliga
grundval, på vilken folk och stat vila. Vart vi blicka i dagens
Europa, se vi bevis på vad propagandan kan åstadkomma: bolsje- 397
Edvard Thermrenius
vikernas Ryssland, som åter från rena kaos uppstigit till stormakt;
fascisternas Italien, från halvfärdig, senare fallfärdig stormakt
vorden en av samtidens mäktigare stater; nationalsocialisternas
Tyskland, från nederlagets förnedring och vanmakt återupprättad
till stormakt. Var och en av dessa stater lever av och för ideologi, som på ort och ställe är den enda sanna och rätta och
dessutom den enda tillåtna läran. I var och en av dem spelar
propagandan en utomordentlig roll. Men i en tävlan dem emellan
skulle Tyskland otvivelaktigt ta priset. I Ryssland respektive Italien kommo de nuvarande regimerna jämförelsevis lätt och raskt
till makten. Icke så i Tyskland. Där fingo dagens makthavare
formligen prata sig fram. Bakom nationalsocialismens seger ligger tretton år av den mest intensiva och målmedvetna propaganda,
i kamp med andra partier, som från begynnelsen ägde ofantligt
mycket större resurser. Man propagerade sig fram från »sju man
till ett folk» -eller rättare sagt något mer än ett halvt folk. Regimen har helt enkelt kommit till genom propaganda. Först då
makten var nådd, grep man dessutom även till våld. Nu stöder
sig regimen icke – som mången alltjämt tror och kanske rentav
hoppas- uteslutande på våld eller rädslan för våld, utan framför
allt på de övervägande gynnsamma resultaten av dess verksamhet,
omsorgsfullt framhållna av en alltjämt ’med utomordentlig
precision, sakkunskap och skicklighet ledd och genomförd propaganda.
Om man söker särskilja olika slag av propaganda, har man åtminstone fem olika huvudkategorier att lägga märke till: för det
första pressen; för det andra »direktpropaganda» i tal, bild och
upptåg, från och med den enkla samtalsmässiga påverkan till
de jättelika demonstrationerna och statsakterna; för det tredje på-
verkan genom herraväldet över bokmarknad, teater och film; för
det fjärde genom undervisningsväsendet och slutligen genom
radion.
Indelningen är ingalunda otadlig. Gränserna mellan olika arter
propaganda är ofta flytande, den inbördes ordningen de olika· kategorierna emellan kan diskuteras. Den förestående är vald av ett
ganska genomskinligt pedagogiskt skäl, nämligen med hänsyn till
vår svenska, litet gammaldags uppfattning om vad som rätteligen
menas med propaganda.
398
Den tredje statsmakten – propagandan
Pressen betraktas av de flesta med all rätt som det främsta och
mest effektiva propagandamedlet. »Droppen urholkar stenen, ej
genom sin kraft men genom att oavbrutet falla.» Detta gamla visdomsord uttrycker med ojämförlig pregnans den normala, vardagliga arten av pressens påverkan.
Pressen är i demokratierna i princip »fri». Den är icke underkastad censur. staten hindrar icke genom sina lagar någon mening att göra sig hörd, som icke åsyftar att grovt kränka eller
skada stats- och samhällsordningen i vidsträcktaste mening. Att
pressen likväl i praktiken blir bunden på olika sätt och av allehanda hänsyn är emellertid alltför väl känt: genom förtrustning,
särskilt i Förenta staterna men även i England, genom beroende
av mäktiga ekonomiska sammanslutningar eller andra bidragsgivare, såsom kanske framför allt är fallet i Frankrike. Idealet av
en fri press – ett uttryck, som översatt till mera begripligt vardagsspråk väl får sägas innebära tillräckligt många bärkraftiga
och därför obundna tidningar, i bästa fall ägda och samtidigt redaktionellt ledda var och en av kunniga, samvetsgranna, sitt yrke
hängivna män – detta ideal hotas emellertid i våra dagar främst
av pressens mångomskrivna industrialisering. Beroendet av från
strängt journalistiska hänsyn frigjorda ägare, av en stor och tilltagande läsekrets och av annonsörerna kan i många fall göra
pressen i realiteten lika ofri som överhetens eventuella ingripanden.
