Det är principerna, dumbom!

Av Mattias Svensson

”Politik är inget seminarium”, ”Det där är ju bara teorier”, ”Vi ser till praktiska realiteter”, så brukar det låta i den partipolitiska vardagen. En vardag där anklagelsen att ta ställning ”på ideologiska grunder” är något av det värsta man kan skällas för. I sak är sådana resonemang varianter på det gamla misstaget att skilja teori från praktik, tanke från handling. Distinktionen bjuder på två falska alternativ impotensen i att tänka utan att agera, eller idiotin i att agera utan att tänka.

Avsikten är att framställa motdebattören som en av verkligheten ointresserad teoretiker. Det är ett effektivt retoriskt grepp eftersom alla invändningar med nödvändighet tar sig uttryck i argument och resonemang, alltså teorier, vilket till synes bekräftar omdömet om den som yttrar dem. Att det samtidigt målar in den som yttrar påståendet i den andra falska kategorin är inte lika uppenbart förrän man analyserar påståendet närmare.

Misstaget att skilja teori från praktik går dock djupare än retoriken. Så kallade ”realister” hyser inte sällan en djup avsky mot principer (vilket ju i sig är en princip, om än en felaktig sådan). Det ses som ”ytligt”, ”förenklat”, ”opraktiskt” och inte sällan som ”dogmatiskt” och skadligt, att använda sig av principer för att vägledas i politiska frågor.
Detta misstag kan ta sig många olika uttryck i praktiken – från att gräva ner sig i oöverskådlig empiri till att upphöja idéer och värdeord till en paraduniform för festliga tillfällen – men de är likafullt misstag på samma grund.

Abstrakt teori, grundläggande värden och logiskt sammanhängande lösningar är i själva verket en nödvändig grund för att faktiskt och i praktiken åstadkomma politisk förändring. Lika omistliga som kunskap i konkreta sakfrågor. Korrekta ideologiska principer – exempelvis individens frihet, frivillighet i sociala relationer och en fri, oreglerad marknadsekonomi – är i själva verket just de verktyg som låter oss förena teori och praktik.

Principer behövsSamhället, politiken och tillvaron i stort skulle bli svår eller omöjlig att överblicka utan abstrakta begrepp och teorier. Av samma skäl skulle förståelse för vad som behöver göras snabbt bli omöjlig utan principer. Korrekta principer sammanfattar den väsentliga kunskapen från tidigare konkreta instanser så att de kan användas i nya situationer. De är den nödvändiga bryggan mellan teori och praktik, som låter oss vila på gjorda erfarenheter när vi tar oss an nya konkreta situationer.
Det behövs exempelvis inte någon detaljerad kartläggning av en konkret marknad för att komma fram till en klok handelspolitik. Vi vet redan genom historiskt väl beprövade principer, att produktion och försäljning på en fri marknad och fri handel mellan länder är en klok politik. En fri ekonomi utan politiska ingrepp ger människor tillgång till ett allt rikare, billigare och bättre utbud av varor och tjänster. Likaså vet vi att hinder för import i form av tullar, kvoter eller diskriminerande produktkrav är en dålig politik. Frihandel bör alltså vara den ledande principen för handel med varor och tjänster.

Att i detalj kartlägga importvolymer, prissättning, med mera, på varje konkret område står förvisso inte i sig i motsats till goda principer, men är ofta en överflödig omsorg för goda policyslutsatser. Det är dessutom förenat med uppenbara risker. Den största risken i fallet med frihandel är att hänsyn tas till vad som alls låter sig mätas, vilket närmast per definition är existerande marknader och producenter. Den ena sidan av myntet är att dessa hotas av ökad konkurrens, riskerar att förlora marknadsandelar och därmed tvingas friställa anställda. Den andra sidan av myntet – att frihandel gör att folk kan köpa samma varor billigare och därför kan använda en ökad andel av sina pengar till annat (eller mer av detsamma), vilket skapar jobb och vinster i andra delar av ekonomin – är betydligt svårare att mäta och skatta och riskerar därför att gå empirikerna förbi.

