Det finns inga förenta nationer
I Sverige sätter vi FN på piedestal. Trots att världsorganisationen inte ens lyckas uppfylla sina mest grundläggande syften. Det är dags att göra upp med den naiva önskedrömmen om FN, menar Fredrik Segerfeldt, författare till FN: Spruckna drömmar som utkommer i dagarna. Här publicerar vi ett utdrag ur boken.
There are moments when I feel that only an invasion from outer space will re-introduce into the Security Council that unanimity and spirit which the founders of the Charter were talking about.
Den mångårige FN-veteranen Brian Urquhart
Gissa vem som sagt följande:
Med den konfrontativa naturen i sitt uttalande tog han oss tillbaka i tiden, till de inte så ärofulla dagarna av svensk imperialism, vilken fyllde grannländerna med blod och smärta, av vilka flera led av kolonialt slaveri under deras erövrande stövel.
Nej, det är inte någon galenpanna i någon obskyr sekt. I stället är det den kubanske FN-ambassadören Juan Antonio Fernandez Palacio som i FN:s råd för mänskliga rättigheter replikerar på ett tal av Sveriges utrikesminister.
Carl Bildt hade tidigare under dagen uppmanat rådet att särskilt granska ett antal namngivna länder, inklusive Kuba. Det gjorde ambassadören så upprörd att han anklagade Sverige för grova kränkningar av mänskliga rättigheter och läxade upp Bildt genom att påpeka att det är hans land och inte Bildts som FN:s medlemsstater valt in i rådet:
Till skillnad från Sverige är Kuba ett land av rättvisa och inkludering. På Kuba förföljer man inte migranter eller försöker genomföra etnisk rensning genom att släppa in i landet endast dem vars hår- och hudfärg stämmer in på rasprofilen hos de forna vikingaerövrarna. Representanten från Sverige ska komma ihåg att Kuba är här, Kuba är medlem av detta råd. Sverige står utanför, för landet har inte förtjänat sin plats här.
Ambassadören sa ingenting om att Sverige är ett land man som politisk flykting flyr till, medan Kuba är ett land man flyr från. Eller om att orsaken till flykterna vanligtvis är brist på just de mänskliga rättigheter som FN:s råd ska främja. Vi ska också komma ihåg att kritiken kommer från ett land som människorättsorganisationen Freedom House klassar som politiskt ofritt, och riktar sig till ett land som samma organisation ger betyget politiskt helt fritt.
Ovanstående utbrott ger vid handen att Sverige och Kuba uppenbarligen inte delar uppfattning om vad mänskliga rättigheter är. De politiska olikheterna stannar inte där. Inte heller är de begränsade till relationen mellan Kuba och Sverige. Det är skillnader som återfinns mellan ett stort antal länder och grupper av sådana, när det gäller en lång rad sakfrågor som behandlas i FN.
Margaret Thatcher brukar tillskrivas citatet ”There is no such thing as society”. Med det lär hon ha menat att samhället först och främst består av ett antal individer. Det kan ifrågasättas hur giltigt uttalandet är, men på internationell nivå har motsvarande uttryck stark relevans: Det finns inget internationellt samfund, i alla fall inte i betydelsen gemenskap av stater med gemensamma utgångspunkter, värderingar och målsättningar om hur världen kan, bör och ska bli bättre. Det finns således inte heller några förenta nationer. I stället finns det en rad olika stater och grupper av stater med olika intressen, ideologier och perspektiv, som med olika medel kämpar om makt, inflytande och resurser.
Det är därför idén om att världens stater i multilaterala organ som FN arbetar tillsammans för en bättre värld är en chimär. Det är inte bara så att det inte finns något internationellt samfund. Det saknas också en gemensam uppfattning om vad adjektivet ”bättre” i uttrycket ”en bättre värld” egentligen innebär.
Det här är dock inget som Sverige verkar bry sig om. I stället sätter vi FN på piedestal. FN-dagen är flaggdag och i skolan får vi rita FN-flaggan och lära oss att organisationen är något fint. Ett budskap, en rapport eller ett uttalande från FN tas oftast emot med stor respekt. Vi tar för givet att det är såväl sant som gott. FN ses som en moralisk och politisk auktoritet av högsta rang. Enligt SOM-undersökningarna från Göteborgs universitet åtnjuter FN långt större förtroende bland svenskarna än andra svenska eller internationella politiska institutioner som riksdagen, regeringen och EU-kommissionen . Förtroendet för FN är markant högre i Sverige än i liknande länder. Hela 75 procent av svenskarna ”tenderar att lita på” (”tend to trust”) världsorganisationen, vilket är det högsta resultatet i EU. Genomsnittet i unionen är 52 procent. Det gäller inte bara allmänheten utan även den politiska eliten. I såväl regeringsförklaringar som utrikesdeklarationer hyllar vi regelbundet organisationen, som något som står i centrum för våra relationer med omvärlden.
