Det finns ingen abonnent på numret

Varför Liza och Zluggo inte kan läsa

Alfabetismen är fortfarande hög i Sverige. Det finns ett arv att ta av, men det räcker inte för att upprätthålla läsförmågan på sikt, allt annat lika.

Utbildningsminister Jan Björklund har ett stort uppdrag framför sig att vända en nedåtgående trend; det hinner han inte på bara en mandatperiod, trots en god startambition med betyg, speciallärarsatsning, reformerad lärarutbildning och yrkeshögskola. Behovet av att rädda det svenska skolsystemet är skäl nog för väljarmajoriteten att hålla en oreformerad socialdemokrati borta från makten.

Det framgår om inte annat av Skolverkets rapport ”Barns läskompetens i Sverige och världen”, en sammanfattning av den internationella Pirls-studien (Progress in International Reading Literacy Studies) som jämför utvecklingen i årskurs fyra i 35 länder (2001). Sverige noterar som enda land försämringar när det gäller läsförståelse och tillsammans med andra även sjunkande läshastighet.
Problemet är att siffrorna är sju år gamla. Men en svensk uppföljning 2006 visade att även om svenska barn fortfarande hävdar sig på tio-i-topp-listan fortsätter försämringen. Det politiska huvudansvaret ligger givetvis hos det parti som under decennier format utbildningspolitiken, men orsakerna får nog sökas djupare än svaret på frågan vem som haft regeringsmakten. Det handlar om större samhällsförändringar än så, med start i åren kring ”68”, som här skulle leda för långt att utreda.

Ur rapporten (http://www.skolverket.se/sb/d/253/a/366):

”En analys av de svenska resultaten i olika internationella undersökningar från 1971, 1991 och 2001 indikerar att en nedåtgående trend påbörjades redan före 1991 men den blir mer accentuerad efter 1991. Den negativa trenden överensstämmer även med resultaten från den nationella utvärderingen av svenska och svenska som andraspråk 2003. Undersökningen visade att elevernas läsförmåga var sämre än vid de tidigare utvärderingarna 1992 och 1995.

De senaste fem åren har andelen starka och mycket starka läsare minskat. Dessa resultat framkommer i utredningen av hur många elever som klarar läsuppgifter som ligger på fem olika läsfärdighetsnivåer: avancerad nivå, hög nivå, mellannivå, låg nivå och under den låga nivån. Trendresultaten visar att andelen elever i Sverige som når upp till de tre förstnämnda nivåerna har minskat signifikant mellan åren 2001 och 2006.

Det är med andra ord inte de mindre starka läsarna bland eleverna som bidragit till den svenska tillbakagången. Antydan till minskning av andelen elever med de högsta resultaten kunde identifieras redan i den svenska trenden för elever i årskurs 3 inom Reading Literacy (RL)-studien 1991 och 2001.

Sverige tillhör fortfarande de länder där skillnaderna mellan elever som lyckas väl och elever som inte lyckas lika väl är relativt små. Däremot kvarstår signifikanta skillnader mellan infödda elever och elever med utländsk bakgrund och mellan flickor och pojkar.”

Av andra undersökningar vet vi också att bara hälften av eleverna tycker att det är roligt att läsa böcker och att en tredjedel av 15-åringarna aldrig läser för nöjes skull. Böcker i hemmet sägs tvärtemot reklamens bild av stigande bokförsäljning vara en avtagande resurs. Till råga på allt minskar också nyttjandet av bibliotek; bara en tredjedel av eleverna lånar böcker varje vecka.
Okej, säger vän av ordning, ungarna läser saktare och fattar sämre – men de lär sig så mycket annat. Att läsa på nätet, till exempel. Tänk så mycket mer ny kunskap det finns att hämta där, och hur mycket fortare det går att tillägna sig texter där jämfört med det trots allt avgränsade innehåll som ryms mellan pärmar. Läsgnället är samma gamla konservatism som på alla andra medieområden där den äldre generationen inte hinner med i svängarna och därför tror att det var bättre förr. Det finns ju rättstavningsprogram i alla datorer, och böcker kan man förresten hellre lyssna till, så får man tid över till att göra annat samtidigt.

Mådä, men faktum kvarstår; den som inte kan koncentrera sig tillräckligt för att förstå en lång text med resonemang, syftningar och slutsatser kommer sannolikt heller inte att kunna ta del av de abstraktioner och symboltydningar som ett alltmer komplext samhälle och yrkesliv kräver. Inte för att dagens unga generationer skulle vara sämre utrustade å huvudets vägnar än tidigare, alls icke, utan för att de tränar mindre och inte skolas att klara allt det tråkiga som verklig kunskap och bildning bygger på. Den som i sin barndom harvat med utantilläxan av stamsånger, psalmer, ordlistor och multiplikationstabeller – en ovärderlig investering i minnesträning och koncentrationsförmåga – vet vad jag menar.

Så byggdes tvärtemot intentionerna ett nytt klassamhälle på ruinerna av det gamla, det som folkskolan, folkbildningen och det vidgade tillträdet till högre studier skulle överbrygga.
En som genomskådat den tidigare så moderna svenska utbildningsideologin är professor Inger Enkvist, mångårig kritiker av förhärskande dogmer. Hennes fjärde bok på detta område under 2000-talet, ”Uppfostran och utbildning” (SNS, 2007), är en stridsskrift mot ”pedagogismen” som inte kan lämna någon intresserad oberörd.

Utgångspunkten är att skolan under ett halvsekel haft som mål att skapa socialt välanpassade människor snarare än kunniga, och lite hårdraget därför inte lyckats med någondera. Det har drabbat framförallt LO:s medlemmar, varför hon hämtar stöd från LO-utredaren Gudmund Larsson som argumenterat vältaligt om detta.

Bland många pärlor i boken lyser ett stycke om hur hjärnan fungerar:

”Man måste vilja förstå för att förstå. Den inre motivationen är grundläggande för intellektuellt arbete. Man måste också ha tidigare kunskaper och vana att hålla ut för att lyckas med den intellektuella bedriften att lära sig något nytt… Det behövs struktur både för att lära sig och för att minnas, och enstaka inslag i skolans vardag lämnar inga större spår i elevens minne.”

Det som Enkvist kallar ”avskolningen” bygger på ett systemskifte i den svenska skolan:

”Vilken iakttagare som helst kan konstatera att skolan har öppnat sig mot livet i bemärkelsen öppnat sig mot gatan. Resultatet är en nedgång i kunskapsnivå och prestige för skolan som institution. Skolan har däremot ofta stängt sig alltmer mot långsiktig ansträngning, mot krav, mot entusiasm för studier, mot punktlighet och mot prydlighet… Det finns inte något självklart samband mellan att vara inskriven vid en utbildningsanstalt och att studera, eftersom skolan har gått över till att vara en del av ungdomarnas sociala liv och till en del präglas av vad ungdomarna anser vara roligt.”

Det har fått till skada att kärnan i undervisningen – att kunna avkoda bokstävernas betydelse – skadats. Allt fler elever tvingas uppleva att det inte ringer till när de försöker kombinera ljuden och stavelserna med något betydelsebärande innehåll, ungefär som ofta sker när man slår ett nästan rätt telefonnummer: ”Det finns ingen abonnent på numret.”

Dessbättre lämnar professor Enkvist inte läsaren helt utan hopp. Ett slutkapitel anger en färdriktning till en bättre värld som kan studeras inte längre bort än Finland, med referenser till många fler framgångsrika internationella exempel. Men först måste skolans värld göra sig av med de falska profeterna utan att för den skull återinkalla lektor Caligula.