Den västerländska civilisationens livskraft

DEN VÄSTERLÄNDSKA CIVILISATIONENS
LIVSKRAFT
VÅR TIDS problem är att rädda den
västerländska civilisationen. Undergångsprofetior, klagan över den
västerländska civilisationens förfall – allt sådant ingår i angriparnas undermineringstaktik. Vi får
inte dölja för oss själva, att vårt
liv och vårt arbete överskuggas av
ett totalt hot utifrån, från Ryssland
och dess kommunistiska eller halvkommunistiska medbrottslingar
mitt ibland oss.
Inför detta hot är det vår plikt
att hålla våra ställningar. Uppgiften
är så mycket svårare, som vi inte
bör räkna med den plötsliga och
väckande utmaning, som ett krig
skulle innebära: atombomben är
fredens paradoxala garant. Vad
som krävs är en vaken motståndsanda gentemot den försåtliga infiltrationen av ett system som, trots
allt vad vi nu vet om dess praktiska
verkningar, fortfarande attraherar
efterblivna eller missanpassade
grupper och totalitärt inställda andar, och som utnyttjar alla våra
svagheter, ekonomiska och sociala,
men i synnerhet intellektuella och
psykologiska.
Det är därför det har sitt värde
att något närmare granska den
Av professor P/ETER GEYL, Utrecht
kampanj av pessimism och självkritik, som avsiktligt eller oavsiktligt, medför en försvagning av vår
moraliska motståndskraft. Många
olika knep användes i denna kampanj. stundom framträder pessimismen rentav som optimism, anslår en ton av glädje och hopp, men
detta är inte alltid nödvändigt. Det
finns ett drag i den mänskliga naturen som tilltalas av visioner av
förfall och undergång, mot vilka
löftena om evig salighet strålar så
mycket klarare. Men även en Spenglers renodlade pessimism fann en
villig publik.
Hittills har världshistorien inte
rättat sig efter domedagsprofetiorna. Det är sant, att den generation som trodde på Spengler fick
genomleva en svår prövningens tid,
men denna förde inte till upplösning utan till triumf för den västerländska civilisationen. Vi behöver
bara se tillbaka till dessa ångestfyllda år före kriget, när utsikterna
tedde sig så dystra. Detta mäktiga
Tyskland, behärskat av en dåre –
dess ambitioner riktade sig mot allt
av värde och stolthet i vårt liv. Det
mest beklämmande under dessa år
var den famlande oenigheten, den
394
frivilliga blindheten hos västerns
folie Den ekonomiska depressionen
som hade bidragit så mycket till att
föra Hitler till makten, den förlamande arbetslösheten – i vissa
stunder föreföll det omöjligt att
göra något åt allt detta.
Men kriget väckte motståndsviljan till liv. Vår civilisation visade
sig besitta djupa kraftreserver. Englands föredöme kunde bära frukt,
emedan frihetens och den mänskliga värdighetens traditioner fortfarande levde kvar även i det övriga
Västeuropa. Det största undret, det
mest hoppingivande, var att det
tyska folket efter sammanbrottet
återvände till förnuftet. Efter den
långa mardrömmen kunde det
tyska folket åter förena sig med
Västern. Historien triumferade
över den nihilistiska revolutionen.
Likväl var vårt problem inte löst.
Sovjetunionen hade trängt in i Centraleuropa, och nästa gång tycktes
det vara Västeuropas tur. Historien
känner sällan till några slutgiltiga
lösningar.
Den nazistiska sammansvarJningen hade i varje fall fått ett slut
som vi kan betrakta som ett slå-
ende bevis på Västerns förmåga till
motstånd och återhämtning. Det
var inte bara fråga om att ha överlevt en fara, inte bara om att det
tyska folket hade återvänt till livet.
