Den vackre bohemen

Bland dem som blivit förebilder till myterna om den fattige och självförbrännande konstnären intar Amedeo Modigliani en särställning. Sten Niklasson tecknar porträttet av en sann bohem.

Han föddes 1884 i Livorno som det yngsta av fyra barn i en familj av sefardiska judar. Familjens ekonomi pendlade under Amedeos hela barndom mellan tillfälliga inkomster och växande skuldsatthet. En sorglustig berättelse om Amedeos födelse bär sanningens prägel. Enligt en dåtida italiensk lag var en nybliven moders bädd skyddad mot utmätning under en tid före och efter förlossningen. Hotade av aggressiva fordringsägare, åberopade Amedeos föräldrar denna lag och fyllde moderns säng upp till taket med allt av värde, medan indrivarna tömde huset på alla andra ägodelar.

Amedeo var sjuklig och drabbades under sin uppväxt av flera svåra lunginflammationer och tyfusattacker. Sexton år gammal fick han diagnosen tuberkulos, en sjukdom som tjugo år senare skulle komma att ända hans liv vid trettiofem års ålder. Han började tidigt bruka alkohol och droger, vilka till en början var en slags självmedicinering mot ständiga tuberkulösa infektioner, och senare, bakom de påtagliga tecknen på missbruk, var avsedda att dölja den smittsamma sjukdomen för omvärlden.

Under sin uppväxt betraktades Amedeo som underlig och svårtillgänglig. Han läste kopiöst och plågade ständigt sin omgivning med opåkallade citat från storheter som Baudelaire, Nietzsche, Kropotkin och Bergson. Pseudonymen Comte de Lautréamonts prosadikt ”Les Chants de Maldoror” gjorde ett så starkt intryck på honom att han lärde sig hela sviten utantill. Det var emellertid inte som filosof och skribent han skulle bli känd, utan som skulptör och bildkonstnär. Hans produktion av skisser och teckningar kunde enligt samtida vittnen resultera i ett hundratal per dag, men få är bevarade. Åtskilliga förstördes av upphovsmannen själv med förklaringen att de tillkommit då han var en ”borgarbracka”. För den brådmogne Modigliani var ett förbehållslöst liv och ständigt trots mot etablerade sociala normer den enda vägen till det sanna skapandet.

Modigliani hämtade sina konstnärliga förebilder från ungrenässansmålare, som Botticelli och Verrochio, vilkas verk han tog del av under studier i Florens och Venedig. Han hämtade senare inspiration från prerafaeliterna i England, vilkas symboliskt laddade bilder ofta avbildar kvinnor med yppiga hårsvall och melankoliska ögon. När han, tjugoett år gammal, hittade en enkel bostad på Le Bateau-Lavoir i Paris, sökte han sig till avant-gardekretsarna med Picasso, Gris, Apollinaire och Cocteau i spetsen. Här blev han känd, men knappast erkänd, som skulptör. Här skapade han sina första karaktäristiska figurer – huvuden med svanhals, långa näsor och uttryckslösa ansikten, uppenbart inspirerad av sin mentor Constantin Brancusi och av afrikansk folkkonst. År 2010 såldes ett av dessa verk, ”Tête”, på auktion. Det uppges då ha varit den tredje dyraste skulptur som någonsin sålts av auktionshuset.

Redan efter ett par år tvingade stendammet den lungsjuke Modigliani att byta huggmejseln mot palett och pensel. Men hans motiv och konstnärliga uttryck förblev desamma.

Modigliani blev beryktad för sitt vidlyftiga men föga romantiska bohemliv och klarade uppehället med tillfälliga bidrag och lån från vänner och släktingar. Tidvis saknade han bostad och tvingades sova i det fria under Paris broar. Han tiggde mat av välvilliga bekanta och kaféägare men förde sig, trots sin hårda tillvaro, med ledig charm, ofta iförd en sliten, mörkbrun manchesterkostym och ett rött hårband. Han satte en ära i att möta dagen rentvättad och välrakad. Jean Cocteau kallade honom ironiskt för ”vår aristokrat”. Under drogpåverkan krackelerade dock efterhand den välansade fasaden. Under nattliga fester på Montmartres kaféer hände det inte sällan att en vildögd och berusad Modigliani uppträdde naken.