Den tid är längesedan förbi, då Englands press sades vara redigerad »by gentiemen for gentlemen». Nu är det de stora tidningslorderna och de stora massorna, som i växelverkan bestämma
pressens innehåll. Och inte nog härmed. Det självständiga och
.självgoda engelska folkets propagandaapparat är icke längre uteslutande engelskt ägd och ledd. Amerikanskt kapital har på sistone,
enligt vad som obestritt påståtts, fått ett starkt inflytande över
Englands publicistiska värld.
I Sverige måste man alltjämt konstatera en relativt stor obun·denhet och mångsidighet för pressens vidkommande. Att en stor
del av pressen är partiägd och/eller partibunden spelar i detta
.sammanhang mindre roll; det hör helt enkelt till pjäsen. De åtminstone förr så kallade hemliga makter, som driva sitt spel inom
.svensk press, florera självfallet men med hemligheten är det icke
längre så strängt. Senast denna vår har ju med en öppenhet, som
i och för sig onekligen måste kallas sympatisk, en stor affärsman
399
29- 3742G. Svensk Tidskrift 1937.
…….
Edvard Thermcenius
med något skamfilat rykte helt enkelt och ogenerat använt sina
tidningar som propagandaapparat.
Det under senare år inom och utom landet mycket omtalade judiska inflytandet över pressen och andra delar av propagandan
förekommer, som var man vet, även hos oss. Å andra sidan möter
det intet nämnvärt hinder för klart antisemitiska pressorgan och
bokförlag att få sina alster spridda. Kommunistiska och nazistiska, kommunistanstuckna och nazistanstuckna blad florera; alla
andliga smakriktningar kunna hos oss uppammas och tillfredsställas. Tydligt är emellertid, liksom naturligtvis på intet sätt
förvånande, att den allmänna politiska tendensen i vårt land:
från blågult till rött och grönt med den djupnande röda färgen
som dominerande, även återspeglas i pressens äganderättsförhållanden och upplagor, dess text och annonser. I själva verket framträder tendensen dock här i landet än så länge vida mindre än
man kunde förmoda. Pressen liksom uppfostran är hos oss alltjämt till alldeles övervägande del borgerlig, medan andra propagandaformer huvudsakligen exploateras och domineras av våra
marxistiska partier eller av den latenta folkfrontens mer eller
mindre samordnade krafter.
Pressens legala självständighet, tryckfriheten, är i vårt land
synnerligen vidsträckt, och detta sedan lång tid tillbaka. Den omgärdas också av en särskild g r u n d l a g, tryckfrihetsförordningen: den första med årtalet 1766 (alltså ett par decennier före
den stora franska revolutionen, vilket inom parentes visar att vi
inte äro så efterblivna); den nu gällande är av år 1812. Vi svenskar
ha alltså en mycket lång och talande erfarenhet av tryckfrihetens
bruk och värde, och även av dess missbruk. Den allmänna tendensen i våra dagars demokratier att i statens välförstådda intresse
inskränka pressens frihet har även hos oss i någon mån gjort sig
gällande; årets ändringar av tryckfrihetsförordningen ha otvivelaktigt gått i denna riktning. I vårt grannland Finland äro presslagarna och deras tillämpning åtskilligt strängare än hos oss, i
tydligt syfte att hålla exempelvis kommunismen nere. Det fria
Schweiz tolererar icke utan har lagstiftat mot pressens angrepp
på främmande länders politiska regim. I Frankrike ha under folkfrontens regemente pressfriheten genom lagändringar i betydande
grad åtstramats. I detta sammanhang blottades offentligt och officiellt en rad sedan länge kända och ofta ventilerade missförhållanden inom den franska pressen. Som exempel skall här blott
400
Den tredje statsmakten – propagandan
noteras en rad ändringsförslag, behandlade i deputeradekammaren
i början av december föregående år. Tillsammantagna kasta de ett
klart ljus över arten av dc faror, som åtminstone kunna hota den
fria pressen i ett fritt land.