J ag nämnde den ekonomiska krisen
och arbetslösheten under trettiotalet. Trots krigets förödelse har
Västeuropas folk i dag lyckats höja
massornas allmänna välstånd och
samtidigt garantera den vanliga ”
människan en förut okänd trygghet. Naturligtvis är välfärdssamhället inte en plötslig produkt av efterkrigstiden. Det har förberetts under en lång period av sociala strider. Sådant vi nu ser det är det likväl ett slående bevis på vår civilisations uppfinningsrikedom, skapande kraft och humanitet.
Jag tror jag vågar draga den slutsatsen, att undergångsprofetior inte
kan betraktas som objektiva mått
på vitaliteten i de perioder då de
framställas. De måste förklaras av
sina upphovsmäns subjektiva sinnestillstånd, eller av deras reaktioner inför samhällsfenomen, som i
verkligheten har mindre att betyda
än vad de föreställer sig.
Man kan med skäl fråga, om uttrycket »civilisationens förfall» har
någon verklig mening. En civilisation är en utomordentligt komplicerad företeelse.
Den är vidare underkastad ständiga förändringar och växlingar.
Gamla grenar vissnar bort, samtidigt som nya löv springer fram nå-
gon annanstans. Vi kan inte vänta
oss att samtida iakttagare, inte ens
de lärdaste sociologer, skall kunna
uppfatta helheten, så att de kan
tala om blomstrande eller dekadenta stadier på ett absolut och allmängiltigt sätt. Att framställa
prognosen »hopplöst fall» är alltid
riskabelt, och till och med om man
säger »hopplöst, om inte …» (om
inte just det inträffar som vederbörande iakttagare har råkat komma att tänka på som möjligt botemedel), så innebär det att man inskränker den outtömligt uppfinningsrika framtidens suveränitet.
Varför då dessa återkommande
anfall av missmod? Vår civilisation
kan disponera över de tillgångar
som samlades under ett rikt förflutet, men den är stadd i oavbruten
förändring. Utan förändring intet
liv – detta är ett hälsotecken. Icke
desto mindre kommer varje förändring, hur nyttig den än må vara
för helheten, eller i det långa loppet, att framkalla störningar för individer eller grupper, kanske rentav skada dem. Detta förhållande är
en av källorna till de klagomål mot
den innevarande tidsåldern, som
har gjort sig hörda också tidigare.
Vid mitten av adertonhundratalet härskade en optimistisk framstegstro. Det mänskliga förnuftet
triumferade, vetenskap och teknik
öppnade lysande perspektiv. Likväl
kan man även vid den tiden höra
enträgna röster som sätter sig till
motvärn och framför de mest
skrämmande varningar. Själva tron
på människans makt att själv bestämma sitt öde betraktades av
somliga som ett tecken till annalkande katastrof.
I dag är de religiöst inriktade
chockerade över den alltmer framträngande avkristningen. I jämfö-
relse med denna olycka anses vetenskapens triumfer och det materiella välståndet vara av föga värde.
Ibland betraktas dessa ting rentav
395
som en snara, som ett tragiskt bevis på människans syndfullhet, i
det hon låter sig vilseföras av det
bedrägliga skenet av makt över all
världen och dess härlighet. Jag citerar en samtida katolsk författare:
»Rikedomen har spritt sig över en
stor del av jorden.» När han tillägger: »den rikedom som evangeliet
varnar oss för», förklarar han, att
vad som åsyftas är beroendet av rikedomen, strävan efter rikedomen.
»Denna åtrå, som har bemäktigat
sig mänskligheten mer än någonsin
förut, utgör i sanning den öken,
där Gud icke är.»
