Det episka sveket mot Malmö
En klok man lär en gång ha sagt att ”den som sätter karriären före idéerna har snart bara en idé kvar, att göra karriär”. Någon annan slutsats än att just detta har skett inom Liberalerna i Malmö kan inte att dras, skriver Torbjörn Tegnhammar.
Undantag finns det så klart gott om, det finns tveklöst genuint frihetliga medlemmar i partiföreningen, men Socialdemokraternas lockrop om en plats vid köttgrytorna blev uppenbarligen för svår att stå emot för en för stor andel av Malmöliberalernas medlemmar.
Tillåt mig att belägga detta genom att backa bandet något, till tiden strax efter valet 2014. Borgerligheten hade gjort sitt sämsta val någonsin i Malmö och socialdemokratins grepp om staden var starkare än någonsin.
Något var tvunget att göras. Alliansen i Malmö, som tidigare mer varit en pappersfigur, vars samarbete i valtider brukade stanna vid en gemensam pamflett på högblankt papper, samlade sig och vi fördjupade vårt samarbete. Under hela mandatperioden arbetade hela Alliansen, även Centerpartiet och Kristdemokraterna som vid tillfället saknade representation i kommunfullmäktige, i gemensamma arbetsgrupper och mejslade fram en ny politik för Malmö. Efter nästan fyra års nära samarbete mynnade arbetet ut i ett gemensamt valmanifest. Ett gemensamt löfte till Malmöborna om en nystart, ett löfte om ett maktskifte.
Detta valmanifest utvecklades till en fullständig kommunbudget, genomarbetad väl nog för att antas av kommunfullmäktige och sätta stopp för Socialdemokraternas frejdiga bidragsutbetalningar åt höger och vänster (förmodligen mest åt vänster). Denna budget var Alliansen överens om. Inte i en avlägsen dåtid, utan så sent som onsdagen den 21 november. Då tog Moderaterna, Centerpartiet men också Liberalerna i hand på budgeten. Vi var helt överens, och i grunden hade alla tre partier (Kristdemokraterna saknar fortsatt representation i fullmäktige) fått fullt genomslag för sin politik.
Sen inträffar det. Det episka sveket. Knappt en vecka efter handslaget lämnar Liberalerna Alliansen för ett samarbete med den Socialdemokrati vi alla vet är roten till många av Malmös problem. Man lämnar inte för sakpolitik, utan för nio heltidsarvoderade politiker. Någon annan slutsats går inte att dra, ty denna socialliberala-socialistiska pakt har inte slutit några politiska överenskommelser, inga alls. Det enda man hittills är överens om är att man vill utöka Malmös redan svulstiga kommunalrådsavdelning till en kostnad på över 31 miljoner kronor under mandatperioden.
Hur ser då väljarna på detta? Det får såklart framtiden utvisa, men vi kan konstatera att Liberalerna lämnade ett hundraprocentigt genomslag för sin politik, till förmån för ett mycket osäkert läge. Vi kan också konstatera att i lokala opinionsundersökningar kring valet 2018 så uppgav 67 procent av Malmöliberalernas väljare att det var dåligt att Socialdemokraterna styrde staden. Därtill bor Liberalernas väljare närmast uteslutande i västra Malmös allra mest borgerliga delar där kärleken till socialdemokratin är ungefär lika stor som kärleken till ett underkylt novemberregn.
Det är spännande tider i Malmöpolitiken. För vissa, som valde uppdragen före idéerna, är insatserna högre än någonsin förr. Moderaterna är en bred, men fullt ut borgerlig kyrka, i vilken många malmöliberala väljare torde känna sig hemma.
Torbjörn Tegnhammar är oppositionsråd i Malmö för Moderaterna