Så har det varit i många decennier. Före detta politikern, diplomaten och FN-tjänstemannen Inga Thorsson menade i mitten av 1980-talet att få länder i så hög grad som Sverige genom historien hade baserat sin utrikespolitik på medlemskapet i FN. I en färskare informationsskrift från UD står det att ”[m]edlemskapet i FN har varit ett centralt element i svensk utrikespolitik under organisationens hela existens”. I regeringsförklaringen år 2005 nämnde dåvarande statsminister Göran Persson FN hela sju gånger.
Det finns en vag men vitt spridd uppfattning att den svenska FN-vurmen är förknippad med Socialdemokraterna och dess långa dominans i svensk politik. Många tänker på Olof Palme, de starka banden till tredje världen under och efter avkoloniseringen, neutralitetspolitiken, ”kålsuparteorin” och tron på kollektiv eller till och med gemensam säkerhet inom ramen för världsorganisationen. I och med att socialdemokratin numera är detroniserad fanns det skäl att tro att det skulle bli andra bullar. Det blev det inte. I alla fall inte enligt förre FN-ambassadören Anders Lidén. Studerar man utrikespolitikens centrala dokument ser man också att de borgerliga regeringarna har fortsatt att sätta FN i centrum.
I den senaste regeringsförklaringen (2010) sa statsminister Fredrik Reinfeldt exempelvis att ”[e]tt starkt FN är en hörnsten i svensk utrikespolitik”. I samma års utrikesdeklaration, där det av uppenbara skäl finns mer utrymme för nyanser i denna fråga, gav Carl Bildt visserligen uttryck för något mer realistisk skepticism, men kryddade också det hela med en slutsats av naiv idealism:
Ett starkt och väl fungerande Förenta nationerna är en förutsättning för den effektiva multilateralism som utgör hörnstenen i svensk och europeisk utrikespolitik. Sverige, som sedan länge har verkat för en reformering av FN, kommer därför att vara pådrivande för att finna vägar bort från de politiska låsningar som i dag försvårar för Förenta nationerna att effektivt kunna hantera globala problem.
I centrum för vår utrikespolitik står alltså en effektiv multilateralism som utrikesministern själv medger inte finns, på grund av politiska skillnader. Vi grundar således våra relationer med andra länder på något vi strävar efter, inte på en analys av verkligheten. Vi utformar vår politik efter en dröm om hur världen borde fungera, snarare än efter hur den verkligen fungerar.
Det är inte utan att man undrar hur utrikesministern ser på möjligheterna att samarbeta med Kuba, eller för den delen de andra länder han namngav i sitt ovan nämnda tal i MR-rådet – Kina, Sudan, Burma, Nordkorea, Vitryssland, Uzbekistan, Iran och Sri Lanka – för att åstadkomma drömmen om en effektiv multilateralism. Tror han på allvar att det finns möjligheter att komma över de grundläggande skillnaderna i synen på vad en människa och hennes rättigheter är, hur en stat ska och bör agera, hur makt ska utövas och kontrolleras, vad utveckling är och hur sådan åstadkoms? Eller baserar han vår stats relationer med omvärlden på en önskedröm?
Förutom att Sverige och Kuba är två suveräna stater som är med i FN kan man inte säga att vi och Kuba utgör några delar i något samfund. Våra respektive politiska grundinställningar skiljer sig så mycket åt att det inte går att samarbeta för fred, demokrati, mänskliga rättigheter eller utveckling och minskad fattigdom. Detta eftersom Kuba representerar de problem som vi anser bör lösas för att det goda – den bättre världen – ska bli verklighet: diktatur i stället för demokrati, ofrihet i stället för frihet, brutalt våld och förtryck under politiskt godtycke i stället för lagstyre och mänskliga rättigheter, planekonomi och fattigdom i stället för marknadsekonomi och välståndsutveckling. Den minsta gemensamma nämnaren mellan Sverige och Kuba när det gäller adjektivet ”bättre” i uttrycket ”en bättre värld” är helt enkelt så liten att samarbetet inte är mycket värt. Vi tillhör inte samma internationella samfund, utom på pappret. Det gäller en stor del av medlemsstaterna i Förenta Nationerna.
Det är delvis men inte bara därför diskrepansen mellan hur det är meningen att FN ska fungera och hur det ser ut i verkligheten är så stor. Det är därför avståndet mellan paragraferna, parollerna och drömmarna å ena sidan och den krassa verklighetens vardag i internationell politik å den andra är avgrundsdjupt. Trots FN-stadgans våldsförbud och trots alla medlemsstaters löften om att upprätthålla fred har 22 miljoner människor dött i krig sedan 1945.
Fredrik Segerfeldt är författare och fri skribent.