Är det verkligen så att begäret
efter materiell välfärd behärskar
mänskligheten mer än förr och
kommer oss att glömma det andliga
livet? Varje domedagsprofet, från
vilken utgångspunkt han än angriper sin egen tid, vill gärna åberopa
en jämförelse med det förflutna,
därför att det förflutna kan omtolkas och förenklas på det sätt som
passar honom bäst. Det förflutnas
verklighet går till spillo, vad som
uppnås är den kontrast han behö-
ver för att uppnå sin åsyftade effeld. Historikern vet – eller borde
veta- att på den tid då kyrkaneller kyrkorna – verkligen hade
makten, var människorna åtminstone lika fästa vid det materiella
som nu; att deras barnsliga eller
dogmatiska tro inte skyddade dem
mot lidelse och girighet; att samhällets institutioner beträffande
egendom, offentlig myndighet och
rättsskipning medförde ett förtryck
396
och en grymhet som i minst lika
hög grad kunde tolkas som bevis
för Guds frånvaro.
Protesterna mot den rådande
tidsandan behärskas emellertid
också av ett annat motiv. Adertonhundratalets framstegsoptimism
präglade framförallt dem som trodde på och förde vidare den västerländska civilisationens rationalistiska och humanistiska traditioner.
Just i dessa kretsar visade sig emellertid en reaktion från och med århundradets mitt. Toqueville och
John Stuart Mill kände sig oroade,
Renan, Flaubert och Taine uttryckte sin bittra ovilja inför den
utveckling de bevittnade. År 1848
gav de borgerliga liberalerna deras
första svåra chock. Pariskommunen 1871, omedelbart efter det förkrossande nederlag som Frankrike
tillfogats av Tyskland, gjorde ett
än djupare intryck, inte endast på
fransmännen. Nietzsche nedkallade
sina förbannelser, Jakob Burckhardt drog sig tillbaka i stoisk resignation. Mer än en i våra dagar
skulle frestas att tycka, att dessa
mäns farhågor har blivit uppfyllda.
För inte länge sedan skrev en av
mina vänner till mig: »Vårt århundrade är en katastrofernas tid.»
Jag svarade: »Det är riktigt, att
nittonhundratalet knappast kan
kallas en idyll. Men när man skärskådar mänsklighetens historia
finner man, att intet sekel förtjänat
den beteckningen. Och den verkliga
katastrofen ligger dock inte i mängden av mänskligt lidande, i antalet
stupade eller mördade. Den skulle
snarare bestå i den obotliga upplösningen av det mänskliga samhället. För min del frapperas jag
snarare av den häpnadsväckande
förmåga till motstånd och återuppvaknande som samhället har visat
– i Västerlandet; men är inte det
vad vi menar med vår värld?»
I verkligheten är det inte endast
fråga om motståndskraft. Enbart
de sociala reformerna visar en oförminskad skapande kraft. Men det
är just dessa reformer som förklarar så många intellektuellas missnöje, nu liksom förr. De män jag
nyss nämnde var skrämda och förbittrade inför massornas frigörelse.
De fruktade de konsekvenser
denna kunde medföra för de mellanfolkliga relationerna, men framförallt för förhållandena i deras
egna länder. Civilisationen föreföll
dem trygg endast hos en social elit.
De uppfattade den som en utmärkande egenskap för den aristokratiska eller välbärgade borgerliga
grupp som de själva tillhörde, och
de kunde inte tänka sig annat än
att dess öde var oupplösligen förenat med deras eget. Och vad deras
position beträffar, så var den verkligen hotad. Pariskommunen, som
framkallade konvulsioner av fruktan och ursinne hos Renan, Flaubert och Taine, lyckades väl aldrig
komma i närheten av något genombrott. Men från och med den episoden ända till våra dagar har bourgeoisien känt på sig att dess privilegierade ställning i samhället på
ett obehagligt sätt hotats av andra
grupper.
Samma förhållande kan emellertid också uttryckas på motsatt sätt:
vi kan lägga märke till att massorna så småningom har kunnat
höja sig ur de beklämmande och
förnedrande förhållanden under
vilka de befann sig under den aristokratiska och borgerliga civilisationens stora epok. Medförde denna
frigörelse någon motsvarande förlust för civilisationen? Har humanism och bildning spolierats, som
Treitschke och Renan profeterade
om? Har vårt samhälle blivit det
öde land och vi själva de uppstoppade, ihåliga människor, som
T. S. Eliot talar om – i hans fall
kan man fråga sig om det är hans
kristna tro eller snarare hans aristokratiska livsuppfattning som
kommer honom att söka tröst i
detta fördömande av hela den moderna världen. Kan man karakterisera vår nuvarande civilisationsform som kvantitativ, gentemot
forna tiders kvalitativa?