Modiglianis målningar av människor är udda, ibland närmast karikatyrmässiga. Modellernas ögon återges som sneda gluggar, svarta hål, kisande eller trånande med sängkammarblick. Ibland förser han modellernas munnar med små gnagarlika tänder och markerar deras hakor med en liten egenartad bula. Mest känd är konstnären för sina bilder av nakna kvinnor, vilkas hud så gott som undantagslöst har en onaturlig brun/orange ton, och som sällan genom ljus och skuggor ger betraktaren någon känsla av kroppslig volym. De avbildade kvinnorna har långa, krökta halsar, som påminner om en medicinsk åkomma med namnet pseudo-goitre, och som efterhand har kommit att kallas ”Modiglianis syndrom”.

Hans ständiga behov av pengar, parat med konstsamlarnas gryende intresse för hans verk, gjorde att en stor del av hans produktion kom till på beställning av nakenmålningar. De är praktiskt taget alla målade i samma stil. Men det finns ett och annat undantag som tyder på experimentlusta. Några av Modiglianis sena porträtt av lantarbetare, tjänstefolk och målarkollegor påminner om Cézannes måleri och andas ljus, liv och ny vilja till gestaltning, andra bär spår av Gaughin och Toulouse-Lautrec. 1915 gjorde han ett märkligt porträtt av Picasso som återger objektets arroganta ansiktsuttryck i lager av jordiga färger. Denna typ av stilistiska grepp skulle senare vidareutvecklas av en nära vän och dryckesbroder till Modigliani, en rysk jude vid namn Chaim Soutine, liksom av en annan lika alkoholberoende kollega, Maurice Utrillo, vars livslånga mentalsjukdom bland annat återspeglas i en rad kaleidoskopiska gatubilder från Montmartre.

Modigliani omnämns här och där i biografiska anteckningar av bland annat Matisse och Picasso, men mera som anekdotisk figur, än som beundrad, likvärdig konstnär. Det berättas att Picasso köpte ett par tavlor gjorda av honom men målade över åtminstone en av dukarna. Medan vissa kollegors uppskattning av Modiglianis konst var begränsad, kände emellertid kvinnornas dyrkan av honom inga gränser. Enligt Picassos före detta älskarinna Fernande Olivier var det svårt att slita ögonen från den unge Modiglianos ”vackra romerska huvud med dess helt perfekta drag”. Hon var inte den enda som svärmade kring den vackre bohemen. När konstnären inte målade sina beundrarinnor, ägnade han sig åt att förföra dem.

1910 inledde Modigliani en affär med den ryska poeten Anna Akhmatova, som var i Paris på bröllopsresa med sin make, en betydligt äldre författare. I sina minnen sammanfattar hon relationen med Modigliani så här: ”Allt det som var gudomligt med honom strålade genom ett dis av svårmod”. Akhmatova, som liksom de flesta andra av konstnärens älskarinnor porträtterades av Modigliani , återvände efter några månader till sin make.

En av Modiglianis mera bemärkta romanser skedde med den sydafrikanska journalisten Beatrice Hastings, en utlevande kvinna som inräknade både André Breton, Ezra Pound och Katherine Mansfield bland sina många älskare. Hon påstås ha skurit märken i sin sänggavel för att hålla räkning på dem alla. Modigliani gjorde ett dussintal målningar med Hastings som modell. Även om hon i mycket delade Modiglianis intressen, präglades deras relation av många och bittra strider. Enligt uppgift skulle en kraftigt berusad Modigliani på fullt allvar ha försökt kasta ut Hastings genom ett fönster i samband med en fest 1916. När påföljande år en festmåltid anordnades för att välkomna målaren Georges Braque, som sårad och medaljprydd återvänt från första världskriget, hade värden betalat Modigliani för att inte delta. Trots detta brakade denne in på festen frampå nattkröken, höll på att bli ihjälskjuten av Hastings nye älskare, men undgick döden och kastades till slut resolut ut av övriga gäster.