Sålunda väcktes men avslogs förslaget om, att »tidningarna icke
skulle behöva omtala, från vilka kretsar inom landet de erhålla
understöd». Vidare antogs en under utskottsbehandlingen tillkommen ändring, som gick ut på att tidningarna skola »offentliggöra
genomsnittliga siffror för sina upplagor, antalet abonnenter, sålda
lösnummer, gratisexemplar m. m.». Ett förslag om att »ministrarna skulle förbjudas att upprätta hemliga fonder för tidningar
med undantag för franska tidningar i utlandet» antogs. Vidare
bifölls (enhälligt) ett ändringsförslag »om att de franska tidningarna skola förbjudas att erhålla hemligt finansiellt understöd
från utländska makter». Ett från kommunistiskt håll väckt förslag om skärpning av »kontrollen över tidningsannonserna» avslogs däremot.
Som ett mycket observerat bidrag till historien om tryckfriheten
-en episod, som säkerligen mer än en gång skalllåta komma att
tala tala om sig i framtiden- må slutligen påpekas den mer eller
mindre frivilliga censur, de engelska tidningarna underkastade sig,
och den censur, utländska tidningar och tidskrifter utsattes för i
England i oktober och november 1936. Redan i slutet av oktober
kunde man i svenska tidningar läsa, att vissa amerikanska pressorgan icke fingo säljas i London; något senare, att utländska tidningar kommo prenumeranter och lösnummerköpare tillhanda med
vissa sidor utrivna. Det var dåvarande Mrs Simpsons skilsmässa
och vissa planer i förbindelse därmed, som på detta sätt undertrycktes. Under hela den förberedande behandlingen av vad som
sammanfattningsvis kan kallas Edward VIII:s giftermålsfråga i
kabinettet 27 nov.-2 dec. innehöll den engelska pressen inte ett
ord om saken. Sistnämnda dag togs den upp i landsortspressen;
därmed var gärdet uppgivet, och den 3 dec. följde Londontidningarna exemplet.
I diktaturländerna är pressen som bekant fullständigt underordnad den härskande regimen. Pressen ej mindre än andra former av propaganda ställes helt i statens tjänst. Detta beroende
åstadkommes med något olika medel. Det enklaste och på sätt och
vis minst ingripande är det tryck, som vetskapen om att förgripliga artiklar kunna medföra allvarliga efterräkningar måste utöva
401
Edvard Thermrenius
på de olika pressorganens ledning och personal. Men de verkligt
konsoliderade, stora och ledande diktaturerna nöja sig ingalunda
med denna s. a. s. passiva överhöghet.
I Ryssland är pressen som allt annat en statsinstitution. Den
är i princip »fri» -men blott för »proletariatet». I praktiken har
staten som sagt helt tagit hand om tidningsväsendet, vilket utnyttjas med stor skicklighet och, åtminstone till dess radion för
några år sedan var fullt utbyggd, synes ha betraktats som det
bästa och tillförlitligaste redskapet för opinionsbildning. Betecknande i detta hänseende är, att även de obetydligaste språkgrupper
i det jättelika väldet blivit försedda med egna tidningar.
I Italien, den diktatur, som näst efter Ryssland tidigast »likriktade» sin press, ingriper staten på ett mindre direkt, mera smidigt
men därför inte mindre effektivt sätt. För det första övervakas
pressen, och detta naturligtvis både så, att vissa nyheter förbjudas
och att andra påbjudas till införande. Direkta order att undertrycka eller bagatellisera resp. smälla upp visst stoff och vidare
att efter växlingarna i regeringens politik uttala den eller den
meningen ingå naturligtvis i systemet. För det andra handhar
staten journalistutbildningen och legitimerar tidningsmännen innan de få träda i tjänst; någorlunda på samma sätt – utan jämförelse för övrigt – som sker med läkare och apotekare i vårt land.
Vissa reformer, som vällitet var gärna skulle vilja se genomförda,
ha dessutom vidtagits i saneringssyfte. Pressen har sålunda order
att icke ägna mycket utrymme åt olycksfall, förbrytelser och vad
man skulle kunna kalla pikanterier.