Det förefaller mig, som om det
var något som saknades i den adertonhundratalscivilisation, som så
lätt översåg med misären runtomkring. Uttrycken för motvilja mot
folket, argumenten för att civilisationen behöver ett underlag av fattiga och lydiga lönearbetare, som
man så ofta hör från alla håll,
vittnar om en sorglig brist på den
humanitet som den tidens välbärgade borgare inbillade sig att de
själva hade monopol på. Deras
397
»kvalitativa» civilisation saknade i
varje fall en kvalitet – känslan av
ansvar för hela samhället. Detta
ansvarsmedvetande har utan tvivel
stärkts i vårt århundrade, som på-
stås vara så eländigt, och resultatet har blivit en större känslighet.
Naturligtvis känner jag till de
vanliga klagopunkterna. Telmiken
utsätter mänskligheten för självförstörelse, vetenskapens framsteg
leder till trång specialisering, film
och television drar ungdomen bort
från allvarlig läsning. Konsten har
slitit sig lös från traditionen. Talangfulla unga män roar sig med
att systematiskt odla sin »ångest»,
absurditeten gäller som den sanna
konstens kriterium. Utan tvivel är
det så, att denna mentalitet förnekar några av de värdefullaste tendenserna i vår civilisation. Men hur
många kritiker som än skyndar sig
att prisa denna förryckthet som
enastående djupsinne, så betraktar
jag den dock endast som krigets
och omstörtningarnas efemära efterdyningar. Jag är helt säker på,
att det inte kommer att påverka utvecklingens huvudström.
Måhända finns det dock ett korn
av sanning i alla dessa klagomål.
Jag tänker visst inte stämma upp
någon lovsång till vår tid med refrängen »bättre och bättre dag för
dag». Tvärtom- jag har nämnt en
del svagheter, och utan tvivel finns
det flera. Men jag tror inte det
finns någon allvarligare svaghet än
den att möta de ständiga förändringarna i tänkesätt och livsstil
398
med endast en suck av trötthet eller en rysning av fasa. Det är sant
att varje förändring hotar att störa
oss i vår invanda livsrytm och
ställa oss inför nya problem. Men
vi bör inte räkna med att civilisationen · skall serveras oss som de
stekta sparvarna i Schlaraffenland.
Civilisation betyder kamp.
I vår tid synes mig den kampen
imponerande. När det gäller herraväldet över materien, och kunskapen om det mänskliga livet, både
det individuella och det sociala,
håller den västerländska människan på att göra framsteg som aldrig förr. Varje upptäckt, varje ny
teori, varje förändring i våra villkor ger upphov till spänningar,
som kräver anpassningsåtgärder.
Jag säger den västerländska människan, ty det är fortfarande hon
som har ledningen. Ä ven om Sovjetunionen understundom synes stå
i främsta ledet när det gäller tekniska landvinningar, måste dock
den tvångsregim som råder där
framkalla spänningar som döljes
snarare än löses. Kontrasten mellan den skenbara ryska enigheten
och den ständiga striden bland oss
får inte tolkas som ett tecken på
styrka gentemot svaghet. Med alla
sina nackdelar är vår frihet just
det säkra beviset för att den västerländska civilisationen fortfarande
är livsduglig.
Utan tvivel kommer demokratiseringsprocessen och avskaffandet
av orättvisorna – ett mål som
ännu långtifrån är uppnått – att
fortsätta att uppröra en del grupper som fortfarande har större möjligheter än andra att göra sig
hörda. Detta innebär – tillsammans med de kyrkligt engagerades
oro – en källa till skräck inför
den kurs historien har slagit in på
och fruktan för att vår civilisation
inte skall komma ifrån äventyret
utan allvarliga skador.
