Deras och allas Italien

Trösten efter parlamentsvalet i Italien är att det kunde ha varit värre. Det har valts populister, men i alla fall inte med någon antidemokratisk eller främlingsfientlig agenda, skriver Bo Ture Larsson.

John Kerry är ingen nykomling i amerikansk och internationell politik, men nyhetsvärde har onekligen hans val av stopp på den första utlandsresan som USA:s utrikesminister. Hillary Clinton började 2009 med att resa till Asien. Senare har det talats mycket om USA:s ”pivot”, svängning, i riktning Asien, underförstått att den regionen blivit viktigare än gamla trötta Europa. Kerry reste dit först, till London, Berlin och Paris.

Men det har inte handlat främst om oss, utan om Syrien. Det förklarade även stoppet i det ledarlösa Rom, utan vare sig påve eller en regering som trovärdigt kan lösa Italiens problem. I Rom hölls 27 februari ännu ett nytt internationellt möte om Syrien. Vars problem onekligen är värre än Italiens – där trösten efter parlamentsvalet är att det kunde ha varit värre. Det har valts populister, men i alla fall inte med någon antidemokratisk eller främlingsfientlig agenda.

30 procent röstade på blocket vars ledande namn var Silvio Berlusconi, en politisk pajas, och 25 procent på Beppe Grillo, professionell pajas. Vänsterblockets Pier Lugi Bersani vann majoritet i parlamentets andra kammare bara tack vare vallagen. Den ger största partiet en kraftig bonus. Men politik kan inte drivas utan stöd i senaten, första kammaren. Och även där är Berlusconi-Grillo starka.

Bersani har vädjat till de tu att visa ansvarskänsla. För Grillo och hans oprövade vänner återstår därvidlag allt att bevisa. Beträffande Berlusconi anser omvärlden det väl bevisat att det enda han varit intresserad av är att vakta sina pengar och sin prestige, exempelvis som kompis till George W. Bush och Vladimir Putin. Inget varaktigt positivt har han uppnått sedan han blev en dominerande gestalt på den politiska scenen i mitten av 90-talet.

Valresultatet kommenteras allmänt som en reaktion mot en diet på vatten och bröd, ordinerad av Mario Monti sedan denne statstjänare hösten 2011 kallades av parlamentet att rädda Italien undan statsfinansiell kollaps, och förbereda nyval. Monti blev dess stora förlorare. Kanske hade han haft större framgång ifall han lyckats förmå den tusenhövdade politikerskaran i Rom att föregå med gott exempel. Men de folkvalda ville inte minska sina ersättningar – de högsta i Europa.

Så varför ska folket visa ansvarskänsla? Det är snarast märkligt att 30-40 procent ändå röstat för kandidater som utomlands uppfattas som seriösa. Det talas nu om fortsatt osäkerhet, om nyval.

”Italia peninsula est.” Italien är en halvö. Så började läroboken, på den tid det fanns vad som kallades en latinlinje på gymnasiet. Men vad Italien är annat än ett geografiskt begrepp är ett kärt diskussionsämne. När Italien 2011 firade 150-årsminnet av sitt enande talades det mycket om att landet egentligen aldrig enats. Men Italien är väl i dag inte mer nationellt splittrat än Spanien eller Storbritannien. Och trots alla problem både ovan och under jord har Italien, Il Bel Paese, lyckats undvika de värsta katastroferna.

Det fixar sig i detta land. (SNB)

Bo Ture Larsson är utrikeskommentator på Svenska Nyhetsbyrån.