Dessa principer, övervakning inklusive direktiv att tiga, tala
och tycka jämte förbud mot misshagliga tidningar och ej så sällan
mot import av utländska nyhetsorgan, sätta också sin prägel på
den tyska pressen. En självfallen följd av pressen likriktning är
enformighet, bristande intresse för tidningsläsning och en mycket
omtalad »tidningsdöd».1
Icke desto mindre fortfar pressen i diktaturländerna trots sm
likriktning och i de demokratiska staterna trots sin mångstämmighet att spela en mycket stor roll. Visserligen får man
ej överskatta pressens betydelse som opinionsbildare. Allsmäktig
härvidlag har den aldrig varit; icke ens på den gamla goda tiden
i de enkla kretsar här i landet, där man trodde på tidningen
1 För den som speciellt intresserar sig för pressen hänvisas en gång för alla
till Gunnar Bjurmans instruktiva arbete »Tredje statsmakten» (1935).
402
Den tredje statsmakten – propagandan
som på almanackan. Det må vara tillåtet att ta några närliggande
exempel. Baldwin hade i åratal »lordpressens» miljondrakar emot
sig men gjorde deras ständiga angrepp verkningslösa. Presidenten Roosevelt hade vid sitt omval förra året att kämpa emot c:a
85 % av pressen i de östra, norra och västra staterna – men han
blev vald med 523 elektorsröster emot 8. Det mycket fåtaliga liberala partiet i Sverige 1923-34 kunde icke förökas utan blott med
nätt nöd vidmakthållas, fastän det förfogade över en rad av landets mest spridda och bäst redigerade tidningar. Bondeförbundet
äter har haft och har alltjämt en relativt mycket svag press. Men
intill 1936 års val har partiet likväl från 1921 nästan oavbrutet
gått framåt. Den socialdemokratiska pressen anses f. n. omfatta
c:a 10 % av hela landets. Men var och en vet, att partiets numerära ställning och faktiska inflytande måste anges med helt andra
procentsiffror.
Ytterligare ett observandum. Pressen dikterar icke h e l a opinionen; de allra flesta människor, även rättrogna läsare av resp.
partiorgan, veta eller ha på känn, att pressen inte innehåller hela
sanningen; att det är mycket som inte »står i tidningen». Så uppkommer, och vidmakthålles alltjämt, vid sidan av eller under de av
pressen skapade allmänna opinionerna, en mera privat, inofficiell
folkmening, som uppstår, mångfaldigas och tar sig uttryck genom
samtal »man och man emellan».
Dessa exempel få nu gälla för vad de kunna. Att pressen alltjämt bibehåller huvudparten av sin betydelse trots egna svagheter
och nya, oväntade konkurrenter förefallit obestridligt. Och denna
betydelse förstärkes helt visst av det faktum, att pressen med sin
utomordentliga rikedom på stoff för många nutida människor
börjar bli den huvudsakliga kunskapskällan på snart sagt alla områden utanför det egna yrket, den egna specialiteten eller hobbyn.
Den direkta propagandan i tal, bild och upptåg gör sig, som all
propaganda i våra dagar, mest gällande i diktaturländerna, men
demokratierna ligga här sannerligen inte långt efter.
Parti- och valpropagandan i från början mycket primitiva och
stillsamma, så småningom alltmer uppseendeväckande och bullrande former är ju ingenstädes okänd. Det är ju f. ö. egentligen
eller uteslutande den, man hos oss avser eller till för något år sedan avsett med benämningen propaganda. Hit hör också den halvt
personliga och privata, halvt offentliga muntliga agitation, som
403
Edvard Thermrenius
hos oss faktiskt framalstrat socialdemokratien, fackföreningsrörelsen och bondeförbundet. Var och en av dessa rörelser ha under
sina första decennier upparbetats av yrkesmässiga och frivilliga »agitatorer». Det är ett exempel från vår närmaste närhet på nödvändigheten av muntlig propaganda – och på dess
effekt.
Den direkta propagandan blir i våra dagar alltmer raffinerad.
Mötespropagandan är noga genomtänkt och skickligt regisserad
även i ett litet och stillsamt land som vårt. Det duger snart inte
längre att locka blott med »politiskt föredrag»; nu skall mötet helst
även bjuda på filmförevisning, sång och musik, fackeltåg, fanparader och talkörer. Talarna äro på förhand omsorgsfullt uppreklamerade. Särskilt gäller detta particheferna. I valtider le de välvilligt
och faderligt mot oss icke bara i tidningsspalterna utan från plank
och affischtavlor. Till modern propaganda hör nämligen även och
ej minst just denna propaganda för ledarna. »Stauning eller kaos»,
»Möller räddat landet» äro närliggande motsvarigheter till slagord
av typen »The new deal» i U. S. A. eller Hitlers »Gebt mir vier
Jahre Zeit». Per Albin i sin blommiga blå morgonrock är vår
version av Coolidge på hästräfsan eller Roosevelt i indiansk fjä-
derskrud.