Men det finns en tredje faktor
som mer än någon annan bidrar till
att hos somliga människor skapa
en känsla av besvikelse, av förlorad
storhet. Jag syftar på likvideringen
av de västeuropeiska ländernas koloniala positioner, Afrikas och Asiens uppvaknande och den härmed
förbundna försvagningen av Europas makt i världspolitiken. Den tid
är förbi när världshistorien tycktes
röra sig runt Europa. Vid sidan av
USA och Sovjetunionen betyder
Västeuropas röst inte mycket inom
den neutrala gruppen av stater som
nyligen fått sin oavhängighet. Från
radikalt skilda utgångspunkter användes denna utveckling som argument för att visa att Europa inte
har någon framtid.
Först och främst har vi då de
övertygade kolonialisterna, som envist fortsätter att beskärma sig över
den halvhjärtade svaghet med vilken de demokratiska regimerna
mellan 1945 och 1949 gav upp sina
positioner, och över USA:s förrä-
deri mot Västeuropa. Suezaffären
framstod för dessa kretsar som ett
nytt bevis på Västerns degeneration, under det att Frankrikes envisa kamp i Nordafrika förefaller
dem vara en sista chans, som de
dock knappast vågar tro på mera.
Men innebär verkligen denna utveckling en dödsdom för den västerländska civilisationen?
Vår civilisation har visserligen
stimulerats av den koloniala expansionen och av ställningen som
världsma:.t; men den har också rå-
kat ut för misstag och illusioner av
samma anledning. Under alla förhållanden har den aldrig haft den
koloniala utvecklingen att tacka för
sina mest väsentliga värden. Något
liknande gäller även för vårt ekonomiska välstånd – den mirakulösa utvecklingen efter 1945 eller
snarare efter 1948, har lärt oss att
Europa kan klara sig utan detta
artificiella stöd. Vi kan kosta på oss
att resignerat betrakta den koloniala episoden som något förflutet.
Vad sedan beträffar världsherraväldet- vi nederländare förlorade
vår blygsamma andel av detta för
flera hundra år sedan. Det är nyttigt att lägga märke till, att vår civilisation inte fick sin dödsdom för
den sakens skull. Kan vi inte därav
sluta oss till, att Europa också kan
förlora sin hegemoni utan att därför förlora livskraften i sin civilisation?
Förutsatt ännu en gång, att Atlantfolken – vi västeuropeer och
amerikanerna – förblir medvetna
om sin gemensamma uppgift att
försvara sig mot det system som är
så starkt befäst i Sovjetunionen och
som skulle visa sig oförenligt med
399
de fundamentala principerna för
vår civilisation. Demokratisk samverkan är alltid svår, och det finns
endast allt för mycket av oenighet
inom den västliga världen.
Utan tvivel beror detta delvis på
de dystra spekulationer jag refererat, som har skapat oro i alltför
många sinnen.
Tag t. ex. professor Barraclough,
Toynbees efterträdare i London
som professor i »International Relations», tidigare känd som god medeltidsforskare. I sin bok History
in a Changing World, 1954, låter han
oss förstå att historien så som vi
känner den har förlorat all mening.
Han själv blev omvänd till övertygelsen att han förspillt sitt liv
lika plötsligt som Paulus på vägen
till Damaskus, när han 1943 fick
bevittna att tyskarna måste häva
belägringen av Stalingrad. Härigenom avslöjades för honom att det
var Ryssland som var framtidens
stormakt. Han ångrade den tid han
tillbringat med att studera det påvliga kansliet eller kejsarna under
1200- och 1300-talen: på grund av
denna tidsspillan visste han nu
ingenting om Przemysliderna, Rurikarna, eller Kazimir den store av
Polen. »Farväl till Europa» heter
en av hans föreläsningar, och han
viftar högdraget bort Ludvig XIV,
Napoleon och Bismarck som »stenåldersfigurer», fullständigt utan
aktuell betydelse.