1917 träffade Modigliani den artonåriga konststudenten Jeanne Hébuterne. I ett brev till en vän skriver hon att den första natten med den vackre bohemen ledde till ” skräck och sönderrivna kläder”. Hur som helst, de båda flyttade ihop i en enkel ateljé på Rue de la Grande Chaumière som bekostades av Modiglianis gallerist, en polack vid namn Zborowski som sett den kommersiella potentialen i konstnärens nakenstudier. Zborowski betalade också ett vivre om 20 francs per dag för att förmå Modigliani att ägna mer tid åt måleriet än sitt missbruk.

Det var Hébuterne som blev modell i många av Modiglianis senare verk. Marknaden för konstnärens alster växte snabbt, efter det att polisen i samband med en separatutställning i Berthe Weills galleri tvingat arrangören att stänga galleriet, tills verk som visade könshår tagits bort från skyltfönstret.

Strax efter vapenstilleståndet 1918 fick paret en dotter, också hon döpt till Jeanne. Eftersom de saknade möjligheter att sörja för barnet, placerades dottern i fosterhem hos en släkting. Men Hébuterne blev snart gravid igen.

I augusti 1919 upplevde Modigliani sin största framgång som konstnär. Femtionio av hans verk presenterades vid en utställning av ny fransk konst i London. Ingen annan samtida konstnär hade inbjudits att visa så många. Engelsk press hyllade honom entusiastiskt. Själv var han alltför sjuk för att njuta av hyllningarna. Han hade drabbats av tuberkulös meningit och blev snabbt allt sämre. Några månader senare hittades han medvetslös av en granne och fördes till sjukhus. Men det var för sent. Han återfick inte medvetandet och dog den 24 januari 1920. Två dagar senare begick Hébuterne självmord genom att kasta sig ut genom ett fönster från fjärde våningen i sina föräldrars bostad. Hon var tjugoett år och gravid i åttonde månaden.

Modogliani begravdes på kyrkogården Père Lachaise. Det tog sju år innan Jeannes föräldrar, som hela tiden motsatt sig hennes relation med Modigliani, veknade och tillät att dotterns kvarlevor begravdes jämte hans.

Först efter Modiglianis död blev hans verk riktigt eftertraktade. En på inget sätt extraordinär nakenmålning såldes 2010 av Sothebys i New York för USD 68,9 miljoner. Några år senare avyttrades en annan med titeln Nu couché av Christies för USD 170,4.

Det är inte konstigt att det ofta dyker upp förfalskningar av Modiglianis målningar. Hans stil anses vara lätt att kopiera. Modiglianiinstitutet i Rom brukar anlitas för att intyga äktheten i konstnärens verk. Efter två års förundersökningar anhölls 2013 ordföranden i institutets styrelse, M. Parisot, av italiensk polis för att ha förfalskat ett flertal sådana intyg.

Den vackre bohemen måste ha lett i sin himmel.

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör

Konstnärens dotter Jeanne, som adopterades av Modiglianis syster, skrev som vuxen en biografi över fadern med den engelska titeln Modigliani: The Man and the Myth”. Mer om konstnären finns att läsa i Meryle Secrests bok ”Modigliani: A Life” (Knopf 2011). Modiglianis liv skildras också i flera romaner och i åtminstone en teaterpjäs. Konstnären figurerar i tre filmer, varav”Les amants de Montparnasse” i regi av Jaques Becker (1958) och ”Modigliani” i regi av Mick Davies (2004) är sevärda.