Vidare övergår den muntliga direkta propagandan i stor utsträckning till väldiga propagandaskådespel, i vilka tal och bild
och själva massverkan sammanflyta i en enda effekt, en psykisk
påverkan av utomordentligt gripande slag. De stora statsakterna
och paraderna i Ryssland, Italien och Tyskland, massmönstringarna, rikspartidagarna för att ta de största och märkligaste först;
presidentnomineringarna i U. S. A. med sina råa, löjliga och groteska upptåg; första-maj-demonstrationerna och medborgartågen
här i Sverige med sin prägel av en djupt allvarlig, men något
rutinmässig pliktuppfyllelse- alla tjäna de samma ändamål: propaganda genom gemensam uppbyggelse.
Förutsättningen för att detta slags opinionsbildning i demokratierna skall kunna fullt utvecklas äro de demokratiska fri- och
rättigheter, som vi kalla förenings-, församlings- och yttrandefrihet; demonstrationsfrihet vore kanske en ännu mera adekvat
beteckning i våra dagar. I allmänhet föreligger den i välordnade
och stabila demokratier, men inskränkningarna äro på marsch.
Som en sådan kan man utan tvekan räkna förbudslagarna bl. a. i
Danmark, Sverige (1933) och nu senast (1936) i England mot poli- 404
Den tredje statsmakten – propagandan
tiska uniformer. De politiska uniformerna äro nämligen ett av de
mest suggererande – och provocerande – inslagen i demonstrationspropagandan. Ur principiell synpunkt äro naturligtvis uniformsförbuden en inskränkning av den demokratiska friheten; ur
praktisk synpunkt enligt vad erfarenheten visat snarast raka
motsatsen.
Till den direkta propagandan får slutligen rälmas den metodiska
påverkan i renaste vardagslag, som exempelvis i Ryssland är så
skickligt och påpassligt organiserad i och genom klubbar, läs- och
samlingsrum eller åtminstone »Lenin-hörn» på eller invid arbetsplatserna. Liknande företeelser möta även i Italien och Tyskland.
Där har man även dessutom, kanske särskilt i det senare landet,
ägnat folkets och då framför allt arbetarnas helg och fritid ett
speciellt intresse. De stora fritidsorganisationerna eller -rörelserna
Opera Nazianale Dopolavara och Kraft durch Freude spela naturligtvis en betydande roll ur propagandasynpunkt; ehurU: självfallet realia här både i teori och praxis komma i främsta rummet.
Åven i demokratierna är denna det dagliga livets väsentligen
oorganiserade påverkan naturligtvis av sådan betydelse, att den
här bör åtminstone antydas; det kan ske blott med näronandet
av de två suggestiva namnen Folkets hus och Folkets park. Slutligen är här platsen att nämna, att åtminstone i en demokratisk
stat, nämligen vår egen, exemplet från Kraft durch Freude så till
vida följts, att en i varje fall till sin ledning politiskt radikal fritidsorganisation för reselivets gynnande (»Reso») skapats och trätt
i verksamhet. Hit kan man också utan tvivel räkna det väsentligen i socialdemokratisk regi ledda nöjeslivet på landet och i
landsortsstäderna; att den sakligt sett mycket skickligt ledda folkparkrörelsen vänjer en god del av folket till socialdemokratien är
ett faktum. Om detta är en avsedd produkt eller blott en gärna
sedd biprodukt skall här icke bli föremål för någon gissning.