Detta sätt att skriva förefaller
mig motbjudande. Som historiker
protesterar jag mot förnekandet av
400
en sanning som är grundläggande
för historiens eget värde: det oupplösliga sambandet mellan tidsåldrarna. Som europe avskyr jag defaitismen. Och slutligen det underförstådda proklamerande! av framgången som enda värdemåttstock!
Måste vi verkligen se hela historien
kulminera i Kreml därför att ryssarna vann vid Stalingrad? Det var
på ett hår när att Hitlers kupp lyckades, och i ty fall antar jag att
Barraclough skulle ha förklarat, att
vår främsta plikt måste vara att i
det förflutna uppspåra tecken och
förebud till det tredje riket.
Jag är inte blind för den förändring vi ser äga rum. Den innebär
en revolution. Jag vet också, att
samtida händelser av sådan storleksordning inte lämnar vår syn på
det förflutna oberörd. I dag ser vi i
Ludvig XIV, Napoleon och Bismarck, vid sidan av allt annat de
representerar, också de män som
omedvetet banade väg för den europeiska hegemoniens sammanbrott i
våra dagar. Men en sak håller jag
fast vid: att vi fortfarande är europeer, och att vårt förflutna, däri
inräknade också dessa den nationella maktens fanatiker, bidrar till
att skapa vårt nu; att i oss lever
traditionen av en stor civilisation,
stor och välsignelsebringande trots
alla brister och misslyckanden som
är oskiljaktiga från den mänskliga
naturen; och att det är vår uppgift
att fortsätta att arbeta mot de mål
och inom de gränser som den traditionen utstakar för oss.
Allt detta fördunklas nu av teoretiserande från många olika håll.
»Europeocentrisk historieskrivning» har blivit ett skällsord. Vi
uppmanas att praktisera »universalism». Men även om Europa inte
längre intar den centrala platsen i
världshändelserna – är det något
skäl att glömma att det under lång
tid faktiskt gjorde det? Och påverkar inte den perioden fortfarande
på många sätt det närvarande? Som
grundval för historieskrivningen fö-
refaller mig »universalismen» oanvändbar. Scenen blir för vid, handlingen som utspelas på den alltför
förvirrande komplicerad. Vill man
beskriva det hela i ett begripligt
sammanhang måste man överblicka det från någon bestämd synpunkt, och hur skulle någon i så
fall kunna frigöra sig från sitt eget
land och dess civilisation?
Det skulle innebära en övermänsklig ansträngning, och vad
värre är, det skulle strida mot den
mänskliga naturen. Jag erkänner
gärna indiernas eller kinesernas
rätt att skriva den världshistoria
som passar dem bäst; men lika bestämt håller jag på att vi europeer
har rätt till, och behöver, den
världshistoria som kan hjälpa oss
att klarare urskilja vår plats i det
nästan obegripliga stora sammanhanget. Detta innebär inte på något
sätt att allt måste ses under synvinkeln av det europeiska intresset,
eller att beundran måste förbehållas europeiska insatser. Inte heller
innebär det att den europeiska eller
~1111111111111111111111111_11……Ja…….~:~n•s•.~~——–.~~====~~—-======~•••
västerländska civilisationen bör, eller kan, tolkas som en avrundad
helhet, som inte har mottagit några
inflytanden utifrån. Men hur kan
någon människa – och historikern
får aldrig försöka att framställa sig
själv som något annat än en människa – tillåta sin själ, formad av
hans egen kulturella miljö, att upplösas i en oorganisk och anarkisk
~värld~ utan att förlora sin mest
fruktbara livsprincip? Vi måste
nalkas världshistorien genom de
mindre enheter i vilka vi växer upp.