Den som förlorar sig i detaljerad empiri på varje konkret område på bekostnad av att se och söka principer och allmängiltiga resonemang, landar inte sällan i social ingenjörskonst och policyslutsatser som inte är särskilt kloka.

Från teori till praktik
Förhållandet mellan ideologiska principer och politisk praktik är inte någon envägsrelation. Bryggan mellan teori och praktik går åt båda hållen. Det konkreta utfallet av en principiellt grundad politik ger vägledning om det riktiga i själva principen, liksom dess avgränsning och giltighet i olika sammanhang. En sakpolitisk förändring etablerar samtidigt ett principiellt mönster som får betydelse för en lång rad andra sakfrågor.

Det som kategoriserar principerna är att de har ett betydligt vidare tillämpningsområde än den konkreta fråga i vilken de åberopas. Enligt den österrikiske nationalekonomen Ludwig von Mises iakttagelser (Human Action (1966), s 733-734) kan man inte se ett politiskt ingrepp i människors levnadsval som en isolerad fråga. Genom en lagstiftning mot exempelvis farliga substanser etableras principen att staten har till uppgift att skydda människor från faror, en princip med betydligt mer vittgående konsekvenser. Alkohol, fet mat och akrylamid kan också vara farligt. Ska politiken skydda oss från det också? Och hur är det med farliga idéer, som ju kan ha betydligt skadligare konsekvenser än pommes frites. Ska vi inte skyddas även från sådana?

Mises iakttagelse är förvisso teoretisk, men den omsätts likafullt i praktiken. Med hjälp av den i Sverige väletablerade principen att staten ska skydda oss från allt ”farligt” hittar politiker, byråkrater, jurister och opinionsbildare ständigt nya tillämpningar. Därför debatterar vi nu i Sverige skatt på fet mat och 79 andra statliga åtgärder för att få folk att äta sunt och motionera, och inte någon av dessa åtgärder går ut på att öka enskilda människors frihet och ansvar för egna beslut. Det är till och med så att frihetsinskränkningar fungerar som direkta argument för ytterligare frihetsinskränkningar. ”Så länge sjukvården är gemensamt finansierad, så länge vin och snus är straffbeskattat, borde chipsen, läsken och smågodiset också vara det.” skriver Dagens Nyheters pompöse ledarredaktör i sin argumentation för ytterligare straffskatter (DN 2004-01-04).

Vinn slagen – och kriget
Relationen mellan principer och sakfrågor innebär att rätt principer inte bara är viktiga för att komma fram till en klok politik. En klok politik måste därtill motiveras med korrekta principer. Genom att plädera för olika konkreta frihetsreformer använder man principiella resonemang. Det gäller allt från människors förmåga att växa med uppgifter och ta ansvar, skepsis mot vad statliga ingrepp kan åstadkomma och det lämpliga i fria marknader, till avreglering, privatisering och sänkt skatt i andra konkreta fall.
Det är exempelvis ingen slump att vi fick en mängd avregleringar i Sverige i slutet på 1980- och början på 1990-talet, från TV och radio, till valuta- och kreditmarknader. Det positiva är nämligen att inte bara dåliga utan även goda principer sprider sig. När insikten växte om det skadliga i offentliga monopol och regleringar kom därför reformer att appliceras på fler och fler områden, ibland efter omfattande debatt och ibland endast som en följd av att andra områden reformerats enligt samma mönster.

Ett av de tydligaste och mest framgångsrika exemplen på relationen mellan frihetliga principer och sakfrågor är den rörelse som uppstod i Storbritannien under 1800-talet för att avskaffa spannmålstullarna, som blev starten på en lång rad frihandelsreformer i ett flertal länder. De ledande företrädarna för denna Anti-Corn Law League – de så kallade Manchesterliberalerna Richard Cobden och John Bright – grundade sig på en bred argumentation för en fri ekonomi i allmänhet och frihandel i synnerhet. Samtidigt valde de en symbolisk sakfråga som tydligt illustrerade det orättfärdiga i handelshinder. Spannmålstullarna slet brödet ur händerna på det fattiga flertalet, för att berika fåtalet inflytelserika särintressen.