Om de styrande i en diktatur lagt sin fasta hand över pressen,
är det ingenting annat än självklart, att den utsträckes även till
andra meddelse- och opinionsmedeL Så stå bokproduktion och
bokmarknad, teater och film i de fullfjädrade diktaturländerna
helt under regimens hägn och uppsikt. Åven och inte minst hit
har likriktningen sträckt sig. Oppositionella författare, skådespelare och andra producenter i dessa branscher ha avförts; mot regimen lojala tolereras; de som positivt arbeta i dess tjänst upp- 405
Edvard Thermcenius
muntras. Böcker av olämplig tendens kunna förbjudas och ha på
vissa håll åtminstone symboliskt utrotats. I Ryssland med dess
tvi:ira omkastningar har man i ty fall haft mångahanda besv~irlig?-
ligheter. Det som är 100-procentigt renlärigt ena dagen iir den
andra ett livsfarligt kätteri. Konsekvenserna – t. ex. att vissa
partier av den stora officiella encyklopedien måst makuleras- te
sig åtminstone på betryggande avstånd som tämligen löjliga. Filmens och teaterns verksamhet, som siirskilt i Tyskland resp. Ryssland uppmärksammas och understödes, ställes mer eller mindre
öppet och ofta mycket skickligt i de egna lärornas tjänst.
Frågan om propagandan — inriktad på vuxna människor, vilka
förutsättas kunna mottaga och uppfatta intryck av det talade och
skrivna ordet – vidgar sig emellertid självfallet till frågan om
de nya generationernas uppfostran, till en fråga om skola och uniyorsitet, om läro- och forskningsfrihet. Gott och väl att nazismen
vid maktöYertagandet understöddes ay 52 % av tyska folket och
omedelbart satte igång med att vinna, samt, som var och en i dag
vet, genom en lika skicklig som hänsynslös propaganda och genom
de uppnådda resultaten av sitt regemente verkligen också vunnit
de allra flesta av de återstående 48 procenten. Väl så viktigt, betraktat på längre sikt, var och är problemet att vinna ungdomen.
Hur det skulle lösas var i princip klart, och exempel att följa funnos: Ryssland och Italien. Om man närmare ser efter, skall man
finna, att de dessutom existera även på annat håll, nämligen i alla
stater i alla tider.
I de nutida demokratiskt styrda staterna råder principiellt lärofrihet från ovan och ända ned. Men särskilt i botten iir det som
det kan med principens tillämpning; ja man kan säga att frihetens
grundsats bredvid sig finner en annan som strängare tillgodoses:
skolan skall vara statsbejakande eller samhällsbevarande. I
U. S. A. ställes skolan exempelYis direkt i tjänst hos en stat, som
ur en viss synpunkt kallats the rnelting pot, den smältdegel, ur
vilken barn av vitt skilda raser skola komma som helstöpta,
chauvinistiska U. S.-amerikaner. Men man behöver inte gå över
ån efter vatten. Vår skola skall Yara och är i allt väsentligt politiskt neutral. Men den skall hålla på det bestående, sådant det
i vart ögonblick under den långsamt försiggående sociala och politiska evolutionen iir beskaffat. En lärare, som är högerman,
folkpartist, bondeförbundare eller socialdemokrat uppfattas i sko- 406
Den tredje statsrnaklen – propagandan
lan a priori som politiskt neutral och är det helt visst utan större
svårighet. Men han får inte plädera partipolitik i skolan. Gör han
det dock, knorras det väl på sina håll – men den demokratiska
staten är tolerant. Veterligen har ingen avskedats för dylika förseelser, ej ens den på sin tid beryktade kommunistiske läraren i
Jukkasjärvi. Nationalsocialistiska och kommunistiska lärare finnas väl även; om de någon gång finna det besvärligt att klanderfritt och helhjärtat lära barnen, att den demokratiska stats- och
samhällsordningen är den bästa, förefaller det ursäktligt. Ty ur
nazistisk och kommunistisk synpunkt är vår skola ingenting annat
än en borgerlig propagandainrättning, alldeles som ur vanlig
svensk, engelsk eller fransk synpunkt skola och undervisning i
Ryssland, i Italien och i Tyskland är rena rama propagandan.