För var och en av oss måste den
egna nationens historia innebära
utgångspunkten – och riktpunkten. Till vilken barnslig illusionism
överlämnar sig inte de sanna ~uni?-
versalisterna~ ! Deras härskara är
talrik, och deras inflytande gör sig
förnummet i allt vidare kretsar. Jag
skall säga något om Toynbee. Men
först några ord om MRA – entusiasterna för Moralisk Upprustning. De framställer denna historiska uppfattning i en karikatyr
som kan skärpa blicken för de ohistoriska dragen i hela konstruktionen.
Jag antar att de flesta har sett
deras förtjusande publikationer.
Vilka charmfulla bilder av lyckliga
strålande ansikten – filippiner,
negrer, kineser, burmaner- de ger
oss en vision av en bättre värld än
den vi känner till. Och verkligen:
~Kommer Asien att visa vägen?~
läser man i texten. Av stackars
gamla Europa väntar man sig inte
längre någonting. Intet annat än
401
ånger för tidigare visad högfärd och
självtillräcklighet; samt ödmjukhet
nu och framdeles. »Vi har störtat
mänskligheten i två världskrig. Vi
har exporterat materialismen . . . I
all ödmjukhet ber vi er, Asien och
Afrika, om förlåtelse.»
Jag erkänner gärna att högmod
och självtillräcklighet, och även
krig, är bevis på den människonaturens ondska som inte heller
den västerländska civilisationen
har kunnat, eller någonsin kommer att kunna fullständigt underkuva. Men att den mänskliga naturen i Asien och Afrika inte innehåller något annat än denna oemotståndliga vänlighet som så skickligt framställes av Mr. Buchmans
fotografer – det kan jag inte tro.
Jag skall inte räkna upp forna dagars blodiga tyrannier i Asien, ej
heller de brutala utbrotten av religiös fanatism eller de fruktansvärda sociala missförhållanden som
fortfarande kan konstateras. Om
jag erinrar om dessa ting, så är det
inte för att påstå, att dessa folk
inte skulle vara i stånd till något
bättre. Men denna möjlighet till
förbättring kommer inte att förverkligas i ett slag genom kongresser där världsmedborgare i pittoreska dräkter jublande framför
älskvärda plattheter. Framstegen
kommer att vinnas endast genom
hårt arbete, genom att generation
efter generation kämpar mot envisa traditioner och fördomar –
precis som fallet har varit hos oss.
Detta fundamentala misstag,
402
detta nytra bortseende från historien och förkunnandet att från och
med nu allt skall bli annorlunda,
finner man också hos Toynbee.
Även han förringar den roll Europa
fortfarande kan spela. Den pågå-
ende omvälvningen i den intill helt
nyligen koloniala delen av världen
beror – Toynbee erkänner detta –
på den västerländska civilisationens inverkan på de i dessa länder
härskande samhällsförhållandena.
Men vad har vi skänkt dem? Vad
har vi fortfarande att erbjuda? Enligt Toynbee är det bara ryssarna
som har en tro att dela med sig av,
det är deras försteg framför oss, en
tro som hur förvrängd den än må
ha blivit, dock härstammar från
den västerländska civilisationen.
Allt vad vi har är teknik – stenar i
stället för bröd. Detta är just vad
MRA-folket påstår – »ingenting
annat än materialism».
Är det inte häpnadsväckande att
Toynbee inte har något att säga om
den känsla för social rättfärdighet,
som har lett till så djupgående reformer i Västerlandet under de senaste generationerna och som obestridligen inspirerade de europeiska kolonialämbetsmännen i Asien
till försöken att lätta de feodala
systemens tryck? Men än mer överraskande är att Toynbee själv i ett
avsnitt om Turkiet påpekar, att vad
revolutionen i detta land har lånat
från Västern är »känslan för rent
spel och måttfullhet i politiken,
som enligt vad vi tror är en av de
goda gåvor Västern har att skänka
världen». Häpnadsväckande, därför
att han helt glömmer detta senare
när han talar så bittert om »stenar
i stället för bröd».