Valet av lämpliga, för flertalet angelägna sakfrågor, är avgörande för att väcka intresset för och illustrera det goda i de underliggande principerna. Framgång i en ideologiskt laddad sakfråga gäller samtidigt mycket mer än den konkreta reformen på just det området. Det stora bidraget från Anti-Corn Law League var inte avskaffandet av spannmålstullarna i sig, utan att det etablerades en förståelse och sympati för frihandelns sak och därigenom påverkades hela handelspolitiken för den ledande handelsnationen (och ett flertal andra nationer). Relationen mellan sak och princip är inte olik den mellan slag och krig. Sakfrågorna är slagen, men den ideologiska grunden är själva kriget. På segraren ankommer att utforma historien.

De falska alternativenI ljuset av principernas roll och deras relation till politiska sakfrågor blir det lättare att se varför olika strategier att skilja teori från praktik är felaktiga. Men misstagen förekommer i så många olika former, inte sällan som förmenta motsatser, att de är svåra att identifiera.

I sin renodlade form finns ”realisten” som förkastar alla former av teorier och värden som metafysiskt pladder. ”Realisten” har vanligtvis en stark förkärlek för empiri och framstår som verklighetsnära genom att ofta vara inläst och sakkunnig på det politiska område som diskuteras. Problemet är att ”realisten” genom att förkasta beaktandet av teorier och värden kommer att ta andras eller allmänhetens värderingar som givna parametrar (vilket ju parentetiskt sagt är ett högst orealistiskt antagande: Människor kan tänka och välja annorlunda). Han dyker rakt ner i siffror och diagram utan att beakta vilka grundläggande antaganden som gjorts. Så tenderar ginikoefficienten, FN:s välståndsrankning, uppgifter från riksdagens utredningstjänst eller någon annan avancerad räkneövning att upphöjas till alltings mått, trots att det i praktiken ligger en tydlig värdering om det önskvärda i jämn inkomstfördelning eller omfattande välfärdsstat bakom resultaten.

En ideolog av ett allt annat än frihetligt slag sade en gång att varje land har en armé, sin egen eller någon annans. För att fortsätta med slagfältsmetaforerna så skulle man kunna säga att alla som arbetar politiskt har en ideologi, sin egen eller någon annans. Och ”realisten” kommer genom sin självvalda begränsning alltid att ha någon annans (om än inte alltid densamma). Därmed blir vederbörande ett redskap för andras ideologiska seger.

Den andra renodlade formen är naturligtvis ”idealisten”. Här finns personen som gärna och ofta pratar ideal, visioner och värdeord, men utan att det någonsin landar. Istället för att förkasta värden och teorier kommer idealisten snarare att förstöra begreppen genom att framställa dem som romantiserade önskemål utan hänsyn till verklighetens (kalla, rationella, hårda) begränsningar. Frihet tenderar exempelvis att bli en föreställning om att kunna hantera varje problem helt på egen hand, att vara ”fri” från sin del av sociala åtaganden mot familj, vänner eller arbetsgivare, eller ”fri” från frestelser, svåra beslut eller ansvar. Om ”realistens” misstag är att ta människors värderingar som givna, är ”idealistens” misstag snarare att inte ta den naturliga verkligheten som given.

”Realisten” och ”idealisten” framstår på många sätt som varandras motsatser, men som så många andra falska alternativ förstärker de båda det grundläggande misstaget. ”Idealisten” formulerar eller behandlar idéer på precis det sätt som får ”realisten” att förkasta dem som opraktiska.