Detsamma gäller, mutatis mutandis, universiteten. I dessa de
högsta läro- och forskningsanstalterna i Västeuropa och (helt visst
med åtskilliga undantag) i Förenta staterna, har verklig frihet i
forskning och framställning sedan länge varit rådande och är så
alltjämt. I diktaturerna ställes hela uppfostran i tjänst hos den
allsmäktiga staten. Mera behöver egentligen inte sägas. I Ryssland har universitetens likriktning på sedvanligt sätt åstadkommits genom att den mot regimen motspänstiga eller blott misstänkta intelligensen successivt utrotats eller skingrats. I Italien
krävdes inom kort av universitetsmännen en speciell trohetsförklaring; alternativet var avsättning, förvisning eller flykt. I Tyskland, vars professorskår redan under kejsartiden och Weimarrepubliken ådagalagt stor förmåga av anpassning, har utvecklingen
gått jämförelsevis smärtfritt, påverkad bl. a. därav, att universitetens studenter mycket tidigt och till mycket stor del voro vunna
för nationalsocialismen och sedan bidragit att påverka sina lärare.
Organisatoriskt och praktiskt äro universiteten nu så statsbejakade någon kan begära.
Detsamma gäller skolan i diktaturländerna. Från tidigaste år
inpräglas i det uppväxande släktet, att Lenin, senare Stalin resp.
Mussolini resp. Hitler är fäderneslandets räddare och store man,
som obetingat skall tjänas, lydas och dyrkas. Till yttermera visso
omhändertages en stor del av ungdomen i särskilda organisationer
(någorlunda av scoutrörelsens typ), vilka – sit venia verbo –
tjäna som söndagsskolor i respektive -ismer. Att hävda, att uppfostran är partifärgad är alltså att säga allt för litet; den är helt
och hållet och in i minsta detalj underordnad statens intressen. I
407
Edvard Thermamius
Ryssland är det så beställt, att menig man och hans barn erhålla en ytterst obetydlig kunskap om de faktiska förhållandena
i v~istorlandot. I T;yskland och Italien går det naturligtvis inte sä
långt. Det förbjuder sunda förnuftet och det geografiska Hi~;ct.
l\len den metodiska 1ceUanschaulige Schulun.g, som där på alla
stadier bedrives, åstadkommer dock åtminstone en ansats till on
inom sig sluten kultur, i mångt och mycket avvisande mot den,
som vi åtminstone med någon rätt anse föreligga som en gemonsam västeuropeisk kultur.
Själva fullkomningen och krönet av det tyska undervisningsväsendet, utexperimenterad och förd ut i världen först ganska
nyligen, är den metodiska uppfostran av ett ledareskikt, som
under växelverkan mellan skola, partiorganisation och universitet äger rum i de s. k. ordensborgarna. Att närmare ingå 11å
dessa ting är här icke möjligt. Blott i förbigående skall noteras,
att dessa blivande ledare ingalunda hållas inspärrade inom Tysklands gränser; i deras utbildning ingår obligatoriskt en icke alltför kort studievistelse i främmande land.
I Dr Joseph Goebbels, den tyske rikspropagandaministorns, som
dagbok skrivna revolutionshistoria V mn Kaiserhof zur Reichskanzlei läser man under den 3 februari 1933 – alltså nägra dagar
efter nationalsocialismens makttillträde – följande satser. »J a~~
genomdiskuterar utförligt med Ledaron den nu börjande valkam- })anjen. Nu är det lätt att föra striden, ty vi kunna för vi’tr räkning ta i anspråk alla statens medel. Radion och pressen stå till
vårt förfogande. Vi skola utföra ett mästerverk av agitation.
J\aturligtvis fattas denna gång ej heller pengar.»
Och on vecka senare, den 10 februari: »Jag har i kväll genom
telefonsamtal med de olika distrikten fått vota, att talet [av rikskansler Hitler] iiven genom högtalaron hade on enorm verkan.
Högtalaren iir ett instrument för masspropaganda, som man i sin
verksamhot i dag ännu icke tillräckligt kan upvskatta. I varje
fall ha våra motståndare ej förstått att bogagna don. Så mycket
bättre måste vi lära att ta den i bruk.»
Det skulle knappast behövas mer ~in dessa båda citat för att
Idargöra radions betydelse som integrerande del av den nutida
»tredje statsmakten». Blott några ord om det självklara förhållandet, att radion är den lättast centraliserade formen av propaganda, och det om möjligt ännu mer triviala påståendet, att dik- 408
Den tredje statsmakten – propagandan
tatorns bud och befallningar, ja hans egna ord med radions hjälp
snabbast och lättast tränga in i de tusen hemmen; i jätterikenas
avlägsnaste vrår och över hela jorden. Radion som de stora
härskarnas – Stalins ej mindre än de engelska kungarnas –
bästa hjälpmedel är helt enkelt svår att övervärdera. Som direkt
propagandaredskap, särskilt kanhända som instrument för den
propaganda, vilken består i distributionen av väl valda och tillrättalagda nyheter, kompletterar den pressen på ett sätt, som gör
att man kan tala om en måhända rent av hotande konkurrens.
