Det börjar lite glidande

När man gör demokratins begrepp meningslösa relativiserar man demokratins värden. Och då bereder man väg för demokratins fiender, skriver Gunnar Hökmark.

En smygande beundran i morgonradion inför den kinesiska diktaturen därför att den ändå kan bygga sjukhus snabbt och ”få hela folket att verka för landets bästa”. Något som inte säger något om sjukhuset man bygger eller hur man kan bekämpa virusets spridning. Tvärtom vet vi att diktaturens förtryck motverkade tidiga åtgärder och att förmågan att ” få hela folket verka för landets bästa” inte har motverkat vare sig virus eller spridning.

En grupp aktivister som tror sig förstå att klimatet kan räddas genom att motverka barnafödande, i tron att nyfödda barn är ett hot mot vår värld. Tanken att den politiska ångesten ska stå över människolivet är förskräcklig och skrämmande, eftersom vi har sett det förut. I grunden är det en fascistisk tanke som återkommer i varje totalitär rörelse. Just i Kina blev enbarnspolitiken ett uttryck för föraktet för människovärdet, något som återkommer i varje diktatur.

En tidigare demokratiministers glada bild tillsammans med muslimska extremister som ser som sin uppgift att gå i krig mot den liberala demokratin. En annan miljöpartist som uttrycker sin lockelse för en global despoti. Ytterligare en annan miljöaktivist som uttrycker sin tilltro till diktaturens förmåga att rädda klimatet, därför att man får saker gjorda utan tjafs. Utan att koppla denna tanke till det faktum att diktaturerna inte bara släpper ut mest, utan också dödar opinionsbildning mest.

En statsminister som förkunnar att oppositionen öppnar dörren för fascism och nazism. Inte ovanligt, bara det att det är vanligt där regimer vill legitimera sin makt genom att underminera oppositionen. Att opposition och motståndare varit fascister är ett påstående som varit ett bärande tema i alla socialistiska diktaturer. I Sovjetunionen var det alltid de fascistiska krafterna som hotade proletariatets diktatur. Det var också så Putin motiverade invasionen av Ukraina. Den skedde för att slå till mot fascismens krafter och skrämmande många i den svenska samhällsdebatten tyckte sig då se ett legitimt skäl till invasionen.

Samtidigt ser vi hur en debatt bryter ut om den svenska parlamentarismen, där journalister och regeringens företrädare hävdar att demokratins balans undermineras när riksdagen går emot regeringen, att majoriteter som står emot regeringens förslag är ett uttryck för ansvarslöshet. Misstroendevotum mot statsråd framställs som hatkampanjer, som om de är ett missbruk och inte ingår i det normala parlamentariska förfarande som handlar om parlamentets kontroll av regeringen.

Debatten om huruvida riksdagen ska följa regeringens linje, är i sin tur en konsekvens av den artificiella regeringskonstruktionen som formats ovan politikens konfliktlinjer och därför inte bygger på en politik som har stöd i parlamentet. Syftet är de facto att desarmera demokratins genomslag i politiken, oavsett dess innehåll, i tron att man gör demokratin en tjänst.

En politik som till slut allt färre förstår och i grunden ingen kan försvara. Det är svårt att finna någon som kan hävda att den regering vi har, har lyckats med något. Inte med transportstyrelsen, Svenska Kraftnät, falska officerare eller att tolka myndigheters information om flyktingvågor. Den förklarar istället våra problem med att den inte såg dem komma.

Den växande arbetslösheten. Det hopplösa skolresultatet som i praktiken ställer stora ungdomskullar utanför arbetsmarknaden. Bombdåden och avrättningarna som gör oss unika relativt varje jämförbart land. En växande arbetslöshet på väg mot Europas topp och en ekonomisk tillväxt i Europas botten. Parallellsamhällen, hederskultur och kvinnoförtryck samt en invandring som fortsatt är på rekordnivåer. Anklagelserna om rasism mot dem som vill bekämpa en brottslighet som följer i segregationens spår, liksom mot dem som vill bryta hederskulturen. Föreställningen om att det är nazism att kräva att unga kvinnor ska kunna vara trygga när de går hem på kvällarna. 

En tystnad bland regeringsbildningens främsta försvarare kring regeringspartiets ansvar för antisemitism inom den egna organisationen. Den regeringstrogna pressens mediala hets mot dem som vill en annan regering, som om de öppnar dörren för rasism och går nazismens ärenden.

Regeringspartiets idédebatt som handlar om att ”utrota” den moderna liberalismen. Och de ständiga utfallen mot debatten på Twitter som om den är ett uttryck för vad politiken handlar om och regeringens motståndare står för.

I allt detta finns de få som vill något annat än demokrati. Problemet är bara att när man gör demokratins begrepp meningslösa, relativiserar man demokratins värden. Då bereder man väg för demokratins fiender.

De står där villiga att utnyttja glidningarna som urholkar begreppen och förtränger debatten om segregationen, den grova brottsligheten, arbetslösheten och den låga tillväxten. Ska man vara demokratins vän måste man respektera både dess form och innehåll liksom demokratins alternativ.  Glider man på det sviker man.

Gunnar Hökmark är ordförande för tankesmedjan Frivärld