Den ”taktiska” frestelsenDet är inte sällsynt att man hittar spår av båda dessa synsätt i samma person eller organisation. Hur vanligt är det inte med partipolitiskt engagerade personer som har en god principiell grund, men som använder sina principer ungefär som en paraduniform, något att bära vid ett fåtal högtidliga tillfällen? Samtidigt tar de ställning i politiska frågor utifrån helt andra grunder för att ”man måste ju vara praktisk också”. Det enda den kombinationen kommer att generera är floskelfyllda stämmotal och träaktig riksdagsprosa.

En annan kombinationsvariant är ”taktikern”, som i ivern att vinna det sakpolitiska slaget (en iver som mycket väl kan vara ideologiskt grundad) är redo att använda alla medel, inklusive att vila på helt andra ideologiska principer än sina egna. Det kan exempelvis vara frestande att argumentera för sänkta skatter för låg- och medelinkomsttagare som en fördelningspolitiskt ”rättvis” åtgärd. Förmodligen är detta det mest försåtliga misstaget eftersom det på kort sikt kan vara ganska framgångsrikt både politiskt och opinionsmässigt.

Framgången är dock osäker och i vilket fall som helst temporär. Den som gör sig till talesman för skiftande eller oförenliga värderingar kommer ganska snabbt att brista i trovärdighet, i tilltagande utsträckning ju mer vederbörande låter argumentationen vila på just principerna. Om det inte sker genom att folk synar bluffen, så kommer den praktiska politik som blir resultatet inte kunna motsvara förväntningarna.

Ett försvar för taktiserandet skulle kunna vara medias funktionssätt. Att faktiskt eller till synes gå emot sina principer, att ”svära i kyrkan”, är medialt intressant, kanske rentav den enklaste vägen till debattsidorna. Men att agera i enlighet med sina principer behöver inte betyda medieskugga, även om det ställer högre krav på politiskt fotarbete. Ett exempel är folkpartiet som genom sitt krav på språktest utvidgade sin detaljreglerande pekpinnepolitik till ett nytt och oväntat område. Det faller inom ramen för att ”till synes” gå emot sina principer när man i själva verket applicerar dem på ett nytt område (att sedan principen är missriktad och i grunden fel är beklagligt).

Ett annat alternativ till att byta principer är att höja insatserna för att faktiskt leva upp till dem. Ett klassiskt exempel är när SAF i början på 1980-talet underströk sin kritik mot den korporativa staten genom att vägra att nominera personer till exempelvis RFSU:s styrelse. På samma sätt skulle ett parti kunna kommunicera minskad byråkrati och sparsamhet genom att avstå nomineringar till illegitima myndigheters styrelser eller avstå från en del av bidragsfloden till partierna. Medielandskapet är således ingen ursäkt för att avvika från sina principer.

Den viktigaste anledningen till att ”taktikerns” strategi inte fungerar är att även en god reform, men baserad på felaktiga principer, inte skapar något mandat för ytterligare reformer. I varje fall inte reformer baserade på korrekta principer. De som argumenterar för skattesänkningar på låga inkomster av fördelningspolitiska skäl kommer exempelvis att märka att de underminerat mandatet för att sänka de högre inkomstskatterna för folk som tjänar mer. Inte bara det, de har samtidigt underminerat motståndet mot ytterligare bidrag eller ekonomiska ingrepp för att ”gynna” låginkomsttagare.
För ”taktikern” återstår då bara de oattraktiva alternativen att antingen anpassa sakpolitiken ytterligare efter de principer man gjort sig till talesman för, eller att börja plädera för de principer man ville använda från början. Nu med den ytterligare uppförsbacken att förklara varför man ändrat argument och värderingar ännu en gång. Genvägen att använda sig av andras principer för sin egen sak blir antingen en senväg eller en total återvändsgränd.

—
Mattias Svensson är författare och debattör. Utöver principer gillar han Ayn Rand, fotboll och österrikiska ekonomer.