Det ligger i sakens natur, att radions betydelse är alldeles särskilt stor i välskötta diktaturer. Men även i demokratierna börjar
den tas starkt i anspråk av de härskande. Etervågorna binda
engelska imperiet samman på ett ännu för några år sedan oanat
.sätt. Under staviskykrisen för tre år sedan började f. d. presidenten, dåvarande konseljpresidenten Doumergue, tala direkt till
framka folket för sin statsreform via radion. Folkfrontsregeringen Blum erbjuder ett slående exempel på att en härskande
.konstellation ogenerat monopoliserar radion.
En låt vara något partisk meddelare till svensk press skriver
härom- veterligen oemotsagt – bl. a. följande:
»Den vänsterorientering, som för närvarande är förhärskande i
Frankrike torde till stor del få tillskrivas det inflytande de marxistiska elementen fått över press och radio. Sedan ungefär två år
tillbaka är programmet i de statliga sändarna- vilka utgöra nio
tiondelar av de franska stationerna – förenhetligat. Under det
att den politiska nyhetstjänsten tidigare kännetecknades av eri
viss objektivitet har detta efter Blums makttillträde i avsevärd
grad förändrats. De statliga franska radiosändarna ha blivit till
propagandainstrument, som på det hänsynslösaste angripa alla
s. k. fascistiska företeelser.»
Problemet att låta radion riktigt och rättvist återspegla eller
tillfredsställa de oändligt skiftande opinionerna inom även ett
ganska enhetligt folk har i de flesta verkligt demokratiska Hinder
lösts på ett relativt tillfredsställande sätt: i Finland exempelvis
genom svenska program vid sidan av de finska, i Sch’\veiz genom
tyska och franska program från olika stationer; i Holland genom
-ej mindre än fyra olika program, som efter viss plan släppas ut i
-etern; ett »allmänt» program, ett för katoliker, ett för reformerta,
·ett för arbetarrörelsen.
I vårt land, där radion skall vara skrupulöst politisk neutral,
409
—-=·~==””””’ ___
Edvard Thermrenius
höras stundom klagomål över den »vänstervridna» radion, och att
en dragning åt visst håll för en kritisk iakttagare kan vara skönjbar, skall inte förnekas. Men i jämförelse med den »vänstervridna» teatern – för att inte tala om regering och riksdagsmajoritet – måste svenska radion i stort sett sägas intaga en
effektiv och rejäl neutralitet. Att m ö j l i g h e t e r att utnyttja
denna statskontrollerade inrättning i propagandasyfte äro för
handen på ett helt annat sätt än vad fallet är beträffande press,
skola etc. är däremot ganska tydligt. Ä ven i vårt land intar radion
i så måtto en (låt vara latent) särställning i förhållande till andra
delar av propagandaapparaten.
Ovanstående snabbteckning är ett försök att återge konturerna
av den statsmakt, som sammanfattningsvis bör kallas propagandan.
Var dag se vi den i bruk för politiska syften. I vårt eget land har
den skickligt utnyttjats av värdarna i »folkhemmet» i samverkan
med välpreparerade utländska vänner för att åstadkomma föreställningen om »välfärdspolitiken» som en exklusivt socialdemokratisk uppfinning. I England arbetar propagandaapparaten för
fullt för att landet skall komma över kungakrisen; närmast för
att göra Georg VI så folkkär, att Edward VIII skall förgätas. I
Ryssland utnyttjas alla dess väldiga resurser för att särskilt i de
senaste veckornas kris stödja Stalin. Andra exempel än dessa, de
senaste årens betydelsefullaste för oss, och sista halvårets märkligaste föreställningar på den mondiala scenen, behöva säkerligen
icke anföras. Allting tyder på, att den moderna tredje statsmakten
i sin brutala storhet under de kommande åren skall framstå allt
tydligare; även för dem som i det längsta icke vilja se.
410