Vad är nyckeln till denna motsägelse? Det är att Toynbee i djupet
av sitt hjärta bär på ett behov av
att demonstrativt nedvärdera sin
egen sida. Vid ett tillfälle gick han
så långt att han skrev att vi inte
får vänta oss att undkomma en
gång till som i det senaste kriget:
mänsklighetens påtagligt växande
undergivenhet gör det säkert att en
framtida världserövrare kommer
att finna oss vara ett lättfånget
byte. Ett hjärta som gläder sig åt
en förödande defaitism – hos
Toynbee är det alltid detta hjärta
som vinner över huvudet.
Toynbee tror, att världen i princip redan är »enad». Jag hörde honom 1955 i London hålla en föreläsning om »Världsenhet och
världshistoria». När han slutat
sade jag till honom: »Ni talade om
att mänskligheten är en enda stor
familj. Det ser knappast så ut.»
Till detta svarade han blixtsnabbt:
»Nej, det ser mera ut som ett slakthus.» Han menade naturligtvis: vi
måste. Det är vårt enda alternativ
till förintelsen. Iden förefaller mig
beklämmande. Vårt enda alternativ
– ett hjärnspöke! Ty denna curlisering av världen – kan den äga
rum så lätt och fort? Civilisationen
är inte en valuta som behåller sitt
värde när den lämnas vidare till
någon annan. Den är ett värde som
skapats under århundradenas lopp·
och är oupplösligen bunden till sin
ägare, till hans historia, till hans
karakteristiska egenskaper och
möjligheter, som i sin tur beror på
hans och hans förfäders erfarenheter, deras ansträngningar och prövningar. Ett folks civilisation är intet
annat än hela massan av dessa
egenskaper och färdigheter – och
minnen. Den är en produkt av
historien och utan kraft om den
inte behåller den levande kontakten
med historien.
De spekulationer jag har diskuterat – de må vara optimistiska
eller pessimistiska – har det gemensamt att det tenderar att nedvärdera den västerländska civilisationens vitalitet. Man uppmuntrar
en sinnesförfattning, som gör att
närhelst ett kulturellt fenomen diskuteras utan hänvisningar till
Asien eller Afrika, kastas genast
ordet hybris mot talaren; med särskild bitterhet givetvis om han har
dristat sig att nämna de orientaliska samhällenas efterblivenhet
eller brister. Och den som uttrycker sin kärlek till den västerländska tankens eller diktens stolta tradition kan vara säker på att bli
kallad »europeisk chauvinist».
Det är något djupt osunt i denna
vana att nedvärdera vårt eget andliga arv. Västerlandet har inte
längre någon tro, heter det, och an- 403
klagarna tävlar med varandra om
erbjuda, den ene ett, den andre ett
annat, som skulle kunna göra
tjänst. Som om en ideologi skulle
kunna gripas ur luften! Ingen tro?
Jag för min del tror på oss själva,
på vår tradition, som genom sitt
outtröttliga experimenterande och
sökande vittnar om att den alltfort
har något att erbjuda världen.
Men hur som helst, även om
denna tradition skulle tvingas att
genomgå ännu en prövningens tid,
vare sig på grund av att den överväldigas av en främmande makt
eller genom våra egna missgrepp,
så kommer den för oss alltid att
förbli en oumbärlig kraftkälla. Alla
dessa andra trospatent är ingenting annat än önsketänkande, som
vänder uppmärksamheten bort från
det hängivna arbete och den oupphörliga kamp som fordras.
strid är livets lag. J ag vill långt
ifrån antyda att vi skulle underskatta ett tredje världskrigs dödliga allvar. Vi måste av all makt
söka avvärja den katastrofen. Men
vi kommer inte att visa vår förmåga att avvärja hotande olyckor
genom att bryta vårt sammanhang
med Europa och dess förflutna,
genom att krypa för Ryssland, och
genom att överflöda av ihåliga syndabekännelser inför de asiatiska
folken.